Bibelstudium i Vivalla den 2 febr 2022

Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig icke an min sak, den frågan ställde man sig då och den frågan ställer vi oss idag.

Förstår vi Gud som existensens grund och varats faktum borde en upplyst människan av idag svara nej på den frågan. Det ges ju  öppningar till liv och hälsa. Noggrann forskning ger möjlighet att  finna dessa öppningar. Den  möjligheten står för att vi människor  är något utöver slump och tillfällighet.

Nej svarar författaren till Jakobs brev i Nya testamentet. Där läser vi är någon sjuk…skall de äldste smörja honom med olja i Herren namn och be böner över honom…Deras bön i tro skall rädda den sjuke (Jakobs brev 5:14 f).

Men detta nej kan ifrågasättas. Hur många gånger har jag inte i tro bett till Gud för min dementa hustru. Men det är och har varit som som att tala till en vägg. Och den läkarvetenskap som gjort så stora erövringar har gett min hustrus sjukdom namn men ingen bot.

Nej svarar Johannesevangeliets författare och vittnar om hur Jesus vid fårdammen i Betesda botade en man som varit sjuk i trettioåtta år. (Joh 5:19)

Nej svarar Deuterojesaja (Jes 40:26 f) detta  trots att allt talade för att Gud övergivit sitt folk. För vad annat än övergivna var inte de människor som i den babyloniska fångenskapen tvingats lämna över sitt land till främmande makt och själva deporterats utan hopp om att få återvända.

Det brukar sägas att man skall vara försiktig med att läsa Gamla testamentet alltför noga. Det finns i dessa texter mycket som känns frånstötande. Detta även i profettexterna, alla fromma förkunnares lovprisningar av profeterna,  till trots.

Men detta gäller inte Deuterojesaja (Jes 40-55). Vittnesbörd om läkedomsunder får vi inte av honom, inte heller ges oss i de kapitel som denne profet ligger bakom öppningar till en ny världsbild. Han talar om en Gud som mönstrar stjärnornas här och låter dem tåga fram, som om detta vore bokstavlig sanning. Ändå säger han det som skall sägas.

Och det som skall sägas är att skapelsen trots allt ändå inte är slump. Himlens här, livets faktum, är mer än slump och tillfälligheter. Vi lever i ett sammanhang där Gud råder. Inför detta faktum brister profeten ut: Jakob, hur kan du tala så, Israel hur kan du säga: Jag vandrar osedd av Herren, min Gud tar sig inte an min sak.

Bibelstudium i Vivalla den 26 jan 2022

Jag har ju genom lagen dött bort från lagen för att leva för Gud. Jag har blivit korsfäst med Kristus, ²⁰men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig. Så långt jag ännu lever här i världen lever jag i tron på Guds son, som har älskat mig och offrat sig för mig. Gal 2:19 f

Med kristen tro är det som med en påpälsad yngling i polarnattens kyla. För att överleva är denne yngling inbäddad i det ena klädlagret efter det andra. 

Påpälsad för att överleva, men livet finns inte i klädlagren,  klädlagren är inget i sig själva, livet finns i den nakna kroppen. Klädlagren är till för att skydda det enda som har verklig betydelse, den nakna levande människan.

Vad är det då i kristen tro som motsvarar den nakna levande människan? Är det lagen, är det reglerna, är det observansen? Är det kyrkotillhörigheten, läran eller bibeltroheten? Är det allt som vi byltat på oss för att överleva som kristna.

För Paulus definitivt inte lagen och inte det andra heller för den delen. Lagen lever man inte av, det visste Paulus. Den är till för att skydda oss, t o m till för att upphöjas, men livet förfogar lagen inte över.

Vad är det då som äger liv? Vad är det i kristen tro som som motsvarar den nakna levande människan? Paulus vet besked. Det är den korsfäste Kristus, han ”som älskat mig och offrat sig för mig”, han vars korsfästelse fortplantat sig i apostelns liv och blivit till ett med dennes inre. Allt annat, inklusive lagen, var till för att skydda och bevara det enda som var värt att bevara, försoningens kors, praktiserad i handling.

Denna Paulus övertygelse som jag här försökt återge tycktes  inte ha framtiden för sig. Tongångarna från Paulus tystnade relativt snart. När vi läser de  senare skrifterna i Nya testamentet märker vi att detta redan hade börjat ske. Kristen tro förblev inte den korsteologi som Paulus målade upp.

I dag har kristen tro svårt att försvara sig inför allt det myckna som sker omkring oss. Det finns ju så mycket att satsa på, så mycket tankedjup att ta vara på och fördjupa sig i.

De kristna företrädarna gör sitt bästa för att reda sig. De anpassar sina budskap efter bästa förmåga för att få folk att lyssna och låta sig gripas av budskapet om Jesus.

Men budskap är en sak, verklighet en annan. Och verkligheten predikar i dag som tidigare  att korset måste få ersätta lagen. Lagen är inte frälsaren, det är korset förmedlat genom människor som insett att Jesu offer var ett offer för dem.

Människor med den insikten är kyrkans framtid, vare sig dessa människor företräder kyrkor med höga torn och ståtlig lärobyggnad eller hör hemma i bönhus där bokstavstro och mirakler hålls för högsta sanning. 

Bibelstudium i Vivalla den 19 jan 2022

Sök Herren medan han låter sig finnas, åkalla honom medan han är nära. Må den gudlöse överge sin väg, den ondskefulle sina planer. Må han vända om till Herren, så skall han förbarma sig över honom, vända om till vår Gud, som alltid vill förlåta. (Jesaja 55:6 f)

Alla som studerat bibeln med öppna ögon vet, men sällan drar någon nytta av det hon vet. Vet att bibeln består av rader av texttraditioner med skiftande ursprung. Men att sedan en redigering skett som gjort bibeln mer enhetlig. I Gamla testamentet blir det endast Jahvedyrkan som duger och Herrens förbund med Israel. Annat fördöms. Baal görs till en avgud och de gamla kultställena underkänns. Templet finns på Sion och ingen annanstans. Som det börjat fortsätter det i nytestamentlig tid. Men nu skall allt formas utifrån Jesus.

Men hur skall man nu dra nytta av att man inser detta? Bland annat genom att tränga bakom den redigerade texten för att om möjligt se om denna i sin mer ursprungliga form har något att ge. Dessutom genom att vara observant på det som är den redigerade textens baksida, att den i sin iver att förkunna det rätta döljer sådant som inte får döljas.

Ett försök att i någon mån belysa  vad jag menar hämtar jag från dagens förkunnelse. Det är som bekant högsta mode att predika över tre texter samtidigt och det med den förutfattade meningen att alla tre texterna har varandra kompletterande budskap. Resultatet blir alltför ofta att man tvingas släta ut innebörden i de enskilda texterna för det sammanlagda budskapets skull. Predikan blir i sämsta fall som att svälja en albyl mot alla slags sjukdomar när det skulle behövas mer än en medicin, f a en medicin med mer målinriktad verkan.

Jag vet att det jag här påstår är kontroversiellt, dessutom att det hela inte är så entydigt som jag här framställt det. Texten ovan som jag nu skall lägga ut får från min sida vara ett exempel på att jag åtminstone delvis har rätt.

I min utläggning av denna, d v s Jesaja 55:6 f,  är förutsättningen att  jag på sakliga grunder dragit isär Jesaja bok i tre delar och låtit den andra delen spegla förhållandena under den babyloniska fångenskapen på femhundratalet. Den första delen är två hundra år äldre och har delvis annan problematik och den tredje rymmer profetior från tiden efter den babyloniska fångenskapen.

Detta att Jesaja bok inte är enhetlig gör jag poäng av, f a av det faktum  att den andra delen (Jesaja 39-55) speglar ett Israel som förlorat allt, både tro, hopp och framtid. Gudlösheten hade brett ut sig. Vad lönar det sig att bedja frågade man sig. Allt blir ju ändå som det blir. Och hur våga hoppas på en framtid, när var och varannan är en svikare eller en gudsförnekare och när allt har tagits ifrån oss, t o m vårt fosterland.

För att jämföra hade det i Israel blivit som det idag är för oss kristna  i dagens sekulariserade Sverige Här  möts tro på Gud med generad tystnad och här har tron förpassats till något man måste ha för sig själv. 

Nog blåser förvisso trons vindar över vårt land, men inte den kristna trons. Och tvivlet gnager i bröstet på fler än en av oss kristna som berörts av tidens strömningar.  Är inte Gud mer en slumpens Gud än en Gud som hör bön, är det mer än en av oss som frågar sig.

Åter till Israel. Just då när  Israel tappat både förankring och hopp profeterar den andre Jesaja om förlåtelse och framtid. Den vedergällande Guden har i den andre Jesajas mun förvandlats till  den förlåtande Guden. Helt utan yttre anledning och fullkomligt oväntat sker detta. 

Och jag tänker att det som Israel i sin otro och i sin förnedring fick höra från den andre Jesajas mun också är det jag själv behöver få lyssna till; att det just i min förtvivlan, skuld  och i min uppgivenhet  finns upprättelse. Ja att förlåtelsens plats just är förtvivlan och uppgivenhet.

Och denna upptäckt har jag gjort därför att jag trängt  bakom en till synes enhetlig Skrift och ett ytligt sett entydigt budskap och där funnit evangeliets, förlåtelsens och upprättelsens hemvist.

Bibelstudium i Vivalla den 12 jan 2022

Livet finns i Guds son

⁵⁶Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen. ⁷Det är tre som vittnar: ⁸Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga. ⁹Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son. ¹⁰Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som inte tror på Gud gör honom till lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son. ¹¹Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son. ¹²Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet. (1 Joh 5:6-12)

Berättelsetraditioner har jag i tidigare bibelstudier sammanfattande benämnt de enskilda texterna i evangelierna. Detta för att underlätta både förståelse och tillämpning. Orden ovan är hämtad från första Johannesbrevet och här blir texten lättare begriplig om den får heta vittnesbörd.

Den är nämligen ett vittnesbörd från en församling som idémässigt är påverkad av tankar som vi känner igen från Johannesevangeliet. Dessutom och framför allt från en kristen gemenskap som är plågad av en splittring så stor att den hotar församlingens bestånd. Och splittringen beror av att inflytelserika personer i denna johanneskristna gemenskap omtolkat Jesus. Man har av honom gjort en himmelsk gestalt som tappat förankringen med den Jesus som mitt i sin närhet till Gud, var en människa av kött och blod.

Här anknyts till detta genom att tala om Jesus Kristus som den som kom genom vatten och blod. Syftningen till Jesu dop och till hans korsfästelse är uppenbar. Till detta kommer att Anden vittnar om honom. Detta sagt för att motbevisa splittrarna som förvandlat frälsaren till en himmelsk gestalt utan anknytning den jordiske Jesus.

Det är hårda ord som författaren till 1 Johannesbrevet tar till för att bekämpa splittrarna. Nödvändigt hårda ord, församlingens existens står ju på spel. Men också allmängiltiga ord som också vi utan nytolkning kan ta till oss. Tydligast sker detta i orden Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son.

Det är ett närmast ofattbart avstånd mellan oss nutida kristna och de johanneskristna som vi möter i johanneslitteraturen i Nya testamentet. Därför kan vi inte plocka i sär texten ovan och överföra den ord för ord och utan förändring till vår verklighet. Då skär det sig. Vad vi däremot både kan och skall göra är att läsa texten ovan som ett vittnesbörd från en församlingsgemenskap som kämpade på liv och död för sin överlevnad. Framför allt skall vi läsa den som ett vittnesbörd om att dessa hotade kristna funnit att den jordiskt förankrade Kristus var den ende de kunde förankra sin tro och sin verklighet i.

Alldeles uppenbart gäller vittnesbördet också mig som presenterar detta bibelstudium för er. De hot mot min tro som vilar över mig, är inte identiska med dem jag lärt känna i Johannesbreven. Men de är lika elakartade. Jag lever i en tid som är rotad i ideal som fjärmar mig från tron och jag möter bland mina trossyskon förankringar i en Kristus som mer är en återspegling av tidens ideal än de jag lär känna i evangelierna. Mitt fotfäste måste också för mig vara den Kristus som kom ”genom vattnet och blodet”. Och jag behöver den bekräftelse som Anden kan ge mig. En jesuslärjunge är jag nämligen. På Jesus Kristus är både min livstolkning och mitt hopp förankrat.

Bibelstudium i Vivalla den 5 januari 2022

Andlig gudstjänst

Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst. ²Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar, så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja: det som är gott, behagar honom och är fullkomligt. (Rom 12:1 f)

Romarbrevets tolfte kapitel, första delen, det vill säga texten ovan, handlar om självständighet, andra delen om samverkan.

Det är alltså om självständighet, kristnas självständighet i sätt att tänka och vara, som det här skall handla. Ja vad annat kan det bli än något för sig när man som kristen ser samman himmel och jord och jordelivet upplevs som en en offergudstjänst i Jesu efterföljd (vers 1). Det lär inte vara många som upplever det så. För egen del kan jag nog göra det. Men det skall vara i benådade ögonblick när tron är levande för mig.

Vad är det då som är förutsättningen för att se verkligheten på detta annorlunda sätt? Att vi förnyas i våra tankar påstår Paulus (vers 2). Och med det menar han att det är nödvändigt att rucka på sitt inre regelverk. Om hur det går till  talar han inte här utan i den inledande delen av Romarbrevet. Regelverk säger jag, Paulus talar om lagen. Inte så att regelverket (lagen) skall sättas ur spel. Däremot skall det puttas ner från rang ett till plats nummer två. Rang nummer ett är förbehållet Kristus. Denne skall förnya våra tankar så att vi på ett nytt sätt skall kunna se på oss själva, på våra relationer och vårt sammanhang.  Och det förutsätter  vi puttar ner regelverket till rang nummer två.

Konstigt säger du, men inte konstigare än att en förälskad människa ser på verkligheten på ett annat sätt än den som aldrig älskat.

Skört säger jag och tänker på hur förälskelsen efter en tid ändrar karaktär och blir till vana. Skört också när jag betänker hur det gick för Paulus.  Det dröjde inte länge förrän lagen, regleringen, kyrkoordningen, kyrkans ämbeten tog tillbaka kommandot och tvingade ner livet i Kristus till rangplats nummer två.

Skört tänker jag som i praktiskt hela mitt liv övat mig på att leva som kristen men upptäckt att det enbart är  i benådade ögonblick Kristus intagit rang nummer ett i mitt inre.

Skört men inte skörare än att jag måste erkänna att Paulus hade rätt. Det är ju  först är när jag är uppfylld av Kristus som jag kan frigöra mig från omgivningens tryck och tänka fritt och självständigt. Så fort Kristus hamnat vid sidan av anpassar jag mig till omgivningen. Att anpassa sig är förstås inget fel i sig, men jag anpassar mig även efter det som inte är till gagn.

Skört men inte skörare än att Kristus som den uppståndne och andligen närvarande kan komma mig till hjälp.

Skört men inte skörare än att det finns flera som har det som jag, flera som gett sitt liv åt Kristus. Flera som har liknande erfarenheter som jag och som jag därför  kan gå i lag med och utforma min framtid tillsammans med. 

Om det handlar den andra delen av kapitel 12 i Romarbrevet. Nu varnar Paulus inte längre för att anpassa sig. Tvärtom manar han till sammanhållning på grundval att alla inte har allt men att vi gemensamt skall kunna åstadkomma det som den enskilde inte förmår. Men om det skulle  inte detta bibelstudium handla.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 51 21 Sekulariseringen ifrågasatt)

Bibelstudium i Vivalla den 29 dec 2021

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud…

Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet, en härlighet som den ende sonens får av sin fader, och han var fylld av nåd och sanning. (Joh 1:1 och 1:14)

Det verkliga och det sanna ser vi alltid i speglad form, speglat genom mänskligt sinne. Och det märkliga med våra mänskliga speglingar är att de kan återge något sant, något för livet bärande. Denna sanning skall vi akta på, hålla helig ,vare sig sanningen är av andligt slag eller världsligt.

Även julevangeliet är en spegling, Jesu födelse speglad genom mänskligt sinne och förmedlad till oss via urkyrklig berättelsetradition. Än tydligare blir detta när vi läser Johannesevangeliets inledning, texten om Ordet som fanns hos Gud och var Gud. Här blir det uppenbart för var och en att denna text, den s k prologen, delger oss tolkad sanning. Tolkad med syftet att delge oss det väsentliga i det som skedde en gång i Betlehem.

Speglingen av verkligheten fortgår oavbrutet, den är en del av det mänskliga livet. Den fortgår i varje människas inre. Även andliga sanningar rör sig i ständigt nya formationer, även sanningen om Jesus. Den livgivande bilden av Jesus möter oss i våra bilder av Jesus. Inte ens Johannesevangeliets tal om Jesus som Ordet behöver vara den slutgiltiga bilden av sanningen.

Själv har jag lagt ord före Johannesevangeliets inledning, ord som skall berika min förståelse. Jag säger inom mig I begynnelsen fanns livet, och livet fanns hos Gud, och livet var Gud.

Vad är väl Gud, åtkomlig för mänskligt sinne, annat än livet, det för alla, såväl troende som otroende,  ofrånkomliga och gåtfulla livet. Detta liv, detta varande, denna existens liksom  detta ständiga blivande låter sig inte betvivlas, men låter sig heller aldrig i grunden förstås. För mig finns detta liv hos Gud, ja benämner jag Gud.

Men jag slutar inte här. På detta lägger jag Johannesevangeliets inledning, dvs jag byter ut livet mot Ordet,  och låter Ordet tydliggöra innebörden i Livet. Och i och med det är jag inne på den kristna trons förståelse av detta ofrånkomliga varande och blivande.

Eller ännu tydligare och utan bildspråk låter jag Jesus vara svaret på livets gåta och samtidigt riktmärke för min tro och mitt liv. Det betyder att jag definitivt trätt över gränsen från vetande till tro. Jag har gjort det ofrånkomliga trossprånget.

Som om jag var ensam om trossprång! Långt ifrån. Ingen undkommer det jag kallar trossprång.  Själva livet kräver sådana språng. Man kan inte leva utan att förhålla sig till livet. Frågan är inte om man tror utan på vad. Så fort man gör något av sitt liv är tron inblandad.

Vad är det då hos Jesus som fångat mig och gjort mig till hans? Den frågan ställer jag till mig själv idag likaväl som jag gjort det sedan min ungdom. Och jag svarar inte på samma sätt idag som jag gjorde den dag jag för första gången medvetet bekände mig vara en Jesuslärjunge. Trots allt är det i dag  inte Jesu underbara födelse, inte inkarnationen utan korset som tydligast  har fästat mitt hjärta vid honom. Jag har satt min lit till den Jesus som på korset ropade att han var övergiven av Gud samtidigt som han befallde sin Ande i Guds händer. Dessa ord stämmer så förunderligt väl på mig själv i min brottning med den Gud, detta liv som för mig signalerar både mening och meningslöshet, både slump och sammanhang djupare än jag har kapacitet att förstå.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 50 21 Om Lukas och Jesu underbara födelse)

Bibelstudium i Vivalla den 22 dec 2021

Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga er: gläd er. (Fil 4:4)

”Gläd er alltid i Herren. Än en gång vill jag säga er: gläd er”, skriver Paulus i Filipperbrevet. Maningen är riktad till en församling som har en relation till aposteln som vore de hans egna barn.

Själv har jag livat upp mina insikter i detta brev parallellt med att Magdalena Andersson för första gången i sin egenskap av statsminister riktat sina maningar till det folk hon är satt att styra över.

Det ena går väl inte att jämföra med det andra, säger alla som är skolade att låta kyrka vara en sak, stat en annan. Men nog går väl det svarar jag, som börjat tänka på ett nytt sätt i denna fråga.

Likheten mellan de båda går för mig inte att ta miste på. För Paulus gällde och för Magdalena Andersson gäller att förena tankar, fantasier och trosföreställningar med den handfasta verkligheten och ur detta finna vägar att gå och vägar att finna.

Om Magdalena Andersson trosföreställningar vet jag bara det grundläggande. Vet att hon tror på ett rättvisare samhälle och allas välfärd och att hon på demokratisk väg och med ekonomisk klarsyn skall försöka förverkliga sina visioner. Tror gör hon alltså, tron smiter ingen undan.

Men Paulus då, vad hade han för visioner? Redan i den korta förmaning som är mitt textord för idag kan man läsa ut detta. Trots att ”gläd er” upprepas är det inte glädje som är huvudordet, utan ”i Herren”.

” I Herren” är huvudordet. Och Herren står för den uppståndne Kristus som är nära och snart skall komma tillbaka i härlighet. Herren är den herre som inte vakade över sin jämlikhet med Gud… utan gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Det är den Herre som Gud har upphöjt över allt annat och gett honom det namn som är över alla namn. (Fil 2:5-11)

På denne korsfäste och av Gud upprättade Kristus trodde Paulus. Tron på honom var så ingripande och så omvandlande att t o m lagarna gjordes överflödiga. Nog skulle lagarna finnas kvar men för den som var förankrad i Kristus var de mera lik lockrop än påbud.

Det är mycket ”lösan sand” i denna Paulus tro tycker många, även många kristna som snickrar på kyrkoordningar och kyrkliga lagar som vore de viktigare än Kristus själv. ”Lösan sand” skulle jag tro att också Magdalena Andersson skulle säga. För mig veterligen är inte gudstro något som hon ägnat någon närmare eftertanke.

”Lösan sand” borde även jag tycka, jag som  dagligen läser bibeln och det med kritiska ögon. Vad ser jag nämligen raderna ovan Paulus förmaning till församlingen att glädja sig. Jo där skriver Paulus: ”Jag uppmanar Euodia och uppmanar Syntyche att vara eniga för Herrens skull” (Fil 4:2)

Det betyder i klartext att Euodia och Syntyche hade svårt att vara sams deras tro på Kristus till trots och trots deras nära förbindelse med Paulus. 

Jag vet dessutom att Paulus trostolkning inte överlevde länge. Hade vi inte hans brev vore han för länge sedan försvunnen. Paulus kristusbild ersattes av andra mer lättillgängliga bildder. Framför allt gavs tron på Kristus stöttor, den viktigaste av dessa var kyrkan med sina ämbeten, för att inte tala om upplevelsen med sitt tungotal.

Trots allt detta är glädje ”i Herren” det enda vi som kristna äger som ingen annan har. Det är ”i Herren” som vi har att möta den verklighet vi ställs inför.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 49 21 Än en gång om de subjektiva värderingarna)

Bibelstudium i Vivalla den 15 dec 2021

Glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose på Horeb, med stadgar och bud för hela Israel. ⁵Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. ⁶Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer. (Malaki 4 slutorden)

Verkligheten kommer ingen ifrån. Samhället må vara modernt, frigjort, sekulariserat, men grundvillkoren slipper inget samhälle i världen ifrån. Alla måste vi förhålla oss till hur vi skall mota de oundvikliga katastrofer som hotar och finna vägar till relativ harmoni och välgång.

Detta påminns jag om när jag läser texten ovan, en text som i några versar sammanfattar inte bara den profetbok som den ingår i utan förmodligen Gamla testamentets profetböcker i sin helhet.

Där finns katastrofen, i texten sammanfattad i Herrens stora och fruktansvärda dag. Där finns också möjligheterna, uttryckta i orden glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose, vidare i löftet om profeten Elia som skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärta till fäderna.

Jag har närmast gjort det till en livsuppgift att analysera vår tids livstolkning och jämföra den med gamla tiders. Grundvillkoren är ju de samma. Framför allt försöker jag fördjupa min egen kristna livsförståelse.

Att nutida livsförståelse kan hämta substans från texten ovan, profetens Malakis slutord, borde vara givet. Nog förstår hon, eller borde åtminstone förstå, att Mose lag i betydelsen tio Guds bud, fortfarande äger giltighet. Och nog vet hon, eller borde veta, att familjesammanhållning byggd på ömsesidig trohet och kärlek idag är lika grundläggande för ett gott liv som någonsin. Den ger bevisligen åtminstone relativ trygghet i en värld och i en tillvaro som, vilket vi vill eller inte, hotas av förintelse.

Men jag tar ytterligare ett steg. Jag gör som f a evangelisten Matteus och kopplar profeten Elia, som texten ovan talar om, till Johannes döparen och hamnar sedan hos Jesus. Denne Jesus var förankrad i den gammaltestamentliga livstolkning som texten ovan är ett uttryck för, men han stannade inte i denna. Nog visste han att Guds bud var förpliktande. Inte minsta prick i lagen ändrade han lär oss evangelisten Matteus i Bergspredikan. Men han öppnade framför allt människors ögon för ytterligare en dimension, en dimension som Psaltarens psalmer tidigare snuddat vid , förbarmandets dimension.

När Kristi kyrka är som bäst förstår hon att ta vara på detta förbarmande. Hon äger ingen mirakelmedicin mot den hotande förintelsen, inga egna förhållningssätt att mota hoten mot den miljö som är vårt livsrum. Här går hon  hand i hand med människor av god vilja. I de flesta frågor han hon inget mer att ge än någon annan. Men hon äger ett livsrum som heter  förbarmande, omhändertagande, försoning, förlåtelse, hon äger tryggheten i att vara omsluten av Gud.

Detta liv i förbarmande behöver egentligen inte predikas fram, det skall praktiseras och om möjligt levas. Det vilar i det förbarmande som hämtar sin näring i Jesu förbarmande. 

(Se även ”Med mina glasögon6”, 48 21 De subjektiva värderingarnas makt)

Bibelstudium i Vivalla den 8 dec 2021

Då skall den lame hoppa som en hjort och den stumme brista ut i jubel. Vatten bryta fram i öknen, bäckar i ödemarken…Där nu schakalerna ligger och vilar skall säv och papyrusgräs växa. Där skall gå en banad väg, den skall kallas den heliga vägen. Ingen oren får beträda den…Men de återlösta vandrar där, de som Herren friköpt vänder åter. De kommer till Sion med jubel, krönta med evig glädje. Fröjd och glädje följer dem, sorg och fruktan flyr. (Från Jesaja 35)

Läst som önskedröm känner vi igen oss i texten ovan. I drömmen är allt möjligt. Där kan den lame hoppa som en hjort och där kan vatten bryta fram i ödemarken. Förstådd som en del av den verklighet vi lever i likaså. Är inte våra liv styrda av ett ständigt växelspel mellan föreställningar och förhoppningar och förverkligande?! Beror inte det ena av det andra. Vem lyckas om inte den som drömt om att lyckas.

Den fasta kärnan i Jesaja kap 35 är ett folk som är fördrivet från det Sion som är både hem och längtan i ett stycke. Assyrierna hade med sin erövring fördrivit Israel från hem och egendom. Och nu längtar man intensivt att få komma hem igen.

Och i profetens ord blir denna längtan uttryckt i ett underbart förverkligande. Man skall inte bara få komma hem. Av hemmet blir ett jordiskt himmelrike. Den lame hoppar som en hjort och den stumme brister ut i jubel. Och av öknen blir fruktbar mark.

Men kärnan i profetian är handfast, återkomsten till Sion, återkomsten till det land som för Israel är både verklighet och förhoppning.

Och nog blev Jesajas profetia uppfylld. Det folk som fördrivit dem  blev besegrade. Vägen till Sion öppnad. Men det kom nya erövrare och nya svårigheter. Fortfarande blev människor drabbade, forfarande fanns sjukdom och nöd, fortfarande hotade vattenbrist och ökenvindar.

Vad var då nyttan med Jesajas profetia, vad är då nyttan med våra drömmar och förhoppningar? I bästa fall är de led i en livsvandring som leder åt längtans mål, vårt Sion. I sämsta fall är de falska fantasier som leder oss in i fördärvet.

I bästa fall är de led i fantasier, idéer och uppslag som gör att det svåra kan besegras, lemlästade få rörelseförmågan tillbaka och av öknen bli fruktbar mark. I sämsta fall, med självupptagna fantasier och idéer kan vi drivas än djupare in i vårt fördärv. Vad är miljöförstöringen annat än resultatet av mänsklig rovdrift.

Finns det då inget utöver detta? Är det rena miraklet uteslutet? Kan aldrig av sig självt öknen bli fruktbar mark, rovdjuren inget vi behöver skygga för, lamhet och stumhet försvinna? Kan det aldrig bli något självklart att vi äger ett eget Sion?

Själv vet jag inte av något annat mirakel att fästa min förhoppning till än vid Jesu uppståndelse. Och trots det enastående i denna uppståndelse var inte uppståndelsens under det över allt annat stående. Det enastående var korset, detta att Jesus gav sitt liv för mig. I detta finns det fäste som står över mirakler.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 47 21 Logik på förutfattade meningars grund)

Bibelstudium i Vivalla den 1 dec 2021

³⁶Jesus svarade: »Mitt rike hör inte till denna världen. Om mitt rike hörde till denna världen hade mina följeslagare kämpat för att jag inte skulle bli utlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike av annat slag.« ³⁷Pilatus frågade: »Du är alltså kung?« Jesus svarade: »Du själv säger att jag är kung. Jag har fötts och kommit hit till världen för denna enda sak: att vittna för sanningen. Den som hör till sanningen lyssnar till min röst.« (Ev enl Johannes kap 18)

Avsnittet ovan ingår i ordväxlingen mellan Jesus och den romerske ståthållaren Pontius Pilatus. Här som evangelisten Johannes återger den. För att närmare reda ut omständigheter i detta möte skall man inte i första hand gå till evangelisten Johannes. Vill man däremot veta vad detta möte innebar kan man inte vara Johannes förutan. Johannes-versionens tolkning är kort sagt modellbildande. Tolkning är det nämligen, inte stenografisk återgivning av fakta.

Här handlar det om sanningen, för vår del om vårt kristna ansvar för denne sanning. Till denna sanning hör tillbörlig respekt för uppenbara fakta. En kristen skall inte beslås med manipulation av fakta i syfte att framställa den egna sanningen i trovärdigare dager. Sånt är oss kristna ovärdigt. För egen del tycker jag intuitivt illa om alla försök att få bibliska utsagor att stämma med vad som är uppenbar sanning idag.

I min tolkning av sanning som den johanneiska traditionen använder detta begrepp ingår nämligen respekt för uppenbar sanning. Men sanning är mer än uppenbar sanning. Sanning är ett samlingsbegrepp för det som är värdefullt, det som äger bestånd t o m när tiden tar slut. Sanning står för det som äger evigt värde.

Sanning så förstådd skriker i protest mot allt som inte på sikt är bärkraftigt. Dagens ideal må vara inhamrade sedan årtionden, i nutiden självklara värden må ha ställning som tio Guds bud hade det i gamla tider. Ändå skär sig dessa ideal i mötet med den sanning som är förankrad i det eviga.

Tro bara inte att denna sanning är mot allt som är modernt, f a inte mot allt som är präglat av nutidens humanism. Tro inte att dagens politik är föraktlig bara därför att den i långa stycken brutit med gamla värden. En sanningssökare i kristen mening är inte per definition konservativ.

Hur då komma nära denna sanning? För mig personligen går vägen till dels  genom att ständigt ställa dagens sanningar mot det jag uppfattar vara kännetecknande för den Jesus som på korset upplevde sig övergiven av Gud men ändå överlät sig till samme Gud. Framför allt dessutom genom att meditera över och bli ett med den livsvandring som ledde Jesus till korset.

Ur detta har inte fötts någon självklar insikt i sanningen. Dessutom inte till något självklart civilisationsförakt. Däremot till ett ständigt prövande utifrån det jag uppfattat som Jesu sanning. 

Summa summarum är jag en person som känner mig hemmastadd i den kristna församling som jag tillhör. Dessutom känner jag mig hemma i det samhälle som förmått skänka min dementa hustru ett hem när inte jag själv längre förmådde sköta henne. Samtidigt är jag en främling både i min egen församling och i det samhälle jag lever. Jag är det i mitt ständiga sökande efter sanningen.