Bibelstudium den 25 september 2013

Tar man ut sig möter man Gud för en sekund, sa någon på kulturradion här om morgonen. Hon på radion tänkte förmodligen på träningsnarkomaner, jag däremot på de vägar religiositeten tvingas ta när gamla huvudleder inte längre tycks framkomliga.

Huvudleden via bibeln är förvisso spärrad för de flesta. Även jag har problem med bibeln. För mig finns det bara en väg att komma till rätta med den heliga Skrift. Det är att försöka läsa och tillämpa bibeln som Jesus gjorde det. Om jag inte gör det fastnar jag i orimligheter.

Nu finns det undantag. I Gamla testamentets Predikare från 200-talet före Kristus sägs många sanna ord, men tonen är pessimistisk. Det mesta spelar på sikt ingen roll. Tomhet, idel tomhet, säger Predikaren, allt är tomhet. (Pred 11:8) Så mitt i allt detta en oöverträffad bild av åldrandet, döden och Gud.

1Tänk på din skapare i din ungdom, innan de onda dagarna nalkas, de år som ingen glädje har att ge, 2då solen och ljuset slocknar och månen och stjärnorna, då regnet följs av nya moln. 3Det är den dag då husets väktare darrar och de starka männen sviktar, då malerskorna slutat mala – de är för få – då det mörknar för dem som ser ut genom fönstren, 4då dörrarna mot gatan stängs till, då ljudet från kvarnen dämpas, stämman blir nn som en fågels och sångrösten mister sin klang, 5då man bävar för en backe och för fasorna på vägen, då mandelträdet lyser vitt, gräshoppan släpar sig fram och kaprisfrukten mist sin kraft, då människan går till sitt eviga hem och gråtarna väntar på gatan,  6ja, innan silvertråden slits av och guldskålen brister, kruset krossas vid källan och brunnshjulet går i bitar; 7då stoftet återvänder till jorden, sitt ursprung, och livsanden återvänder till Gud, som gav den. (Pred 12:1-8)

Börjar du som läser detta bli gammal behöver du inga kommentarer. Du vet så väl att du börjar höra dåligt, att du inte längre ser lika bra, att rösten blivit tunn och att du har det svårt med uppförsbackarna. Men lägg märke till livssynen. Livsanden, dvs själen, jaget, förnimmelsen, anden, är något av Gud givet till varje enskild människa. När människan dör tar Gud tillbaka denna livsande.

Min livsande utplånas alltså inte, den finns hos Gud. När jag inom mig känner att det är så blir det inte mycket med idrottsfanatikerns: Tar man ut sig möter man Gud för en sekund. 

Bibelstudium Vivalla den 18 september 2013

Livet är en gåva, ingen rättighet. Jag förfogar inte över livet. Livet är något jag förvaltar, inte något jag äger.

Tänker du så får det konsekvenser. Det skulle inte förvåna mig om du får svårt att säga, ”skaffa barn”. Du talar hellre om att ”få barn”. Varken vänner, barn eller livskamrater skaffar du. Både det ena och det andra är du tacksam för att du fått. I den andra ändan inser du att livet inte bara är att få. Du tvingas ibland ge tillbaka det som du har kärt. I slutändan tas själva livet ifrån dig.

Få och ge tillbaka, till vem? Till Gud, eller vad man nu vill kalla det för oss obegripliga som både ger och tar tillbaka.

Men det eviga livet då? Finns det så är det en gåva, ingen rättighet, en gåva från den allsmäktige som bevarar det som en gång varit, men som nu ingenting är.

Ytterst är det jag hittills skrivit ett självvittnesbörd. Det är så här jag själv tänker, det är hit min tro har lett mig. Naturligtvis finns det mer att säga om denna tro som får mig att vara den jag är och sträcka mig mot det jag hoppas på.

Den som följt mina bibelstudier kan kanske undra varför jag tycks undvika att beröra Jesu underverk. Man behöver ju inte mer än slå upp i något av våra evangelier förrän ett sådant under återberättas. För att inte tala om hur det är i den kristna folktron där det går tretton under på dussinet. Detta av den enkla anledningen att återberättande av mirakler verkade trosstärkande. Som bekant har det för många blivit tvärtom i dag.

Den här veckan i kyrkoåret är följande underberättelse aktuell.

1Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. 12Just som han närmade sig stadsporten bars det ut en död. Han var ende sonen, och hans mor var änka. En stor skara människor från staden gick med henne. 13När Herren såg henne fylldes han av medlidande med henne och sade: ”Gråt inte.” 14Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade, och han sade: ”Unge man, jag säger dig: Stig upp!” 15Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus överlämnade honom åt hans mor. 16De fylldes alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har uppstått bland oss” och: ”Gud har besökt sitt folk.” 17Detta tal om honom spred sig i hela Judeen och landet där omkring. Lukas evangelium 7:11-17

Det här undret tar jag personligen med tacksamhet till mig. Det leder åt rätt håll. Jesu medmänsklighet kommer i centrum och Gud får äran. Det stärker min tro på en Gud som både ger och tar tillbaka, och som i slutändan bevarar.

Bibelstudium i Vivalla den 11 september – 13

Jag lyfter blicken mot dig, du som bor i himlen. Som tjänaren ser mot sin herres hand, som tjänarinnan ser mot sin husmors hand, så ser vi mot Herren, vår Gud, och hoppas på hans nåd.  (Psaltaren 123:1 f)

Rättvisa kräver man vanligtvis uppåt. Föräldrarna skall vara rättvisa, chefen skall vara rättvis, de som bestämmer skall vara rättvisa. Bakom ligger övertygelsen att det finns något som heter mänskliga rättigheter.

Högst däruppe gäller förstås varken rättvisa eller rättigheter. Jag menar däruppe där evolutionen (slumpen)  styr enligt ateisterna, Gud enligt dem som funderat sig fram till Guds existens. Här passar det bättre att tala om nåd. Jag menar nåden eller turen att bli en lyckosam människa och inte ett av offren för slumpens skördar, alternativt drabbad av en Gud vars ingripande tycks ske i blindo. I blindo eftersom de ”tanketroende” tänker sig att Gud handlar enligt naturens obönhörliga lagar.

Därför kan både ateister och ”tanketroende” åtminstone till nöds stämma in i psalmistens tal om nåd. Naturligtvis har de inget till övers för psalmistens förmänskligande av Gud. Gud kan för dem varken liknas vid ”herre” eller ”husmor”.

Detta förmänskligande har vi kristna däremot inget emot. Ändå är vi inte nöjda med psalmistens formuleringar. Vi skulle vilja ha ett tillägg i psalmen av förslagsvis följande lydelse: ”som barnet ser mot sin moders hand”. Med det tillägget skulle psalmistens vädjan lyda: Som tjänaren ser mot sin herres hand, som tjänarinnan ser mot sin husmors hand, som barnet ser mot sin moders hand, så ser vi mot Herren, vår Gud, och hoppas på hans nåd.

 För oss är det omöjligt att tänka oss att evolutionen/slumpen motsvarar Gud eller att Guds väsen kan fångas i bilden av en välvillig överhet. Trots att så mycket talar för Gud som en blint agerande allmakt, tror vi på en ”nära” Gud, en Gud så nära som en moder sitt barn. Varför? Därför att vi tror på Jesus.

Jesustron har den egenskapen att den färgar av sig på vår Gudsbild liksom på vår läsning av bibeln. Vi läser bibeln med ”Jesusglasögonen” på. Och med ”Jesusglasögonen” på kan vi likna Guds omsorg med en moders omsorg om sitt barn. Detta inte av rationella skäl, lika litet som det är rationellt grundat att en mor värnar om sitt barn.

Som jag ser det är det en ”onöda” för oss kristna att argumentera för Gud och hans existens. Däremot skall vi med alla medel försöka närma oss Jesus. Utan honom spelar det mindre roll om vi tror eller inte. Slumpen eller Gud, det kan kvitta.

Bibelstudium Vivalla den 4 september 13

1Om det alltså finns tröst genom Kristus, uppmuntran från kärleken och gemenskap från Anden, om det finns ömhet och medkänsla, 2gör då min glädje fullkomlig genom att visa enighet. Lev i samma kärlek, eniga i tanke och sinnelag, 3fria från självhävdelse och fåfänga. Var ödmjuka och sätt andra högre än er själva. 4Tänk inte bara på ert eget bästa utan också på andras. 5Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. (Paulus brev till Filipperna kap 2:1-5)

Eniga i tanke och sinnelag skall vi kristna alltså vara. Jag skulle vilja vända på det och ta sinnelaget först. Om vi känner för samma saker är det också troligt att vi tänker likartat. Tankarna är avhängiga av känslan, inte tvärtom. Åtminstone är det så till vardags.

Kristen tro är i hög grad kopplad till sinnelaget. En kristen förutsätts nämligen vara påverkad av Kristi sinnelag, i bästa fall genomsyrad av Jesu sätt att känna och reagera. Jesu tankar däremot är det svårare att tillgodogöra sig. Glöm inte att Jesus hade en i långa stycken annan verklighetsuppfattning än vi och en annan världsbild. Vad vi kan ta till oss av Jesu tankar har i huvudsak samband med hans känsloliv. Vi kan som Jesus bli uppfyllda av kärlek till Gud och genomsyrade av omsorg om våra medmänniskor. Därigenom styrs vi, för att ta det enkelt, till att tänka in Gud i vår världsbild liksom till att tänka så att det gynnar fler än oss själva.

Genom att tänka i den här riktningen uppmuntrar jag mig själv när jag märker hur svårt det är att som präst bli förstådd. Det är som om jag levde i en främmande värld, en värld där gudstron trängts undan och ersatts av upphöjda, mer eller mindre välmotiverade ”sanningar”. Trots allt skall det alltså gå att skapa en brygga mellan mig och de andra. Den bryggan är Jesu sinnelag.

Den kristna församlingens huvuduppgift blir mot den bakgrunden att leva ut Jesu sinnelag. Detta är grunden till kristendomens återkomst. Att börja med lärosatser och påstådda sanningar om ett evigt liv och en himmelsk verklighet är förfelat. Sinnelaget först och lärosatserna sen, måste vara regeln i vår tid.

Bibelstudium Vivalla den 28 aug 13

14Himlen, himlarnas himmel, tillhör ju Herren, din Gud, liksom jorden och allt vad den rymmer. 15Ändå var det bara dina fäder Herren fäste sig vid och fattade kärlek till. Han har gjort er, deras efterkommande, till sina utvalda bland alla folk, och det är ni än i dag. 16Skär därför bort era hjärtans förhud och sluta upp att vara så styvnackade. 17Ty Herren, er Gud, är gudarnas Gud och herrarnas Herre, den store Gud och fruktansvärde hjälte som aldrig är partisk och inte kan mutas, 18som ger den faderlöse och änkan deras rätt och som älskar invandraren och ger honom mat och kläder. 19Även ni skall visa invandraren kärlek, ty ni har själva varit invandrare i Egypten. ( 5 Mos 10:14-19. Ur Mose förkunnelse till Israels folk i slutet av ökenvandringen)

Orden ovan är lagda i Mose mun. I själva verket speglar texten hur en viss grupp fromma  israeliter (åtskilliga hundra år efter Mose, men långt innan Jesus) såg på livets väsentligheter. Budskapet är enkelt: Gud är stor, det utvalda folket älskat och utvalt och det gäller att ta väl vara på faderlösa, änkor och invandrare. Förmodligen hade så inte varit fallet.

Så tänkte man sig att Mose tyckte och det gjorde han kanske också. Säkert är att här speglas grundläggande föreställningar hos ett antal människor under en viss epok i gammaltestamentlig tid. Dessa föreställningar fungerade, med mitt sätt att uttrycka mig, som en ”underliggande text”, förkortat ”undertext” verksam i allt vad dessa människor tänkte och gjorde.

Att jag inte är helt säker på att dessa israeliter på pricken fångade Mose sätt att tänka har sina skäl. Grundläggande föreställningar dvs ”undertexter” förskjuts nämligen ständigt. Samtida influenser påverkar dem obönhörligt. Detta vilket vi vill eller inte och inte enbart i ”religiösa” sammanhang utan i alla. Alla människor är nämligen bärare av ”undertexter” som påverkar tänkande och handlande.

Hur är det då i kristet sammanhang? Har det idag skett några förskjutningar i synen på ”det utvalda folket”, på ”faderlösa, änkor och invandrare”. En del faktiskt. Vår ”undertext” har förhoppningsvis hämtat näring från traditionen om Jesus. Med honom kom en förnyad syn på utvaldhet. Utvald var för Jesus främst att vara utvald till tjänst. Nog var även för Jesus Israel ett utvalt folk. Men när ”de utvalda” inte förstod sin uppgift kunde Gud göra ”utvalda” av stenar, påstod han.

I förlängningen av detta har i kristna kretsar tanken på Israels speciella utvaldhet bleknat om än inte förnekats. ”Utvaldheten till tjänst” däremot blivit allt tydligare. Åtminstone har det blivit så i den kristna tolkningstradition jag står. Däremot har inget skett i synen på ”faderlösa, änkor och invandrare”. Vi tycker precis som dem som ovan lade ord i Mose mun. Kanske har förresten en viss förskjutning kunnat skönjas. Invandrare blir mer medsyskon än folk från främmande land.

( Att fundera över.  Med ”undertexter” menas underliggande grundläggande föreställningar som påverkar sättet att leva och vara. Dessa ”undertexter” förskjuts ständigt beroende på omständigheter i tiden. Detta gäller i såväl religiösa som andra sammanhang. Kan man tänka så?)

Bibelstudium Vivalla den 21 augusti 13

20Allt skapat har lagts under tomhetens välde, inte av egen vilja utan på grund av honom som vållade det, men med hopp om 21att också skapelsen skall befrias ur sitt slaveri under förgängelsen och nå den frihet som Guds barn får när de förhärligas. (Paulus brev till romarna kap 8:20 f)

 Aposteln Paulus hade aldrig sett Jesus. Sin bild av honom hade han fått genom vittnesbörd, egen upplevelse och reflexion. Resultatet blev den ”trons Jesus” som i hög grad har präglat vår bild av frälsaren. Det är framför allt Paulus som sett till att denne ”trons Jesus” så helt kommit att prägla kristen tro och verklighetsuppfattning. Där Paulus tillåts råda tränger Jesustron in i i minsta skrymsle. Gud ses samman med Jesus, Guds lag likaså, och inte minst synen på värld och medmänniska. Vad hade kristen tro varit utan Paulus? En variant på judendomen, tänker jag mig.

Nu kan man naturligtvis underminera Paulus, säga att han hatade kvinnor eller något liknande. Vidare bortse från att han var en man av kött och blod och i långa stycken en jude av sin tid. Eller vanligare, inte bry sig om hans alldeles speciella Jesusförståelse. Problemet är att man då missar själva poängen med den kristna tron. Poängen som är att låta Jesus i all sin mänsklighet och all sin gudomlighet prägla all livsförståelse.

I dag får vi ett exempel på vart det leder när denna Jesustro tillåts dominera tankarna. Utan den hade det låtit annorlunda. Då hade vi på tidens vis fått höra om den kommande Messias, han som inom en snar framtid skulle upprätta en fallen mänsklighet. Då hade vi fått veta om gudsvälde med centrum i Jerusalem och dess tempel. Då hade det blivit tal om heligt krig och de trognas seger i Guds kraft.

Nu blev det istället Jesusinfluerat tal. Upplevelsen av Jesus hade gjort att Paulus såg på ett liv utan Jesusanda som tomt, närmast meningslöst. Han talar om ”tomhetens välde” och ”slaveri” Annorlunda kunde det bli först med Jesus i människornas hjärtan och sinnen. Då om någonsin kunde människan befrias från sin inkrökthet i sig själv. Paulus upplevelse av Jesu kors gjorde att han vågade tro t o m på ”Guds barns förhärligande”.

Med sin Jesustro inombords vågade han t o m tangera obehagliga sanningar. ”Tomhetens välde” berodde inte på att människorna ville ha det så utan på grund av honom som vållade det. En högre storhet låg alltså bakom. Varför inte Gud? Paulus ger inte klart besked, kan det förmodligen inte.

För egen del vill jag inte ha svar på alla frågor. Det duger så bra att läsa verkligheten med Jesusglasögonen  på. Att jag kan göra det, tackar jag Gud för. Men jag ägnar också aposteln Paulus en tacksamhetens tanke.

Bibelstudium Vivalla den 14 augusti 13

 1Nu blir det alltså ingen fällande dom för dem som tillhör Kristus Jesus. 2Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig fri från syndens och dödens lag. (Paulus brev till romarna kapitel 8 vers 1 f.)

Endera tillhör jag Jesus. Då står jag i Jesu sammanhang, Jesu verklighet har blivit en del av min egen. Håg och sinne är uppfyllt av honom. Alternativet är att vara bunden av ”syndens och dödens lag”. Den bundenheten förutsätter att mitt liv regleras av lagar och tvångsåtgärder. Livet i tron på Kristus däremot, förutsätter nog lagar, men inga poliser och inga domstolar. Lagarna får karaktären av upplysningar och anvisningar. När jag vill åt rätt håll, behöver ingen tvinga mig till det.

Så tolkar jag Paulus i Romarbrevets åttonde kapitel.

I kapitel sju däremot är det annat ljud i skällan.  Jag är av ”köttslig natur” bekänner samma apostel. ”Det jag vill det gör jag inte, men det jag avskyr, det gör jag”. (Rom 7:14 f)

Frågan är hur denna motsägelse skall förstås. Är det så att Paulus i kapitel sju vittnar om sig själv före omvändelsen och i kapitel åtta efter. Eller förhåller det sig så att människan ständigt är ett både och. Uppfylld av Kristus är hon si, när hon återfaller i vanligheten, så. Detta gällde även Paulus och det insåg han.

Kyrkornas optimister lever i åttan, pessimisterna i sjuan, brukar man säga. Det lär t o m vara så att man i väckelsens kretsar i slutet av 1800-talet ställde frågan till varandra: Lever du i sjuan eller åttan?

Själv har jag på senare tid börjat luta åt att Paulus nog tänkte sig att hans omvändelse var så omvälvande att allt förvandlades för honom. Livet i Kristus gjorde att allt blev nytt. Han fick ett nytt perspektiv på tillvaron och med det nytt sinne och ny håg. Han behövde inte längre ”syndens och dödens lag” för att komma rätt. En vink, ett påpekande räckte.

För egen del har jag erfarenhet av hur passionerat engagemang i grund kan förvandla. Passionen får mig att tänka och tycka på ett förnyat sätt. Och vad är kristendom annat än en kristuspassion?!

Å andra sidan tillhör inte jag dem som varaktigt skulle klara mig utan klart regelsystem och bindande lagar. Så väl känner jag mig själv att jag inser att jag endera dagen skulle börja gynna mig själv på andras bekostnad.

Bibelstudium Vivalla den 7 aug 13

5Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. 6Den som inte är kvar i mig blir som grenarna som kastas bort och vissnar; de samlas ihop och läggs på elden och bränns upp. (ev enligt Johannes kap 15 versarna 5 f)

E, en vän till min son Martin, har höjt blicken. Detta har lett honom till tankar typ: Liv är mer än det synes vara, sanningen större än det vi kan se och förstå, slumpen inte livsförståelsens sista ord. För E har den höjda blicken dessutom medfört att han närmat sig bibeln, kristen livsförståelse och kyrka. Vilken kyrka i Örebro skall jag välja? frågade han härförleden. Immanuel, svarade jag. Jag tror nämligen att han behöver jämnåriga att överlägga med när han skall pröva sin nya livsväg. Och jämnåriga till E finns det gott om i just Immanuelskyrkan och dessutom så mycket av ”Kristussinne” att det kunde verka befruktande på E:s andliga utveckling.

Detta mitt vittnesbörd från levande livet visar att jag är överens med aposteln och evangelisten Johannes när han låter Jesus Kristus i sitt avskedstal tala om sig själv som vinstocken och hans lärjungar som grenarna. Kristen tro är nämligen ”relationell”. Att vara kristen är för mig förnimmelsen att höra samman med just Kristus och att känna att den relationen är livsnödvändig. För mig är det naturligt att med Johannes i dag säga att ett liv utan Kristus är att likna vid en gren som skurits bort från vinstocken och därefter kastas bort eller bränns upp. Jag tror nämligen, för att fortsätta min självbekännelse, att Jesus Kristus har något avgörande att tillföra, och att detta har med att han höjde blicken att göra. Han höjde blicken och såg samman vardag och evighet på ett sätt som ingen annan gjort förut. Detta gjorde honom oöverträffat skarpsynt i nuanalysen. Jesus såg människor som andra inte uppmärksammade. Framför allt såg han, som ingen annan, Gud verksam i och engagerad för det mänskligt mångahanda. Det han såg var så viktigt och så svårt att förmedla att hans försök kostade honom livet.

Därmed kvalificerade han det mänskliga och upphöjde det gudomliga. Människor med ”Kristussinne” är därför märkligt okänsliga för kosmetiska trender i tiden men närmast överkänsliga mot sånt som berövar livet sin helighet. För detta är de beredda att offra livet.

E, min son Martins vän, har höjt blicken. Det har gett honom chansen att relatera sig till honom som för mig har avslöjat sig som Guds son genom sitt sätt att höja blicken. Så ser jag det.

Bibelstudium Vivalla den 31 juli 13 

27Neka ingen en skälig gåva när det står i din makt att hjälpa. 28Om du har något, svara då inte din broder: ”Kom tillbaka i morgon, då skall du få.” 29Anstifta inget ont mot din broder, som tror sig bo trygg i din närhet. 30Tvista inte med någon utan fog, med en som inte har gjort dig något ont. 31Avundas inte våldsverkaren, slå inte in på de vägar han går. 32Herren avskyr den som är falsk, men de rättrådiga har hans vänskap. Ordspråksboken 3:27–32

Det här bibelstället påminner om att vi skall bete oss generöst och framför allt anständigt mot varandra. I botten ligger en moral som jag brukar kalla ”hygglighetsmoral”. I bibeln återfinner vi denna ”hygglighetsmoral” främst i just Ordspråksboken. För egen del går jag helst till Jesu Syraks bok, som tillhör de så kallade apokryferna, för att riktigt få gotta mig i denna patriarkalt färgade ”hygglighetsmoral”.

Naturligtvis gör inte denna min förkärlek för ”hygglighetsmoral” mig till kristen. ”Hygglighetsmoralen” är en allmänmänsklig företeelse. Jag blir inte ens mer kristen om jag till ”hygglighetsmoralen” lägger att jag också gillar allt annat i bibeln, vari också ingår den portion brutalitet som präglar så många bibeltexter. För mig är det inte kristendom att svälja allt som står i bibeln.

Jag gillar ”hygglighetsmoral” kombinerad med humanitet. Med humanitet menar jag att vara mot dödsstraff, mot brutal hantering av fienden, tycka illa om tvärsäkra fördömanden, däremot gilla alla försök att sätta sig in i och förstå hur man på motståndarsidan tänker. Denna hållning förbinder jag med rörelser som växte fram under 1800–talet och som fortfarande dominerar idealbildningen i de flesta demokratiska statsbildningarna i väst. Flaggskeppet är för mig personligen Röda korset, grundat 1863 på Henri Dunants initiativ . Röda korsets tillkomst får i min föreställningsvärld stå för en allmän humanisering av samhället i ovan anförd riktning. Men inte är jag kristen därför att jag gillar Henri Dunant.

Apropå detta med en inneboende föreställningsvärld. Det lär vara omöjligt att reda sig utan en sådan. Dessutom svårt att leva väl om inte denna föreställningsvärld befruktar mitt sätt att förhålla mig till ting och människor. Det är också i min inneboende föreställningsvärld min kristendom kommer in. Trots allt är det inte ”hygglighetsmoralen” som dominerar mitt inre och får mig till kristen, inte heller den av mig så högt skattade ”humaniteten”.  Kristendom är för mig Kristus. Och Kristus är i min föreställningsvärld känsla av liv, dramatiskt liv. Detta liv slår mellan yttersta nöd och största lycka, mellan självutgivande och mottagande, mellan skuld och förlåtelse, mellan Gud och djävul, mellan död och liv. Allt förbundet med Kristi livsväg, levandegjord i mitt inre.

För mig är kristendom föreställningen, eller känslan, att befinna mig nära Kristus. Denna känsla påverkar allt i mitt liv, även mina bibelstudier. Allt läser jag med Kristus för ögonen.

Bibelstudium Vivalla den 24 juli 13

31Jag håller mig till dina lagbud, svik mig inte, o Herre. 32Jag löper den väg dina bud visar, ty du har vidgat min insikt. Psaltaren 119: 31 f

Fortfarande kan man få höra ”moralens väktare”  utgjuta sig i den här stilen: Allt flyter. Det finns inga fast värden längre. Allt förfaller. Från motsatt håll är tongångarna de rakt motsatta: Nu är inte då. Anpassning är ett måste. Detta även i moralfrågor.

”Moralens väktare” åberopar sig gärna på gamla kristna grundvärden. ”Anpassningsförespråkarna” ser i det kristna något förlegat som man visserligen i frihetens namn skall respektera men hålla sig på armlängds avstånd från.

Vartåt lutar du? Är du en ”moralens väktare” eller står du på motsatta sidan? Jag tänker inte försöka locka dig åt vare sig det ena eller andra hållet, bara komma med ett fördjupande förtydligande. Vad jag har något att säga om är lagar och lagbud i Gamla testamentet (GT). Psaltarversarna ovan illustrerar väl vad jag vill ha sagt.

Naturligtvis finns det lagar och bud i GT som tycks stå på egna ben och sakna rationell motivering. Ceremoniallagarna är väl det tydligaste exemplet. Såna lagar, dvs lagar som inte tycks tjäna något etiskt motiverat syfte, har vi upplysta västerlänningar svårt med. Dem kan man ha eller mista. Och vi befinner oss här i gott sällskap. Exempelvis tar aposteln Paulus lätt på frågan om förbjuden mat. (Se 1 Korinthierbrevet kapitel 8). Nu är förstås de bibliska bestämmelserna föga aktuella i det sekulariserade Sverige. I invandringens Sverige förargar vi oss mer över godtyckligheten i muslimernas regelverk.

Nu är emellertid inte godtycklighet det för den gammaltestamentliga lagen kännetecknande utan ömsesidigheten. Tio Guds bud i 2 Moseboken 20 är för mig ett uppenbart exempel på denna ömsesidighet. Saken är den att Gud upprättat ett förbund med sitt folk, där Gud å sin sida lovat att omsluta sitt folk med omtanke och förlåtande kärlek, å andra sidan förutsätter förbundsfolkets solidaritet. Tio Guds bud skall ses som yttringar av denna solidaritet. Detta genom att folket lovar Gud trohet genom att inte ha några andra Gudar än han, inte missbruka hans namn osv.

Denna ömsesidighet är alldeles uppenbar i dagens bibelversar: 31Jag håller mig till dina lagbud, svik mig inte, o Herre. 32Jag löper den väg dina bud visar,ty du har vidgat min insikt. Psaltaren 119: 31 f

Å ena sidan håller psalmisten Guds lagbud, å den andra förutsätter han att Gud inte sviker honom. Å ena sidan ser han vilka konsekvenser Guds bud har och rättar sig därefter, å den andra inser han att det är Gud han har att tacka för vidgad insikt.

Som jag ser det är psalmistens hållning förebildlig. Den leder till trohet mot lagar och bestämmelser, men inte till blind laglydnad. Lagen har nämligen två sidor och vilar på denna ömsesidighet. Frågan är vilken ömsesidighet svensk lag vilar på?