Bibelstudium i Vivalla den 23 mars 2022

Hämta nu styrka hos Herren, av hans oerhörda kraft. ¹¹Ta på er Guds rustning, så att ni kan hålla stånd mot djävulens lömska angrepp. (Efesierbrevet  kap 6:10 f)

Tron kände den pauluslärjunge som skrev Efesierbrevet väl till. Han kunde den utan och innan. Han visste att människan blev levande i Kristus, att skiljemuren mellan judar och hedningar var riven. Han kände till andlig enhet i trons gemenskap och han kunde skilja den gamla oomvända människan från den nya som var levandegjord i tron på Kristus.

Varför då tjata, varför ständigt påminna, varför hela tiden uppmana de kristna i Efesos att leva utifrån det de genom kristustron fått del av?

Därför att av tron blivit vana, av nyupptäckt blivit rutin. Och när så blivit fallet hjälpte det inte med hög bekännelse. I rutinens kölvatten kom det gamla livet tillbaka, om än i nya kläder. Och av nyomvända kristna hade blivit troende med hög bekännelse men innerst inne människor som var som alla andra. Dvs människor som drevs av drifter som mer hörde hemma i djävulens domäner än i försonarens närhet.

Man behöver inte särskilt djupa studier i kyrkans historia eller kristen praxis idag för att inse att Efesierbrevet närmast ordagrant kan tillämpas den dag som idag är. Läget är nämligen idag som det en gång var i Efesos. Av tron har i bästa fall blivit korrekt lära, men lära utan liv. Av heliga spelregler har blivit praxis som inte väsentligen  skiljer sig från omvärldens sätt att förhålla sig.

Jag har inom parentes roat mig med att tänka mig in i  de villkor som gäller för svenska politiska partier. Och jag ser hur lika kristna församlingar de är. Svenska politiska partier har sin grund i höga idéer (motsvarigheten till kristen tro) som sedan prövas av verkligheten. Ur denna prövning har ett agerande fallit ut som långa stycken svär mot de ideal de bekänner sig till.

Åter till Efesierbrevet. Vad gjorde då den pauluslärjunge som en gång skrev Efesierbrevet inför detta dilemma. Jag har redan nämnt att han räknade upp allt det goda som kristustron innebar förenat med ständiga förmaningar att leva i det nya som man fått genom Kristus. Men inte nog med det. Han hade t o m skarpare vapen att ta till. Han talar till de kristna som tillhörde de en armé. Han manar dem att kläda sig i Guds rustning i kampen mot det onda som hotar. Det är ingen vanlig kamp de har att utkämpa utan en kamp mot djävulens lömska angrepp.

Och jag förstår pauluslärjungens tal, förstår det lika bra som han själv. Bara så att jag till skillnad från honom inte kan låta bli att precisera djävulens position. För mig är denne djävul ingen som i först hand kommer uppifrån eller utifrån. Djävulens hemvist är mitt eget inre. Där i mitt inre utför den Onde ostört sitt verk.

Denna insikt påverkar min kamp. Jag söker inte i första hand förgöra en djävul som kommer utifrån, utan en djävul som gömmer sig i mitt eget innersta.

 I och med detta räcker det inte för mig med allmän bekännelse till Kristus.  Min bekännelse behöver preciseras. Jag behöver bli medveten  om att det var för mig som Jesus gick i döden. I tron på detta flyr djävulen och undret sker. Jag kan älska t o m min ovän.

Bibelstudium i Vivalla den 16 mars 2022

En kanaaneisk kvinnas tro

¹⁵²¹Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. ²²En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: »Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.« ²³Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: »Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.« ²⁴Han svarade: »Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.« ²⁵Men hon kom och föll ner för honom och sade: »Herre, hjälp mig.« ²⁶Han svarade: »Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.« – ²⁷»Nej, herre«, sade hon, »men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.« ²⁸Då sade Jesus till henne: »Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.« Och från den stunden var hennes dotter frisk. Matt 15:21-28

Att leva är att vara förankrad lärde mig den sedan länge döde psykiatern R D Laing i sin bok ”det delade självet”. Vi skall vara förankrade i vårt jag och i vårt sammanhang, kroppsligt förankrade. Att flyta ut i oförankrade fantasier skapar både främlingskap och olycka.

Och jag håller med. Laings teser gäller även på det kyrkliga området. Vad blir det nämligen i en kyrka när vi som lever i den flyter ut i religiös tro som är förankrad i en drömvärld. Det håller ett tag och skapar känslorus men sen avslöjas fantasterierna.

Jag håller med, dock inte helt. Tron skall nog vara fast förankrad i verkligheten men den skall också  gå att rucka på (justera)  för att bevara sin spänst. I dagens text om den kanaaneiska kvinnan blir detta tydligt.

Och det är ingen mindre än Jesus som får rucka på sin . Och den som ser till att detta sker är en kanaaneisk kvinna med lägsta möjliga religiösa status. Hon och ingen annan får Jesus att ändra sig och det i en grundläggande fråga.

Detta grundläggande handlar om Israel som Guds löftesfolk. På denna sanning vilar Gamla testamentet och på detta löfte vilar det Nya. Och det visste Jesus. Därför inriktade han sin verksamhet på de sina. Utanför Israels gränser ville han inte gå.

Men så kom kvinnan med sin vädjan och sina bevekande ord. Vad Jesus än sade hade hon motargument. Vad var nämligen viktigare än att hennes egen dotter blev frisk.

Och Jesus ändrade sig och med det kom han att inta en förnyad position i förhållande till den annars så heliga tanken på Israels utväljelse. Den nya positionen när den så småningom fick bredare fotfäste innebar att utväljelsens innersta innebörd  var att den stod i tjänstens sammanhang. Israel var utvalt för att stå i spetsen för tjänande och så också den kristna församlingen.

Men så långt hade man ännu inte kommit. Men första steget var taget och det genom den kanaaneiska kvinnan.

Jesu förvåning över kvinnans tro ledde nämligen över till att han förstod att Gud talade till honom genom denna kvinna. Och Gud sade att han skulle ompröva sin syn på vad Israels utväljelse innebar.

Nu var detta Guds ingripande ingen engångsföreteelse. Gud talade regelbundet till Jesus i sina möten med människor.

Observera alltså att Jesus behövde den kanaaneiska kvinnan för att kunna höra Guds röst. Jesus var ingen som per automatik kände till Guds vilja. När  Gud ville något nytt upptäckte Jesus det  i språnget,  d v s när han hade ögon och öron öppna i sina dagliga möten.

Frågan är om inte detsamma skall gälla också  mig. Det betyder att det är i mina möten jag skall finna både vad Gud vill och vad Gud bjuder mig att låta bli. Bibelstudium, bön, församlingsgemenskap är inte allt.

Bibelstudium i Vivalla den 9 mars 2022

Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen. ¹⁴Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs. (Jakobs brev 1 v 13 f)

Alldeles på fri hand har jag ur Nya testamentet hämtat fram tre sanningar om frestelsen. Den första hämtar jag ur textordet ovan. Där har Gud ingenting med frestelsen att göra. Gud frestar ingen. När du frestas kommer detta onda från ditt eget inre. Gränsen mellan Gud och frestelse är knivskarp. Detta påpekat för att göra läsaren beredd att ta upp kampen mot den förföriska frestelsen. Det onda som heter frestelse måste rensas bort. Det hör inte ihop med det nya livet som kristen.

Den andra sanningen om frestelsen hämtar jag ur Herrens bön i  Matteus 6. Där står utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Motsvarande ord i den gamla översättningen löd inled oss inte i frestelse.

Om båda versionerna ska sägas att både prövning och frestelse utgår från samma grekiska ord peirasmos, vars grundbetydelse är frestelse. Översättarna av bibel 2000 har försökt lägga sig mellan de två betydelserna genom ordet utsätt.

Säga vad man vill men man kommer inte ifrån att Herrens bön snuddar vid att även den onda frestelsen i någon mening har med Gud att göra. Gud  är ytterst Herre över allting, således även över frestelsen. Varför annars bedja till Gud att man skall slippa bli frestad.

Hittills alltså två sanningar om frestelsen, en som säger att Gud inte har med frestelsen att göra, en annan som utgår från att frestelse visserligen är något ont men att detta onda trots allt befinner sig inom Guds maktsfär.

Den ena sanningen går inte riktigt ihop med den andra, men båda sanningarna behövs. Denna ena vittnar om Guds knivskarpa motstånd mot det onda.  Den andra att Gud ändå i sitt höga majestät råder över det onda. Det duger inte att som den yttersta av sanningar dela in tillvaron i två jämnstarka maktsfärer, en där Gud råder, en annan där djävulen har makten.

Den tredje sanningen om frestelsen hämtar jag från Paulus. I 1 Korinthierbrevet står det Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga…  (1 Kor 10:13 b). Här handlar det i grundtexten om samma frestelse som i de två övriga exemplen.

Även här förutsätts att det onda som heter frestelse är något som inte ligger utanför Guds maktsfär. Men i  1 Korinthierbrevet  undanber sig Paulus inte frestelsen som skedde i Herrens bön. Paulus tänker sig att frestelsen tillhör de prövningar som vi fått för att vi skall utvecklas inombords, helgas heter detta på ”kristenspråket”. Dessutom är Paulus förtröstansfull. Han litar på att Gud inte prövar någon utöver förmåga.

Jag tar till med både det första och det andra och det tredje. För mig ligger det sanning i alla tre utsagorna. Men det är sanningar som alla tre utgår från bilder av Gud, inte av Gud själv i sitt sanna majestät. Till och med Jesus talar trots sin gudsnärhet i bildspråk om Gud. Det vore att förta honom hans mänsklighet om man förnekar detta.

Mer om detta bildspråk i ”Med mina glasögon 7 10/22” som publiceras samtidigt med detta bibelstudium.

Bibelstudium i Vivalla den 2 mars 2022

Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, ⁶som gav sig själv till lösen för alla, vittnesbördet när tiden var inne (1 Tim 2:5)

”Folk är som folk är”. Det var den visdom jag fick med mig hemifrån. För mig håller den insikten den dag som idag är. Det andra som jag under ett långt liv fått erfara sanningen i är att ”visst rör sig annat står stilla”. Och det tredje att både det ena och det andra är tillämpbart när jag läser bibeln.

Bibelversen ovan tillhör kategorin ”står stilla”. Den är om man så vill en komprimering av hela Nya testamentet. Den som med hjärtat fattat att att det är på 1 Tim 2:5 allt hänger om den behöver jag inte tveka. Det är en kristen jag möter.

Detta oerhörda att sätta allt på ett kort, att låta bilden av ”människan Kristus Jesus” och dennes livsverk sammanfattat i att han ”gav sig själv till lösen för alla”, bli den slutgiltiga nyckeln till livsgåtan, det är att vara en kristen.

Detta inte som en självklar utgångspunkt. Det självklara är tvärtom nu som alltid något som  som skymmer sikten. Det leder till förstelnat liv och förstelnade människor. Att vara kristen är tvärtom ett ständigt stavande på, en ständig prövning av och framför allt en ständig tillämpning av  att Kristus gav sig själv för mig, ja för alla.

Varför detta ständiga prövande, detta eviga tillämpande som om varje gång var den första. Därför att, all påstådd helgelse till trots, ”folk är som folk är”, de må heta kristna eller kalla sig något annat. Ju äldre jag blir desto tydligare är det att kristna är som alla andra. Tro inte att du per automatik kommit längre därför att du tycker dig ha en högre bekännelse. Det säger jag både till mig själv och till mina trossyskon.

Detta om kärnordet från första Timotheosbrevet kapitel 2 om att Jesus ”gav sig till lösen för alla”. Nu står det emellertid också mycket annat i detta kapitel. Bland annat skarpare än annars i den nytestamentliga brevlitteraturen om kvinnans underordning och om hennes andliga svaghet. Med hänvisning till skapelseberättelsens Eva är hon mera lättlurad än mannen (1 Tim 2:14).

Hur ta detta? För egen del genom att konstatera att Timotheusbrevet är ett sent brev, tillkommet när den kristna tron satt sig, anpassats till tidsandan och blivit till lära. Det är långtifrån Paulus som författat brevet, det är en pauluslärjunge som skrivit brevet i hans namn. Inget märkvärdigt med det. Det var så man gjorde när man ville föra paulustraditionen vidare.

För mig blir läsningen av Timoteosbreven till allt annat också en påminnelse att det rör sig också i den bibliska världen. Bibeltexterna speglar till allt annat också rådande tidsanda och rådande föreställningsvärld.

Av den anledningen blir det en tvingande uppgift också för en kristen att ta till sig att  värderingar befinner sig i ständigt rörelse, också värderingar i den kristna världen. I själva verket blir det den andra huvuduppgiften en kristen har. Den första var ju ett ständigt prövande av sanningen i att Jesus ”gav sig själv till lösen för andra”. Till detta kommer alltså att  pröva hur man skall förhålla sig värderingar om vilka man kan konstatera att de befinner sig i ständig rörelse.

Bibelstudium i Vivalla den 23 febr 2022

Alla lyssnade inte till evangeliet

¹⁰¹⁴Men hur skall de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Hur skall de kunna tro på den som de inte har hört? Hur skall de kunna höra utan att någon förkunnar? ¹⁵Hur kan någon förkunna utan att vara utsänd? Det står skrivet: Skönt ljuder stegen av dem som bär bud om goda ting.¹⁶Men alla lyssnade inte till budskapet. Ty Jesaja säger: Herre, vem satte tro till det vi förkunnade?¹⁷Så bygger tron på förkunnelsen och förkunnelsen på Kristi ord. (Rom 10:14-17)

Paulus är upprörd över att judarna, Guds egendomsfolk, inte hade fattat att Jesus var den som skulle komma. Och han våndas över varför. Gud kan ju inte ha förskjutit sitt folk. I avsnittet ovan finner han en delförklaring. Alla har inte lyssnat till evangeliet. Och man kan ju inte tro på något som man inte hört talas om. Sen komplicerar han det hela genom att  påstå att judarna trots allt borde ha uppmärksammat Jesus. Men deras obotfärdighet hindrade dem. Om detta senare i andra hälften av kapitel 10 i Romarbrevet. 

Nog om detta. Här skall vi uppmärksamma att Paulus hävdar att tron kommer av förkunnelsen. Man kan ju inte tro i blindo. Man måste ju veta vad tron handlar om.

Dessa ord om förkunnelsens (predikans) betydelse har i den lutherska kristenheten gjorts till kungsord. Det måste predikas för att människor skall komma till tro har vi lutheraner sagt i alla tider. Och det är evangelium som skall predikas.  Och evangelium är förlåtelse för Jesu Kristi skull, en förlåtelse som är  den bärande kraften i den kristna församlingen. Det andra, att de världsliga angelägenheterna sköts, att lag och ordning upprätthålls, ligger på det världsliga regementet.

Denna lutherska renodling fungerade kanske till nöds på 1500-talet, dock inte idag. Jag förslår i stället följande tolkning av att man måste  ha hört  för att kunna tro.

Ha hört  vad Jesus stod för  handlar det om, ja egentligen mer än ha hört. Ord och yttre kunskap är ju långtifrån allt. Ha hört står för att ha erfarenhet av, ha prövat på, ha levt i sammanhang där tron på Jesus är en verklighet.

Att leva i sådana sammanhang är i och för sig inte att leva i tro, men är däremot vägen in i tron. Det är i gemenskaper präglade av kristen äkthet och kristen omsorg som tron föds.

Tron kommer av förkunnelsen (predikan) står det, men det är en förkunnelse i ord, handling och omsorg. 

Paulus ord så förstådda är förpliktande för den kristna församlingen idag. Vi är som församling förpliktade att förmedla det kristna budskapet i ord och åtföljande handling. Och handlingen består i att vi som kyrka i första hand skapar miljöer för tron. Inte så att miljöerna  är tron. Men de skapar möjlighet till tro.

Att vara trosmiljöer är den kristna församlingens uppgift i dag. Om inte översköljs den kristna församlingen av den anda som råder i samhället. Denna anda kan i långa stycken vara god. Men den hjälper oss inte att förstå det för Kristus bärande.

En öppen folkkyrka vill vi ha, men en öppen folkkyrka som skapar miljöer som låter människor mogna till Kristuslärjungar.

Bibelstudium i Vivalla den 16 febr 2022

Herren tillrättavisar Jona

⁴⁶Herren Gud lät nu ett kurbitsträd växa upp över Jona; det skulle skugga hans huvud och befria honom från hans missnöje. Jona blev mycket glad över kurbitsen. ⁷Men i gryningen nästa dag lät Gud en mask angripa trädet, och det vissnade ner. ⁸Och i soluppgången lät Gud en glödhet östanvind blåsa. Solen brände Jonas huvud, han var nära att svimma och önskade sig döden. »Det är bättre för mig att dö än att leva«, sade han. ⁹Då frågade Gud honom: »Har du skäl att vara vred för kurbitsens skull?« Jona svarade: »Jag har alla skäl i världen att vara vred.« ¹⁰Herren sade: »Du bekymrar dig för ett träd som du inte har lagt ner något arbete på och som du inte själv fått att växa, som kom till på en natt och försvann på en natt. ¹¹Skulle då inte jag bekymra mig om Nineve, den stora staden, där det bor över 120 000 människor, som inte ens kan skilja på höger och vänster – och dessutom många djur.« (Jona 4:6-11)

Jona bok är i sin helhet  en berättelse som är tillkommen århundraden efter det att profeten Jona verkade. Den handlar i sin poäng om en Gud som inte handlade  som profeten förutsagt. Gud skonade staden Nineve (idag Mosul) trots att Jona på Guds befallning förkunnat för nineviterna att staden skulle förstöras. Och boken slutar med förtretligheten återgiven i texten ovan som är en variant på huvudtemat. Gud gör som Gud vill med kurbitsen  trots att det än en gång sätter käppar i hjulet för profeten. 

Texten är förmodligen en skröna, men en skröna med budskap till alla oss som tror oss kunna förutse hur Gud skall handla. Och till alla andra också, uttryckligen till dem i Gamla testamentet, som det gnagde i  att Gud inte handlade på väntat sätt.

Frågan idag blir då om sensmoralen blir att vi skall leva som om Gud varken finns eller har funnits. Gud bryr sig ju ändå inte om hur vi handlar. Det vore frestande att svara ja på den frågan även om detta ja inte stämmer överens med sensmoralen i Jona bok. Det stämmer inte heller överens med ett som jag förstår närmast entydigt budskap från bibeln.

I bibeln får vi stället lära oss att lita på Gud, tro på Gud, låta oss styras av Gud.

Låt oss ta det sista, att låta sig styras av Gud och av hans bud som den väg vi skall gå.  En maning farligare än de farligaste. Leder den oss inte  in i fördärvet? 

Nog kan det vara så.   Ändå är det  den kristna vägen. Den leder oss in i  tron.   Tron i sin tur kan få ett berg att förflytta sig, vittnar Jesus (Matt 17:20), men viktigare än detta är att tron kan leda oss in på förnyade livsvägar. Och när så är fallet tiger sannerligen inte Gud eller låter det ske som inte får ske. Ständigt ger sig Gud till känna. Gud tröstar, manar och leder. Det är mitt vittnesbörd idag.

Vart leder oss  då Gud när vi låter oss styras av honom? Gud leder oss till ett liv märkt av Kristi kors. Det betyder till ett liv där det blir allt mera tydligt att det är den korsfäste Kristus som är både vår  förebild, vår  förankring och den som anger våra livs riktning.  

Tar sig tron andra uttryck än till korset innebär tron ett steg tillbaka. Då leder den till en låsning som förhindrar det jag pläderat för i dagens parallelltext  publicerad samtidigt med detta bibelstudium i  ”Mina glasögon 7”. Den religiösa styrningen låser oss, så att det sökande som enligt mig aldrig får upphöra förhindras. Därmed blir kristen tro en hållning som förhindrar att vi kommer i takt med livet självt.

Korset däremot låser aldrig en människa. Den som följer den Kristus som på korset upplevde sig övergiven av Gud, men som mitt i sin övergivenhet ändå ropade ”min Gud min Gud i dina händer befaller jag nu min ande”, låser inte människor. Tvärtom är det frigörande att  låta sig styras av Kristus. Dessutom slipper vi att brottas med en Gud som inte gör det som vi vill att Gud skall göra.

Bibelstudium i Vivalla den 9 febr 2022

Jag kommer till er för att hålla dom, och utan dröjsmål skall jag ställa trollkarlar, äktenskapsbrytare och menedare till svars och alla som förtrycker daglönare, änkor och faderlösa och som förfördelar invandrare – alla dem som inte fruktar mig, säger Herren Sebaot.(Malaki 3 v 5)

Texten ovan är hämtad från profeten Malaki. Troligen uppträdde denna profet på 500-talet före Kristus i en tid då Juda stod under persisk överhöghet. Några sofistikerade sanningar lär man inte finna vid läsningen av denne profet. Skall man finna sådana får man tolka om, alternativt, om man är kristen, hårdhänt foga in profetens ord i den sanning som utgår från Kristus.

Men ändå, vad kan man inte läsa ut av bibelversen ovan när man tränger in bakom det primitiva skalet av profetens nyanslös dom. Är det inte uppenbart att Malaki skiljer mellan två kategorier människor, å ena sidan dem som har ansvar, å andra sidan dem som i sin utsatthet inte är i stånd att ta ansvar. Trollkarlar, äktenskapsbrytare och meneder står för den ena kategorin, daglönare, änkor, faderlösa och invandrare för den andra.

Och vem kan förneka det berättigade i detta.  Endera har man ansvar eller är man ur stånd att ta ansvar. Och nog är det så  att de som kan ta ansvar är skyldiga att svara för dem som inte förmår göra detta på egen hand. 

Man kan tycka att profeten är fyrkantig, primitiv och dömande. Men han dömer inte urskillningslöst. Det är de som har ansvar som har kraven på sig, inte de andra.

Glöm för ett ögonblick vad trollkarlar, äktenskapsbrytare och menedare och förtryckare står för. Det kan inte ens den mest finurlige bibelforskare veta. Ta istället tag i sanningen att den som äger förmåga också har ett ansvar. Och ansvaret gäller att måna om dem som inget har eller är fråntagna möjligheten att reda sig på egen hand. Inse dessutom att det är detta texten innerst inne skall förmedla.

Själv befinner jag mig mitt emellan dessa båda kategorier. Min kapacitet gör att jag fortfarande har ansvar, min situation att jag i vissa stycken är utlämnad åt andra.

Som utsatt är jag utlämnad till det allmänna och det allmänna är för mig konkretiserat i ett antal sjukvårdsbiträden och undersköterskor, i huvudsak av muslimsk härkomst, som tar hand om min dementa hustru samt månar om mig när jag gör mina dagliga besök på hemmet där min hustru vårdas.

Som ansvarstagande vårdar jag mig om ett antal människor, sköter hus och hem, skriver bibelstudier, studerar och sköter min hälsa för att ta det viktigaste. Här är jag utmanad, idag av profeten Malaki, men kanske främst av den Kristus som jag vigt mitt liv åt.

Låt oss ta vad profeten Malaki har att säga speciellt till mig. Självprövande måste jag ställa mig den frågan om jag månne tillhör dem om vilken profeten säger

Ni tröttar ut Herren med era ord. Men då säger ni: »Hur då tröttar ut?« Genom att säga: »Den som gör det onda är god i Herrens ögon. Sådana tycker han om.« Eller säga: »Var är Guds rättvisa?« (Malaki 2, v 17)

Bibelstudium i Vivalla den 2 febr 2022

Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig icke an min sak, den frågan ställde man sig då och den frågan ställer vi oss idag.

Förstår vi Gud som existensens grund och varats faktum borde en upplyst människan av idag svara nej på den frågan. Det ges ju  öppningar till liv och hälsa. Noggrann forskning ger möjlighet att  finna dessa öppningar. Den  möjligheten står för att vi människor  är något utöver slump och tillfällighet.

Nej svarar författaren till Jakobs brev i Nya testamentet. Där läser vi är någon sjuk…skall de äldste smörja honom med olja i Herren namn och be böner över honom…Deras bön i tro skall rädda den sjuke (Jakobs brev 5:14 f).

Men detta nej kan ifrågasättas. Hur många gånger har jag inte i tro bett till Gud för min dementa hustru. Men det är och har varit som som att tala till en vägg. Och den läkarvetenskap som gjort så stora erövringar har gett min hustrus sjukdom namn men ingen bot.

Nej svarar Johannesevangeliets författare och vittnar om hur Jesus vid fårdammen i Betesda botade en man som varit sjuk i trettioåtta år. (Joh 5:19)

Nej svarar Deuterojesaja (Jes 40:26 f) detta  trots att allt talade för att Gud övergivit sitt folk. För vad annat än övergivna var inte de människor som i den babyloniska fångenskapen tvingats lämna över sitt land till främmande makt och själva deporterats utan hopp om att få återvända.

Det brukar sägas att man skall vara försiktig med att läsa Gamla testamentet alltför noga. Det finns i dessa texter mycket som känns frånstötande. Detta även i profettexterna, alla fromma förkunnares lovprisningar av profeterna,  till trots.

Men detta gäller inte Deuterojesaja (Jes 40-55). Vittnesbörd om läkedomsunder får vi inte av honom, inte heller ges oss i de kapitel som denne profet ligger bakom öppningar till en ny världsbild. Han talar om en Gud som mönstrar stjärnornas här och låter dem tåga fram, som om detta vore bokstavlig sanning. Ändå säger han det som skall sägas.

Och det som skall sägas är att skapelsen trots allt ändå inte är slump. Himlens här, livets faktum, är mer än slump och tillfälligheter. Vi lever i ett sammanhang där Gud råder. Inför detta faktum brister profeten ut: Jakob, hur kan du tala så, Israel hur kan du säga: Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak.

Bibelstudium i Vivalla den 26 jan 2022

Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, ²⁰men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. Gal 2:19 f

Med kristen tro är det som med en påpälsad yngling i polarnattens kyla. För att överleva är denne yngling inbäddad i det ena klädlagret efter det andra. 

Påpälsad för att överleva, men livet finns inte i klädlagren,  klädlagren är inget i sig själva, livet finns i den nakna kroppen. Klädlagren är till för att skydda det enda som har verklig betydelse, den nakna levande människan.

Vad är det då i kristen tro som motsvarar den nakna levande människan? Är det lagen, är det reglerna, är det observansen? Är det kyrkotillhörigheten, läran eller bibeltroheten? Är det allt som vi byltat på oss för att överleva som kristna.

För Paulus definitivt inte lagen och inte det andra heller för den delen. Lagen lever man inte av, det visste Paulus. Den är till för att skydda oss, t o m till för att upphöjas, men livet förfogar lagen inte över.

Vad är det då som äger liv? Vad är det i kristen tro som som motsvarar den nakna levande människan? Paulus vet besked. Det är den korsfäste Kristus, han ”som älskat mig och offrat sig för mig”, han vars korsfästelse fortplantat sig i apostelns liv och blivit till ett med dennes inre. Allt annat, inklusive lagen, var till för att skydda och bevara det enda som var värt att bevara, försoningens kors, praktiserad i handling.

Denna Paulus övertygelse som jag här försökt återge tycktes  inte ha framtiden för sig. Tongångarna från Paulus tystnade relativt snart. När vi läser de  senare skrifterna i Nya testamentet märker vi att detta redan hade börjat ske. Kristen tro förblev inte den korsteologi som Paulus målade upp.

I dag har kristen tro svårt att försvara sig inför allt det myckna som sker omkring oss. Det finns ju så mycket att satsa på, så mycket tankedjup att ta vara på och fördjupa sig i.

De kristna företrädarna gör sitt bästa för att reda sig. De anpassar sina budskap efter bästa förmåga för att få folk att lyssna och låta sig gripas av budskapet om Jesus.

Men budskap är en sak, verklighet en annan. Och verkligheten predikar i dag som tidigare  att korset måste få ersätta lagen. Lagen är inte frälsaren, det är korset förmedlat genom människor som insett att Jesu offer var ett offer för dem.

Människor med den insikten är kyrkans framtid, vare sig dessa människor företräder kyrkor med höga torn och ståtlig lärobyggnad eller hör hemma i bönhus där bokstavstro och mirakler hålls för högsta sanning. 

Bibelstudium i Vivalla den 19 jan 2022

Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina planer. Må han vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom, vända om till vår Gud, som alltid vill förlåta. (Jesaja 55:6 f)

Alla som studerat bibeln med öppna ögon vet, men sällan drar någon nytta av det hon vet. Vet att bibeln består av rader av texttraditioner med skiftande ursprung. Men att sedan en redigering skett som gjort bibeln mer enhetlig. I Gamla testamentet blir det endast Jahvedyrkan som duger och Herrens förbund med Israel. Annat fördöms. Baal görs till en avgud och de gamla kultställena underkänns. Templet finns på Sion och ingen annanstans. Som det börjat fortsätter det i nytestamentlig tid. Men nu skall allt formas utifrån Jesus.

Men hur skall man nu dra nytta av att man inser detta? Bland annat genom att tränga bakom den redigerade texten för att om möjligt se om denna i sin mer ursprungliga form har något att ge. Dessutom genom att vara observant på det som är den redigerade textens baksida, att den i sin iver att förkunna det rätta döljer sådant som inte får döljas.

Ett försök att i någon mån belysa  vad jag menar hämtar jag från dagens förkunnelse. Det är som bekant högsta mode att predika över tre texter samtidigt och det med den förutfattade meningen att alla tre texterna har varandra kompletterande budskap. Resultatet blir alltför ofta att man tvingas släta ut innebörden i de enskilda texterna för det sammanlagda budskapets skull. Predikan blir i sämsta fall som att svälja en albyl mot alla slags sjukdomar när det skulle behövas mer än en medicin, f a en medicin med mer målinriktad verkan.

Jag vet att det jag här påstår är kontroversiellt, dessutom att det hela inte är så entydigt som jag här framställt det. Texten ovan som jag nu skall lägga ut får från min sida vara ett exempel på att jag åtminstone delvis har rätt.

I min utläggning av denna, d v s Jesaja 55:6 f,  är förutsättningen att  jag på sakliga grunder dragit isär Jesaja bok i tre delar och låtit den andra delen spegla förhållandena under den babyloniska fångenskapen på femhundratalet. Den första delen är två hundra år äldre och har delvis annan problematik och den tredje rymmer profetior från tiden efter den babyloniska fångenskapen.

Detta att Jesaja bok inte är enhetlig gör jag poäng av, f a av det faktum  att den andra delen (Jesaja 39-55) speglar ett Israel som förlorat allt, både tro, hopp och framtid. Gudlösheten hade brett ut sig. Vad lönar det sig att bedja frågade man sig. Allt blir ju ändå som det blir. Och hur våga hoppas på en framtid, när var och varannan är en svikare eller en gudsförnekare och när allt har tagits ifrån oss, t o m vårt fosterland.

För att jämföra hade det i Israel blivit som det idag är för oss kristna  i dagens sekulariserade Sverige Här  möts tro på Gud med generad tystnad och här har tron förpassats till något man måste ha för sig själv. 

Nog blåser förvisso trons vindar över vårt land, men inte den kristna trons. Och tvivlet gnager i bröstet på fler än en av oss kristna som berörts av tidens strömningar.  Är inte Gud mer en slumpens Gud än en Gud som hör bön, är det mer än en av oss som frågar sig.

Åter till Israel. Just då när  Israel tappat både förankring och hopp profeterar den andre Jesaja om förlåtelse och framtid. Den vedergällande Guden har i den andre Jesajas mun förvandlats till  den förlåtande Guden. Helt utan yttre anledning och fullkomligt oväntat sker detta. 

Och jag tänker att det som Israel i sin otro och i sin förnedring fick höra från den andre Jesajas mun också är det jag själv behöver få lyssna till; att det just i min förtvivlan, skuld  och i min uppgivenhet  finns upprättelse. Ja att förlåtelsens plats just är förtvivlan och uppgivenhet.

Och denna upptäckt har jag gjort därför att jag trängt  bakom en till synes enhetlig Skrift och ett ytligt sett entydigt budskap och där funnit evangeliets, förlåtelsens och upprättelsens hemvist.