(Se även ”Med mina glasögon 5”, 33 20 Tron förändras underifrån.)

Bibelstudium i Vivalla den 12 augusti 2020

Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. Men håll alltid huvudet kallt, var beredd att slita ont, gör vad som åligger en förkunnare och fullfölj din tjänst. ( 2 Timotheosbrevet kap 4:1-5)

 Som texten står där ingår den i Paulus förmaningar till en församlingsföreståndare, Timotheos. Själv läser jag texten som en spegling av problemen i en kristen församling när den första entusiasmen haft sin tid.

För mig exemplifierar texten något allmängiltigt som kan kännas igen i de mest skilda sammanhang, även icke kristna. Först upptäckt, sen konsolidering slutligen upplösning.

Texten ovan exemplifierar det andra stadiet som håller på att övergå i det tredje.

I Paulusförsamlingarnas sammanhang får man tag i den första tidens upptäckt, omvittnat  i f a de äldre Paulusbreven ( Rom, Kor, Gal ). Det som upptäcks är Guds uppenbarelse i Kristus, är att bli överväldigad över att få bli infogad i Kristi verklighet. Det i sin tur står för förlåtelse, försoning, nytt liv i Jesu efterföljd och i hans uppståndelses kraft. Allt går av sig självt för den som gjort upptäckten. Enkla påminnelser är det enda som behövs.

Under andra stadiet går det trögare. Tron har blivit till vana och uppmaningarna till de kristna måste bli tydligare. Av liv blir lära att förhålla sig till. Det kristna livet blir allt tydligare konsoliderat i läror, här kallat den sunda läran.

Men konsolideringens fas är bedräglig. Den glider allt mer ut i upplösningens stadium. Det betyder att tron behöver nytt för att kunna leva vidare och detta nya hämtas företrädesvis från sånt som är av annan art än det ursprungliga. Det duger inte längre att luta sig mot ”Kristi försoningsliv” (mitt eget sammanfattande begrepp). Det skall till annat som förstärkning. I den här texten kallat ”legenderna”. Vad dessa innebär vet förmodligen ingen. Se i not till 2 Tim 4:4 vad bibelöversättarna tror att dessa legender innebär.

Värt att observera är att den ”sunda läran”, vad den än konkret kan innebära, aldrig innebär trons höjdpunkt. Trons höjdpunkt är alltid att veta sig uppfylld av livets gåva, för oss kristna att uppfyllas av ”Kristi försoningsliv” och att låta sig dras in i detta. Detta är trons liv i sin höjdpunkt.

Vad jag här påstått kan förefalla exklusivt och är också något unikt. Dock, å andra sidan är företeelsen upptäckt, konsolidering slutligen upplösning något allmängiltigt. Denna triad tycks tillhör livets måste. Frågan är inte om det finns något som heter livets upptäckt, mer om vad människor tror vara livets upptäckt med sina följder i konsolidering och upplösning.

Det är nämligen skillnad på upptäckt och upptäckt. Den ena upptäckten är inte den andra lik och följderna kan dra åt de mest skilda håll. Glöm inte, för att ta ett belysande exempel, det förödande i Hitlers upptäckt, nazismens världsåskådning. På denna upptäckt följde nazismens konsolidering i krig och utrensning och dess upplösning i de allierades bombmatta som dödade miljontals människor och utplånade städer.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 32 20 Sammanhanget omformar fakta.)

Bibelstudium i Vivalla den 5 augusti 2020

Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: »Abba! Fader!«Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet. Romarbrevet kap 8 v 14-17. Författare Paulus

I Romarbrevet kapitel 8 är det ingen måtta på optimismen. Korset ändade i uppståndelsens triumf. Jesus lever vidare i Anden, Anden i sin tur tar sin boning i de kristna och de kristna blir befriade. De kristna, d v s romarbrevets adressater, behöver därför inte längre leva på gammalt sätt. De drifter på gott och ont som styr mänskligt samliv är utslagna. Anden har ersatt köttets natur som Paulus uttrycker det (Rom 8:4)

Hur skall jag som nutida kristen ställa mig till detta tal? Detta särskilt som jag vet att detta tal inte stämmer på mig. När jag som mest behöver Jesus försvinner min frälsare ifrån mig, hans kärlek förmår inte stanna kvar i mitt inre och mitt gamla jag träder fram som vore Jesus inget annat än en drömsyn.

Dilemmat är klassiskt och drabbar alla som tagit till sig Paulus budskap. Lösningsförsöken är många. Huvudalternativen rör sig kring två linjer. Å ena sidan har vi helgelserörelserna som tar Paulus ord för gott och menar det möjligt att på ett bestående sätt leva i Anden. Å andra sidan övriga som sett det omöjliga i att på ett varaktigt sätt leva det nya livet. I trons avgörelse förvandlas visserligen människan till Kristuslikhet, i övrigt måste hon som alla andra tampas med sin ”köttsliga” natur. Nog förändras en kristen människa genom daglig övning i trons liv. Men den gamle Adam blir hon inte av med på ett bestående sätt.

För mig är mitt kristusliv, d v s mitt liv i Anden, något jag har framför mig, något jag närmar mig, ibland något jag går upp i, men sedan något som glider ifrån mig. Mitt liv i Kristus är i vardande, ständigt något jag närmar mig men också ständigt något som går ifrån mig.

Med tron som bekännelse är det på annat sätt. Självklart bekänner jag mig till Kristus. I välgång som motgång är min kristna identitet min viktigaste egendom. Den är ett med hela min personlighet.

När jag sammanställer detta bibelstudium är det morgon. Jag har bakom mig ytterligare en natt där sömn och vila på ett plågsamt sätt växlat. Min hustru är nyopererad. Höftplastik heter ingreppet. Hon måste ha hjälp att lägga sig och gå upp. Toaletten får hon inte besöka ensam. Hon går med rullator och jag följer med. Det går men inte utan svårighet, särskilt som på operationen följt förvärrad förvirring.

Under förnatten upplever jag Kristi närhet. Med värme och uthållighet hjälper jag min hustru under detta hennes första toalettbesök efter sänggåendet. Andra gången går det så där. Tredje gången orkar jag inte med alla min hustrus kringgående rörelser. Mitt tonfall hårdnar, nog hjälper jag till men Kristus är som bortblåst. Först när morgonen kommit och morgonbestyren är avklarade känns det bättre. Mina  barn har övertagit omsorgen om min nyopererade hustru och jag upplever åter att jag har Kristus vid min sida.

Ta detta mitt vittnesbörd som en illustration till hur jag upplevt sanningen i Paulus text ovan, ja inte bara där utan i hela kapitel 8 i hans brev till församlingen i Rom.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 31 20 Viva vox som tros- och traditionsförmedlare.)

Bibelstudium i Vivalla den 29 juli 2020

Herrens härlighet fyller boningen

Ett moln täckte uppenbarelsetältet och Herrens härlighet fyllde boningen. Mose kunde inte gå in i uppenbarelsetältet, ty molnet vilade över det och Herrens härlighet fyllde boningen. Varje gång molnet höjde sig från boningen bröt israeliterna upp och fortsatte sin vandring. Om molnet inte höjde sig bröt de inte upp – inte förrän det höjde sig. Herrens moln vilade över boningen om dagen, och om natten lyste en eld i molnet inför israeliternas ögon under hela deras vandring. (2 Mos kap 40 v 34-38)

Då som nu, visst gäller och annat är passerat. Tiden står aldrig stilla och växlingarna sker med tidens och livets rörelser.

Sällan har jag läst något så definitivt passerat som sista kapitlet i 2 Moseboken. Kapitlet är mängt med detaljer om uppenbarelsetältet. Uppenbarelsetältet var templets föregångare under ökenvandringen om ni inte visste det förut. Men samtidigt, som ett tillägg till talet om förbundsarken med de heliga lagtavlorna som de heligaste föremålen i uppenbarelsetältet, avslutas kapitlet med ett tillägg. Det beskriver hur Herrens härlighet fyller den heliga boningen, en härlighet som i moln och ljusfenomen styr israeliterna på deras vandring genom öknen. Jag utgår från att detta tal om Herrens härlighet som uppfyllde förbundstältet är en repris  på berättelsen om molnpelaren och eldpelaren som återberättas tidigare i Andra Moseboken ( 2 Mos 13:17-22)

Om den detaljerade beskrivningen om uppenbarelsetältet är passerad är förvisso den andra delen om Herrens härlighet av bestående värde. Det må vara att historiciteten i berättelsen kan betvivlas. Molnet och eldstoden är sannare som helig berättelsetradition än som bokstavlig sanning. Men mer än annat är att beakta att det som är denna berättelsetraditions själva mening är en absolut sanning som tidens växlingar inte förmår rucka.  Den sanningen lyder; bakom ett  Israel som följer Guds vilja står den Helige som vägledare och yttersta garant.

Min frälsare har lärt mig att det som ursprungligen var löften givna till Israel också är löften givna till oss som inte tillhör löftesfolket. Ja mer än så, löftet gäller också enskilda. Den religionens individualisering som följde med Jesus låter sig omöjligen förnekas.

Man kan le överseende över denne min religiösa övertygelse. Verkligheten motsäger ju med övertygande tydlighet det jag tror på. Jag vet inte hur många gånger jag fått just detta påpekat för mig. Tron på Guds rättfärdighet och godhet är om någonting underminerad i vår egen tid.

Men jag håller fast vid min övertygelse. Detta trots att jag med öppna ögon beskådar en verklighet som tycks styrd av obönhörliga lagar och där Gud rätteligen borde heta ”Varat”, ett opersonligt ”Vara” som styr genom lagar som vi människor ibland kan genomskåda men ofta förgäves jagar efter att få grepp om.

Varför har jag inte gett upp? Därför att en ny verklighet uppenbarat sig för mig vid korset. Ett kors som för mig höjer sig över all annan verklighet. Korsdöden vittnar om en man som gav sitt liv för att rädda andra. Och ”Varat” det obönhörliga, som verkar genom orubbliga lagar, gjorde ett undantag som i ett nu avslöjade ”Varats” rätta väsen, att ”Varats” väsen är kärlek. Jesus uppstod och verkar den dag som idag är.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 30 20 Gud i avklädandet)

Bibelstudium i Vivalla den 22 juli 2020

Allt för att vinna så många som möjligt

Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit som en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lag har jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag.  För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften. (Paulus 1 brev till Korinthierna kap 9 v 19-23

Det gick inte av sig självt för Paulus. Det märker man inte minst i de två korinthierbreven i bibelns paulinska brevsamling. Paulus tvingas argumentera för sin sak för att inte det han byggt upp i Korinth skulle rivas ner igen.

Ytterst var det evangeliet som drev honom, evangeliet som bjöd räddning både för honom själv och andra.

Detta evangelium hade för Paulus sitt centrum i korset. Korset i sin tur hade två bakomliggande brännpunkter nödvändiga att inse för att förstå korsets innebörd. Den ena brännpunkten var Jesu hängivenhet till Gud, den andra Jesu människokärlek. Det ena övergick för Jesus i det andra i en ständig rörelse. Konsekvensen av denna kärlek/hängivenhet blev inte berömmelse utan straff, korsfästelse. Allt ytterst beroende av dessa brännpunkter, Jesu kärlek till människan och hans hängivenhet till Gud. Konsekvenserna av denna kärlek och denna hängivenhet blev stötande för omgivningen och ledde till hans avrättning.

Att vara kristen och då inte enbart för Paulus utan också generellt blir utifrån detta att ha sin förankring i Kristi kors och vara medveten om de två brännpunkter som utlöste korsfästelsen.

Korset kallar Paulus i texten ovan evangelium. Detta därför att Jesu död på korset ändade i uppståndelse och kraft ( kraften får i bibeln vanligtvis benämningen Ande) tänder och uppehåller kristenliv den dag som idag är. Det Paulus kallade evangelium blir därför evangelium också för oss sena tiders kristna.

Med evangeliet i Paulus bakhuvud blev annat av relativ betydelse. Behövdes det kunde han leva under judisk lag, men i andra sammanhang som om denna judiska lag inte fanns. Och Paulus kunde om evangeliet krävde det leva i svaghet trots att han i sitt inre var urstark. Exemplen kan mångfaldigas.

Överfört på oss sena tiders kristna blir det mycket som mot den bakgrunden blir av relativ betydelse, blott inte detta enda, Kristi kors med sina två brännpunkter.

Problemet för Paulus i Korinth var inte att man förnekade Kristis kors. Långt därifrån. Problemet var att man kopplade samman korset med annat och gjorde detta andra lika kännetecknande som korset. Därmed desarmerade man bildlikt talat korset, gjorde det till en faktor bland andra.

Så också här och nu. Vi desarmerar korset genom att ställa annat vid korsets sida och gör detta andra lika viktigt som evangeliet självt. Annat än medmänsklighet/gudsnärhet tar över utrymme och därmed också det helhjärtade i vår fromhet.

Ett ständigt problem är detta, alltid lika aktuellt. Här duger inte att en gång för alla markera vad som gäller. Daglig omvändelse är ett måste sade vår reformator Martin Luther på 1500-talet. Och det gäller den dag som idag är.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 29 20 Om lojalitet)

Bibelstudium i Vivalla den 15 juli 2020

Profetens kallelse och uppdrag

Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. Men jag svarade: »Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!«Då sade Herren till mig: Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren. (Jeremia 1 v 4 -8)

      Jag har två principer när jag läser bibeln. Den ena lyder; text skall tolka sig själv, eller enklare uttryckt; läs som det står. Denna princip står för min inre sanningslidelse, att jag inte får huka för det uppenbart riktiga och gäller inte enbart vid mitt bibelstudium utan  i alla sammanhang.

Den andra principen manar; läs med Kristus (kristusuppenbarelsen, kristusvisionen) för ögonen. Låt en tänkt Kristus omforma texten och foga den in i nya sammanhang.

De båda principerna låter jag vara samverkande men aldrig sammanblandade. Den ena är för mig lika viktig som det andra. Båda principerna är utmanande men på skilda sätt.

Du skall dessutom veta att när du frågar mig om bibeln får du ett uppriktigt men aldrig entydigt svar. Det ena förankrat i ärlighet, det andra i kärlek till min frälsare.

Hur blir det då med Jeremia kallelse och de två läsarterna. Med innanläsningsmetoden får vi ett vittnesbörd om profetens möte med Gud och dennes kallelse. Och vi kan om inte förr förstå hur mäktig en kallelse kan vara. Kallade människor låter sig påverkas men aldrig i grund förändras.

Med Kristus för ögonen blir bilden dubbel. Jag ser det orden säger men också något annat. Jag ser att Guds ord till profeten inte enbart är ord till honom utan också till mig och i förlängningen också till andra.

Alla är vi av Gud kallade och utvalda hur illa de än ser ut för oss och hur illa vi än betraktas, ja hur illa vi än lyckas i våra förehavanden.

Den bokstavliga läsningen är nog så viktig. Profetens exklusiva ställning skall värnas. Nog behöver vi dem som kan mer, förstår mer, kan uttala sanningar tydligare än andra, har mer inflytande. De är av Gud kallade och deras exklusiva ställning måste vi böja oss för. Hur blir det nämligen med talanglöst styre och okunskap? Katastrof!  Vi behöver helt enkelt kompetenta politiska och andliga ledare som går före och visar vägen.

Men detta måste balanseras av allas kallelse, allas utväljelse. När de däruppe ser ner på oss därnere, när de där uppe tar för sig på vår bekostnad, måste vi som befinner oss därnere reagera. Kristus inom oss säger att våra profeter inte följer sin kallelse vare sig de är profeter eller profetissor. I Jesu namn måste vi få uttrycka vår protest och framföra vår mening.

Avslutningsvis ligger det inte bra  till för oss med det dubbla seendet. Till och med tankemässigt är vi i underläge. Att tro på en Gud som kallar och utväljer när slumpen råder, coronan skördar sina offer, när stark blir starkare och svag svagare, är egentligen omöjligt. Det är lika omöjligt som det en gång var för profetens anhängare när Jeremia kastades i en brunn för att han vågade säga sanningen (Jer 38). Lika omöjlig som det är när den bild av vår frälsare som visar en man hängande på ett kors är sannare än alla andra.

Trots detta tror vi.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 28 20 Det uppenbara först)

Bibelstudium i Vivalla den 8 juli 2020

Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. Vänd om! Vänd er bort från era brott, så att de inte får er på fall. Sluta upp med alla era brott mot mig. Skapa er ett nytt hjärta och en ny ande. Inte vill ni väl dö, israeliter? Jag önskar ingens död, säger Herren Gud. Vänd om, så får ni leva. (Hesekiel kap 18 v 30-32)

Vi som söker, längtar, tror eller har funnit förankring i Gud är många. Även i vårt land är vi många. Kontakten med Gud eller vår frälsare upplevs  ofta som direkt. Många av oss kan vittna om att vi upplever oss omslutna av Guds kärlek.

Detta till trots lever vi på det jag skulle vilja kalla ”plattformar” som är med och formar vår tro. Församlingsgemenskapen är en sådan plattform, trosgrunden i det samhälle och i de gemenskaper vi deltar en annan. Att vara kristen i Eritrea är sannerligen inte det samma som att vara kristen i Sverige.

En av dessa plattformar är profeten Hesekiel, vars profetior vi återfinner i Gamla testamentet. Flera av hans profetior  är oss främmande, andra av det slaget att det bidrar till vår tro. I den första delen av Hesekiels bok finns mycket vi behöver ta till oss. Bland annat detta att var och en skall svara för sina egna gärningar inför Gud. Vi skall inte bli dömda för vad andra gjort. Självklart kan man tycka, ändå är det frestande att förfalla till att döma utifrån härkomst och sammanhang.

I texten ovan gäller individuell dom. Var och en skall dömas efter sina gärningar. Men inte bara så. Mer än annat gäller att vända sånt ryggen som ger anledning till dom. Men detta är lättare sagt än gjort. Även i vårt svenska samhälle tvingas vi in i osunda och fördömliga levnadsvanor som tvingar oss till det onda trots att vi inget ont vill. Tydligare än annat har miljörörelsen visat oss på detta.

Lösningen på detta är att som Hesekiel manar oss; ”skapa er ett nytt hjärta och en ny ande”. Först den i grunden omskapade människan förmår det goda. Det gamla måste bort, något nytt komma i dess ställe.

Hur många av oss har inte insett detta där vi trälar på med våra inre brister och svagheter. Något helt nytt måste komma i det gamlas ställe för att en bestående förnyelse skall kunna ske. Men att skapa sig ett nytt hjärta som texten bjuder lär vara omöjligt. Det blir som att lyfta sig själv i håret.

Varför Hesekiel drar in ”skapa” i förnyelseprocessen vet jag inte. Jag vet bara att han några kapitel innan skriver

” jag skall ge dem ett nytt hjärta och fylla dem med en ny ande. Jag skall ta bort          stenhjärtat ur kroppen på dem och ge dem ett hjärta av kött” (Hes 11:19)

Här får text tolka text. Självklart måste det nya hjärtat och den nya anden vara en gåva utifrån. Från vem är frågan. För mig är svaret självklart. Den ende som kan förvandla mig från grunden, med andra ord förlåta mig och upprätta mig, är Kristus.

Tack och lov lever jag, trots att jag bor i det sekulariserade Sverige, på en trosplattform som inte hindrar mig från att våga tro detta.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, Tron som mörk materia)

Bibelstudium i Vivalla den 1 juli 2020

Så säger Herren: Jag leder lycka till henne som en flod, folkens skatter som en forsande ström. Hennes barn skall bli burna i famnen och bli gungade på knäet. Som en mor tröstar sitt barn, så skall jag trösta er.

 I Jerusalem skall ni finna tröst. När ni ser det skall era hjärtan glädjas, era kroppar få nytt liv som det friska gräset. Herrens tjänare skall lära känna hans makt, fienderna hans vrede. (Jesaja 66 v 12 ff)

Jerusalem i lycka och välstånd. Allt gott står den heliga stadens inbyggare till buds. De eftersatta är omhuldade som vore de späda barn, ynglingarna livade som levde de i ett paradis.

Detta är den ena sidan av sanningen. Den andra handlar om dem som befinner sig utanför stadens hank och stör. Dessa andra kallas fiender. Herrens vrede vilar över dem. Eld och svärd hotar dem. Herren straffar dem, heter det (Jes 66:16)

Så profeterade den profet vi kallar den tredje Jesaja. Lycka såg han när han betraktade de utvalda, eld och svärd när han vände blicken mot deras motståndare. Allt vilande i Herrens hand, både Jerusalems välgång och fiendernas katastrof. Rakt på sak är han. Guds hand straffar Jerusalems fiender. Här ges inte plats för några mellanhänder.

Relaterat till detta ställer jag nutidsmänniskan. Någon Gud ser hon inte bakom verklighetens händelser. Makrokosmos  är tömd på det gudomliga, mikrokosmos likaså. Jubel ser hon och förtvivlan, en skyddad tillvaro vid sidan av ett liv där katastrofen hotar. Både det ena och det andra är för henne levande verklighet. Men Gud skymtar hon inte.

Profeten förkunnar sina sanningar med Gud för ögonen, nutidsmänniskan har ingen Gud till hands vare sig i lyckans ögonblick eller katastrofens. Skall vi därför antingen se på verkligheten som en judisk profet gjorde på 500-talet före Kristus, eller  som en nutidsmänniska som inte längre förmår frammana någon Gud? Finns inga alternativ. Svaret lyder, det finns ett tredje sätt att betrakta.

Detta tredje är att se verkligheten  med Jesu ögon. Scenförändringen blir då fullständig. Ändå är ingredienserna de samma, Guds omsorg å ena sidan och Guds straff å den andra. Bara så att såväl lovsång som straff finns i vårt inre. Lovsången kommer det ödmjuka inom oss till del, Guds straff det obotfärdiga.

Av det yttre har blivit det inre. Kampen sker i människors hjärtan. Kärleken och omsorgen  om Jerusalems innebyggare finns kvar. Men den har blivit personifierad och individualiserad. Av de utvalda har blivit människorna och av människorna den enskilda människan. Och Guds vrede och förbannelse drabbar inte längre Israels fiender, den drabbar hjärtats obotfärdighet.

Allt i profetian är således  behållet, bara så att det är omplacerat. Fiender må komma utifrån och slå allt sönder och samman. Men fienden i egen hög person kan du enbart finna i dig själv, på samma sätt med vännen. Han möter dig i ditt eget inre.

Den scenväxlingen blir det inte enbart en gång utan ofta när man läser den Heliga Skrift med Jesus för ögonen. Det gamla finns kvar men i ny form och i nytt sammanhang.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 26 20 Åt rätt håll)

Bibelstudium i Vivalla den 24 juni 2020

Så säger Gud, Herren, han som har skapat himlen och spänt upp den, brett ut jorden med allt vad den alstrar, han som gett liv åt människorna där, livsande åt dem som vandrar på jorden: Jag, Herren, har i min trohet kallat dig, jag tar dig vid handen och skyddar dig. Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken. (Jesaja 42 v 5 f)

Jag läser gärna profetiorna i Jesaja bok. Dessa ger mig mening, men sammanhanget har jag svårt att upptäcka. Den ena profetian förefaller löst fogad till den andra. Men så inte i texten ovan från Jesaja 42 och sen ett antal kapitel framåt i samma bok. I denna del av Jesaja bok, den så kallade Deuterojesaja,  är temat Herrens tjänare och profetiorna i dessa kapitel hör tydligt samman och bildar en enhet.

I min utläggning av Jesaja 42 v 5 f är jag medvetet nutidsanpassad. Detta genom att först läsa textens utsagor som led i allmängiltiga sanningar. Till detta fogar jag det specifika, den kristna tolkningen.

Texten handlar om himmel och om jord, om livet och om uppdraget. Allt detta, såväl himmel som jord, såväl livet som uppdraget berör alla. Himlen låter sig ej förnekas om än nuförtiden under namnet universum, ej heller jorden, livet eller uppdraget. Må vara att människor i dag inte tecknar samma bild av himlen som profeten, inte definierar livet och livsanden som han och inte heller uppdraget. Men saken låter sig ej bestridas. Vi lever i en tillvaro som inte låter sig förnekas utan väcker undran. Vi har alla fått del av ett liv som fyller oss med förundran över livets under. Och vi har fått uppgifter att uppfylla under en livsvandring som redan genom att vi finns till är ett märkligt under.

Det är om förutsättningarna vi strider, inte om själva saken. Om vem eller vad som skapat himmel och jord är vi inte överens, inte heller om uppdrag och mening. Om alltings förtecken strider vi. Är Gud förtecknet eller vad i Guds ställe?

Profeten personifierade. Bakom himmel och jord finns inte opersonliga krafter utan en skapare och en underhållare, bakom liv och livsande en livgivare och en uppehållare. Himmel och jord kan inte gå under utan att Gud har kontroll över det, liv och livsande inte släckas ut utan Guds vetskap. Gud är alltings förtecken.

Om uppdraget vet profeten också besked. Herrens tjänare är av Gud  satt att värna om Guds förbund med Israel, ett förbund som i slutändan innesluter alla.

För oss kristna är denne Herrens tjänare,  Kristus. Det är i och genom honom vår förbindelse med Gud vilar och det är i honom alla folk blir delaktiga av förbundet med Gud. Kristus sätter vi som förtecken för allt gott verk  i himmel och på jord, för allt det som sker efter Guds vilja.

Vad är alternativen till Gud som skapare och uppehållare och Kristus som Herrens tjänare?

Dessa alternativ är flera. Gemensamt för de alternativ som ställs fram i vårt sekulariserade västerland är att livets underliggande krafter görs opersonliga. Naturkrafter styr, slumpen styr, evolutionen styr. Mot detta ställer vi kristna; bakom allt finns Gud, Kristi Gud.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 25 20 ”Utmaningens stadium”)

Bibelstudium i Vivalla den 17 juni 2020

Jag döper er med vatten för omvändelsens skull. Men han som kommer efter mig är starkare än jag, och jag är inte värdig att ta av honom hans sandaler. Han skall döpa er med helig ande och eld.  Han har kastskoveln i handen och skall rensa den tröskade säden och samla vetet i sin lada, men agnarna skall han bränna i en eld som aldrig slocknar.« (Matteus 3 v 11 f)

Ovan är det Johannes döparen som talar. Han talar om det dop som skall följa på Jesu ankomst. Inte bara enevangelist har uppmärksammat Johannes ord utan tre (Matteus, Markus och Lukas). Och den fjärde, Johannes, har snuddat vid textorden ovan.

Skulle den här doptexten vara den enda vore dagens generösa döpande en omöjlighet. Dopet skulle dessutom inte vara ett dop avsett för alla utan ett reningsdop för vissa.

För inte kan man väl tänka sig att döpa en nyomvänd missbrukare till förnyad plåga. Nog gör det nämligen ont att ha kastskoveln över sig och branden svedjande runt benen. Som om inte missbrukets plåga vore nog?

Eller ett litet barn som med nöd överlevt en svår förlossning. Skall hennes dop vara det som predestinerade henne till förnyad kamp på liv och död?

Doptexterna i Nya testamentet är många och dessutom mångtydiga. Det duger inte att ”banka” ihop dem till en enda med enahanda innebörd och betydelse.

Men det har kyrkorna gjort. Baptisterna på ett sätt, pingstvännerna på ett annat, barndöparna på ett tredje. För en handlar dopet om eld och ande, för en annan att infogas  i ett förbund, för en tredje att inbegripas i den föregripande nåden och så slutligen i texten ovan där dopet i Jesu namn  blir till ett reningsdop som dödar, renar och upprättar.

I själva verket är dopet mångfacetterat och som det är med allt som har med Jesus att göra påverkat av omständigheterna. Glöm inte att där Jesus finns med beror det mesta på omständigheterna. Och omständigheterna kring dopet måste alltid vara sådana att de är den döpta till gagn.

Därför kan dopet betyda en sak när det skedde, något annat när dopet aktualiseras under senare år. När jag själv en gång döptes var jag några år gammal och jag döptes för att döpt skulle ett barn vara. Gynnsamt för mig för det var bara att trava på in i den kristna tron under mina tonår. Jag var ju redan döpt. Inget låg hindrade i vägen.

Annat blir det när jag under mogna år erinrar mig mitt dop. Jag förstår då att mitt dop inte enbart var den trygga infarten till ett kristet liv. Dopet var och är också uppfordrande. Jag är döpt att låta mig utsättas för kastskoveln som Johannes talar om. Jag är döpt till att prövas i eld för att det skall utrönas om min tro står pall i svåra tider.

Så inte bara en doptext är tillämplig på mig utan flera och då inte samtidigt utan vid skilda tidpunkter i mitt liv. Dopet är som tron, den tar sig olika uttryck under skilda delar av mitt liv.

Inte så att jag skall döpa om mig allteftersom, men att dopet får betyda olika ting allt eftersom livet fortskrider.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 24 20 Med värderingsflödet som mätare)

Bibelstudium i Vivalla den 10 juni 2020

Halleluja!

Prisa Herren, ni hans tjänare, prisa Herrens namn! Lovat vare Herrens namn nu och för evigt! Från öster till väster skall Herrens namn bli prisat. Herren är upphöjd över alla folk, högre än himlen når hans härlighet. Vem är som Herren, vår Gud, han som tronar så högt, han som ser så djupt ner – vem i himlen, vem på jorden? Den hjälplöse reser han ur gruset, den fattige lyfter han ur dyn. Han ger dem rum bland furstar, bland furstarna i sitt folk. Han ger den ofruktsamma ett hem som lycklig mor till söner. (Psalm 113 i Psaltaren)

Verkligheten är en sak, bilden av verkligheten en annan. Det ena lika nödvändigt som det andra. Verkligheten förutsätter också bild av verkligheten för att liv skall vara liv. Frågan är inte om vi äger en bild av verkligheten, frågan gäller vilken bild, vilka bilder.

Det som människor kallar tro och som förutsätts ägas eller inte ägas är alltså något annat än folk tänker sig. Tro har alla, frågan är vilken tro, tro i betydelsen bild av verkligheten.

Gud är tillgänglig som bild av verkligheten, inte som verkligheten i sig. Gud som verklighet känner ingen, men som bild är Gud tillgänglig för många. Den Gud som en människa relaterar sig till är alltid trons Gud.

Den Gud som jag själv som kristen förlitar mig på är Jesu bild av Gud. Förankringen har jag i Jesus när jag tror på Gud. En genväg är det förvisso men ingen lätt genväg. Hela mitt liv har jag ägnat åt att komma denne min frälsare nära. Men inget är mig trots detta angelägnare.

Psalmen ovan är fullödig. Gud står fram som den suveräne, honom som skall prisas både för sin allmakt och sin barmhärtighet, både för sin överhöghet och för sin djupa mänsklighet. I sin allmakt lyfter han den fattige ur dyn och den ofruktsamma blir ”lycklig mor till söner”.

Jag är övertygad om att detta är den Gud som också Jesus förlitade sig på, den Gud som gjort så stora intryck på Jesus att den färgat av sig på allt han sade och gjorde.

Men hur förhöll sig Jesus då till allt som inte överensstämde med bilden? Tillvaron var då liksom idag obönhörlig. Farsoter skördade offer då liksom idag. Ingenting tycktes rå på obönhörligheten. Den hjälplöse lika hjälplös, den fattige ännu fattigare och för de ofruktsamma fanns ingen bot.

Tog detta död på Jesu lovsång? Ledde det till tvivel på Guds barmhärtighet och kraft?

– Nej!

– Hur kan du veta det?

Det för mig bästa beviset är bönen Fader vår, den bön som Jesus lärde sina lärjungar att bedja. Denna bön är en enda lång bön om att Gud skall förverkliga det han lovat. Inte minsta tvivel på att Gud förmår.

Till detta kommer att Jesus i sig själv var ett enda stort tecken på detta förverkligande. Hela hans liv var en gudsgärning.

Överfört på mig läser jag psalmen ovan som vore den en variant av Herrens bön. Jag förstår den som en sanning som kommer att förverkligas. Och jag funderar om inte min inställning också var psalmistens. Månne utsade han inte sina ord som en vädjan att Gud skulle förverkliga den makt och det förbarmande som var ett med hans väsen?