(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 107 Nummer ett eller nummer 2)

Bibelstudium i Vivalla den 23 mars 2016

En tid därefter satte Gud Abraham på prov. Gud kallade på honom: ”Abraham!” – ”Här är jag”, svarade han. 2Gud sade: ”Ta din ende son, honom som du älskar, Isak, och gå till landet Moria och offra honom där som brännoffer på ett berg som jag skall visa dig.” 2 Moseboken kap 22 v 1 f

Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull, han skall finna det. (Evangelium enl Matteus kap 10 v 39)

Två offertexter är återgivna ovan, den första från Gamla testamentet, den andra från Nya. Jag hävdar att den andra är radikalare än den första. Att offra någon annan är mindre radikalt än att offra sig själv. Detta med anledning av det idag ständiga talet om religiös radikalisering.

Jag hävdar dessutom att Nya testamentet är radikalare än det Gamla. Detta på grund av Jesus. Jesus nöjde sig aldrig med halva steget och halvhjärtad insats. Fullt ut skulle det vara, fullt ut etiskt, moraliskt och religiöst. Men det var inte andra som skulle vara beredda att offra livet. Det var han själv. I Jesus efterföljd är det Jesusanhängaren som får vara beredd på offer, offer av allt vad hon har och äger.

Det är offer i denna mening som blev grunden till den kristna trons frammarsch. Åtminstone trons frammarsch i etisk, moralisk och religiös mening.

Sanningen är dessutom den att först den som gjort sig beredd att offra allt eget för Jesu skull, också kan få del av trons frukter. Det halvdana är i kristna sammanhang till ingen nytta. Halvdana troende, vad spelar det för roll om dessa är muslimer, kristna eller Jehovas vittnen? Ingen anser jag.

Nog var Abrahams offer av sin son Isak besläktat med Jesu offer. Men skillnaden är som sagt uppenbar. Abraham skulle inte offra sig själv utan sin älskade son. Detta som ett prov på hans gudsfruktan. Abraham bestod detta prov. Men när han gjort det sade Gud genom sin ängel stopp. Tyvärr har många med honom bestått samma prov och detta utan att någon Gud trätt upp och sagt stopp. Jag tänker på religiösa ledare som sparat sig själva och offrat andra. Skadlig, ja livsfarlig religion kallar jag sådant. Så skadlig att den borde förbjudas.

Jag läser inte bibeln som ett enda sammanhållet block. Även den heliga Skrift är ett levande aktstycke, där det ena hör ihop med det andra, och där det ena utvecklas ur det andra. I det här fallet är det offertanken som utvecklats från ett tänkt människooffer till hängivet offer av sig själv för andras skull, d v s Jesu offer.

För mig gäller att en sann kristen säger nej till det första och ja till det andra. Och både för mig och kristna i allmänhet gäller att Jesu offer är både slutpunkt och utgångspunkt. Längre än till Jesu offer når vi inte. Betydelsen av Abrahams offer av sin son måste omtolkas så att det harmoniserar med Jesu offer. Våra egna offer likaså.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 106 Jag prövar tankekonstruktioners giltighet)

Bibelstudium i Vivalla den 16 mars 2016

Tacka Herren med sång, lovsjung vår Gud till lyra, han som täcker himlen med moln, som skänker regn åt jorden och låter gräset gro på bergen, han som ger föda åt djuren, åt korpens skrikande ungar. Han gläder sig inte åt stridshästars kraft och soldaternas snabba steg. Nej, Herren älskar de gudfruktiga, dem som hoppas på hans nåd. (ur Psalm 147 i Psaltaren)

För mig blottar detta utsnitt i en psaltarpsalm trons problematik. Först en lovsång till Gud därför att allt liv beror av honom. Därefter om Guds sinnelag i två varianter. Psalmisten tänker sig dels att Gud inte gläder sig åt en kraftfull och effektiv krigsmakt, dels att Gud älskar de gudfruktiga.

Först om lovsången till Gud för livet. Den lovsången tillhör det självklara. Vår existens beror ju ytterst inte av oss själva. Den är oss given av någon. Om denne någon kallas Gud eller något annat är sekundärt i detta sammanhang. Albert Schweitzer, den tysk-franske teologen, filosofen, bibelforskaren, musikern, läkaren, missionären och nobelpristagaren, kom fram till att vördnaden för det liv som är oss människor givet är livets själva grundvärde. Jag håller med honom. Min egen civilisationskritik går ytterst ut på att ett upplyst västerland har missat just vördnaden för livet som en gåva, något som har fått ödesdigra följder. Vår arrogans mot kulturer som inte tycker som vi skapar måttlöst hat.

Därefter om att Gud inte gläder sig åt vare sig effektiva stridshästar eller snabba och effektiva soldater. Här blir det mera problematiskt. För nog behöver vi en effektiv krigsmakt. Hur skulle det ha sett ut om USA vägrat bära vapen när Hitler härjade som mest? Och hur skulle det bli för Estland, Lettland och Litauen om dessa länder inte var medlemmar i NATO? De skulle bli munsbitar för Putins Ryssland.

Samtidigt vet jag att en stark krigsmakt inte är den slutliga lösningen. Samhörighet människor emellan och fred vinns först av ”kärleken som lider”. Det har Jesus lärt mig och det håller jag fast vid.

Jag har alltså att kämpa med ett etiskt dilemma, som jag säkerligen får tampas med ända till slutet av mitt liv. Verklighetens mångtydighet rår jag inte på. För egen del har detta dilemma lett till att jag svårligen kan säga att människan innerst inne är god. Även det onda tycks tillhöra människans själva ”hjärterot”.

Sen det sista , Herren älskar de gudfruktiga, dem som hoppas på hans nåd. Nåd betyder i det här sammanhanget Guds inneslutande välvilja och beskydd. Gud innesluter alltså enligt psalmisten de gudfruktiga i sitt beskydd.

Här kommer det stora trosprovet, inte bara för mig utan för alla som söker sig till en personlig tro. Kanske allra mest ändå för mig som så djupt känner min egen brustenhet. Skall Gud vara välvillig mot mig som inte vet vare sig ut eller in? Att bara mekaniskt ta till sig orden om nåden är inget för mig. Det vore som de gamle sade ”att synda på nåden”. Vad göra?

Min väg är och har alltid varit överlåtelse. Mitt i min egen tvehågsenhet, mitt i min kunskap om att jag själv är både på gott och ont, överlåter jag mig. Jag överlåter mig åt Jesu Kristi Gud och Fader. Utan några som helst garantier gör jag det. Det finns nämligen inga garantier.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 105 Min jakt på partsinlagor)

Bibelstudium i Vivalla den 9 mars 2016

 (Det regnade manna (bröd) från himlen över Israels barn under ökenvandringen. Varje husfar skulle hämta till dem han hade i sitt tält). Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre. När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde (2 Moseboken kap 16 v 17 f)

Kritiskt tänkande, rationella människor skall vi vara tacksamma över. Mycket gott beror av dem. Dock är dessa förträffliga människor långt ifrån alltid bärare av hela sanningen. Ibland missar de i sin ”förståndighet” sånt som inte får missas.

Som när någon berättar för dem om regnet av manna från himlen. Invändningen att sånt inte sker, må väl vara. Vem ställer sig inte den frågan?! Men att för den skull sätta tummen ner är mindre välbetänkt. Förvisso är det mer än bokstavlig sanning som räknas i den märkliga tillvaro som är vår. Och berättelsen om mannat från himlen är i sanning något som räknas.

För nog regnar det ”manna från himlen” över oss. Det är ju själva livsbetingelsen för oss människor att så sker. Utan detta regn vore vi alla döda.

Trots alla våra inneboende resurser är ju människan som människa inte skapande utan mottagande. Alla våra uppfinningar till trots är det inte vi som uppfunnit. Sanningen är den att det vi funnit på har vi fått. Det speciella med dem av oss som kommit på mer än andra och som sett tydligare än de flesta, är att dessa fått och sedan bättre än andra förmått ta vara på det givna

Livet är ett enda gåvoflöde. Att inse detta är visheten över all vishet och samtidigt det självklaraste av allt.

”Den vite mannens börda” är inte som imperialisterna under slutet av 1800-talet ansåg, att uppfostra infödingar. Bördan är istället att sakna insikt i att ”det regnar manna från himlen”. Den som inte begripit det äger en förvänd självbild som är till skada för samlevnaden i stort som smått.

Åter till texten om mannat från himlen i Andra Moseboken. Hur är det, regnade det verkligen manna? Är berättelsen bokstavligt sann? Min respekt för uppenbar sanning gör att jag tvekar. Andra Moseboken är ett litterärt dokument. Den tillkom en gång för att stärka israeliternas självbild och den används i dag av oss kristna i uppbyggande syfte. Hur det är med den bokstavliga sanningen, har jag ingen aning. Nog är det sant att israeliterna vandrade genom öknen för att finna det utlovande landet. Men vad som i detalj hände, vet ingen.

Men nog är berättelsen uppbygglig. Den hjälper oss till sanning i djupare mening. Dessutom borde det bränna till i våra samveten när vi läser den. Den som roffat åt sig mer manna än behövligt fick inte mer för det. Alla fick vad de behövde står det. Hade månne Karl Marx dessa ord för ögonen när han skrev: Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov?

( Se även ”Med mina glasögon” 104 När verkligheten sprängde sönder vår humanitet)

Bibelstudium i Vivalla den 2 mars 2016

Håll ständigt trons sköld framför er, med den skall ni få den Ondes alla brinnande pilar att slockna, och grip frälsningens hjälm och Andens svärd, som är Guds ord. Gör det under åkallan och bön, och be i er ande varje stund. (Paulus brev till efesierna kap 6 v 16-18)

      Textorden ovan har kommit att tillhöra den kristna retoriken. Det betyder ytligt tal som nog kan stimulera till kamplust, mer sällan till inträngande insikt i trons väsen. I värsta fall kan textens kampord sättas in i alldeles felaktigt sammanhang och locka till illdåd i religionens namn. Sånt kan ske även i kristna sammanhang.

För att den här texten skall komma på rätt köl behöver några kärnbegrepp ges en bestämd betydelse. Jag tänker på ”trons sköld”, ”Guds ord” och bön i anden (”be i er ande”).

Först något om ”trons sköld”, det betyder, översatt till nutidsspråk, att låta tron bli till människans skydd. Vad är det då för tro som skyddar? Det är en tro där vi litar på den vi tror på. Man kan t o m säga att tro är det samma som att lita på. Vem litar vi då på? Gud naturligtvis, men Gud tydliggjord i Jesus Kristus, evangeliernas Jesus, han vars liv gick ut på att ge sig själv för att vi skulle få del av Gud. Det är inte aggressionernas Messias vi litar på, inte revolutionären med vapen i hand, utan på honom som gav sitt liv i kärlek. Begreppet ”trons sköld” står alltså för något annat än vi i förstone skulle tänka oss.

Sedan kommer vi till ”Guds ord”, i detta sammanhang förbundet med ”Andens svärd”. Här är det lättare att förstå ordvalet. Det Guds ord som efesierbrevets författare anspelar på är varken lagord som vi återfinner i Gamla testamentet eller bibelcitat från Nya. Vad han tänker på är ett direkt tilltal där ordvalet motsvarar situationen och samtidigt uttrycker Guds vilja. Det är ord som motsvarar Herrens tjänares ord i Jesaja 49:2 där denne säger:

Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd och gömde mig under sin skyddande hand, han gjorde mig till en vass pil, som han förvarade i sitt koger.

Skarpa ord handlar det alltså om och kompromisslösa, fyllda av kraft, ord som vilar i bibelns budskap och ytterst i evangeliet och i den egenskapen

är skarpare än något tveeggat svärd och tränger så djupt att det skiljer själ och ande, led och märg och blottlägger hjärtats uppsåt och tankar. (Hebr 4:12)

Sådana ord frambringas inte på beställning. Här duger det inte att blint rada upp bibelord och tro att detta duger. Situationen tvingar fram orden och Guds ande ger kraft att säga dem. Ett fåtal gånger i mitt liv har jag själv uttalat sådana gudsord och då alltid spontant. Alla medvetna försök har misslyckats.

En förutsättning för att kunna tala Guds ord med en tunga ”skarpare än något tveeggat svärd” är som efesierbrevets författare förutsätter, ”bön i anden”. Detta betyder inte tungotal eller extas. Förutsättningen är en ständigt pågående gemenskap med Gud. Dagarna i ände pågår dialogen med Kristi Gud. Allt, smått som stort i livet relateras till evangeliet. En aldrig upphörande tankeprocess pågår i den kristnes inre där evangeliets konsekvenser begrundas och analyseras. Ur denna process kan tungan bli till ett skarpt svärd, utan den känns oftast talet om det skarpa svärdet främmande, t o m frånstötande.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 103 Ritualmord inför betalande åskådare när Arlas VD fick sparken)

Bibelstudium i Vivalla den 24 februari 2016

Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller. Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. ( Paulus första brev till korintierna kap 10 v 12 f)

Dagliga studier över trons villkor och bibelns innehåll. Dagligen en timslång rask promenad så att kroppen får sig en duvning samtidigt som hjärnan får tid att smälta det jag reflekterat över. Det är en del av min verklighet idag.

Samtidigt tränger sig livet utanför på. Då kan jag känna mig som en utomeuropeisk invandrare som inte ständigt kan hänga sin mamma i kjolarna. Jag måste ut för att också träffa andra. Därute flödar intrycken över mig och jag kan inte värja mig. Snart talar jag det nya språket, tänker de nya tankarna och gör som de andra.

Det är till sådana som mig som Paulus talar idag. Han talar om att frestas, i bibelöversättningen prövas. (På Paulus tid användes samma ord för såväl frestelse som prövning.) Men nog var det väl frestelse det var fråga om, frestelse att falla in i samtidens avgudadyrkan ?! För det var avgudadyrkan som hotade de kristna korinthierna.

Men är nutiden avgudadyrkare? Stämmer orden som Paulus senare i samma brev till korinthierna formulerar i följande ord?

Ty denna världens gud har förblindat förståndet hos dem som inte tror, så att de inte ser ljuset från evangeliet om härligheten hos Kristus, Guds avbild. (2 Korinthierbrevet kap 4 v 4)

Den frågan behöver inte bara jag utan alla som kallar sig kristna ställa sig. Ett är då säkert, tro står mot tro inte bara under Paulus tid utan fortfarande. Utan trosföreställningar kan ingen leva. Frågan är inte om man tror utan vad? Frågan kvarstår alltså; är samtiden avgudadyrkare?

Jag vet inte, tror mig bara veta att visst i nutiden håller måttet, annat inte. Visst är grundat i hållbar tro annat i tro som är nedbrytande. Den stora frågan är att skilja det ena från det andra.

Men min tro då och i det här sammanhanget Paulus tro? Vad står den för? Det är en tro på Jesus, men vilken Jesus?

Är det den Jesus som gav oss den nya lagen, rättfärdighetens lag? Man skulle kunna tro det när man läser Bergspredikan. Bergspredikans lag är förvisso rättfärdig. Den tränger bakom allt yttre in i själens innersta med sina absoluta krav på renhet. Inte bara handlingen räknas, förkunnar Jesus, utan också intentionen.

Men det betyder inte att Jesus i första hand är laggivaren, han ville för den delen inte vara det. Jesus visste nämligen att det var omöjligt för en människa av kvinna född att göra rent hus med sitt innersta. Om man till nöds kan hålla det otillåtna ifrån sig på dagen, dyker det upp i nattens drömmar. Och nog kan människan glömma och förlåta, men taggen stannar kvar i vårt inre.

För Jesus är Bergspredikans lag inte ett mål, utan ett medel. Den skall hjälpa oss att finna det vi själva inte äger, försoning och upprättelse. För denna försoning och denna upprättelse kom Jesus till världen. Jesus är mer än allt annat försonaren.

Därför är försoning och upprättelse den kristnes kännetecken, kamp för försoning och upprättelse samtidigt vila i att i Kristus äga den.

(Se även ny sida 102 Mannens känslomässiga fostran har förbisetts genom sekler)

Bibelstudium i Vivalla den 17 februari 2016

När vi nu har en mäktig överstepräst som har stigit upp genom himlarna, Jesus, Guds son, låt oss då hålla fast vid vår bekännelse. Vi har inte en överstepräst som är oförmögen att känna med oss i våra svagheter, utan en som har prövats på alla sätt och varit som vi men utan synd. Låt oss därför frimodigt träda fram till nådens tron för att få förbarmande och nåd i den stund då vi behöver hjälp. (Hebreerbrevet kap 4 v 14-16)

Först en konstig fråga för att du skall komma in i mina tankegångar. Förmodligen har du någon du tycker speciellt mycket om. Är det henne du tycker om, eller är det den bild av henne som finns i ditt inre, du gillar? Självklart både henne och bilden i ditt inre. De båda hör ihop. Bilden behövs för att förtydliga verkligheten.

Så är det med det mesta. Verkligheten behöver bilden. Vi är ju inga maskiner som enbart registrerar yttre fakta.

Verkligheten är som den är. Själv är jag en och åttio lång och sen min ungdom väger jag åttio kilo. Det är kalla fakta. Bilden av mig kan däremot diskuteras. En del tycker jag är långrandig som predikant, andra spetsar öronen och tar in varje ord jag säger. En del ansåg att jag var en bra ledare i Mikaels församling, andra tyckte jag var släpphänt. För att du skall kunna ta ställning i frågan behöver du ha tillgång till både verklighet och bild.

Som det är med mig är det också med Jesus. Också för honom gäller att verkligheten behöver bilden för att vi skall förstå honom.

Hebreerbrevets författare hade sin bild klar. Bakom människan Jesus ”som varit som vi” och som hade ett känsloliv som vi och som prövats som vi, såg han för sitt inre öga översteprästen som offrat sig för oss och sedan stigit upp till himlen och talar väl för oss inför Fadern.

Hebreerbrevets författare såg alltså både ock. Han såg den jordiske Jesus men också den gudomlige Kristus i den himmelske översteprästens gestalt. Framför allt såg han att Jesus Kristus var och är människans frälsare. Verkligheten och bilden hade för honom smält samman i Översteprästen som stigit upp genom himlarna.

Du behöver inte köpa Hebreerbrevets författares bild av sin frälsare för att kalla dig kristen. Förmodligen kan du inte heller göra det. Vi i vår kulturkrets är alltför främmande för såväl offerterminologi som offertänkande för att kunna göra det. Men i någon mening behöver du ändå vara med på dennes spår för att kunna kalla dig kristen.

Det spåret börjar redan här och nu i synen på dig själv och din omgivning. Du behöver se att du själv och människorna omkring dig är mer är kött och blod och medvetande. Du och de andra har dessutom ett omätbart värde. Detta värde har du mätt upp utifrån din bild av verkligheten.

Kristen tro är en fortsättning på denna, låt oss kalla den värdelinje och det med en alldeles speciell förlängning. Den förlängningen stavas Jesus Kristus. Med honom följer inte enbart att vi förs in i bibelns och den bibliska historiens sammanhang. Mer än annat profileras vår livssyn.

Vi tar ”här- och nu-livet” på allvar. Humaniteten tränger för den Kristustroende in i hennes innersta porer. Med det följer förkrosselse. Vi märker vår egen bortvändhet från våra medmänniskor. Vi kvider av skuld och blickar uppåt. Där uppe ser vi i en inre bild översteprästen som talar väl för oss. Så väl att vi frimodigt vågar vandra vidare.

(Se också ”Med mina glasögon”, 101 Åsiktsflödet)

Bibelstudium i Vivalla den 10 februari 2016

Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare, som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen. Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus, som gav sig själv till lösen för alla, vittnesbördet när tiden var inne, (Paulus första brev till Timotheos kap 2 v 3-6)

Många kristna förbinder Nya testamentet med det fullkomliga. I denna bok om Jesus är varje ord heligt, varje bokstav inspirerad av den Helige Ande.

Sant är att Jesus är centralgestalten i Nya testamentet. Sant är också att denne Jesus på ett unikt sätt skildras, uttolkas och förstås i denna bok. Men det betyder inte att allt i detta Nya testamente är en Jesusutläggning. Där finns också annat som med bästa vilja inte kan förbindas med Jesus.

I en av Nya testamentets skrifter, 1 Timotheosbrevet, blir detta särskilt tydligt. 1 Timotheosbrevet är ett sent Paulusbrev, troligen skrivet i Paulus namn av en lärjunge till aposteln. Där formuleras övertygande, t o m slutgiltigt, trons svar på vem Jesus är. Samtidigt finns där utläggningar som alls inte har med Jesus att skaffa.

Jesus står för sanningen, står det i texten ovan, han förmedlar kontakten mellan Gud och människor och han gav sig själv till lösen för alla. Detta är själva kvintessen i Nya testamentet. Vad annat handlar väl tron om än detta enda att Jesus gav sig själv för att vi skulle finna Gud.

Nu har det förstås sina sidor med fasta och tydliga formuleringar i trosfrågor när den egna ingången avgör mottagandet. Skall sanningen fram har dagens religiositet inte mycket till övers för tanken att någon gör det jag borde göra, eller förmedlar en kunskap om Gud som inte behöver förmedlas. Jag äger ju sanningen i mig själv .

Så långt jag förstår är det först den som kommit Jesus nära som kan ta till sig orden i 1 Tim 2:3-6. Själva livet i Kristus är ju en enda stor bekräftelse på sanningen i att han äger det vi inte har.

Så långt det gudomliga i 1 Timotheosbrevet. Nu till detta andra i brevet som mer vittnar om tidens allmänreligiositet än om Jesus. Detta andra står i direkt anslutning till de här citerade orden om Jesu frälsningsgärning. Här chikaneras kvinnor i tidens stil. De skall tiga och låta sig undervisas eftersom det inte var ”Adam som lockades utan kvinnan som lät sig lockas och förleddes till överträdelse”. Dessutom skapades Adam före Eva och skall därför står över henne. (1 Tim 2:11-14)

För mig är det uppenbart att detta tal inte kan föras tillbaka till Jesus. Han yttrar sig aldrig på ett sådant sätt om kvinnor. Därför är det för mig oproblematiskt att lägga dessa ord åt sidan. Jag kan ge dem historisks betydelse men ej religiös.

Summan av mitt resonemang blir att Nya testamentets storhet står att finna i berättelserna om och uttolkningen av Jesu liv. I detta finns det för kristen tro utvecklingsbara. Allt annat som står i denna bok skall visserligen läsas noggrant. Oftast finns där sådant som vid närmare läsning kan infogas i en tro vars utgångspunkt är just Jesus Kristus. Dessutom kan detta andra ge Jesustron samtidsfärg och vidga förståelsen för en tid som inte är vår. Men det får inte störa bilden av Jesus som försonaren och upprättaren.

(Se även ”Med mina glasögon”, 100 Lavinen gick i Köln (3 febr 2016)

Bibelstudium i Vivalla den 4 februari 2016

Men vem kan uthärda dagen då han kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är som smältarens eld, som tvättarnas lut, 3han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver. Han skall rena leviterna och luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram offergåvor åt Herren på det rätta sättet. (Profeten Malaki kap 3: 2 f)

Avvärj eller ta vara på, så säger jag till mig själv när jag läser bibeln. Profeten Malaki, en kort bibelbok i Gamla testamentet på fyra kapitel är ett bra åskådningsexempel på det nödvändiga i detta. Avvärja är nämligen det första man tvingas göra vid läsning av den boken. Hårresande är nämligen profetens påståenden särskilt i inledningen. Jag älskade Jakob, låter profeten Gud säga, men jag hatade Esau. Följdriktigt hatade Gud också grannfolket Edom, vars stamfader var just Esau. För evigt skall Gud vredgas på detta folk, tillägger profeten.

Avvärjningen är i det här fallet enkel. Det är bara att gå till Jesus. Nog kunde Jesus gå hårt åt människor. Men hela folk fördömde han aldrig. Som Jesuslärjunge ignorerar jag därför utsagorna om Guds påstådda vrede mot Israels grannfolk Edom eller omtolkar dem. Detta när jag läser bibeln i uppbyggligt syfte. Studerar jag bibeln av annat skäl blir läget ett annat. Jag befästes i min kunskap om att Israel och Edom under gammaltestamentlig tid var dödsfiender.

Hur har då profeten Malaki med sitt inledande hatbudskap kunnat beredas plats i bibeln? Därför att bibeln till allt annat också är en historisk skrift som speglar sin tids värderingar. Dessutom att profeten Malakis sätt att se är typiskt för en gammaltestamentlig hållning. Slutligen, och det för mig avgörande, är att Jesus höll bibelboken Malaki för helig skrift samtidigt som han inte tvekade att omtolka den.

Så till texten ovan som inte handlar om hat utan om hur Gud renar sitt avfallna folk. Här duger det inte att avvärja utan att som Jesus ta vara på. Jesus tog enligt evangelierna vara på genom att låta Johannes döparen vara den domspredikant som fick vara Guds redskap när profetian om smältarens eld, och tvättarnas lut uppfylldes (Matteus 11:10 med par).

Men profetian är långt ifrån tömd i och med detta. Har ni tänkt på att prövningar och förluster kan ha en renande och upprättande funktion? Detta inte enbart i religiösa sammanhang. Tror inte ni som jag att det bästa som kunde hända med fackförbundet Kommunal var Aftonbladets avslöjanden. Först den offentliga skammen kunde få fackföreningspamparna att ändra färdriktning.

 Väckelsepredikanten Emil Gustafson (1862-1900) gick så långt att han påstod att lidanden och umbäranden var den enda vägen till Gud. Jag vet inte hur många gånger han i sina Samlade skrifter citerar just Malaki kap 3:2 f.

Själv är jag inte lika säker som Emil Gustafson. Men de som känner mig vet att jag alltid knäpper händerna när jag möter en framgångsrik människa. Innehållet i bönen är alltid densamma; bevara honom/henne från att bli fördärvad inifrån av sin framgång. När Niklas Strömstedt bekände att han bekämpade storhetsvansinnet inom sig, blev jag varm inombords. Äntligen en som sett faran.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 99 ”Det är så pinsamt”, sa socialförsäkringsministern)

Bibelstudium i Vivalla den 27 januari 2016

Vattnet slöt sig om min strupe, djupet fångade mig. Sjögräs snärjdes kring mitt huvud där nere vid bergens rötter. Jag sjönk till det land vars portar skulle reglas bakom mig för evigt.Men du gav mig liv,o Herre, min Gud, och förde mig upp ur graven.(Jona 2:6-7)

Det är lätt att ta död på Jona bok. Ni vet berättelsen om profeten Jona som försökte fly från Gud och hamnade i den stora fiskens buk. Men som kastades upp och så småningom hamnade i Nineve, där han på Guds uppdrag predikade stadens undergång. Men Nineves kung lyssnade och bättrade sig och stadens skonades. Varpå Jona drabbade samman med Gud, missnöjd över att Gud inte gjort som han lovat. Den korta boken slutar med en uppgörelse mellan Gud och Jona vid ett kurbitsträd utanför staden. Syftet med Jona bok är att ställa Jonas oförsonlighet mot Guds barmhärtighet.

Som sagt, det är lätt att ta död på Jona bok. Det är bara att säga att det här är en saga och sen inte bry sig. Men då missar man att den uppbyggliga berättelsen vittnar om Guds oberäkneliga men äkta kärlek.

Mer än annat missar man att i Jona bok är inmängd en psalm av annan karaktär än övrigt i boken. I denna vittnar en psalmist om sin dödsångest. Realismen är där hundraprocentig. De bilder som används är nödvändiga för att ångestens fruktansvärda sanning skall bli så tydlig som det någonsin går. Texten ovan är ett utdrag ur denna psalm.

Det svåra i ångest är att hoppet har slocknat. Allt är insnärjt i varandra, allt är mörker, allt är bottenlös förtvivlan och dödsångest.

Varför skall det behöva vara så? Hur kan Gud tillåta? Varför detta slumpmässiga lidande bland människor som till synes inget ont gjort?

Något rationellt svar ges inte. Allra minst ges något i Jona bok. Här finns i den berättande delen i framställningen inget svar på varför det skuggande kurbitsträdet behövde vissna just när Jona behövde dess skugga, eller varför solen behövde bränna Jonas huvud så att denne så när svimmade. Inget svar på allt som till synes av en slump drabbar den oskyldige och som inte kan härledas till någon annan än Gud. Bara påståendet att Gud bryr sig, att Gud mer än annat bryr sig om den stora staden Nineve som det tar tre dagar att vandra igenom och som har 120000 invånare som inte ens kan ”skilja på höger och vänster” (tre dagar i en stad på 120000, det borde ha räckt med tre timmar).

Nej inte bara detta, det finns något ytterligare i Jona bok som det inte duger att gå förbi. I psalmen som nödtorftigt är kopplad till den övriga framställningen, men som är något alldeles för sig, slutar inte allt i elände. Psalmen ändar i följande lovsång där följande ord utgör själva höjdpunkten; ”Men du gav mig liv, o Herre, och förde mig upp ur graven”.

Därmed har den äkta religiositetens själva adelsmärke satts på denna märkliga berättelse som är ett mellanting mellan saga och sannskildring, liksom på den i realiteten fristående ångestskildringen som är infogad i denna. Detta adelsmärke är hoppet, det förverkligade hoppet och det ännu oförverkligade, hoppet att Gud räddar, Gud frälsar.

För min del måst Jona bok kopplas för att jag skall våga ta detta hopp på allvar. Jona bok måste kopplas till bibeln samt ytterst till frälsningsgärningen i Kristus. Själv tar jag Jona bok på allvar först när jag ser dess samband med frälsningsgärningen i Kristus.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 98 Spåren av Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 20 januari 2016

I honom och genom hans blod har vi friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser – så rik är den nåd med vilken Gud har låtit all vishet och klokhet flöda över oss. Och han har yppat sin viljas hemlighet för oss, det beslut om Kristus som han hade fattat från början och som skulle genomföras när tiden var inne: att sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden. (Paulus brev till efesierna kap 1 v 7-10)

Det ena läggs till det andra i en oupphörligt pågående ström av tankar, händelser och upplevelser. Samtidigt pågår sovring och lagring i det vi kallar minnet. Både det ena och det andra lika nödvändiga för att vi skall kunna orientera oss. Men observera, det måste vara kvalité på såväl sovring som lagring. Om inte blir vår upplevelse av omgivningen en enda stor vanföreställning.

Få har tänkt på att det förhåller sig på motsvarande sätt i bibelns värld. En sak är det bakomliggande händelseförloppet i bibelns skildringar, en annan sovringen och lagringen av det skedda.

Skall sanningen fram kommer vi aldrig åt det mest ursprungliga. Det var ju inte precis nu som det begav sig med Abraham, Mose, profeterna och Jesus. Vi är hänvisade till sovrat och lagrat material. Frågan är om det är kvalité på sovringen och lagringen, eller om det mesta vilar på en vanföreställning.

Dagens text är ett paradexempel på vad sovring och lagring kan leda till. Paradexempel därför att det dels är Paulus nummer två som här talar. En äldre Paulus om du föredrar den beteckningen. I annat fall är det en Pauluslärjunge som i Efesierbrevet sammanfattar det han förstått vara det själva meningen med Jesu framträdande.

”Paulus den andres” tolkning av Jesu framträdande är att vi ”i honom och i hans blod” har ”friköpts och fått förlåtelse för våra överträdelser”. Det betyder att Paulus förstår Jesu liv som självutgivande, hans död som försoning. Dessutom att detta Jesu liv är det mest väsentliga som någonsin ägt rum. I Jesu liv sammanfattas själva meningen med livet. Allt som är värt att veta är sammanfattat i honom.

Är detta en sanning eller är det en vanföreställning? Åsikterna är delade. Ett är säkert och det är att de som lutar åt att det är en sanning, kallas kristna. Att satsa på och inrikta sitt liv utifrån att Jesus är livets utgångspunkt och mening, är i själva verket definitionen på en kristen. Det finns också andra definitioner men dessa är långtifrån lika ”pricksäkra”.

Beviset på sanningen då? Vari består den? I efterföljelse, inget annat. Det egna livet i Kristus är den enda försäkring som ges oss. Att tro är ett sätt att leva.