(Se även ”Med mina glasögon 5”, 6 20 Fel ordning i söndags.)

Bibelstudium i Vivalla den 5 februari 2020

Men jag spanar efter Herren, jag väntar på Gud, min räddare: min Gud skall höra mig. Triumfera inte, du min fiende! Jag har fallit men reser mig igen, jag sitter i mörker, men Herren är mitt ljus. Eftersom jag har syndat mot honom måste jag uthärda Herrens vrede, till dess han tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset, och jag skall se hans rättfärdiga verk. Min fiende skall se det och höljas i skam, hon som säger till mig: ”Var är Herren, din Gud?” Jag skall se på när hon trampas ner som smuts på gatan. (Mika kap 7 v 7-10)

Texten från profeten Mika, en profet samtida med Jesaja. Men texten ovan fristående. Sammanhanget okänt, men innehållet talar.

Det viktigaste profeten säger är: Herren är mitt ljus.  Det näst viktigaste: Jag sitter i mörker. Det tredje viktigaste: Herren vredgas, men han skall ta sig an min sak och skaffa mig rätt.

Allt visar att Mika stod i den bibliska traditionen. Människans egenvärde må vara oändligt, men det hon äger har hon fått.  Herren är givaren, inte människan. Människans ljus är henne givet.

Problematiken är också den typiskt bibliska. När verkligheten randas stämmer inte kartan med verkligheten. Trots tro på Herrens ljus, sitter profeten i mörker. Det går honom illa. Ingenting stämmer. Det är som Gud inte funnes.

Lösningen är också den för bibeltexterna så typiska. I stället för att anklaga Gud ger profeten t o m sitt eget misslyckande en mening. Misslyckandet var ett uttryck för egen synd och har lett till Herrens vrede.

     Sedan följer profetens trossprång. Olyckan fortsätter till den dag Herren tar sig an min sak och skaffar mig rätt. Han skall föra mig ut i ljuset.

Så långt komna är det dag att växla spår och koppla samman. I det här fallet koppla samman Mika med Jesus. Detta blir på inget sätt sökt. Också för Jesus var Herren hans ljus. Också Jesus fick sitta i mörker. Också på honom vredgades Gud. Gud lät Jesus utstå de gudlösas vrede i döden på korset.

Här blir det  emellertid si och så med parallelliteten. Profeten levde i förhoppningen att Herren skulle skaffa honom rätt. Jesus fick rätt. Redan på tredje dagen skedde det. Lidandet och döden ändade i triumf.

I nästa fas slås parallelliteten i småbitar. Detta när Mika profeterar om en framtid  där Gud har fört honom ut i ljuset så att han kan se det rättfärdiga i Guds handlande. Sen följer för den känslige katastrofala ord. Min fiende skall se det och höljas i skam, hon som säger mig: Var är Herren, din Gud? Jag skall se på när hon trampas ner som smuts på gatan. Mot detta står Jesu ord på korset i bjärt kontrast: Fader förlåt dem ty de veta inte vad de göra. (Luk 23:34)

Så långt profeten Mika och frälsaren Jesus Kristus. Båda kan stötta oss som tror. De gör oss uthålliga i vår tro på att livet beror av Herren, att min frälsning vilar inte i mig själv utan i min Gud.

Men vad göra med en omgivning som överöser oss med sin övermodiga tro på att människans frälsning ligger i hennes egna händer? Skall vi bete oss som Mika eller som Jesus?

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 5 20 Kulturell intelligens)

Bibelstudium i Vivalla den 29 januari 2020

Tröst i lidanden

3Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader, barmhärtighetens fader och all trösts Gud.  4Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt.  5Ty liksom vi har fått en riklig del av Kristi lidanden får vi också riklig tröst genom Kristus.  6Har vi det svårt är det för er tröst och frälsning. Blir vi tröstade är det för att ni skall få den tröst som hjälper er att bära samma lidanden som vi själva.  7Vi har ett fast hopp när det gäller er; vi vet att liksom ni delar lidandena med oss, delar ni också trösten. (Paulus 2 brev till Korinth kap 1 v 3-7) 

Det materiella tycks vara förutsättningen för det mesta. På hjärta, hjärna, kroppskonstitution hänger våra liv. Syre, ljus, värme, kyla i rätt fördelning är förutsättningen för att vi skall kunna leva.

Men är materia allt? Konst, poesi, musik, kultur, religion kan ses som förnekelse av detta. Det finns andra värden kopplade till det materiella, högre värden som vittnar om något utöver det som man kan ta på.

Kristen tro är ett av dessa alternativ till den rena materialismen. Jag skriver alternativ i pluralis eftersom kristen tro är mångfacetterad. Som i allt annat finns det olika tänkesätt också i det som benämns kristet.

Texten ovan, författad av Paulus, kan läsas som ett exempel på hur en form av kristen tro gör anspråk på att kunna spränga materialismens herravälde. I dag är det alltså Paulus som får stå för det kristna.

För Paulus hängde allt på Kristus som korsfäst och uppstånden liksom på livet i Kristi efterföljd. Denna efterföljelse var för Paulus kort och gott att leva där korsets och uppståndelsens verklighet fått sin fortsättning. Satt på  formel och detta i 2 Korithierbrevets första kapitel, innebar detta ett liv uppfyllt av tröst i lidanden.

Detta kristuslidande och denna tröst erfor Paulus dagligen och stundligen. Den var ett med hans kristna tro, ett med att leva som kristen.

Livet som kristen innebar även för de kristna i Korinth lidande, menade Paulus. På detta lidandet följde tröst, i andra sammanhang kallat välsignelse, något som i sin tur gav kraft att gå in i ett förnyat lidande, detta  i en aldrig upphörande rörelse från lidande till tröst.

Själv går jag vidare och i Paulus anda tänker jag mig ett lidande och en tröst som spränger den lokala församlingens trånga gränser. Det som en gång i tiden gällde Paulus och hans församling i Korinth, kommer i min vision att prägla även Korinths omgivningar och i förlängningen hela folk, ja bli till ett kristenlivets karakteristikum. Lidande och tröst blir till pulsslag för en hel kristenhet.

Tröst i lidanden förutsätter levande kristendom inte enbart tänkt. Kristuslidandet är påtagligt så också trösten. Så snart lidandet upphör att vara Kristuslidande, d v s ha sin grund i längtan efter andras upprättelse och i tro på att Kristus kan upprätta och trösta, stannar rörelsen av. Av Pauluskristendom blir Pauluskristendom till namnet, dock inte till gagnet.

För att sammanfatta: I en tid då det materiella hotar att svälja allt gäller att värna andliga värden. Till dessa andliga värden hör kristen tro och då alldeles påtagligt ”Paulustro”, kännetecknad av sitt centrum i lidande och tröst. Den tron är inte enbart tänkt, den är tänkt och praktiserad. Hela dess värde ligger just i detta att den både är tänkt och praktiserad.

(Se även ”Med mina glasögon 5” 4 20 De finkulturellas självbesinning)

Bibelstudium i Vivalla den 22 januari 2020

 v 9 Men vi ser att Jesus, som en liten tid var ringare än änglarna, nu är krönt med härlighet och ära därför att han led döden. Genom Guds nåd skulle det komma alla till godo att han fick möta döden.  (Hebr 2 v 9) I versen därefter som inleder en ny tankeräcka står det som komplettering till v 9

10Ty när han, för vilken och genom vilken allting är till, ville föra många söner till härlighet, måste han låta honom som leder dem till frälsningen bli fullkomnad genom lidande. 

Hebréerbrevet tänker jag mig som rader av bibelstudier av en och samma bibelstudieledare komprimerade till ett enda ”långstudium” på tretton kapitel. På detta är lagt slutord kompletterad med följande ord: ”Hälsa alla era ledare och alla de heliga. Bröderna från Italien hälsar er”.

För att få grepp om Hebréerbrevet behöver man först ha huvudbudskapet i minne; Jesu offer har ersatt de gammaltestamentliga offren.. Sen erinra sig orden förmer än och tillägga; Kristus är större än profeterna, förmer än änglarna, förmer än Mose, än Josua, än Aron, än Abraham. Det är nämligen vad Hebréerbrevets författare påstår.

Vad var det då Jesus gjorde som var förmer? Han led döden och blev fullkomnad genom lidandet när han skulle ”föra många söner till härlighet”, står det. (Söner står för de utvalda, i förlängningen de kristna.)

Hur kunde då detta ske? Man behöver inte gå mer än ett antal rader ner i samma kapitel för att finna dels att Jesu död var ett medel att göra ”dödens herre, djävulen” maktlös. Vi anar likheten med Mahatma Gandhis passiva, vapenlösa motstånd i sin kamp för Indiens frigörelse. Men Hebréerbrevets författare nöjer sig inte med att konstatera att korset gjorde djävulen maktlös. I nästa andetag talar han  om Jesus som Abrahams ättling och att Jesus i den egenskapen ”kunde bli en barmhärtig och trogen överstepräst inför Gud och sona folkets synder”, för att sen fullborda tankegången i orden – ”eftersom han själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas”.

För oss som inte är vana vid ”tankesanningar” av det här slaget stockar det sig. En sak i taget tänker vi, inte allt på en gång. Hebréerbrevets författare känns som en ovan predikant som tror att huvudsaken är att han säger allt det som skall säjas och inte får glömma något. Vad folk uppfattar blir en senare fråga.

Vad då göra för oss sena tiders läsare av Hebréerbrevet? – Stanna vid själva utgångspunkten, det faktum att Jesus gick i döden för vår skull. Vidare att det berodde på Guds nåd att hans offer för oss kunde komma alla till godo.

Att försöka se någon mänsklig logik i korsskeendet är ”feltänk”. Gud lät Jesu offer bli frälsnings-vägen, står det. Det hela var nåd inte nödvändighet. Men Jesus som översteprästen som offrade sig själv, inte offerdjur, och därmed fullkomnade offerväsendet är en tanke långt ifrån vår egen föreställningsvärld. ”Tankesanningar” av det slaget har vi nuförtiden svårt att anknyta till.

Jesu död och uppståndelse som ett verkande faktum, det påståendet kan vi däremot ta till oss. Detta faktum är också  trons själva riktningsgivare. En kristen som inte förstått att segern vinns i offret har inte förstått vad kristen tro handlar om. Den som tror att kyrkan skall vara en maktfaktor av vanligt slag, eller att hennes seger skall bedömas efter yttre framgång, har missat själva poängen.

Trons livsluft är offret inte framgången. Det förstod Hebréerbrevets författare och det borde även vi inse. Att Hebréerbrevets författare dessutom trodde sig ha förstått något av den himmelska logiken i korsskeendet är det svårare att bli ett med. För egen del måste jag ta var sak för sig och dessutom ”grunna” för att få ut något av författarens utläggning av korsets innebörd.

(Se även ”Med mina glasögon 5”, 3 20 Gud är god – eller?)

Bibelstudium i Vivalla den 15 januari 2020

 1Nu säger Herren, han som har skapat dig, Jakob, han som har format dig, Israel: Var inte rädd, jag har friköpt dig, jag har gett dig ditt namn, du är min. 2När du går genom vatten är jag med dig, vattenmassorna skall inte dränka dig. När du går genom eld skall du inte bli svedd, lågorna skall inte bränna dig. 3Jag är Herren, din Gud, Israels Helige är den som räddar dig. Jag lämnar Egypten som lösen för dig, jag ger Kush och Seba i utbyte. 4Du är dyrbar för mig, jag ärar och älskar dig. Därför ger jag människor i utbyte mot dig, andra folk som betalning för ditt liv. 5Var inte rädd, jag är med dig. Från öster för jag hem dina barn, från väster samlar jag er alla. (Jesaja 43 v 1-5)

Israel (Jakob) var då ett splittrat och sönderslaget folk. Nationslösa och hemlösa tvingades de driva omkring i främmande land. De var berövade trygghet och förankring lik flyktingar idag som förlorat hem, egendom liksom rätt att tänka och tala som de själva vill.

Får man tro profeternas vittnesbörd var det inte oförskyllt de råkat illa ut. Egen trolöshet, inte främst stormakternas maktlystnad hade fått dem på fall.

Just i detta läge signalerar profeten Jesaja (kapitlen 40-55) att allt skall vända. Gud skall åter ta sin boning i ett folk som Gud benämner sitt. Flyktingarna ska få komma tillbaka. Landet Israel skall åter bli deras eget.

Nog skall befrielsen kosta lär oss Jesaja, men inte för Israel. Andra folk skall betala för Israels befrielse. Eller som det står; Jag lämnar Egypten som lösen för dig, jag ger Kush och Seba i utbyte.

Det är som om jämvikten krävde att vinst för en måste leda till förlust för en annan. Egypten, Kush och Seba heter förlorarna, Israel ensam framstår som vinnaren.

Sannerligen en hemsk tanke, det hjälper inte att Guds profet Jesaja uttalar den. Den är lika frånstötande för det. Ända in i nutid hemsk. För hur är det, när en vinner måste en annan förlora. Den enes vinst är den andres förlust. Hela vår tillvaro vilar på den grunden. Finns det en vinnare finns det också en förlorare.

Så ända till vi kristna fick det bibeltolkningens facit som lärde oss något annat. När nämligen han kom som var profetians slutliga fullbordan, vår frälsare Jesus Kristus,  visade det sig att sanningen var en annan. När Jesus dog och uppstod var det inte andra som fick betala för det. Han gjorde det själv. Jesus gav sitt liv till lösen för att andra skulle få leva. Jesu seger innebar inte straff för andra, utan seger för alla.

Ibland undrar jag varför kristen tro hamnat i bakvatten. Beror det på att folk inte längre tror på underverk, inte tror på en Gud som kan bevara för evigheten, inte förlitar sig på Guds sanningar utan på egna.

Jag tror inte det. Den kristna trons förlust beror i slutändan på att tron inte förmått bryta det mönster som präglar alla tillvaro; den enes vinst är den andres förlust.  Den tanken sitter så djupt i mänskligt medvetande att som vi sett inte ens profeten förmådde bryta mönstret.

Men Jesus kunde och i hängivenhet för honom och i tron på honom kan också vi. Och när så sker är det som skedde återsamling, en kristenfolkets  kraftsamling i gudomlig styrka.

Till sist ett råd. Glöm inte att ha Jesus för ögonen när du läser din bibel. Annars kan det gå som för Jesaja som trodde det var en sanning av gudomlig dimension att Israels återsamling i kraft kostade Kushs, Sebas och Egyptens välfärd.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 5” 2 20 Excesser i högkristologi, eller?)

Bibelstudium i Vivalla den 8 jan 2020

Jona-tecknet

29När ännu mer folk strömmade till sade han till dem: ”Detta släkte är ett ont släkte. Det vill ha ett tecken, men det skall inte få något annat än Jona-tecknet.  30Ty liksom Jona blev ett tecken för folket i Nineve skall Människosonen bli det för detta släkte.  31Söderns drottning skall uppstå vid domen tillsammans med människorna i detta släkte och bli deras dom. Ty hon kom från jordens yttersta gräns för att lyssna till Salomos vishet, men här finns något som är förmer än Salomo.  32Folk från Nineve skall uppstå vid domen tillsammans med detta släkte och bli dess dom. Ty de omvände sig vid Jonas förkunnelse, men här finns något som är förmer än Jona. (Ev enl Luk kap 11 v 29-32)

Människosonen skall bli ett tecken för ett ont släkte, läser vi. Slår vi samman dessa båda utsagor, ”ont släkte” å ena sidan ”ett tecken” å den andra, observerar vi avståndstagande på den ena kanten, relation på den andra. Avståndstagandet är alltså inte definitivt. Det finns fortfarande hopp för det onda släktet.

Glöm inte att Jesus i evangelierna talar till av Gud särskilt utvalda. Det folk som strömmade till Jesus var judar, tillhörde det av Gud utvalda folket. Dessa utvalda må vara avfälliga men ingen kunde ta ifrån dem deras utvaldhet. Åtminstone gjorde inte Jesus det.

Det betyder inte att avfallet därför framstod i bättre dager. Avfall var avfall, vem som än begick det. Ont var ont om det så kom från de av Gud utvalda.

Tecknet då som dessa avfallna skulle få, vad var det för tecken? Jona tecken läser vi, Jona tecken för folket i Nineve den stora staden som hotades av utplåning för sin stora synds skuld. Men Jona blev med sin omvändelsepredikan ett tecken för dem som bodde i Nineve. Stadens invånare lät omvända sig och katastrofen uteblev.

Men inte enbart Jona hänvisar Jesus till. Söderns drottning, drottningen av Saba som begav sig den långa vägen till kung Salomo, var det andra tecknet. Också hon fick genom sin hängivna satsning vara ett tecken för de obotfärdiga.

Tecknet före andra var dock Jesus själv. Hela hans framträdande var ett tecken till ett egendomsfolk som omvandlats till ett ont släkte.

Inga tecken alls hade varit alternativet. Ont hade fått vara ont  och onda hade fått förbli onda. Genom ondskan hade rullgardinen bildlikt talat dragits ned. Domen över ondskan var definitiv.

Vågar vi kristna ge oss in på den sistnämnda vägen? Kan vi definiera tidens gudlöshet som definitiv och på den grunden sluta resa hoppets tecken, det tecken som i alla sammanhang till slut ändå för oss bekännande kristna är Jesus? Nej det duger inte.

Däremot vågar vi se alternativ till Jesusförkunnelse som förfelat sin verkan. Vi vågar gå in på nya vägar att se på och förkunna Jesus, ja nya sätt att se på vår uppgift som kristna.

Att dra ner rullgardinen eller vad det kanske snarare handlar om, att utan kritisk reflexion flyta in i samtidens tanke- och värderings-våg, är inget alternativ. Dessutom vet vi av alldeles färsk erfarenhet från det politiska fältet vad det innebär att sluta tala med eller lyssna på någon därför att denne ändå är bedöms hopplöst förlorad. Det gör bara ont värre. Dessutom säger det mer om den som tiger än om den som förmenas kontakt.

(Se även inlägg ”Med mina glasögon 5”, 1 20 Idealguden och trons Gud)

Bibelstudium i Vivalla den 1 jan 2020

1

1En gren skall växa ur Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.  2Han är fylld av Herrens ande, vishetens och insiktens ande, klokhetens och kraftens ande, kunskapens och gudsfruktans ande. 3Han dömer inte efter skenet, skipar inte rätt efter rykten. 4Rättvist dömer han de svaga, med oväld skipar han rätt åt de fattiga i landet. Hans ord är en käpp på våldsmännens rygg, de ondas liv blåses ut av hans tal. 5Rättvisan är hans bälte, troheten bär han kring livet. (Jesaja kap 11 v 1-5)

2

6Då skall vargen bo med lammet, pantern ligga vid killingens sida. Kalv och lejon går i bet och en liten pojke vallar dem. 7Kon och björnen betar tillsammans, deras ungar ligger sida vid sida. Lejonet äter hö som oxen. 8Spädbarnet leker vid ormens håla, ett barn sticker handen i kobrans bo. 9Ingenstans på mitt heliga berg skall ske något ont eller vrångt, ty kunskap om Herren skall uppfylla landet, liksom havet är fyllt av vatten. (Jesaja kap 11:6-9)

3

Om att det förskingrade Israel skall få komma hem och att samförstånd skall råda inom folket (Jesaja kap 11:11-13)

4

Om att Israel med våld skall slå sig fram till seger och en av Herren beslutad dominerande ställning bland länderna. (Jesaja kap 11:14-16.)

Jesaja kap 11, ovan dels i citat dels i referat. Allt i detta kapitel lyfter jag fram. Detta  därför att innehållet i hela detta kapitel för mig blottar den problematik jag brottas med när jag läser Gamla Testamentet som trosdokument.[1] Punkt 1 fröjdar mitt inre, punkterna 2 och 3 uppfyller mig med hopp och punkt 4 begriper jag mig inte på. Detta redan inledningsvis vad jag kommer fram till. Tillåt mig redovisa hur jag tänker.

Skall Jesu verk sammanfattas kan det inte ske mera precist än i denna profetia från sjuhundra-talet före Jesu födelse. Den är så exakt i sina formuleringar att den kan läsas som tolkningsnyckel vid betraktandet av Jesus, så attraherande att den ger mig riktmärke i mitt sökande, så inträngande att den kan läggas till grund för lagstiftning. Sedan och det är avgörande  blir profetian inte slagen i spillror därför att löftesmannen, grenen från ”Jishajs avhuggna stam”, med våld togs av daga. Sanningen om Kristus blev bara tydligare när denne efter den tredje dagen framträdde som den korsfäste och uppståndne. Hans gärning blev en ”nusanning”. (Jesaja kap 11 v 1-5)

Om profetian om Kristus i förlängningen är en ”nusanning” innebär det andra som Jesaja förkunnar en ”framtidssanning”, en förhoppning. Nog kan vi, kristna som andra, inrikta oss på att leva i harmoni med den djur- och växtvärld som är vår. Men rovdjur är fortfarande rovdjur och bytesdjur är bytesdjur. Allt annat är bedrägligt att tänka sig. Veganer må försöka, hinduer må praktisera att leva i den gudomliga harmoni som profetian utlovar, allt blir ändå blott ofullständiga försök. Den fulla uppfyllnaden tillhör framtiden, tillhör evigheten. (Jesaja kap 11:6-9)

Så även med det tredje, löftet om Israels återförening och om denna återförening som grunden för alla folks liv i harmoni med varandra. Denna återförening är trots allt ännua enbart en förhoppning. Genom Kristus har vi visserligen lärt oss mer om denna Israels barns återförening, d v s ytterst om Guds vilja bakom löftet till Israel. I våra egna församlingsgemenskaper har vi dessutom fått smaka på innebörden. Men längre än så har vi inte kommit (Jesaja kap 11:11-13)

Sen kommer det i profetian som jag inte får bukt med, våldet, detta ständiga våld för att förverkliga gudomliga syften. Hela Gamla testamentet tycks genomsyrat av detta våld. Det hjälper inte att Jesus, löftesuppfyllaren, inte brukade våld. Kärleken var tvärtom hans vapen. Dock förhärligas det rättfärdiga våldet i Gamla testamentet. Bevisligen sker det här i Gamla testamentets mönsterkapitel, kapitel 11 hos profeten Jesaja.

Paulus hade sin törntagg. Jag har min. Den håller mig på mattan. Min törntagg är att i den Heliga Skrift läst som trosdokument står sådant som för mig inte hör hemma där. Våldet förhärligas. Ett vet jag dock, att evangeliernas Jesus med ord och handling predikade en annan väg än våldets. Däremot gör han aldrig upp med våldsyttringarna i den Heliga Skrift. Han tiger. Men det är naturligtvis ohistoriskt att kräva detta.(Jesaja kap 11:14-16.)

[1] Man kan aldrig bortse från att bibeln också kan och skall läsas som ett historiskt dokument. Då blir frågeställningarna andra.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 52 19 Gud alias livet, alias verkligheten)

Bibelstudium i Vivalla den 25 december 2019

17Det var min tanke. Var det ett lättsinnigt infall? Är jag så mänskligt svag i mina beslut att jag säger ja och nej på en gång?  18Gud kan gå i god för att vad jag säger till er inte är både ja och nej.  19Guds son, Kristus Jesus, som vi har förkunnat bland er, jag och Silvanus och Timotheos, han var inte både ja och nej, i honom finns bara ett ja.  20Ty alla Guds löften har fått sitt ja genom honom. Därför säger vi också genom honom vårt Amen, Gud till ära.  21Det är Gud som befäster både er och mig i tron på Kristus och som har smort oss;  22han har satt sitt sigill på oss och gett oss Anden som en borgen i våra hjärtan.(Paulus 2 brev till korinthierna kap 1 v 17-22)

Det trasslade för Paulus i Korinth. Paulus har inte tyngd nog fanns det dom som tyckte. Han visste inte vad han ville. Han lovade men höll inte.

Och Paulus försökte förklara sig men han kände att det var för döva öron han talade. Till slut brast det för honom. Provocerad lade han alla korten på bordet. Det betyder att han förde allt ovidkommande åt sidan och rakt ut talade om vad det handlade om för honom och hans medarbetare Silvanus och Timotheos. Allt hade de lagt under Kristus. Kristus var för dem både garant och kraftkälla. Att lita på Paulus var att lita på Kristus. Punkt slut. Allt annat är mer eller mindre ovidkommande.

Så läser jag Paulus. Finsmakarna tycker kanske att jag skall vara mera precis i min redovisning av konflikten mellan Paulus och korinthierna. Men det tycker inte jag. Huvudsaken för mig  är att Paulus lade allt under Kristus. Detta är själva huvudnyckeln för den som vill förstå Paulus.

Detta att Kristus blev  allt fick påtagliga följder. Det påverkade Paulus inifrån. Det gav honom ett nytt sinne. Uppfylld hade han alltid varit, uppfylld av passioner och het vilja. Men i och med att Kristus blivit hans allt blev det en ny passion som tog den gamlas plats, Kristuspassionen. Nog fanns Guds lag fortfarande i hans hjärta men han såg numera lagen i nytt ljus. Lagens herre och uttolkare var Kristus. Att det förhöll sig så hade  blivit så tydligt att det stod skrivet till och med i Paulus yttre. Själv talar han om att han bar på ett sigill och att han var smord (betyder att han var uppfylld av Helig Ande).

För att detta symbolkonkreta tal skall ge mening försöker jag mig på att göra det helt igenom konkret. Jag föreställer mig att Paulus bar en stämpel på sin kropp sig, Kristusstämpeln, eller varför inte en tatuering synlig för alla. Men att den konkretiseringen inte leder rätt är uppenbart. Paulus tal om sigill och smörjelse måste ha överförd betydelse. Det står för att Kristus tagit sin boning i Paulus inre sinne på ett bestående sätt.

Sen det för mig allra viktigaste, substansen i Paulus nya tro, det allt bärande för honom, övertygelsen om Kristi gudslikhet. Denna uttrycker Paulus i följande ord. ”Alla Guds löften har fått sitt ja genom honom”.

För mig är detta befriande ord. Jag behöver inte längre fördjupa mig i grubblerier om arten i Jesu gudom, inte grotta ner mig i den bokstavliga sanningen i Lukas tal om att den helige Ande ”skall komma över jungfru Maria ”och därmed fastna i funderingar om förhållandet Jesu gudom och Jesu mänsklighet och därmed förlora djupet i synen på Jesu sanna mänsklighet.

Jag behöver inte veta mer än Paulus, han som erfarit att alla Guds löften fått sitt ja i Kristus. Kristus blir den återspegling och konkretisering av Gud som jag behöver för att leva. Därigenom ges även jag en chans att leva med de nya förtecken som kristen tro innebär.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 51 19 Anpassningsetik)

Bibelstudium i Vivalla den 18 december 2019

23Innan tron kom hölls vi under uppsikt, med lagen över oss, tills tron skulle uppenbaras.  24Så har alltså lagen varit vår övervakare tills Kristus kom, för att vi skulle göras rättfärdiga genom tron.  25Men nu när tron är här har vi inte längre någon övervakare. (Paulus bre till galaterna kap 3 v 23 ff)

Glöm aldrig att det är Gud som är verkligheten, den  Gud som upprättat sitt förbund med Israel och via Israel med oss. Glöm inte att det är Kristus som är verkligheten, den Kristus som genom Anden tar sin boning i oss och leder oss på livsvandringen.

Själva  får vi som gör allvar av att kalla oss kristna del i detta förbund och denna verklighet. Förbundet och den nya verkligheten återspeglas i oss. Mer eller mindre tydliga återspeglingar blir vi, mer eller mindre tydliga, aldrig fullkomliga.

Detta sagt för att genast kunna tillägga att så var det också för aposteln Paulus. Detta alldeles tydligt när han skrev Galaterbrevet. Riktigt var det nog när han skrev men inte fullkomligt, mer situationsbestämt.

I Galatien hade denne Paulus mött en svårutrotad vrångbild som kom att förvränga idealen för de från judendomen konverterade kristna. Man hade fått för sig att lagens röst isolerad och i eget majestät var Guds röst, Guds enda röst. Man hade som så många andra, f a judar men även kristna, blivit övertygade om att Gud styrde med lagen som enda styrmedel  och att laguppfyllelse följaktligen var den enda vägen till liv och salighet.

Man hade missat att lagen förutsätter sammanhang för att komma till sin rätt. Den måste förstås som de frommas svar på Guds välgärning. I solidaritet och kärlek till allas givare ville dessa fromma (förhoppningsvis du och jag) leva i solidaritet med alla goda gåvors givare. Laglydnad återspeglar den solidariteten. Den är slarvigt uttryckt ”svar på tal”.

Denna viktiga förutsättning hade galaterna skjutit åt sidan för att endast koncentrera sig på sin laglydnad. De hade glömt bort Gud i sin strävan att uppfylla Guds bud.

Och allt blev naturligtvis fel. Det hela ändade i ett lagiskt, kärlekslöst kämpande där den ene skulle vara mera from än den andre.

Detta hade Paulus genomskådat. Och i sin kamp för att bli kvitt en fromhet som inget annat var än fromhetens motsats började han relativisera lagen (ex Gal 3:19 b ”Den utfärdades genom änglar och med hjälp av en förmedlare”). Och när han gjorde det ignorerade han  lagens ursprungliga sammanhang och mening. Han tänkte enbart på vad som blivit resultatet i Galatien, hårdhjärtad oomvänd lagfromhet.

I detta sammanhang förkunnar Paulus att det inte längre behövs någon lag.  Kristus tog en gång för alla udden av  lagfromheten och förde de kristna tillbaka till ursprungstillståndet, till Guds faderliga omsorg om sina barn. I och med Kristus behövdes inte längre någon sträng laggivare som kontrollerar att människor lever som de skall. Spontant gör de kristna det som krävs av dem, spontant lever de i kärlekens och omtankens gemenskap. Lagen hade nu haft sin tid. Dess herravälde var begränsat till tiden innan Jesu framträdande.

Det är mot denna bakgrund vi här och på andra ställen skall förstå Paulus utfall mot lagen. I sammanhang som inte liknade dem i Galatien kunde han uttala sig annorlunda. Rätt förstådd var nämligen även för Paulus lagen helig. I Romarbrevets sjunde kapitel  utbrister han exempelvis ”Lagen är alltså helig och budordet heligt, rättvist och gott”. Men aldrig glömmer han att evangeliet kommer före lagen, att laglydnaden är en följd aldrig en orsak.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 50 19 Engagemang och försändelse)

Bibelstudium i Vivalla den 11 dec 2019

Jesus uppträder i Galileen

14När Johannes hade blivit fängslad kom Jesus till Galileen och förkunnade Guds budskap  15och sade: ”Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro på budskapet.” (Evangelium enligt Markus kap 1 v 14 f)

Evangelisten Markus låter Jesus framträda på den offentliga scenen med orden Tiden är inne, Guds rike är nära. Omvänd er och tro budskapet. Hur relatera sig till dessa ord? Å ena sidan skall vi inte ta Markus på orden. Vad Markus presenterar är en sammanfattning av Jesu förkunnelse när denne uppträdde i Galileen. Så kortfattad som Jesus var i Markus citat var han förmodligen sällan. Å den andra sidan är det av vikt att ta minsta stavelse i detta citat på allvar. Sanningarna står på rad i de få orden.

Visst som Markus låter Jesus säga vållar problem, annat uppmuntrar. Låt oss ta det som vållar problem först. Guds rike är nära, förkunnade Jesus. Och han gör det som en av tidens profeter, dessutom gör han det  i tidens stil.

Gudsrikets konkreta genombrott var det som många av den tidens fromma judar längtade efter. Gud skulle låta ett Messiasrike uppstå där Gud skulle råda och det skulle ske mycket snart. Allt gammalt, halvdant, halvfromt skulle upphöra i den nya fullkomningens tidsålder. Det hela skulle inledas i en dramatisk social och religiös konvulsion. Om denna predikade tidens profeter och bland dem Jesus. Om detta kan bibelläsaren fördjupa sig igenom att läsa ”Talet om tidens slut” i kapitlen 24-25 i Matteus-evangeliet med paralleller.

Att Jesus delade sin tids föreställningar om vad som var förestående är inte att ta miste på. För Jesus var Guds rikes seger visserligan mer än en dramatisk omvälvning i det yttre men Gudsriket var också denna av Gud åstadkomna konvulsion i samhällskroppen.

Men tiden gick och inget gudsrike inträdde. Varför har inte Gud tagit makten trots alla löften, det upphör vi kristna  inte att fråga oss.

När detta är sagt  går allt annat i Jesu förkunnelse som det återges i Mark 2:14 som en dans. För nog är tiden inne och nog är Guds rike nära om man förstår orden i en annan mening mer andlig mening än den ursprungligen avsedda. Visserligen tycker inte den bildade allmänheten det. De tror fortfarande att människan är alltings centrum. De är fortfarande övertygade om att det är våra egna åtgärder som skall rädda ”planeten”. De inser inte sitt beroende av ett dusom är något mer än en planet som vi är skyldiga att vårda. De inser inte att livet är något vi fått och att livets gåva förutsätter ett du och dessutom att vi tar vara på det vi fått.

Skulle dessa gudsfrånvända någon gång talar om Gud är det indirekt och i termer av att samverka med naturkrafterna. Detta när den enda rimliga förutsättningen inte är samverkan utan att ta vara på det som denne livgivande Gud har gett oss.

Bara detta att inse vårt beroende öppnar ögonen så att vi ser hur nära Gud är och därmed också gudsriket. Omvändelse blir mot denna bakgrund att öppna sina ögon och ta konsekvenserna av vad ögonen ser.

Sen det sista som Jesus manar oss, att tro på budskapet, eller som det ordagrant står  evangeliet.

Detta evangelium som ser mer till situation än till principer, mer till förbarmande än till fördömande och framför allt mer till mening än till meningslöshet, för vem är inte detta angeläget?!

Att omvända sig från inomvärldslighet och antropocentrism (=att sätta människan i centrum inte Gud) är för mig närmast en självklarhet. Det faller ut av sig själv för den som  tänker närmare efter och det blir självklart för den som kommit Jesus tillräckligt nära.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, Att bli den jag är menad att vara)

Bibelstudium i Vivalla den 4 december 2019

1Och jag (Johannes) såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill.  2Och jag såg en väldig ängel som ropade ut med hög röst: ”Vem är värdig att öppna boken och bryta sigillen?”  3Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna boken och se i den.  4Och jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken och se i den.  5Men en av de äldste sade till mig: ”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.” (Uppenbarelseboken kap 5 v 1-5

Jesus, här kallad lejonet av Juda stam, skottet av Davids rot, är den gestalt det väsentliga handlar om även i bibelns sista bok, Uppenbarelseboken. Det är inte vilken Jesus som helst som Johannes hänvisar till utan den Jesus som Johannes föreställde sig honom, den himmelske Jesus klädd i de förväntningar som tron på  den yttersta tidens snara ankomst hade skapat. Och inte bara så. Epiteten lejonet av Juda stam och skottet från Davids rot hade han och dom som tänkte som han hämtat från Gamla testamentet.

Backar vi ett steg och hamnar i evangelierna är det på liknande sätt, men nu är det evangelister och evangelietraditioner som frammanar sina bilder av Jesus.

Tar vi ett ”långskutt” framåt och hamnar i vår egen tid blir det på liknande sätt. Någon form av Jesus behöver vi ha framför våra ögon för att kunna relatera oss till vår omgivning. När detta förbereds har jag nyss lyssnat till en intervju med skådespelaren Sven Boräng som i en serie föreställningar skall gestalta Bertold Brecht. Att denne Boräng hade Brecht för ögonen även i sitt privatliv var inte att tveka på. Har man inte Jesus har man någon annan. Detta som en allmän sanning och här med en skådespelare som exempel.

Men vi kristna har alltså Jesus för ögonen. Det säger sig dessutom av sig självt att våra inre bilder av Jesus inte är densamma som de var för Johannes i Uppenbarelseboken. Inte heller stämmer de helt överens med de bilder som evangelisterna målar upp. Vi har vår tids Jesus.

Men den verklige Jesus då? Hur finna honom, han som dömer och fäller, upprättar och förkastar, han som är försonaren och domaren i en enda person och dessutom i allt företräder Gud? Var finna honom?

I långa stycken återfinner vi huvuddragen av honom i  de bilder av Jesus som vi tagit del av. Evangeliernas Jesus fogas för många lätt in i vår egen tids föreställningsvärld. Först vid närmare granskning av evangelierna märker vi att även deras Jesusbilder är samtidsfärgade. Med Uppenbarelsebokens Jesusbilder är det värre. Många gånger har vi svårt att finna Jesus i Uppenbarelsebokens Jesus.

Men i den text som vi här studerar går det. För nog kan den Jesus vi tror på också han bryta sigill, d v s öppna dörrarna till det ännu ej skedda och låta oss ana en annars fördold framtid. Framför allt gjorde han det i Uppenbarelsebokens sammanhang. De kristna var där hotade till livet och när deras Jesus bröt sigillen och öppnade för inblick i framtiden, fick de hoppet åter

Den Jesus som öppnar sigillen för oss låter oss inte först och främst skåda in i framtiden. Det är annat vi behöver se. F a behöver vi inse rättens vägar och förlåtelsens möjligheter. Och med det får vi hjälp av den Jesus som idag träder fram för våra inre ögon. Ett står nämligen fast, vare sig vi tillhört dem som levde på Jesu tid, eller den som lever här och nu; Jesus företräder Gud och som Guds företrädare är hans kännetecken dom och försoning. Allt annat ger en falsk vild av Jesus, vår frälsare.