Bibelstudium Vivalla den 8 maj 13

9(Jesus sade:) så skall ni be: Vår fader, du som är i himlen. Låt ditt namn bli helgat. 10Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. 11Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. 12Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss. 13Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda. Matteus 6:9–13

Scenen med tvivlaren kontra den troende har upprepats inför mina ögon, jag vet inte hur många gånger. Tvivlaren ställer alltid en och samma fråga; hur tro på en god och allsmäktig Gud i denna kaotiska värld med så mycken ondska? På den utmaningen träder den troende undantagslöst upp till Guds försvar. Det är som om det var nödvändigt att försvara Gud.

Lika entydigt är det inte inom bibelns ramar. Ett annat sätt att gripa sig an frågan om Guds godhet kontra hans allmakt har jag upptäckt i Psaltaren och märkligt nog framför allt i den bön Jesus lärde sina lärjungar, ”Fader vår” (Vår fader)

För att se det behöver vi släppa taget om den gamla översättningen av Fader vår. Dels skapar språket svårigheter; vad betyder egentligen ”helgat vare” och ”tillkomme”, formuleringar som förmodligen var mer genomskinliga på 1600–talet än idag. Dels skymmer vanan sikten. Har man upprepat bestämda ord ett visst antal gånger, tänker man inte så mycket på innehållet. Det blir mer ramsa än innebörd.

I stället skall vi använda den nya översättningen (se ovan) Det gäller att passa på innan även den nya översättningen förvandlats till ramsa. Särskilt de första bönepunkterna är avgörande.

Där står; låt ditt namn bli helgat, låt ditt rike komma, låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Det betyder att Jesus lär oss be Gud att se till

att hans namn hålls högt och inte som nu trampas på,

att hans rike skall förverkligas här och nu så att vi slipper ondska och elände

att hans vilja skall ske, så att det en gång för alla blir klart vad som är rätt och som är fel

Allt på grund av att det är kaotiskt på vår jord och att världen inget högre behöver än att Gud griper in.

Jesus försvarar alltså inte Gud, han vädjar om ingripande.

Vad svarade då Gud? Han lät Jesus gå lidandets väg. Jesus ”blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas” (Jesaja 53) Vi som kallar oss kristna är kallade att följa efter på den vägen. Men vi har alltså tillåtelse från högsta ort att be om ändrade förhållanden.

Bibelstudium Vivalla den 1 maj 13

7Men jag säger er sanningen: det är för ert bästa som jag lämnar er. Ty om jag inte lämnar er kommer inte Hjälparen till er. Men när jag går skall jag sända honom till er, 8och när han kommer skall han visa världen vad synd och rättfärdighet och dom är. 9Synd: de tror inte på mig. 10Rättfärdighet: jag går till Fadern, och ni ser mig inte längre. 11Dom: denna världens härskare är dömd. Joh 16:7–11

Minnesbilder, episoder, kärnord av Jesus som lärjungarna lärt sig utantill, utgjorde grunden. Till det kom aktuella behov i de nygrundade kristna församlingsgrupperna. Allt detta medverkade till att det ser ut som det gör i de berättelser om Jesu liv som vi kallar evangelier. När därför Jesus i Johannesevangeliet kapitlen 14–17, varifrån utdraget ovan är hämtat, håller sitt avskedstal till sina lärjungar uppfattar jag det som ett fingerat anförande. Det betyder inte att talet är fiktion, däremot ett uttryck för hur Johannestraditionen uppfattade detta avskedstagande.

Vad författaren (författarna) till Johannesevangeliet låter Jesus värja sig mot i texten ovan är det befarade kaos som förväntas inträda när Jesus inte längre var fysiskt närvarande. Den oron är obefogad låter evangelisten Jesus säga. Detta på grund av den Helige Ande. I framtiden skulle nämligen den Helige Ande ta över. Denne Ande skulle fortsätta Jesu verk.

Vad lärjungarna i fortsättningen mer än annat hade behov av var en fast grund att stå på. De behövde befästas i sin syn på rätt och fel och få fortsatt klarhet i mål och mening.

Det är här den Helige Ande kommer in. Andens uppgift, som Johannesevangeliet ser det, är att aktualisera Jesus. Den Helige Ande skall hjälpa till så att Jesus även i fortsättningen skall kunna påverka lärjungarnas idealbildning.

Den hjälpen behöver för den delen alla människor. Kvalitén på en stekpanna är det lätt att ta reda på. Det är bara att gå till testerna i ”Råd och Rön”. Dessa tester står på vetenskapligt beprövad grund. Så dem kan man lita på. Då är det värre med etiska och moraliska värderingar. Här finns inga heltäckande tester att hänvisa till. Och om livets mål och mening kan människor grubbla dag och natt utan att få klarhet. Här får vi förlita oss på vår inre känsla.

Denna inre känsla, kalla den tro, är påverkbar. I dag dundrar arbetarrörelsen på med sina paroller om rättvisa och jämlikhet. Varför? Därför att de vill påverka vårt inre och på den vägen skaffa nya sympatisörer. Dagligdags översköljs vi av reklam som syftar till att vi skall tycka som reklammakarna vill att vi skall tycka. I den raden av påverkare står också vi som håller på Jesus. Också vi vill påverka eget och andra människors inre.  Till vår hjälp har vi fått den Helige Ande som skall påminna oss om Jesus och aktualisera honom.

Detta lär oss Johannesevangeliet i dag. Talet om synd, rättfärdighet och dom är visserligen dunkelt tal. Men budskapet är inte att ta miste på. Jesu försoningsgärning är det kring vilket allt väsentligt kretsar, även i etiska och moraliska frågor.

Bibelstudium i Vivalla den 24 april 13

12Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. 13Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. 14Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. 15Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. 16Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud. Hebreerbrevet 13:12–16

Jag läser Nya testamentet som förkunnelse om Jesus. Denna förkunnelse är i första hand riktad till sin tids människor, inte till mig här och nu. Mycket som står i Bibeln känns därför främmande. Inte undra på; det som var självklart då är det sällan idag.

För att lyckas i min bibelläsning måste jag därför tränga mig igenom textens dåtida föreställningsvärld och se om det finns något allmängiltigt där innanför. För det mesta lyckas jag i mitt uppsåt. Jag finner något som stärker min inre tillit och därigenom mitt sätt att tänka och leva.

Vad är det då i Bibeln med denna underbara förmåga? För mig är svaret självklart, Jesu självutgivande liv som ändade i död och uppståndelse.

Detta självutgivande liv har en märklig inverkan på mig. Den formar min inre tillit och med det min livshållning, mina prioriteringar, t o m mina drömmar.

Tänk om du inte hittar Jesu självutgivande i de texter du läser, kanske du frågar. Vad gör du då? Mitt personliga svar lyder; hoppar över dem. Observera; jag dömer inte ut de för mig främmande bibelorden. Andra kan ju se det jag inte upptäckt. Först när en bibelutsaga uppenbarligen strider mot det jag kallar evangeliet är jag hårdhänt mot den. Jag formar om den så att den harmonierar med Jesu självutgivande liv. Det gjorde för den delen också Jesus när han läste sin bibel. Hela hans liv kan ses som en nytolkning av sin tids heliga skrifter.

När man läser Hebreerbrevet gäller det verkligen att gräva för att komma åt det för oss väsentliga. I dagens text från detta brev är det ovanligt enkelt att komma igenom den gammaltestamentliga föreställningsvärlden och dåtidens markörer för utstötthet, till det för oss bärande.

Solklart är att texten förkunnar att den kristna trons plats inte är i de fina salongerna utan bland lidande och smädade människor. Vidare att en livshållning påverkad av Jesus, föder inre jubel och lovsång till Gud. Har du svårt med dessa bibliskt färgade termer, duger det lika bra att tala om en inre känsla av att vara på väg åt rätt håll. Och rätt håll är inriktningen mot himlen. ”Den stad som skall komma” kan inte betyda något annat.

Bibelstudium i Vivalla den 17 april 13

23Jag skall ge dem en enda herde, min tjänare David, och han skall valla dem. Han skall valla dem, han skall vara deras herde. 24Jag, Herren, skall vara deras Gud, och min tjänare David skall vara deras furste. Jag, Herren, har talat. Profeten Hesekiel 34:23 f

Åtskilliga gånger har jag tappat tråden när jag studerat Hesekiels bok i Gamla testamentet. Jag har helt enkelt inte förstått vad det hela handlar om och därför gett upp.  Men den här citerade profetian om herden står för mig i desto klarare ljus. Herden är naturligtvis Jesus. Och vad denne herde/Jesus skall göra är också klart. Han skall upprätta ett fredsrike och jorden skall bli lik Edens lustgård före fallet. (Hes 34:25–31)

Nog finns det komplikationer även i den förståelsen. Framför allt på grund av att löftet ännu inte uppfyllts. Vi har ännu inte upptäckt något fredsrike på vår jord. Därför är det med den här profetian som med så många andra; vi får se framåt i aktiv väntan. Vår uppgift är att bereda väg för det som skall komma. Och vi får tro att Jesus är med oss i vår kamp för bättre tider.

Många av oss som bekänner oss vara kristna, resonerar ungefär som jag här. Men det gäller förmodligen inte dig som distanserat dig från ”tron”. Du frågar förmodligen; hur beter du dig egentligen för att kunna ge Jesus denna centrala ställning?

I korthet så här:

Människan är alltings mått i den kultur som är vår. Själv har jag, om än först i mogen ålder, anslutit mig till den tanken. Bara så att jag låtit det mänskliga ”urmått”, som ingen talar öppet om men alla förutsätter, konkretiseras i människan Jesus.

För mig framstår Jesus som en man som nådde djupt in i det genuint mänskliga, samtidigt som han i sina möten med människor aktualiserade Gud. Och det som griper mig är människan Jesus och mer än annat hans korslidande.

Jesu frälsningsverk kan jag sammanfatta i följande korta bekännelse:

Jag tror på  Jesus Kristus som i sitt liv förverkligade det sant mänskliga och som i sitt  förhärligande på korset sprängde det mänskligas ramar.

Alla människor måste nu och då ta sina ”trossprång”, så också jag. Läs mitt bibelstudium idag som ett vittnesbörd om att jag tar mitt avgörande språng vid anblicken av Jesu kors. Bibelns vittnesbörd om Jesu underbara födelse, om underverk och mirakler berör mig förvisso. Mer ändå Jesu mänsklighet och framför allt dramat vid hans kors.

Bibelstudium Vivalla den 10 april 13

5Herrens ord kom till mig: 6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk. 7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike. 8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem. 9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike. 10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. Jeremia 18:5–10

Nog är vi människor som leret i krukmakarens händer! Det behöver vi inte tro, det vet vi. Vare sig vi räknar med Gud, evolutionen eller naturen med sina obönhörliga växlingar, förstår vi att vi människor är utlämnade åt krafter som vi själva inte råder över.

Vår enda möjlighet är att försöka samverka. Om denna samverkan finns mycket att säga, både om samverkan med naturen, Gud och människor. Mina egna tankar har kretsat kring hur avgörande, men samtidigt hur svår, just samverkan människor emellan är.

Har ni tänkt på hur beroende vi är av varandra? Vi måste på avgörande punkter anpassa oss till vad andra tänker och gör för att över huvud taget klara oss. Denna anpassning underlättas av en medfödd förmåga att ta efter och låta sig formas, en medfödd förmåga som är både på gott och ont.

Gör ett tankeexperiment! Försök att föreställa dig vad du är i dig själv med omgivning och existens i tiden bortskalad. Du skall märka att detta är omöjligt. Vad du är i dig själv vet bara Gud.

Inte undra på att Jeremia inte riktar sina maningar till en enskild person utan till ett mänskligt kollektiv, till ”Israels folk”.

Vad får detta för konsekvenser? Naturligtvis att det är orättvist att döma allt och alla utifrån våra ”svenska” värderingar. Dessutom borde vi inse att vi inte personligen rår över alla våra vrångbilder och allt bakvänt vi gör och säger. Vi kan vara ”programmerade” till det.

Framför allt kan vår insikt göra oss observanta. Endast om vi inser hur bundna vi är, kan vi som enskilda eller grupp ta upp kampen mot tidens ofärdigheter och vårt eget fängsel.

För mig personligen har det blivit allt mera tydligt att jag medvetet måste hålla mig på armlängds avstånd från flera av vår kulturs självklarheter. Detta ”armlängds avstånd” har för mig blivit själva förutsättningen för att kunna göra det som är rätt gentemot den Gud som jag tror på och som i slutändan har makten att göra som krukmakaren med leret.

Denna min civilisationskritik har med Jesus Kristus att göra. Jag har svårt att tänka mig ett Gudi välbehagligt Sverige som utan att blinka för Jesu livsgärning åt sidan. Det Sverige jag vill leva i må ha ”tolkningsnycklar” och värdegrunder av alla de slag. Men ignorerar vi som folkkollektiv att försöka pejla  det etiskt/religiöst bärande i Jesu gärning, har vi missat det väsentliga. Det yttersta syftet med alla mina bibelstudier är just detta; att konkretisera detta väsentliga, vilket inte alltid är så lätt, som ni märkt.

Bibelstudium i Vivalla den 3 april 13

I en ekosändning den 28 mars kallade reportern Göran Dahlqvist påsken ”godisets och matens högtid”. Det är bara att konstatera att han hade rätt. Frågan är hur det har kunnat bli så i ett land som varit kristet sedan tusentalet.

Jag skyller på trons trängda läge. Den kristna tron har trängts in i ett hörn och blivit ett ämne för diskussion och granskning. I den debatten har tron stått sig lika slätt som ateismen. På förnuftets grund kan man varken hävda bä eller bu. Det är lika omöjligt att bevisa att Gud finns som att Gud inte finns. Debattsegrare har agnostikerna blivit, dvs de som är säkra på att de är osäkra.

Uppenbarligen gör sig inte tron när den kondenseras till enbart tankegods, d v s till det vi kallar lära. Däremot klarar den sig utmärkt när den tar sig uttryck i lära och engagemang, båda två och samtidigt.

Jag känner kristna med i mitt tycke bisarra idéer.  Ändå fungerar de föredömligt, i vissa fall helgonlikt. Hemligheten är att de tror på Jesus och engagerar sig.

Skall jag vara ärlig tycker jag att bibeln påminner om dessa kristna. I den boksamlingen kryllar det av tankar som känns främmande för mig. Men allt blir annorlunda om jag bara tränger samman det väsentliga i Nya testamentet i en kort sats och sen tolkar det övriga i bibeln utifrån denna.

Så här till påsk är Jesu förutsägelse om sitt lidande en sådan kortsats.

Jesus skall utlämnas åt hedningarna, de skall håna och skymfa honom och spotta på honom, och de skall prygla honom och döda honom, och på den tredje dagen skall han uppstå.” Luk 18:32 f

Kristendom är för mig att slå följe med honom som hånades och skymfades. Det betyder för min del att stå upp för människor som liknar dem Jesus stod upp för.  Men det är i lika hög grad att mentalt se samman egen sjukdom och plåga med Jesu. Förmodligen leder inte detta förhållningssätt till att en svensk kristen utsätts för spott och spe. Däremot kostar det på, det garanterar jag.

Slå följe är emellertid mer än efterföljelse. Det är också att unna sig själv den barmhärtighet som Jesus visade dem han mötte. Detta som ett föregripande av det gudomliga förhärligande som är den kristna trons höjdpunkt.

Det här förhållningssättet förutsätter inte diskussion. Det är att pröva en väg och se om den håller. Sedan, när prövningen är överstånden, kan man börja diskutera.

Tyvärr har vi kristna inte följt den tågordningen. Det är förmodligen därför som av kristendomens största högtid blivit dagar ägnade godis och mat.

Bibelstudium Vivalla den 27 mars 13

Människan är alltings mått ansåg greken Protagoras (480–411 f Kr). Själv skulle jag hellre säga; människan Jesus Kristus är alltings mått. Jag satsar alltså på honom som i sina möten med människor trängde ned i det djupt mänskliga och förband detta mänskliga med Gud. Eller för att säga det än mer principiellt; i Jesu framträdande fördjupades bilden av det sant mänskliga samtidigt som synen på Jesu mänsklighet sprängdes. Efter sprängningen, som jag förbinder med kors och uppståndelse, blir det för min tro uppenbart; Jesus är inte enbart människa utan samtidigt  Gud.

För bibelns evangelister föreställer jag mig att det tedde sig något annorlunda. Men slutresultatet blev det samma. Efter påskens dramatiska händelser såg de i Jesus inte enbart mannen som så kraftfullt förebådade tidens slut utan också Gud. Det är därför de berättar som de gör. De refererar inte enbart i sina evangelier, de refererar och tolkar utifrån sin erfarenhet av kors och uppståndelse.

Från och med korset såg de dessutom verkligheten med andra ögon. De läste in Jesus i smått som stort. Alldeles uppenbart gjorde aposteln Paulus det. Eller vad sägs om följande som är ett citat hämtat från Paulus brev till korintierna:

16Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet som vi bryter, ger det oss inte gemenskap med Kristi kropp? 17Eftersom brödet är ett enda är vi – fast många – en enda kropp, för alla får vi vår del av ett och samma bröd. 1 Kor 10:16 f

När Paulus och hans kristna vänner möttes blev måltidsgemenskapen Kristusgemenskap. I gudstjänstens måltid mötte Paulus och hans trossyskon Kristus och blev ett med honom. Ett i vin och bröd, en hisnande tro som följt de kristna genom århundradena.

I lika hög grad är det hisnande när Paulus och hans efterföljare tolkar det mesta de ser och upplever utifrån sin tro på Jesus. Jag går så långt att jag påstår att det specifika för kristna är att de på det mest överraskande sätt relaterar det de ser och hör till just Jesus.

Den hållningen är också min. Jag läser in Jesus i såväl nattvardens måltid som i vardagens mångahanda.

För evangelisterna blev alltså kors och uppståndelse själva ”kicken” till ett nytt sätt att se. Denna ”kick” påverkade till och med deras minnesbilder. Vi som läst evangelierna vet att det inte är måtta på vilka märkvärdigheter evangelisterna återger. Och jag tror på vad de skriver.

Jag tror, men alltid på ett villkor. Det evangelister berättar och det kyrkor förkunnar måste på ett eller annat sätt kunna relateras till Jesu död och uppståndelse. Annat förhåller jag mig skeptisk till. Jesu död och uppståndelse syftade till människans upprättelse och till trons möjliggörande och är därför etiskt och religiöst fullvärdigt. Och endast det etiskt religiöst fullvärdiga duger för mig.

Bibelstudium i Vivalla den 20 mars 13

Så här lyder evangelisten Johannes version av Jesu intåg i Jerusalem.

12Nästa dag, när de många som hade kommit till högtiden fick höra att Jesus var på väg till Jerusalem, 13tog de palmkvistar och gick ut för att möta honom. Och de ropade: ”Hosianna! Välsignad är han som kommer i Herrens namn, han som är Israels konung.” 14Jesus fick tag i en åsna och satte sig på den, som det står skrivet: 15”Frukta inte, dotter Sion. Se, din konung kommer, sittande på en ungåsna.” Joh 12:12-15

För den som är mera bekant med övriga evangelisters berättelse om intåget är Johannes berättelse överraskande. Hos Johannes är det folket som tar initiativet. Hos övriga Jesus. I Johannesversionen går folket ut för att hylla Jesus och Jesus svarar med att sätta upp på en åsna, i de övriga evangelierna är det tvärtom. Jesus och åsnan först och sen hyllningen. Hur kan det bli så olika?

För mig antyds  svaret redan i Johannes kommentar till sin berättelse.

(Lärjungarna förstod först inte detta, men när Jesus hade förhärligats kom de ihåg att som det stod skrivet om honom, så hade man gjort med honom.) Joh 12:16

Av dessa ord kan man sluta sig till att varken den ena eller de andra versionerna om intåget är rena referat. De är berättelser som tillkommit när man fått facit, d v s efter Jesu död och uppståndelse. En händelse i Jesu liv återberättas när man börjat ”fatta sammanhangen”.

Ett av dessa sammanhang är att Jesu intåg är förebådat redan i Gamla testamentet. Hos profeten  Sakarja (9:9) står det nämligen. I ringhet kommer han (Messias), ridande på en åsna, på en ung åsnehingst.

Denna profetia föranledde evangelisten Matteus att tala om två åsnor, ett åsnesto och hennes föl. I själva verket preciserar Sakarja vilket slags åsna det var fråga om med orden ”en ung åsnehingst”.

Nya testamentet är i själva verket i sin helhet ett antal skrifter som tillkommit sedan man börjat ”fatta sammanhangen”. Minnena från Jesu tid återberättas och tolkas på en och samma gång.

I dag tillåter jag mig också att tolka och det på ett delvis annat sätt än evangelisterna. För mig är det stora med Jesu intåg i Jerusalem att Jesus klarade hyllningarna, att han inte förändrades inombords av människornas uppmärksamhet. Han fortsatte att vara den han var utvald att vara, en man som levde för din och min skull.

När unga idrottsmän får onormalt mycket uppmärksamhet eller när ”stora” män och kvinnor hyllas, ber jag alltid samma bön. ”Gode Gud, bevara dem från att ta skada”.

Bibelstudium i Vivalla den 13 mars 13

Så här lyder den gammaltestamentliga varianten på Jesu ”brödunder”. Jag menar berättelsen om hur Jesus utspisar 5000 män med fem kornbröd och två fiskar.

42En man kom från Baal Shalisha till gudsmannen (Elisha) med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. ”Ge det åt männen att äta”, sade Elisha, 43men hans tjänare invände: ”Skulle jag sätta fram det här åt hundra man?” – ”Ge det åt männen”, upprepade Elisha, ”ty så säger Herren: De skall äta och få över.” 44Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt. 2 Kung 4:42–44.

Denna berättelse föregås av en i samma stil. Nu handlar det om en soppa som  profeten Elishas tjänare lagat till på pumpor som visade sig vara giftiga. ”Döden i grytan gudsman” ropade tjänarna när de provsmakade soppan. Elisha lade då lite mjöl i grytan och bjöd tjänarna att ösa upp. Vips fanns det inte ”något skadligt” i grytan förtäljer oss berättelsen.

Hur skall man ställa sig till bibeltexter i denna stil? För egen del har berättelsen om soppan lett till att jag fått ett bevingat ord till min tidigare arsenal, men inte mer. Det finns rader av skildringar av underbara tilldragelser i Gamla testamentet, för den delen också i nya, som jag i praktiken fört undan som mindre viktiga. Kanske främst för att jag har svårt med under vare sig de inträffat i dåtid eller i nutid.

Med Elishas brödunder förhåller det sig på annat sätt. Detta kan jag inte bara lägga åt sidan. Det pekar framåt mot Jesu brödunder, ett under så viktigt att alla fyra evangelisterna återger det. När Jesus är inblandad har jag svårt att inte bry mig.

Därför har jag avgjort mig för att gradera upp både Elishas ”kornbröd och ax” liksom Jesu ”fem kornbröd och två fiskar”. Jag vill tro på att både kornbröd, ax och fiskar blev på ett underbart sätt förmerade.

En konsekvens av mitt ställningstagande blir att jag för egen del inte gillar tanken på att bröden och fiskarna kom från ett av romarnas militärförråd. Det fanns anhängare av liberal teologi som spekulerade i den riktningen i början på nittonhundratalet. Inte heller låter jag mig nöja med tanken att brödundren är profetiska till sin karaktär och pekar fram mot en tid där ingen brist skall råda på vare sig mat eller annat. Jag försöker först och främst tro att det är undret i sig som är det viktiga.

Det betyder inte att det var på grund av brödundret som jag avgjort mig för Jesus. Långt därifrån! I dessa tider innan påsk är jag främst överväldigad av Jesu vandring upp till Jerusalem. Jesus anade vad som väntade honom, ändå gick han. Han gick för din och min skull.

Detta odelade ”för din och min skull” har gripit mig. Att det också grep Gud är jag övertygad om. Varför skulle han annars ha låtit korsdöden ända i uppståndelse och liv.

Bibelstudium i Vivalla den 6 mars 13

14Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. 15Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. Herren såg med misshag att det inte fanns någon rätt. Jesaja 59:14 f

Vad är rätt och vad är fel? Det är en svårt att veta, anser de som funderar på frågan. Men det tycker inte vi. Utan närmare funderingar utgår vi från att vi vet svaret. Vi har det inom oss.

Detta låter sig sägas men är långt ifrån hela sanningen. Vid närmare eftertanke beror vår inställning till rätt och fel till stor del av påverkan utifrån. Vad andra tycker och hur andra lever, alltså något utanför oss själva, bestämmer över oss. Rättskänslan inom oss är således en påverkbar storhet.

Det gäller därför att vara vaken över varifrån man hämtar sin inställning. Profeten Jesaja lät sig påverkas av Herren. Det var Herren som Jesaja hade bakom ryggen när han påstod att rätten trängts tillbaka, redbarheten inte hade någon plats och ärligheten gått förlorad.

Inte bara så; Jesaja tänkte sig att rätten, liksom allt gott över huvud taget, hade sitt ursprung i Gud. Den var en gåva som Gud i sin godhet låtit sänka ner till oss. Vår uppgift som människor var att ta vara på och tillämpa det vi fått.

Så tänker också jag. Det goda, och däri inräknar jag ärlighet och rättskänsla, är ytterst en gåva som skänkts mig ovanifrån. Den gåvan kan i bästa fall förstärkas och utvecklas genom påverkan från min omgivning. Jag lyssnar därför gärna på andra. Men jag är noga med att tänka efter varifrån jag hämtar mina ideal. Jag köper inte vad som helst.

Det som skiljer mig från Jesaja är framför allt att jag fått rätt och fel förtydligat för mig av evangeliernas Jesus.

Naturligtvis måste jag tänka själv när frågan om rätt och fel dyker upp. Men jag försöker alltid föreställa mig hur Jesus skulle ha tyckt i motsvarande situation.

Vad leder det till? Till något positivt har jag tyckt mig märka. Bland annat blir det för mig personligen nästan omöjligt att vara partisk och oärlig när jag samtidigt tänker på Jesus.