(Se även ”Med mina glasögon 5”, 30 20 Gud i avklädandet)

Bibelstudium i Vivalla den 22 juli 2020

Allt för att vinna så många som möjligt

Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag.  För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. (Paulus 1 brev till Korinthierna kap 9 v 19-23

Det gick inte av sig självt för Paulus. Det märker man inte minst i de två korinthierbreven i bibelns paulinska brevsamling. Paulus tvingas argumentera för sin sak för att inte det han byggt upp i Korinth skulle rivas ner igen.

Ytterst var det evangeliet som drev honom, evangeliet som bjöd räddning både för honom själv och andra.

Detta evangelium hade för Paulus sitt centrum i korset. Korset i sin tur hade två bakomliggande brännpunkter nödvändiga att inse för att förstå korsets innebörd. Den ena brännpunkten var Jesu hängivenhet till Gud, den andra Jesu människokärlek. Det ena övergick för Jesus i det andra i en ständig rörelse. Konsekvensen av denna kärlek/hängivenhet blev inte berömmelse utan straff, korsfästelse. Allt ytterst beroende av dessa brännpunkter, Jesu kärlek till människan och hans hängivenhet till Gud. Konsekvenserna av denna kärlek och denna hängivenhet blev stötande för omgivningen och ledde till hans avrättning.

Att vara kristen och då inte enbart för Paulus utan också generellt blir utifrån detta att ha sin förankring i Kristi kors och vara medveten om de två brännpunkter som utlöste korsfästelsen.

Korset kallar Paulus i texten ovan evangelium. Detta därför att Jesu död på korset ändade i uppståndelse och kraft ( kraften får i bibeln vanligtvis benämningen Ande) tänder och uppehåller kristenliv den dag som idag är. Det Paulus kallade evangelium blir därför evangelium också för oss sena tiders kristna.

Med evangeliet i Paulus bakhuvud blev annat av relativ betydelse. Behövdes det kunde han leva under judisk lag, men i andra sammanhang som om denna judiska lag inte fanns. Och Paulus kunde om evangeliet krävde det leva i svaghet trots att han i sitt inre var urstark. Exemplen kan mångfaldigas.

Överfört på oss sena tiders kristna blir det mycket som mot den bakgrunden blir av relativ betydelse, blott inte detta enda, Kristi kors med sina två brännpunkter.

Problemet för Paulus i Korinth var inte att man förnekade Kristis kors. Långt därifrån. Problemet var att man kopplade samman korset med annat och gjorde detta andra lika kännetecknande som korset. Därmed desarmerade man bildlikt talat korset, gjorde det till en faktor bland andra.

Så också här och nu. Vi desarmerar korset genom att ställa annat vid korsets sida och gör detta andra lika viktigt som evangeliet självt. Annat än medmänsklighet/gudsnärhet tar över utrymme och därmed också det helhjärtade i vår fromhet.

Ett ständigt problem är detta, alltid lika aktuellt. Här duger inte att en gång för alla markera vad som gäller. Daglig omvändelse är ett måste sade vår reformator Martin Luther på 1500-talet. Och det gäller den dag som idag är.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 29 20 Om lojalitet)

Bibelstudium i Vivalla den 15 juli 2020

Profetens kallelse och uppdrag

Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. Men jag svarade: »Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!«Då sade Herren till mig: Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren. (Jeremia 1 v 4 -8)

      Jag har två principer när jag läser bibeln. Den ena lyder; text skall tolka sig själv, eller enklare uttryckt; läs som det står. Denna princip står för min inre sanningslidelse, att jag inte får huka för det uppenbart riktiga och gäller inte enbart vid mitt bibelstudium utan  i alla sammanhang.

Den andra principen manar; läs med Kristus (kristusuppenbarelsen, kristusvisionen) för ögonen. Låt en tänkt Kristus omforma texten och foga den in i nya sammanhang.

De båda principerna låter jag vara samverkande men aldrig sammanblandade. Den ena är för mig lika viktig som det andra. Båda principerna är utmanande men på skilda sätt.

Du skall dessutom veta att när du frågar mig om bibeln får du ett uppriktigt men aldrig entydigt svar. Det ena förankrat i ärlighet, det andra i kärlek till min frälsare.

Hur blir det då med Jeremia kallelse och de två läsarterna. Med innanläsningsmetoden får vi ett vittnesbörd om profetens möte med Gud och dennes kallelse. Och vi kan om inte förr förstå hur mäktig en kallelse kan vara. Kallade människor låter sig påverkas men aldrig i grund förändras.

Med Kristus för ögonen blir bilden dubbel. Jag ser det orden säger men också något annat. Jag ser att Guds ord till profeten inte enbart är ord till honom utan också till mig och i förlängningen också till andra.

Alla är vi av Gud kallade och utvalda hur illa de än ser ut för oss och hur illa vi än betraktas, ja hur illa vi än lyckas i våra förehavanden.

Den bokstavliga läsningen är nog så viktig. Profetens exklusiva ställning skall värnas. Nog behöver vi dem som kan mer, förstår mer, kan uttala sanningar tydligare än andra, har mer inflytande. De är av Gud kallade och deras exklusiva ställning måste vi böja oss för. Hur blir det nämligen med talanglöst styre och okunskap? Katastrof!  Vi behöver helt enkelt kompetenta politiska och andliga ledare som går före och visar vägen.

Men detta måste balanseras av allas kallelse, allas utväljelse. När de däruppe ser ner på oss därnere, när de där uppe tar för sig på vår bekostnad, måste vi som befinner oss därnere reagera. Kristus inom oss säger att våra profeter inte följer sin kallelse vare sig de är profeter eller profetissor. I Jesu namn måste vi få uttrycka vår protest och framföra vår mening.

Avslutningsvis ligger det inte bra  till för oss med det dubbla seendet. Till och med tankemässigt är vi i underläge. Att tro på en Gud som kallar och utväljer när slumpen råder, coronan skördar sina offer, när stark blir starkare och svag svagare, är egentligen omöjligt. Det är lika omöjligt som det en gång var för profetens anhängare när Jeremia kastades i en brunn för att han vågade säga sanningen (Jer 38). Lika omöjlig som det är när den bild av vår frälsare som visar en man hängande på ett kors är sannare än alla andra.

Trots detta tror vi.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 28 20 Det uppenbara först)

Bibelstudium i Vivalla den 8 juli 2020

Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter? Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva. (Hesekiel kap 18 v 30-32)

Vi som söker, längtar, tror eller har funnit förankring i Gud är många. Även i vårt land är vi många. Kontakten med Gud eller vår frälsare upplevs  ofta som direkt. Många av oss kan vittna om att vi upplever oss omslutna av Guds kärlek.

Detta till trots lever vi på det jag skulle vilja kalla ”plattformar” som är med och formar vår tro. Församlingsgemenskapen är en sådan plattform, trosgrunden i det samhälle och i de gemenskaper vi deltar en annan. Att vara kristen i Eritrea är sannerligen inte det samma som att vara kristen i Sverige.

En av dessa plattformar är profeten Hesekiel, vars profetior vi återfinner i Gamla testamentet. Flera av hans profetior  är oss främmande, andra av det slaget att det bidrar till vår tro. I den första delen av Hesekiels bok finns mycket vi behöver ta till oss. Bland annat detta att var och en skall svara för sina egna gärningar inför Gud. Vi skall inte bli dömda för vad andra gjort. Självklart kan man tycka, ändå är det frestande att förfalla till att döma utifrån härkomst och sammanhang.

I texten ovan gäller individuell dom. Var och en skall dömas efter sina gärningar. Men inte bara så. Mer än annat gäller att vända sånt ryggen som ger anledning till dom. Men detta är lättare sagt än gjort. Även i vårt svenska samhälle tvingas vi in i osunda och fördömliga levnadsvanor som tvingar oss till det onda trots att vi inget ont vill. Tydligare än annat har miljörörelsen visat oss på detta.

Lösningen på detta är att som Hesekiel manar oss; ”skapa er ett nytt hjärta och en ny ande”. Först den i grunden omskapade människan förmår det goda. Det gamla måste bort, något nytt komma i dess ställe.

Hur många av oss har inte insett detta där vi trälar på med våra inre brister och svagheter. Något helt nytt måste komma i det gamlas ställe för att en bestående förnyelse skall kunna ske. Men att skapa sig ett nytt hjärta som texten bjuder lär vara omöjligt. Det blir som att lyfta sig själv i håret.

Varför Hesekiel drar in ”skapa” i förnyelseprocessen vet jag inte. Jag vet bara att han några kapitel innan skriver

” jag skall ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med en ny ande. Jag skall ta bort          stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött” (Hes 11:19)

Här får text tolka text. Självklart måste det nya hjärtat och den nya anden vara en gåva utifrån. Från vem är frågan. För mig är svaret självklart. Den ende som kan förvandla mig från grunden, med andra ord förlåta mig och upprätta mig, är Kristus.

Tack och lov lever jag, trots att jag bor i det sekulariserade Sverige, på en trosplattform som inte hindrar mig från att våga tro detta.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, Tron som mörk materia)

Bibelstudium i Vivalla den 1 juli 2020

Så säger Herren: Jag leder lycka till henne som en flod, folkens skatter som en forsande ström. Hennes barn skall bli burna i famnen och bli gungade på knäet. Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er.

 I Jerusalem skall ni finna tröst. När ni ser det skall era hjärtan glädjas, era kroppar få nytt liv som det friska gräset. Herrens tjänare skall lära känna hans makt, fienderna hans vrede. (Jesaja 66 v 12 ff)

Jerusalem i lycka och välstånd. Allt gott står den heliga stadens inbyggare till buds. De eftersatta är omhuldade som vore de späda barn, ynglingarna livade som levde de i ett paradis.

Detta är den ena sidan av sanningen. Den andra handlar om dem som befinner sig utanför stadens hank och stör. Dessa andra kallas fiender. Herrens vrede vilar över dem. Eld och svärd hotar dem. Herren straffar dem, heter det (Jes 66:16)

Så profeterade den profet vi kallar den tredje Jesaja. Lycka såg han när han betraktade de utvalda, eld och svärd när han vände blicken mot deras motståndare. Allt vilande i Herrens hand, både Jerusalems välgång och fiendernas katastrof. Rakt på sak är han. Guds hand straffar Jerusalems fiender. Här ges inte plats för några mellanhänder.

Relaterat till detta ställer jag nutidsmänniskan. Någon Gud ser hon inte bakom verklighetens händelser. Makrokosmos  är tömd på det gudomliga, mikrokosmos likaså. Jubel ser hon och förtvivlan, en skyddad tillvaro vid sidan av ett liv där katastrofen hotar. Både det ena och det andra är för henne levande verklighet. Men Gud skymtar hon inte.

Profeten förkunnar sina sanningar med Gud för ögonen, nutidsmänniskan har ingen Gud till hands vare sig i lyckans ögonblick eller katastrofens. Skall vi därför antingen se på verkligheten som en judisk profet gjorde på 500-talet före Kristus, eller  som en nutidsmänniska som inte längre förmår frammana någon Gud? Finns inga alternativ. Svaret lyder, det finns ett tredje sätt att betrakta.

Detta tredje är att se verkligheten  med Jesu ögon. Scenförändringen blir då fullständig. Ändå är ingredienserna de samma, Guds omsorg å ena sidan och Guds straff å den andra. Bara så att såväl lovsång som straff finns i vårt inre. Lovsången kommer det ödmjuka inom oss till del, Guds straff det obotfärdiga.

Av det yttre har blivit det inre. Kampen sker i människors hjärtan. Kärleken och omsorgen  om Jerusalems innebyggare finns kvar. Men den har blivit personifierad och individualiserad. Av de utvalda har blivit människorna och av människorna den enskilda människan. Och Guds vrede och förbannelse drabbar inte längre Israels fiender, den drabbar hjärtats obotfärdighet.

Allt i profetian är således  behållet, bara så att det är omplacerat. Fiender må komma utifrån och slå allt sönder och samman. Men fienden i egen hög person kan du enbart finna i dig själv, på samma sätt med vännen. Han möter dig i ditt eget inre.

Den scenväxlingen blir det inte enbart en gång utan ofta när man läser den Heliga Skrift med Jesus för ögonen. Det gamla finns kvar men i ny form och i nytt sammanhang.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 26 20 Åt rätt håll)

Bibelstudium i Vivalla den 24 juni 2020

Så säger Gud, Herren, han som har skapat himlen och spänt upp den, brett ut jorden med allt vad den alstrar, han som gett liv åt människorna där, livsande åt dem som vandrar på jorden: Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken. (Jesaja 42 v 5 f)

Jag läser gärna profetiorna i Jesaja bok. Dessa ger mig mening, men sammanhanget har jag svårt att upptäcka. Den ena profetian förefaller löst fogad till den andra. Men så inte i texten ovan från Jesaja 42 och sen ett antal kapitel framåt i samma bok. I denna del av Jesaja bok, den så kallade Deuterojesaja,  är temat Herrens tjänare och profetiorna i dessa kapitel hör tydligt samman och bildar en enhet.

I min utläggning av Jesaja 42 v 5 f är jag medvetet nutidsanpassad. Detta genom att först läsa textens utsagor som led i allmängiltiga sanningar. Till detta fogar jag det specifika, den kristna tolkningen.

Texten handlar om himmel och om jord, om livet och om uppdraget. Allt detta, såväl himmel som jord, såväl livet som uppdraget berör alla. Himlen låter sig ej förnekas om än nuförtiden under namnet universum, ej heller jorden, livet eller uppdraget. Må vara att människor i dag inte tecknar samma bild av himlen som profeten, inte definierar livet och livsanden som han och inte heller uppdraget. Men saken låter sig ej bestridas. Vi lever i en tillvaro som inte låter sig förnekas utan väcker undran. Vi har alla fått del av ett liv som fyller oss med förundran över livets under. Och vi har fått uppgifter att uppfylla under en livsvandring som redan genom att vi finns till är ett märkligt under.

Det är om förutsättningarna vi strider, inte om själva saken. Om vem eller vad som skapat himmel och jord är vi inte överens, inte heller om uppdrag och mening. Om alltings förtecken strider vi. Är Gud förtecknet eller vad i Guds ställe?

Profeten personifierade. Bakom himmel och jord finns inte opersonliga krafter utan en skapare och en underhållare, bakom liv och livsande en livgivare och en uppehållare. Himmel och jord kan inte gå under utan att Gud har kontroll över det, liv och livsande inte släckas ut utan Guds vetskap. Gud är alltings förtecken.

Om uppdraget vet profeten också besked. Herrens tjänare är av Gud  satt att värna om Guds förbund med Israel, ett förbund som i slutändan innesluter alla.

För oss kristna är denne Herrens tjänare,  Kristus. Det är i och genom honom vår förbindelse med Gud vilar och det är i honom alla folk blir delaktiga av förbundet med Gud. Kristus sätter vi som förtecken för allt gott verk  i himmel och på jord, för allt det som sker efter Guds vilja.

Vad är alternativen till Gud som skapare och uppehållare och Kristus som Herrens tjänare?

Dessa alternativ är flera. Gemensamt för de alternativ som ställs fram i vårt sekulariserade västerland är att livets underliggande krafter görs opersonliga. Naturkrafter styr, slumpen styr, evolutionen styr. Mot detta ställer vi kristna; bakom allt finns Gud, Kristi Gud.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 25 20 ”Utmaningens stadium”)

Bibelstudium i Vivalla den 17 juni 2020

Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld.  Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.« (Matteus 3 v 11 f)

Ovan är det Johannes döparen som talar. Han talar om det dop som skall följa på Jesu ankomst. Inte bara enevangelist har uppmärksammat Johannes ord utan tre (Matteus, Markus och Lukas). Och den fjärde, Johannes, har snuddat vid textorden ovan.

Skulle den här doptexten vara den enda vore dagens generösa döpande en omöjlighet. Dopet skulle dessutom inte vara ett dop avsett för alla utan ett reningsdop för vissa.

För inte kan man väl tänka sig att döpa en nyomvänd missbrukare till förnyad plåga. Nog gör det nämligen ont att ha kastskoveln över sig och branden svedjande runt benen. Som om inte missbrukets plåga vore nog?

Eller ett litet barn som med nöd överlevt en svår förlossning. Skall hennes dop vara det som predestinerade henne till förnyad kamp på liv och död?

Doptexterna i Nya testamentet är många och dessutom mångtydiga. Det duger inte att ”banka” ihop dem till en enda med enahanda innebörd och betydelse.

Men det har kyrkorna gjort. Baptisterna på ett sätt, pingstvännerna på ett annat, barndöparna på ett tredje. För en handlar dopet om eld och ande, för en annan att infogas  i ett förbund, för en tredje att inbegripas i den föregripande nåden och så slutligen i texten ovan där dopet i Jesu namn  blir till ett reningsdop som dödar, renar och upprättar.

I själva verket är dopet mångfacetterat och som det är med allt som har med Jesus att göra påverkat av omständigheterna. Glöm inte att där Jesus finns med beror det mesta på omständigheterna. Och omständigheterna kring dopet måste alltid vara sådana att de är den döpta till gagn.

Därför kan dopet betyda en sak när det skedde, något annat när dopet aktualiseras under senare år. När jag själv en gång döptes var jag några år gammal och jag döptes för att döpt skulle ett barn vara. Gynnsamt för mig för det var bara att trava på in i den kristna tron under mina tonår. Jag var ju redan döpt. Inget låg hindrade i vägen.

Annat blir det när jag under mogna år erinrar mig mitt dop. Jag förstår då att mitt dop inte enbart var den trygga infarten till ett kristet liv. Dopet var och är också uppfordrande. Jag är döpt att låta mig utsättas för kastskoveln som Johannes talar om. Jag är döpt till att prövas i eld för att det skall utrönas om min tro står pall i svåra tider.

Så inte bara en doptext är tillämplig på mig utan flera och då inte samtidigt utan vid skilda tidpunkter i mitt liv. Dopet är som tron, den tar sig olika uttryck under skilda delar av mitt liv.

Inte så att jag skall döpa om mig allteftersom, men att dopet får betyda olika ting allt eftersom livet fortskrider.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 24 20 Med värderingsflödet som mätare)

Bibelstudium i Vivalla den 10 juni 2020

Halleluja!

Prisa Herren, ni hans tjänare, prisa Herrens namn! Lovat vare Herrens namn nu och för evigt! Från öster till väster skall Herrens namn bli prisat. Herren är upphöjd över alla folk, högre än himlen når hans härlighet. Vem är som Herren, vår Gud, han som tronar så högt, han som ser så djupt ner – vem i himlen, vem på jorden? Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn. Han ger dem rum bland furstar, bland furstarna i sitt folk. Han ger den ofruktsamma ett hem som lycklig mor till söner. (Psalm 113 i Psaltaren)

Verkligheten är en sak, bilden av verkligheten en annan. Det ena lika nödvändigt som det andra. Verkligheten förutsätter också bild av verkligheten för att liv skall vara liv. Frågan är inte om vi äger en bild av verkligheten, frågan gäller vilken bild, vilka bilder.

Det som människor kallar tro och som förutsätts ägas eller inte ägas är alltså något annat än folk tänker sig. Tro har alla, frågan är vilken tro, tro i betydelsen bild av verkligheten.

Gud är tillgänglig som bild av verkligheten, inte som verkligheten i sig. Gud som verklighet känner ingen, men som bild är Gud tillgänglig för många. Den Gud som en människa relaterar sig till är alltid trons Gud.

Den Gud som jag själv som kristen förlitar mig på är Jesu bild av Gud. Förankringen har jag i Jesus när jag tror på Gud. En genväg är det förvisso men ingen lätt genväg. Hela mitt liv har jag ägnat åt att komma denne min frälsare nära. Men inget är mig trots detta angelägnare.

Psalmen ovan är fullödig. Gud står fram som den suveräne, honom som skall prisas både för sin allmakt och sin barmhärtighet, både för sin överhöghet och för sin djupa mänsklighet. I sin allmakt lyfter han den fattige ur dyn och den ofruktsamma blir ”lycklig mor till söner”.

Jag är övertygad om att detta är den Gud som också Jesus förlitade sig på, den Gud som gjort så stora intryck på Jesus att den färgat av sig på allt han sade och gjorde.

Men hur förhöll sig Jesus då till allt som inte överensstämde med bilden? Tillvaron var då liksom idag obönhörlig. Farsoter skördade offer då liksom idag. Ingenting tycktes rå på obönhörligheten. Den hjälplöse lika hjälplös, den fattige ännu fattigare och för de ofruktsamma fanns ingen bot.

Tog detta död på Jesu lovsång? Ledde det till tvivel på Guds barmhärtighet och kraft?

– Nej!

– Hur kan du veta det?

Det för mig bästa beviset är bönen Fader vår, den bön som Jesus lärde sina lärjungar att bedja. Denna bön är en enda lång bön om att Gud skall förverkliga det han lovat. Inte minsta tvivel på att Gud förmår.

Till detta kommer att Jesus i sig själv var ett enda stort tecken på detta förverkligande. Hela hans liv var en gudsgärning.

Överfört på mig läser jag psalmen ovan som vore den en variant av Herrens bön. Jag förstår den som en sanning som kommer att förverkligas. Och jag funderar om inte min inställning också var psalmistens. Månne utsade han inte sina ord som en vädjan att Gud skulle förverkliga den makt och det förbarmande som var ett med hans väsen?

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 23 20 Svarta hål låter sig kanske bevisas, men aldrig Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 3 juni 2020

¹² Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. ¹³ Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske.¹⁴ Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. ¹⁵ Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta. (Evangelium enl Johannes kap 16 v 12-15)

Avsnittet ovan är hämtat ur Jesu avskedstal. Det är Johannes som satt sin färg på detta avskedstal. Det är han och ingen annan som tolkat Jesus. Och han gör det så att det åtminstone för mig  blir glasklart inte bara vad som gällde för de första lärjungarna utan också vad som gäller mig som kristen.

För att också jag skall få färg på min utläggning måste jag berätta en episod från mitten på 1960-talet. Jag var i katolska kyrkan och träffade pater Creutzer. Vissa av ungdomarna i min församling vurmade för den katolska tron.  Så vad var naturligare än att jag vid ett tillfälle tog sällskap med dem till katolska kyrkan på Skolgatan i Örebro.

Pater Creutzer var inte sen att försöka få också mig in på det katolska spåret. Hur är det sa han med den ”hela sanningen” som Jesus lovat sina lärjungar? Är det inte så att denna hela sanning förvaltas av den enda kyrka som bär hela Jesu arv vidare, den katolska? Jag vet inte vad jag svarade, men idag tror jag mig veta vad jag borde ha sagt.

Att vara praktiserande kristen är att vara hängiven Jesus. Vad Jesus angår var han fångad av de heliga orden i de heliga skrifterna. Kort uttryckt var Gamla testamentet hans bibel.

Men däremot var han inte fångad av dessa skrifters traditionella tolkning. Med den var det nämligen så att den stelnat och i stelnat skick bildat grundval för fasta läror om liv, leverne och gudsdyrkan. En from jude förväntades underkasta sig dessa läror och leva efter den. Detta oavsett vad situationen krävde.

Men så inte Jesus. För honom var Ordet heligt men inte stelnat. Och i den formen såg han betydelser som andra inte anat. F a hade han funnit att bakom de heliga orden fanns två oöverträffade tolkningsnycklar. Den ena handlade om Guds kärlek den andra om Guds förlåtelse. Och dessutom insåg han att varje nytt tillfälle hade sin specifika tillämpning. Gud var nämligen för Jesus ingen ”paragraf-gud” utan en i nuet verkande kraft.

Jesus hade en oöverträffad blick vad Guds ord hade att säga. Hans kontakt med Gud var av det slaget att han hade del av hela sanningen. I texten ovan, hämtad från Jesu avskedstal, delar han med sig av denna hela sanning. Han lovar sina lärjungar att denna hela sanning också skulle bli deras sanning. Han själv skulle även i fortsättningen vara med sina lärjungar men nu som en osynlig hjälpare, som den helige Ande.

Som det var då är det fortfarande. Gudsorden har vi den dag som i dag är, t o m utökade med allt som Nya testamentet har att förtälja. Och nu liksom då är gudsorden inte stelnade läror utan levande ord med tillämpningar utifrån situation och läge. Om detta kan jag en sentida Jesu lärjunge vittna. Det är nämligen inte omöjligt att också jag med Ordets och andens hjälp skall kunna orientera mig i den tillvaro som blivit min. Dessutom att även jag, om lyckan står mig bi, kan få del av hela sanningen.

Förutsättningen är förstås att jag fått del av Ordet i levande form inte i stelnad. Dessutom att jag tagit det till mig och tillämpat det. Vid ett antal tillfällen i mitt liv kan jag   vittna om att det fungerat. Men det gör jag inte i skrift. Men träffas vi skall jag berätta.

(Se även ”Med mina glasögon 5, 22 20 Tål inte att stelna.)

Bibelstudium i Vivalla den 27 maj 2020

16 Stora härar räddar inte kungen,  stor styrka hjälper inte kämpen, 17 stridshästar säkrar inte segern,  de räddar ingen med all sin kraft.18 Men Herren vakar över dem som fruktar honom, över dem som hoppas på hans nåd, 19 han räddar dem från döden  och håller dem vid liv i hungertid. (Psaltaren 33 v 16 -19)

Lägg särskilt märke till att varje vers ovan består av två versrader. De två versraderna hör intimt samman. Den första påstår, den andra upprepar vad den första redan sagt men i andra ord. I det här fallet förtydligar och fördjupar den andra versraden den först radens påstående. Parallellismus membrorum kallas företeelsen och den är mer än vanlig i Psaltaren psalmer och för den delen i gammaltestamentliga poetiska texter över huvud taget.

Jag har fastnat för den andra versradens fördjupningar. Härar står för styrka (v 16b), stridshästar för kraft (v 17b), att frukta Herren står för att hoppas på hans nåd (18b) och räddning från döden för att få behålla livet när hungersnöd råder. (19b)

Vad det här textavsnittet i Psalm 33 beträffar skall man alltså inte fastna i den första versraden utan i den fördjupande andra. Där finner man psalmistens budskap, där fångar man det väsentliga.

Det duger med andra ord inte att låta sig bindas av det yttre förrän man funnit det bärande inre. Kungens härar och hans stridshästar är nog bra att ha, men det är den bakomliggande styrkan som är det avgörande. Frukta Gud skall man förvisso göra men detta är ingenting värt om man inte bakom gudsfruktan finner en nådig Gud. Evigt liv skall man som kristen tro på, men viktigare här och nu är att tro på och ställa sig bakom honom som håller vid liv när hungersnöd  råder.

Det som kännetecknar fanatiker är att hon fastnar i den första halvversen och inte ser den andra. Hon ser det yttre och av detta yttre blir själva saken. Sådana fanatiker finns det många av och då inte minst i religiösa sammanhang. För oss som till vardags försöker praktisera vår kristna tro tillhör självprövning på den här punkten den andliga hygienen.

Alltså med koppling till psaltarpsalmen ovan; den första versraden kan vara nog så sann men den andra sannare. Den bakomliggande meningen måste före allt annat eftersökas.

I år är det 75 år sedan Tyskland kapitulerade och andra världskriget tog slut. Jag minns väl den soliga majdag när grannfrun öppnade fönstret och ropade till oss småpojkar att kriget var slut.

Kapitulationen innebar en katastrof för den nazistiskt anstrukna lutherska kyrkan i Tyskland. Denna hade varken brytt sig om den första eller den andra halvversen. Allt uppslukades av Hitlers nationalsocialism. Men den minoritet som hade trotsat Hitler, den s k bekännelsekyrkan, fick det också svårt. Varför? Ironiskt nog därför att de i sitt motstånd mot Hitler lärt sig att hårdnackat säga nej till allt som innebar förnekande av den kristna bekännelsen. Med detta fanatiska nej i bakhuvudet gick de in i efterkrigstiden. Alla ifrågasättanden av den kristna bekännelsen vände de, trogna sin övertygelse, fortfarande ryggen. Detta resulterade i praktiken till att det yttre kom att bli viktigare än det inre, den första halvversen viktigare än den andra. Bekännelsekyrkans anhängare blev av den anledningen närmast obrukbara  när efterkrigstidens tyska kyrka skulle byggas upp.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 21 20 Ta vara på Jesus)

Bibelstudium i Vivalla den 20 maj 2020

Så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser. Ev enl Matteus kap 6:9-15)

Det är ett överraskande innehåll i mönsterbönen ”Vår Fader” som Jesus lämnade över till sina lärjungar och därmed också oss. Istället för att få oss att  göra som vi brukar, be Gud om hjälp, lär oss Jesus att mana på den Högste. Vi får lära oss att i vår bön mana på Gud vår Fader, i en värld som inte blivit vad den skulle vara.

Viktigast av allt; Guds namn skulle hållas högt i den värld som Gud skapat. Men så blev det inte. Därför ber vi att Gud skall låta det bli till verklighet att Guds namn upphöjs och hålls heligt.

Av det förväntade gudsriket blev till synes ingenting. Därför manar vi på Gud att förverkliga det han en gång lovat, dessutom att Gud i allt skulle låta sin vilja ske. Det hela fullföljs i bönen om att Gud skall uppfylla sitt löfte att förlåta oss våra synder.

Men mana på Gud, är inte detta vanvördnad, nästan hädelse? Inte om maningarna sker på befallning av honom som stod Gud närmare än någon annan. I Jesu mun och med Jesus som förmedlare  blir dessa  vädjanden närmast trosviss tillbedjan. Det som vi ber om har visserligen inte skett, men det kommer att ske, lika visst som att Gud är Herre över himmel och jord. Guds löften skall uppfyllas så sant som att Gud är Gud.

Men vi då, vi som kallas kristna och lever under Guds speciella beskydd. Vad krävs av oss? Är vår uppgift uppfylld i och med att vi trosvisst manar på Gud? Skall inte också vi göra något. Svaret lyder, vi skall förlåta.

Men det är en märklig förlåtelse vi är förpliktade till. Inte ens den får ske i egen kraft. Den förlåtelse det handlar om utgår inte från oss själva, utan från Gud. Att förlåta blir att ha tagit vara på Guds förlåtelse för att  sedan låta den gå vidare genom oss. Det motto som den kristne skall följa blir mot den bakgrunden ”ta emot och ta vara på”. Kraften att förlåta är nämligen inte vår, den är Guds.

I detta märkliga scenario där allt beror av Gud och vilar i Gud,  var finns då den kristnes, d v s ditt och mitt ansvar? Svaret lyder; i att leva i och av det vi fått. Att med vett och vilja bryta mot detta  är att synda på nåden och detta med de mest förskräckande följder. Eller som Jesus säger: ”Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser”. Detta är ord och inga visor med sikte på dig och mig som vill vara Jesu lärjungar.

Hur det däremot blir för alla dem som varken sett någon Gud eller hört vad denne Gud har att säga vet jag inte. Bara Gud vet.