Bibelstudium i Vivalla den 4 dec 13

Och jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill. Och jag såg en väldig ängel som ropade ut med hög röst: ”Vem är värdig att öppna boken och bryta sigillen?” Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna boken och se i den. Och jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken och se i den. Men en av de äldste sade till mig: ”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.” Uppenbarelseboken kap 5 versarna 1–5

Vad är det som styr? Den frågan är det skäl att ställa både till sig själv och andra.  Ibland är frågan lättbesvarad. Som när ICA Maxi i Örebro startade apotek under samma tak som ett redan etablerat apotek med annan huvudägare. Det är bara femton steg mellan de två apoteken.

I andra fall är det svårare att klura ut vad som ligger bakom företeelser vi möter. Men det är nödvändigt att försöka göra det. Särskilt viktigt är det att ta sig tid att fundera över tidens älsklingstankar liksom över dess speciella hatobjekt.

Saklighet är här en dygd vilket för min del innebär att jag ställer tänkta plusfaktorer mot tänkta minusfaktorer och utifrån det drar mina slutsatser om de företeelser jag ställer under luppen.

Ofta frågar jag mig vad som styr ”humanisterna” i deras kamp mot religiös tro. Vad är bra och vad är dåligt i deras argumentation. Svaret är för mig inte självklart. På minussidan står otvivelaktigt okänslighet inför trons betydelse i allmänhet. Humanisterna tycks inte inse att tro är en nödvändig ingrediens i all samlevnad. På plussidan står deras påpekande att kristen tro ofta leder till förutfattade meningar. Dessa är i sin elakartade form av det slaget att den troende blir onåbara för rationella argument och därigenom potentiellt farlig.

Jag tror t o m att denna plusfaktor påverkat mig i min läsning av bibeln. Jag tar numera inte ett enda bibelställe till mig utan att samtidigt  ha prövat det mot mitt eget samvete. Tro skall man nämligen göra med öppet sinne och gott samvete, har Kristus lärt mig. Tro skall vara etiskt/moraliskt fullvärdig, annars får det vara.

Dagens bibelord från Uppenbarelseboken är uppenbart resultatet av en vision. Johannes, Uppenbarelsebokens författare, såg i en syn ”honom som satt på tronen”, d v s Gud, och i hans högra hand en bokrulle. I bokrullen fanns det som avslöjade framtiden.

Visionen i sin nuvarande form lär förstås inte vara spontan, utan bearbetad. Gammaltestamentliga associationer och formuleringar är infogade. Dessutom är texten genremässigt påverkad av tidens ”apokalyptik” (term för ”uppenbarelser om den yttersta tiden”).

Men därmed är inte det viktiga sagt. Framför allt är texten styrd av författarens tro på Jesus.  ”Det är han som kan öppna boken med dess sju sigill”, och det inte därför att han är allvetare, utan därför att han är försonaren.

Tror ni jag låter mig styras av en text med den inriktningen?

Bibelstudium den 27 nov 2013-11-10 

Jesus sade: 22Och Fadern dömer ingen utan har helt överlåtit domen åt Sonen…25Sannerligen, jag säger er: den stund kommer, ja, den är redan här, då de döda skall höra Guds sons röst och de som hör den skall få liv. (Evangelium enligt Johannes kapitel 5 versarna 22 och 25)

Ovanstående är ord nedskrivna av någon tillhörig kretsen kring evangelisten Johannes. Denne någon har lagt ord om dom och mänsklighetens sista dag i Jesu mun. Bakom de nedskrivna orden ligger minnen och tolkning. Människor som var med på Jesu tid  har erinrat sig vad Jesus en gång sagt. Dessa och andra har kombinerat dessa minnen med erfarenhet av kors, uppståndelse och Jesu andliga  närvaro bland de troende i de första kristna församlingarna. Sen har en fattat pennan. Resultatet ser ni ovan.

Själv är jag inte främmande för tillvägagångssättet. Också jag försöker utifrån mitt sammanhang förstå Jesus och på mitt sätt tydliggöra vad jag tror att han menade. Resultatet blir att också jag i likhet med kretsen kring Johannes upphöjer Jesus. Också jag står upp för att Gud överlåtit domen åt Jesus.

Kanske har jag förstås en något annan infallsvinkel än den första tidens kristna. Jag utvidgar Jesu betydelse till att gälla förståelsen av Gud över huvud taget. Kort sagt: Jesus återspeglar Gud. Utan Jesus blir Gud obegriplig för mig.

Jesus återspeglar Gud. Detta är tro, inte vetande, en vågsam tro minst sagt.

Sen orden om att det finns döda som en gång skall höra ”Guds sons” röst. Underförstått; andra hör ingenting. De som hör skall få liv. Alltså ytterligare en tolkning av den yttersta domen, en kortvariant kan man säga.

Detta leder mig till reflexion över den kristna trons väsen. Att tro är att höra, d v s att befinna sig i samklang med Jesus. Detta hörande, denna samklang, är avgörande för en människas ve och väl.

Sen tänker jag på mig själv. Hur är det med min samklang? Nog känner jag att Jesu ”utfall” mot sin tids förtryckare är motiverade. Nog inser jag att hans förankring i Gud, är det enda som kan rida spärr mot alltings meningslöshet. Visst ser jag det stora i Jesu barmhärtighet mot dem som inget har att komma med. Men att se är en sak att ta konsekvenserna en annan. Så hur det skall gå för mig på den yttersta dagen är en öppen fråga.

Detta om jag inte i slutändan lutar mig mot att själva meningen med Jesu liv var att han gav för att vi skulle få, att han offrade livet för att vi skulle få leva.

Bibelstudium i Vivalla den 20 nov 13

 5Undersök själva om ni har tro, pröva er själva. Märker ni inte att Kristus Jesus finns hos er? Eller är det så att ni inte består provet? 6Jag hoppas ni skall inse att jag för min del har bestått det… Just det ber jag om, att ni skall bli alltmer felfria. 2 Korintierbrevet kapitel 13 versarna 5,6 och 9 b.

Utdraget ovan har jag hämtat från slutet av Paulus andra brev till korintierna. När Paulus skriver sitt brev är läget prekärt. Utvecklingen i församlingen faller inte Paulus i smaken. Utvecklingen går inte i Paulus riktning och hans egen auktoritet är försvagad. I det läget staplar inte Paulus absoluta sanningar på rad. Han argumenterar och bevekar, men bakom argumenten kan man också finna vad Paulus ytterst står för.

Här nöjer jag mig med att kommentera två saker i den anförda bibeltexten; hur Paulus ser på tron och vad han menar när han önskar att korintierna skall bli alltmera felfria.

Först min egen syn på tro i allmänhet. För mig är tro i den ena eller andra formen en nödvändighet. Tron inspirerar till handling, utan tro ingen handling, inget liv. Om tro i den meningen yttrar sig inte Paulus. Han inskränker sig till att tala om tro i speciell mening. Tro är för honom tro på Kristus. Och tro på Jesus Kristus innebär att Kristus finns hos den troende. Det betyder att den troende i sitt liv räknar med Kristus, försöker fördjupa sig i vad Jesus Kristus stod för, bemödar sig om att försöka förstå vad som var själva ”poängen” med hans liv. I slutändan att den troende tar hänsyn till vad han/hon vet om Jesus och sen på avgörande punkter och av inre övertygelse låter sig påverkas av denna sin tro. Ja t o m låter sig styras av den. Så tror jag att Paulus menar och i det stycket är jag fullkomligt överens med Paulus.

När Paulus däremot tycks tro att det är möjligt att bli mer eller mindre ”felfri”, blir jag mer tveksam. Nog vet jag med Paulus att linjen är rak mellan tro och handling, så att den som tror på Kristus också blir i någon mening kristuslik. Men att tala om att bli felfri är väl magstarkt för mig.

Varenda morgon får jag vittnesbörd om det omöjliga i detta. När jag  vid sextiden på morgnarna tar på mig hörlurarna, trycker på P1 i min bärbara radio och sen tar en timslång vandring genom Vivallaskogen lär jag mig att veta bättre. Jag peppras med skildringar om ofullkomligheter som borde rättas till och jag inser att om så världen var fylld med hängivna kristna, skulle ofullkomligheterna ändå bestå.

Så ”felfri” är fel ord för mig. Katártisis som det heter i grundtexten kan visserligen även översättas på annat sätt. Kanske förväntar sig Paulus inte mer än att korintierna skall bli så bra som man kan förvänta sig av en kristen, men sen använder ett uttryck som kan missuppfattas. Vad vet jag. Jag undrar förstås hur Paulus uttryckt sig om han som jag varje morgon mellan sex och sju lyssnat på P1 i Sveriges Radio.

Bibelstudium i Vivalla den 13 nov 13

4Så säger Herren till Israels folk: Kom till mig, så får ni leva! 5Gå inte till Betel, sök er inte till Gilgal, dra inte bort till Beer Sheva! Ty Gilgal skall föras bort i fångenskap och Betel bli till intet. 6Kom till Herren, så får ni leva! Annars skall han härja Josefs land som en eld, den skall förtära Betel och ingen skall släcka. (Profeten Amos kap 5)

Långt ifrån allt i bibeln syftar primärt till att uppbygga dagens kristna. Det mesta i Gamla testamentet har annat ändamål. Borde inte sånt material strykas, kan man fråga sig. Svaret är nej. Det som icke kan tillämpas direkt behövs för att skapa bakgrund.

Men de här bibelstudierna syftar inte till att fördjupa oss i bakgrund och sammanhang. För det krävs det mer än ett A4 per bibelstudium. Här gäller att gripa tag i det uppbyggliga och sen, när texten känns omöjlig, tolka med Jesus för ögonen.

Det uppbyggliga i texten ovan är otvivelaktigt orden från Herren via hans profet; ”kom till mig så får ni leva”. Det kunde lika gärna vara sagt av Jesus. Jesu ord och profetorakel är många gånger slående lika.

Det är alltså i Gud livet finns och inte på något annat håll. Indirekt betyder det att Gud är förutsättningen för livet. Livet tar man sig inte, det får man, barn skaffar man inte de är alla Gudsgåvor.  Direkt är innebörden att ett liv behöver vara förankrat i Gud för att det skall gå oss väl. Utan Gud ändar allt i katastrof.

Denna katastrof gällde på 700-talet före Kristus de som dyrkade Gud i Betel, Gilgal och Beer Sheva. Kulterna där, d v s sättet att tillbedja Gud, höll inte måttet. Man dyrkade Gud på fel sätt. Och det skulle straffa sig.

Kan det vara något för oss? Kan man tillbedja Gud på fel sätt och kan en sådan Gudsdyrkan få katastrofala följder? Förvisso! Gudstron leker man inte med. Det vet inte minst dagens makthavare. I ett sekulariserat samhälle är man så rädd för den att man förbjudit Gudsdyrkan på offentliga arenor. Privat är den tillåten och på avgränsade därtill avsedda platser, kallade kyrkor.

Vi kan skratta åt denna rädsla, men i sanningens namn måste erkännas att Gudstro som gått snett kan vara farlig. Den låser människor och hindrar dem att tänka fritt och medkännande.  Det är bland annat för att eliminera sådana faror vi har Jesustron och evangeliet. Och det är därför jag i dessa bibelstudier närmast tjatar om att tro är att se verkligheten med Jesu ögon.  För mig kunde ordet mig i profetoraklet; ”Kom till mig så får ni leva” lika gärna kunna vara utbytt mot Jesus.

Sen till sist ett ord till dem av er som tror er ha vänt Gud ryggen. Religion och tro befattar ni er inte med. Så lätt är det inte att komma undan. Liv utan drivkraften tro lär vara omöjligt. Också för er gäller att reflektera om er tro är uppbygglig eller om den som i Betel, Gilgal och Beer Sheva, leder till katastrof.

Bibelstudium i Vivalla den 6 nov 13

Evangelisten Johannes låter Jesus definiera sitt uppdrag med följande ord:

 Ty jag har inte kommit ner från himlen för att göra vad jag själv vill utan för att göra hans vilja som sänt mig. (Evangelium enligt Johannes kap 6 v 38)

 Uppdraget var alltså att förverkliga Guds vilja, inte egen. Tänker man som van bibelläsare efter var det också så Jesus genomgående förstod sin livsuppgift. Guds vilja var a och o för honom.

Denna Jesu inställning får konsekvenser för oss som tror på Jesus. Att tro att just Jesus förmedlar Guds vilja blir en hörnsten i vår kristna tro. Ja vi går än längre. Vi tror att just Jesus på ett avgörande sätt speglar Gud. Dessutom att skeendet kring Jesus är menat smitta av sig. Det skall smitta av sig på alla de områden, etik, moral, politik, inget område undantaget. Allt förbundet med ett absolut villkor; före alla andra måste vi kristna själva vara drabbade av Jesussmittan. Om inte blir allt ett präktigt fiasko. Det fiaskot behöver vi inte tro på, det kan  vi konstatera. Exemplen i den kristna historien är så många att de är svårräknade.

Detta sagt inte enbart därför att det anförda bibelordet är aktuellt under den här tiden av kyrkoåret, utan främst på grund av kommentarerna kring Antje Jackeléns utnämning till ärkebiskop. Hennes tro gungar påstods det i kommentarer från visst håll, hon tror inte ens på jungfrufödseln, en tro på vilken kristendomen vilar. Evangelisterna Matteus och Lukas berättelser om jungfrufödseln är inte biologiska fakta, de är metaforer vars syfte är att visa att Jesu födelses var något unikt, har hon påstått. Således är hon kristet/religiöst inte att lita på.

Som kommentar till detta kan slås fast att bland annat aposteln Paulus inte tycks ha haft en aning om denna Jesu underbara födelse av en obefläckad jungfru. Det hade tydligen inte heller de flesta andra författarna till Nya testamentet. Skulle de ha tigit om de vetat, kan man fråga sig?

Dessutom har berättelsen om jungfrufödseln inte enbart varit till välsignelse. Under århundraden åstadkom den oändliga dispyter om förhållandet gudomligt/mänskligt hos Jesus. I vissa fall skattade man det gudomliga i Jesu väsen så högt att det tog udden av korsfästelsen. Den blev till ett skenlidande. En Gud kan ju inte lida som en människa. Så småningom kom kyrkan via sin dogmbildning tillrätta med problemet.

Själv förnekar jag inte jungfrufödseln, men ger den liksom Antje Jackelén främst metaforisk betydelse. För mig spelar det mindre roll om berättelsen om jungfrufödseln är ett biologiskt faktum eller inte. Huvudsaken för mig är Jesu unika relation till Gud.

Grunden lägger jag däremot i bibelord som försäkrar att Jesus i allt följer Guds vilja och därigenom har en unik funktion. Det är där jag tar mitt trossprång

Som i allt annat viktigt måste man även i trosfrågor veta var man skall lägga tyngdpunkten. Vad mig beträffar vet ni nu att Johannes 6:38 för mig har mer tyngd än en ordagrann tolkning av berättelsen om hans obefläckade avlelse.

Bibelstudium Vivalla den 30 oktober 2013

20Lagen kom in för att överträdelserna skulle bli större. Men där synden blev större, där överflödade nåden än mer, 21och på samma sätt som synden härskade och förde till döden, skall därför nåden härska genom rättfärdighet och föra till evigt liv genom Jesus Kristus, vår herre. Rom 5:20 f (Romarbrevet kapitel 5, versarna 20,21)

Jag avstår från försöket att ta ett helhetsgrepp på femte kapitlets senare del i Romarbrevet. Detta dels för att jag själv inte riktigt bottnar i problematiken dels också därför att jag har så begränsat utrymme. Men en del viktigt har jag ändå att säga om detta viktiga avsnitt i bibeln. Till min hjälp har jag tagit ut några versar därifrån som jag här kommenterar.

Den lag som Paulus svartmålar i bibelavsnittet ovan är inte vilken lag som helst. Det är den lag som inte nöjer sig med annat än främsta rummet. Den lagen genererar överträdelser, hävdar Paulus. Inte tjyveri naturligtvis eller lägenhetsinbrott, men sånt som följer av självupptagenhet. När lagen nämligen intar första platsen tystar den ner det goda inom oss. Istället blir den ett vapen som används för att hävda egna intressen. Allt utnyttjar lagmissbrukaren på ett eller annat sätt till egen fördel.

Jag erinrar mig min sorglösa svägerska i Stockholm. Pengar är mina tjänare sa hon när hon tyckte att omgivningen pratade för mycket om pengar. Lagen är min tjänare skulle jag vilja säga när jag märker att mina lagiska principer håller på att inta första rummet. Då har lagen fått sin rätta plats.

Lagen är min tjänare, tjänare under vem? Under nåden säger Paulus och med nåd menar han Kristus och Kristi kärlek. Det är Kristi kärlek som skall styra lagen och inte tvärtom. Den av Kristus styrda lagen kallar Paulus rättfärdighet. Rättfärdiga lagar skall vi alltså ha, lagar som är förankrade i rättfärdighet, lagar som intar andra rummet inte första.

Det sägs om drogmissbrukare att det enda som hjälper dem att bryta sitt beroende är omvändelse till Kristus. Det är sant. Så är det också med lagmissbrukare. Det enda som kan hjälpa dem ur deras beroende är Kristus.  Ändå är det så få lagmissbrukare som omvänder sig. Förmodligen beror det på att lagmissbruket inte genererar akuta sjukdomar som tvingar till ändrad livsföring. Lagmissbrukarna kan tvärtom  fortsätta att sätta sig på andra med sina excellenta principer och göra det med hatten på. Vem klagar på en som ständigt förefaller oförvitlig. Ingen! Men omgivningen lider.

Bibelstudium Vivalla  den 23 okt 13

13Jag hotas från alla håll av olyckor utan tal. Mina synder har hunnit upp mig, jag förmår inte se dem. De är fler än håren på mitt huvud, och modet sviker mig. 14Jag ber dig, Herre, befria mig! Herre, skynda till min hjälp! 15Skam och smälek må drabba alla som vill beröva mig livet. Låt dem vika tillbaka med vanära, de som vill mig ont. 16Må de rysa av skam, de som nu skrattar hånfullt åt mig. 17Men alla som kommer till dig skall jubla av glädje över dig. De som längtar efter din hjälp skall alltid säga: ”Herren är stor.” 18Jag är betryckt och fattig. Herre, skynda till mig! Min hjälp och min räddare är du. Min Gud, dröj inte! Psaltaren 40:13-18

Är inte detta hela havet stormar, så säg!  Och inte det minsta ställt till rätta, om man läser som det står.  Trots det hör dessa ord från Psaltaren hemma i bibeln, där annars så mycket är ställt till rätta. Gamla testamentet är redigerat så att det regelmässigt går en rak linje mellan gudsfruktan och framgång. De kungar som dyrkar den ende sanne Guden går det väl, däremot illa för dem som förfaller till avgudadyrkan. I Nya testamentet är det inte lika rätlinjigt. Det gick sannerligen inte alltid väl för vår frälsare, tvärtom. Dock finns också där en rak linje; Jesu omsorg, kärlek och hans gudsfruktan  är alltigenom rätlinjig. Och syndar gör han aldrig.

Men för den fromme i Psaltaren är allt ett enda kaos. Psalmisten känner sig oren inombords. Han inser sin egen syndiga läggning, men förmår inte göra sig kvitt den. Självförtroendet sviktar. Aggressioner och hatkänslor mot äkta eller inbillade motståndare väller fram. Må dessa hemska människor bli straffade, anar jag att han mumlar.

Och ändå platsar psalmen i bibeln. Hur kan det vara så? Det beror på ett enda, att psalmisten kastar sig mot Gud och ber om hjälp. Han gör det utan att äga några garantier. Psalmisten hänvisar varken till gudsbevis eller uppenbarelser,  önskar bara att Gud skall skynda sig.

Jag känner igen mig själv i psalmisten, detta särskilt när jag är upprörd över att ha blivit förbisedd eller orättvist behandlad. Jag anar till och med att något liknande gällde Jesus. För ni tror väl inte att det var på låtsas Jesus på korset ropade: Min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.

Är det månne så att den väsentliga skiljelinjen här i livet går mellan dem som ropar till Gud om hjälp och dem som slutat ropa?

Bibelstudium Vivalla 16 okt 13

2Gud reser sig, hans fiender skingras, hans motståndare flyr undan. 3Som röken virvlar bort, som vaxet smälter för elden förgås de onda inför Gud. 4Men de rättfärdiga gläds inför Gud, de fröjdar sig och jublar av glädje. 5Sjung till Guds ära, lova hans namn, hylla honom som rider på molnen! Herren är hans namn, jubla inför honom, 6de faderlösas fader, änkornas försvarare, Gud i sin heliga boning. 7Gud ger de ensamma ett hem och de fångna frihet och lycka, men upprorsmännen får bo i öknen. (Psaltaren 68:2-7)

Sällan refererar jag till Frälsningsarmén. Men idag gör jag det. För nog är Frälsningsarmén krigisk, det säger ju redan namnet. Men ingen har väl någonsin misstänkt att frälsningssoldater skulle ta till våld. De krigar med andra medel. Det gör också den Gud jag lärt känna genom Jesus. Nog krigar den Guden men inte med vapen.

Med Frälsningsarmén och Jesus för ögonen läser jag den triumfatoriska inledningen till Psalm 68.  Dessutom som en framtidsvision, en sann bild av den verklighet som en gång ofrånkomligt väntar mänskligheten. Gud, de faderlösas fader, änkornas försvarare, går segrande fram. Och all ondska försvinner. Det försvinner som vaxet som smälter för elden, och de onda, eller det onda i oss tvingas bort och förskingras och de fångna får frihet och lycka.

Psaltaren 68 läser jag alltså som en framtidsvision. Det är mycket i bibeln som först får mening och sammanhang om det läses som just visioner.

Visioner kan vi inte leva utan, klara visioner, som tydligt pekar på målet. Nog behöver vi tveka, funderar, vända ut och in på, se sanningen från alla sidor.  Men slutmålet måste stå klart. Annars blir hela vårt liv ett vinglande.  En politiker måste vara klar över riktningen, en make/maka hur hon vill ha det med hem och familj, en församling varför den församlas. Om inte havererar det mesta.

Visioner måste vi ha. Det går inte att klara sig utan dem. Frågan är bara vilka. Med dåliga visioner är det så att de leder till katastrof, med goda så att de leder åt rätt håll. Dessutom skall visioner ständigt bearbetas, prövas, förfinas, förbättras. För min del på Frälsningsarméns och Jesu grund.

Bibelstudium Vivalla den 9 oktober 13

1Där Jesus kom gående fick han se en man som hade varit blind från födelsen. 2Lärjungarna frågade honom: ”Rabbi, vem har syndat, han själv eller hans föräldrar, eftersom han föddes blind?” 3Jesus svarade: ”Varken han eller hans föräldrar har syndat, men Guds gärningar skulle uppenbaras på honom. 4Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta. 5Så länge jag är i världen är jag världens ljus.” 6Sedan spottade han på marken, gjorde en deg med spottet och strök degen på mannens ögon 7och sade: ”Gå och tvätta dig i Siloadammen.” (Siloa betyder utsänd.) Mannen gick dit och tvättade sig och kom tillbaka seende.(evangelium enl Johannes 9:1-7)

     Det lönar sig ofta att läsa mellan raderna. Detta gäller inte minst i bibeltexterna med deras brokiga bakgrundshistoria. I dag läser jag mellan raderna i en undertext från Johannesevangeliet där det berättas om hur Jesus botar en blindfödd man.

     Det jag fastnar för i den bibeltexten är Jesu ord om att mannens blindhet varken berodde på att den blinde syndat eller hans föräldrar. Mannen var född blind för att (genom Jesu ingripande)  ”Guds gärningar skulle uppenbaras på honom”. Inför det svaret blir jag ett enda stort frågetecken. Skulle Gud vara sån att han handikappar en människa bara därför att Jesus skulle få demonstrera sin makt?

     Det är här jag börjar läsa mellan raderna. Är det inte så att den här berättelsen egentligen blottar det omöjliga i att få grepp om Gud. Hur vi än vrider och vänder på det kan vi inte placera in Gud på trovärdigt sätt i våra världsförklaringar.

     En kristendom som tar som sin uppgift att få det hela att gå ihop, väcker allt mindre respekt i en upplyst värld. Inte undra på varför.

     Tro inte att jag därför är på väg att lämna vare sig tro eller kyrka. Begripa och förstå sig på är nämligen en sak, följa efter en annan. Och för mig är kristendom att följa efter. Följa efter ingen mindre än Jesus. Idag följa efter undergöraren Jesus, han som spottade, gjorde en deg och botade.

     Varför inte, säger mina trossyskon från Etiopien och Eritrea. Åtminstone sa de det när jag en gång i en predikan påstod att man inte skulle ta underverken för bokstavligt. De hade själva i sina hemländer upplevt mirakler där allt skedde som det stod skrivet.

     Men jag kan inte, hur mycket jag än ber om tro och kraft från ovan, bota  genom att spotta, göra en deg och smeta på. Jag får följa efter Jesus på annat sätt. Huvudsaken är att den blinde får sin syn tillbaka igen.

     Efterföljelse betyder för mig att våga satsa på det Jesus satsade. En av hans satsningar handlade om att bota sjuka. Således är detta också min uppgift. Sätten må växla, men saken består.

Bibelstudium Vivalla den 2 okt 13

Herrens ord är rena, de skall alltid bestå. Herrens stadgar är sanna, de är alla rättfärdiga, mer åtråvärda än guld, än rent guld i mängd, och sötare än honung, än självrunnen honung. (Psaltaren 19:10 f)

Rena, sanna, åtråvärda, står det och jag skriver under på det. För det första att Herrens ord är rena och sanna. Det betyder att jag tror att det finns något som verkligen är rent och sant och att detta högsta goda har samband med något levande och personligt. Men också att jag inte nått det. Varför skulle det annars vara åtråvärt.

Att vara ateist är för mig att inte tro på högsta värden, därtill att inte tro att detta högsta kan vara levande och personligt. När jag tänker på ateister blir jag ledsen. För mig har de gett upp. Andra tycker tvärtom.

Hur kan man tycka tvärtom? Det har med oss troende att göra. Vi tror på Gud, på hans ord och stadgar. Vi tror framför allt att vi har grepp om Gud liksom om vad hans ord och befallningar står för. På den förmenta kunskapen bygger vi upp våra värdeskalor, normer och politiska värdesystem. Och stelbent blir det, ständigt lika stelbent.

Men den högsta verkligheten är inte stelbent. Den är heller inte lätt att fånga. Den högsta verkligheten och den fullkomliga sanningen är åtråvärd. Den sträcker vi oss mot, den äger vi inte.

Felet är alltså vårt. Vi tror oss äga det som vi egentligen skall sträcka oss mot. Och människor som inte är lika trosvissa som vi värjer sig. En del av dem säger; religionen är en privatsak, den får du ha för dig själv. Andra; det finns ingen Gud.

Inte skulle det se likadant ut om vår tro inte var en besittning utan en längtan. För mig en längtan att komma Jesus Kristus allt närmare.

Hur skulle det se ut om barn inte längre fick leka, drömma och längta? Vingklipper vi dem inte då? Är inte också vi barn?