(Se även ”Med mina glasögon 6”, 23 21 När sak inte skiljs från person och åsikt)

Bibelstudium i Vivalla den 16 juni 2021

För körledaren. En psalm av David, en sång

Lovsång tillkommer dig, o Gud, på Sion. Vi infriar våra löften till dig, du som hör bön. Till dig kommer alla människor för att bekänna sina synder. När vår synd blir oss för tung förlåter du oss. Lycklig den utvalde som får komma dig nära och vara på dina förgårdar. Vi mättas av det goda i ditt hus, av det heliga i ditt tempel. Psalm 65:1-5

Gemensamt för  bibelns alla skrifter är att de står i den judiskt/kristna traditionens sammanhang. Samtidigt återspeglar dessa skrifter var och en på sitt sätt sin tids föreställningsvärld. Ytterligare en komplicerande faktor är de omfattande och svårgenomträngliga redigeringar som skett i Gamla testamentet.

Summa summarum; det är inte bara att göra som det står för att vara bibeln trogen. Det är också att sätta in i sammanhang och finna tillämpningar i nuet. Och det är just det jag försöker göra i mina bibelstudier. Om mig kan sägas att jag har mina styrkor men också mina svagheter. Min största svaghet är de s k apokalyptiska skrifterna, d v s skrifter som i låt oss kalla det kodspråk avslöjar framtidens hemligheter. Här lutar jag mig på dem som kan bättre än jag själv. Särskilt notapparaten, inte minst till Daniels bok och till Uppenbarelseboken, är mig till god hjälp där jag inte klarar mig på egen hand.

Men i dag handlar det inte om apokalyptik utan om lovsång, lovsång till Gud, hämtad från en psalm i Psaltaren. Situationen är uppenbar. Det är från Jerusalems tempel lovsången ljuder. Att psalmen är en psalm av David kan vi bortse från, det stör bara ut innehållet. Att psalmen tillhör något man kan kalla ”Davidsamlingen” eller dylikt ger däremot mening. Psalm 65 är en lovsång till Gud för skapelsens under och att vi som människor får leva i denna skapelse. Om detta handlar denna psalm.

Dessutom och framför allt att vi får ha en personlig relation till Gud, att vi som psalmisten betonar får bekänna och bli förlåtna av denne Gud. Om något tillhör det skapelsens under. Vi är inte enbart en del av skapelsen, vi är en utvald del som till allt annat också får jubla över att vi har en personlig Gud som vi har ansvar inför och som vårdar sig om oss.

Att det är så tillhör den kristna trons karakteristika. Med jubel kan vi med naturvänner förundras över naturens under men därtill också förundras över att vi har en Gud som bryr sig om oss.

Nu är det förstås inte alltid så lätt för oss kristna att frimodigt tala om vår relation till en personlig Gud. Det var förmodligen lättare på psalmistens och Jerusalems tempels tid. Då på den tiden var det var mans egendom att tro på en Gud som ingrep inte bara i naturens utan också i den enskildes liv liksom i samhällets.

Men med minsta kännedom om innehållet i Gamla testamentet vet man att det inte ens då var så lätt att vidmakthålla sin tro. Trosåskådningarna då som nu växlade. En tro stod mot den andra, rätt tro mot falsk och på det följde religionsstrider som nutiden i långa stycken är förskonad från.

Då, på psalmistens tid, fanns där en ”utvald” som mer än andra fick komma Gud nära. Han fick vistas i templet och i dess förgårdar och där njuta Guds närhet.

Att detta var orättvist är inte på tal i denna psalm. Det var tvärtom något att vara tacksam för. Det tillhör psalmens lovsångatt en bland de många hade fått komma Gud särskilt nära.

För mig är detta ett memento i en tid där kyrkorna skyr den i bibeln så dominerande tanken om utvaldhet. Det är som om utvaldheten inte funnes. Men skall sanningen fram är den i psalmen utvalde en bland många. Gud för sitt verk vidare och han gör det inte minst genom sina utvalda.

Jesus är den före andra utvalde. Samtidigt är Jesus den som visar på utvaldhetens syfte och innebörd. Att vara utvald är att vara utvald till tjänst. De utvaldas uppgift är att stärka lovsången och hjälpa människor att se att Gud är mer än naturens under, att  Gud också är en personlig Gud.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 22 21 Att inte låta bibeln vara det den är)

Bibelstudium i Vivalla den 9 juni 2021

²²Säg därför till Israels folk: Så säger Herren Gud: Det är inte för er skull jag ingriper, israeliter, utan för mitt heliga namn som ni har vanärat bland de folk ni har kommit till. ²³Ni har vanärat mitt mäktiga namn överallt bland folken; det har blivit vanärat, men jag skall visa hur heligt det är. Genom er skall jag visa min helighet inför folken. Då skall de inse att jag är Herren, säger Herren Gud. ²⁴Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. ²⁵Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. ²⁶Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. ²⁷Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. ²⁸Ni skall få bo i det land jag gav era fäder. Så skall ni vara mitt folk, och jag skall vara er Gud. (Hesekiel 36:22-28)

Hesekiel var en profet som levde under den babyloniska fångenskapen. Hans bok i bibeln är ibland ytterst svårläst. Bokens disposition får vi hjälp att greppa genom att läsa den första noten till Hesekiel i Bibel 2000. Texten ovan är från den tredje delen i profetian som handlar om Israels återupprättelse.

Jag har tagit vara på följande i texten ovan. 1 Att Israels folk har vanärat Guds heliga namn, 2 löftet om en ny ande och ett nytt hjärta, 3 löftet om att få vara Guds egendomsfolk.

Samtidigt är min förförståelse denna. Jag är en bland många, dessutom indragen i sammanhang och traditionsbildningar som jag svårligen kan dra mig ur. Tidens sanningar är också mina. Mitt liv och mitt tänkande är oundvikligen påverkat av min omgivning. Det som skiljer mig från många är att jag medvetet och envetet håller fast vid kristen traditionsbildning, förankrad i Gamla testamentet, bland annat i profeten Hesekiel.

Och med den bibliska traditionsbildningen är det som med den som jag dagligen lever i. Den är påverkad av tid och omgivning. Idealen växlar över tid liksom föreställningarna. Visst känns för mig främmande annat bekant. Den bibliska traditionsbildning som jag gjort till min har sitt centrum och sin fullbordan i Kristus och i Kristus på korset. Denna traditionsbildning om Kristus och korset står förunderligt fast. Den är för mig lik en fast förpliktande centralpunkt kring vilken allt kretsar.

I mitt förhållande till den kristna trosbildning som jag gjort till min, liksom till den traditionsbildning som bär upp det samhälle som jag lever i, förhåller jag mig kritisk, medveten om att jag inte kan undgå att påverkas av både det ena och det andra. Mitt riktmärke är eget samvete liksom den i mitt inre levande tron på Kristus.

Med det synsättet  blir visst hos profeten Hesekiel främmande. Men stänger dörren för honom gör jag först när han börjar framstå som en antites till Kristus.

Med detta i bakhuvudet läser jag att Israel vanärat Guds heliga namn. Men jag tänker inte på Israel som enligt Hesekiel vanärat ”genom sitt leverne och sina gärningar” (Hes 36:16)och därför tvingats lämna sitt land. Vanärande lägger jag på mig själv.  Jag vanärar inte genom att låta bli att försvara Gud när sånt sker som inte får ske. Jag vanärar inte heller när jag känner mig vanmäktig inför  att Gud tiger, inte när jag  bekänner att jag känner mig  främmande för en Gud som de facto låter the fittiest överleva och andra dö. Men jag vanärar när jag inte som Jesus förankrar min medmänniskas värde och värdighet i Gud. 

Jag tampas med löftet om ”en ny ande och ett nytt hjärta”. Jag har ju märkt att jag som andra, om än under motstånd, sugs in i värderingar och tankegångar som ytterst vore Kristus främmande. Det yttre trycket blir även mig övermäktigt, social och anpasslig som jag är redan i min natur. Paulus är mig här till hjälp i min kamp. Genom sin bibeltolkning rycker han mig bort från lagens väg till löftet och tron (läs särskilt Romarbrevet).

Profetian hos Hesekiel om att Israel åter skall få bli ett Guds egendomsfolk är för de flesta kristna en främmande tanke. För en minoritet åter något centralt. Centralt i den meningen att staten Israel alltid har rätten på sin sida. Deras proisraeliska hållning har gjort att många kristna övergett den bibliska tanken om Israels utväljelse, dock inte jag. Utvaldhet är för mig ett heligt ord, helgat av Kristus. Kristus har visat oss utvaldhetens innebörd. Utvald för att tjäna var hans lösen och av det följer att  Israel är utvald för att tjäna, jag i Kristus utvald till tjänst. 

För mig har tanken om utvaldhet blivit en av mina käraste tankar. Jag vet mig utvald, utvald före andra, utvald att stå i Kristi tjänst och därmed också i andras. I tron på Kristus ser jag detta, när tron viker blir jag åter blind.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 21 21 Sanningen, förenklad, tillrättalagd och stiliserad)

Bibelstudium i Vivalla den 2 juni 2021

Ty David säger om honom (Jesus):”Jag har alltid haft Herren för mina ögon, han står vid min sida för att jag inte skall vackla.Därför fröjdar sig mitt hjärta och jublar min tunga, ja, än mer: min kropp skall få vila med förtröstan.Ty du skall inte lämna min själ i dödsriket eller låta din helige möta förgängelsen.Du har visat mig livets vägar. Du skall uppfylla mig med glädje när jag får se ditt ansikte”. (Apostlagärningarna kap 2 v 25-28 där Psaltarpsalm 16 citeras)

Citatet ovan från psalm 16 i Psaltaren ingår i aposteln Petrus predikan på Pingstdagen, återgiven i Apostlagärningarna kap 2. Poängen som  Petrus uppfattade den är att psalm 16 i Psaltaren är en profetia om Jesu död och uppståndelse. Kung David, psalmens föregivne författare, talade visserligen i egen sak när han inför Gud frambar sin nöd, men framför allt profeterade han om Jesu död och uppståndelse. Så måste man tolka Petrus.

Vi får alltså här inblick i en predikan som hölls i den första kyrkans tid. Det är en återgivning  av vad Petrus sade, visserligen som Apostlagärningarnas författare uppfattade det. För Petrus var Psalm 16 ett vittnesbörd givet av kung David. Detta inte därför att kung David kan tas igen genom innehållet i psalmen utan därför att psalmen tillskrivs honom.

Kort uttryckt vill Petrus med sin predikan understryka korsets betydelse.  Korsfästelsen av Jesus var visserligen helt igenom mot Guds vilja. Men Gud hade trots detta grepp över skeendet.  Det som skedde var t o m i Petrus predikan ”efter Guds beslut” (Apg 2:23) och Gud lät följdriktigt korset genom uppståndelsen ända i seger.

Så långt är jag som nutida förkunnare med. Korsfästelsen ändade i seger. Jesus uppstod, och vi fick därigenom tecknet över alla tecken på att Gud kan vända det som är mot hans vilja till dess motsats. Själv har jag hängt upp mitt liv på detta faktum.

Däremot skulle det aldrig falla mig in att predika som Petrus. Aposteln talade utifrån sitt vetande och sin erfarenhet till sin tids människor. Och jag till min. Och det är skillnad.

Bland annat ser jag på Psalm 16 på ett annat sätt än Petrus. Framför allt ser jag ingen kung David i psalmen. Visserligen är psalmen tillskriven David. ”Ett kväde av David” läser vi inledningen till psalmen. Men vad det betyder vet ingen. Själv satsar jag på att psalmen tillhör en grupp psalmer man under tidens lopp av någon anledning knöt till David, men egentligen utan anledning. Innehållet i Psalm 16 ger oss tvärtom  inblick i en from judes vedermödor och utsatthet i en tid av oren gudsdyrkan, livsfarlig för dem som lik denne fromme jude höll fast vid Herren, den ende sanne Guden.

En så innerlig förbindelse med Herren hade  psalmisten att han tar ut Herrens beskydd  i förskott. Han vet att Gud vad som än händer skall stå vid hans sida. Han vet att Herren inte låter sin ”trogne se graven”.

Jag känner så väl igen mig själv i psalmistens ord. Även jag befinner mig i ett beklagligt tillstånd. Inte bara så att min hustru håller på att tas ifrån mig i obotlig demens. Det är dessutom ingen ända på de förvända trosföreställningar och den aggressivitet som jag möter i det offentliga samtalet.  Det är som ägde  ickeguden herraväldet.

Men jag tar som psalmisten ut Herrens beskydd  i förskott. Min Gud kommer aldrig att överge vare sig min hustru eller mig. I honom är vi bevarade. Korsets seger är också vår seger. 

Avslutningsvis blev det alltså inte ja och amen till Petrus utläggning av psalm 16. F a ersatte jag kung David med en from jude som höll fast vid Herren.  Hur kunde det bli så?

Därför att jag funnit att den enskilda bibeltexten allt som oftast inte är huggen i sten. Som här kan den till allt annat också återspegla sin tids förkunnelse för sin tids människor. Har jag missat det blir jag helt i onödan låst i min bibelförståelse.

(Se även ”Med mina glasögon 6” 20/21 Förhållandet struktur/aktör)

Bibelstudium i Vivalla den 26 maj 2021

Detta har jag sagt er medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den heliga anden som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt som jag har sagt er (Joh 14:25 f)

Bibelordet ovan är taget ur Jesu avskedstal till sina lärjungar. Det är hämtat ur den johanneiska berättelsetraditionen. För mig innebär detta att jag får det lättare med tillämpningen. Johannesevangeliet inbjuder nämligen till tillämpning, är skrivet med syftet att  bli tillämpat. Så alldeles särskilt i talet om Hjälparen, den helige Ande.

Min tillämpning idag är speciell, f a jag-centrerad. Som många av er vet är jag en gammal man med en gammal mans problem. Till dessa hör att minnet så sakta börjar svikta. Frågesporter är inte längre aktuella för mig. Det tar för lång tid att komma på svaret. Och namn måste jag många gånger gräva fram djupt ur min minnesskatt.

Mitt problem är begränsat. Jag kan fortfarande vara konstruktiv, alltjämt vara fräsch i tanken. Värre är det med min hustru som blivit dement. Fortfarande kan hon känna igen och t o m komma ihåg. Men de realistiska sammanhangen är sedan en tid upplösta. Trots våra ständiga böner till Gud fortfar hennes sjukdom. Så sakta tas hon ifrån oss.

Hur skall man förhålla sig till detta om man som jag vigt mitt liv till den Gud som gett sig till känna i Jesus Kristus? Mitt svar är att mina och min hustrus beskyddare finns. De finns där bakom mig och framför mig.

Bakom mig finns de i form av de våra som kommer att hålla mig och min hustru vid liv genom att minnas oss. Vad mina barn beträffar särskilt minnas och vara tacksamma för vad min hustru betytt för dem. 

Framför mig och min hustru står där vår evige beskyddare,  tillvarons skapare och uppehåller, för vilken alltings utplåning och utslocknande inget annat är än lögn.  I tillvarons Gud är jag och min hustru bevarade för evigt. Min bön är att vi blir bevarade till mening och salighet.

Efter dessa preludier till texten ovan om Hjälparen, den helige Ande. Den om någon anknyter till det jag ovan talat om.

Hjälparen, det är den uppståndne Kristus som genom den Helig Ande fortsätter sitt verk. Och Hjälparen gör det genom att för nya tider och nya människor aktualisera Jesu jordiska verk. För lärjungarnas del uttrycks detta i orden om honom ”som skall lära och påminna om allt”.

Det betyder att kristen tro och kristen närvaro i förlängningen skall kunna fortleva generationerna igenom och detta utan att Jesustron blir mindre personlig eller förfuskas.

Nu har det förvisso förfuskats. Men det förunderliga är att kristustron ändå kunna fortleva om än på de märkligaste av vägar. Märkvärdigast  av  allt är att kristustron har kunnat överleva trots att människors livssyn och kunnande allt eftersom tiden gått förändrats i grunden.

För mig är kristustrons överlevnad ett av de tecken jag äger för att våga tro våra bevarare inte enbart  är människor bakom oss  som minns, utan att bevarare före andra är Gud. Guds Ande, Hjälparen, den uppståndne Kristus är ett av de tecken från Gud jag behöver för att våga tro att min älskade hustru inte är dömd till att hamna i ”den eviga glömskans hav” utan att hennes liv ytterst vilar i Gud.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 19 21 Flickvän, sambo eller gift)

Bibelstudium i Vivalla den 19 maj 2021

Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. ⁴Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. Rom 8:3 f

Jag har barnbarn, en flicka i mellan- och en i högstadiet. Religion finns på deras scheman och eftersom alla religioner skall behandlas likvärdigt blir resultatet gärna ”faktarabbel”. När undervisningen består i att lika delar kuriösa fakta radas på varandra  faller ingen skugga av partiskhet över läraren. Alla religioner bestås med lika många kuriositeter. Då blir resultatet rättvist.

Men jag blandar mig i. Försöker få de mina att fatta poängen med respektive religion,  vilket inte minst kräver att varje religion karakteriseras. Jag försöker framför allt  få mina barnbarn förstå att kristen tro skall bedömas utifrån Jesus. Det är han som skall eller bör sätta färg på den kristna trosåskådningen.

Nu är det förstås inte  så att jag vet allt, f a inte har grepp om allt. Min ”gren” är att koncentrera mig på en problematik, sen hålla mig till denna för att slutligen dra  konsekvenserna av vad jag funnit. Texten ovan är som gjord för en sådan behandling.

Paulus är här mer än vanligt  svårtolkad. Han får till det så att bara han själv förstår, tycks det. Trots detta är texten  avgörande. Man kommer nämligen inte ifrån att den kristna trons centrum är korset och att den stora hemligheten är förborgad i detta kors och i det som följde på dramat vid Golgata. Och det är ju om det textordet handlar.

Vad Paulus gör är att låta Gud ha initiativet.  Ingenting kan ske utan att Gud på ett eller annat sätt har kontroll på det, tycks han tänka. Så visserligen  ville inte  Gud det avskyvärda, inte var det Gud som dödade Jesus på korset. Men trots det hade Gud ändå kontroll över avrättningen. Gud låter därför i Paulus föreställningsvärld Jesu offer förvandlas till en domsscen där Gud låter Jesu död bli till hela mänsklighetens undergång. Vid korset dömde Gud synden i människan. Men inte bara så, denna mänsklighetens symboliska undergång i Jesu död öppnade för den andra sidan av verkligheten, den som inte handlar om synd utan om rättfärdighet. Med Jesu död, tycks Paulus mena, var den syndens väg som står i lagordningens sammanhang utdömd. I dess ställe hade Andens nya liv i tron på Kristus kommit.  

Säga vad man vill om denna Paulus ”spekulation”. Förvisso är den inte bara tomma ord och drömmar. Kristen tro fungerar nämligen illa när lagar och regler tillåts inta första rummet. Först när kärleken till och i Kristus intar första rummet blir tron vad den är menad att vara.

Men i så fall, replikerar du  förmodligen,  borde ju den kristna tron för länge sedan skapat fred på vår  del av jorden som ända från medeltiden och framåt behärskats av den kristna trosåskådningen. Men så har inte skett. Våldet här har varit lika starkt som någonstans i andra delar av världen.

Du har naturligtvis rätt i detta . Jag har med egna ögon sett  hur den högsta bekännelse systematiskt omvandlats till det som är trons motsats och det i de kyrkligaste av kretsar. 

Ändå står jag på mig. Övervunnen av Kristus i kamp med bibeltexter och vardagsomsorger har jag själv erfarit denna Guds kraft i Kristus. F a har jag sett kärlekens anda spira i små, generösa, inte varandra recenserande gemenskaper. Gemenskapen i Vivalla är ett av exemplen på detta.

Så nog ligger det sanning i Paulus ord om att Gud sände Jesus som ett syndoffer för att så skapa utrymme för  Andens nya liv.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 18 21 Som om det bara fanns en sanning)

Bibelstudium i Vivalla den 12 maj 2021

Han gav dem en liknelse för att lära dem att alltid be och inte ge upp:

”I en stad fanns det en domare som varken fruktade Gud eller brydde sig om människor. I samma stad fanns en änka, och hon kom gång på gång till honom och sade: ’Låt mig få ut av min motpart vad jag har rätt till.’ Till en början ville han inte, men sedan tänkte han: ’Inte för att jag fruktar Gud eller bryr mig om människor, men så besvärlig som den där änkan är skall jag låta henne få ut vad hon har rätt till, annars pinar hon livet ur mig med sitt springande.’” Och Herren sade: ”Där hör ni vad en orättfärdig domare säger. Skulle då inte Gud låta sina utvalda få sin rätt, när de ropar till honom dag och natt? Skulle han låta dem vänta? Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” (Luk 18:1-8)

Jag kan inte minnas att jag nånsin bett så mycket som nu. Och aldrig fått del av så mycket förbön. Detta på grund av att min hustru hastigt drabbats av en obotlig demenssjukdom. Numera är hon omhändertagen i ett särskilt boende.

Människor utan anknytning till kyrkan säger; jag tänker på Gunlög och dig. De kristna syrianerna, jag har dem på gatan därhemma, står på tå för att hjälpa mig och innesluter mig i kyrkans förböner. För dem är det naturligt med sjukdomar, umbäranden, lidande och död. Allt är för dem inneslutet i Guds omsorg.

Själv ber jag intensivt som vore min hustrus öde unikt; jag ber om helande och att allt skall bli som det en gång varit. Det är som om jag inte kom ihåg att såväl min hustru som jag är över åttio och att ett gott liv varar ”sjuttio år eller åttio om det blivet långt” som psalmisten skriver (Ps 90:10).

Dessutom går jag till bibeln och till underverken Jesus utförde. Men eftersom jag är noga i min läsning och dessutom både sakkunnig och inläst, har jag insett att helbrägdagörelserna i evangelierna står i Gudsrikets sammanhang. De är föregripanden av frälsningstidens seger över liv och död, inte något en bedjare till vardags kan luta sig mot. Men ändå ber jag envist om att min hustru skall få bli frisk.

I dag har jag hamnat i en liknelse som jag återfunnit i det som kallas Lukas reseberättelse. Denna liknelse står på egna ben, har inga paralleller. Dessutom är den mänsklig, speglar sånt som människor oavsett tidsålder fastnar i; olyckor som drabbar utsatta människor, olyckor som beror av orättvisor och orättfärdighet.

Och löftet som Jesus ger i liknelsen är att rättvisa en gång skall skipas. När t o m en orättfärdig domare ger den förfördelade änkan rätt, hur mycket mer skall inte den rättfärdige Guden ge sina utvalda denna rätt.

Maningen i texten lyder; ge inte upp. Rätten skall en gång segra. Fortsätt bedja. Och jag fortsätter med en dåres envishet att bedja om bot för min sjuka hustru. Ändå vet jag att liknelsen inte är direkt adresserad till mig och min situation. Dess löften gäller ytterst en rättvisa och en upprättelse som hör den yttersta tiden till.

På denna yttersta tid väntade bibelns evangelister, därtill påhejade av tidsanda och profetior. Lukas, dagens textförfattare kanske mindre än de andra synoptikerna (Matteus, Markus), men ändå tydligt som dagens text visar. Den gåtfulla avslutningsversen; ”Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?” visar att även Lukas var indragen i förväntningar på tidens snara slut och alltings fullkomning.

(Se även ”Med mina glasögon 6” Den utmaning som hör till själva saken)

Bibelstudium i Vivalla den 5 maj 2021

När Israel var ung fick jag honom kär, och från Egypten kallade jag min son. Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänker offereld åt belätena. Ändå var det jag som lärde Efraim att gå och jag som tog dem i mina armar, men de förstod inte att jag botade dem. Med trofasthetens band drog jag dem, med kärlekens rep. Jag var som den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ner oh gav dem att äta. (Hosea 11:1-4)

Förankring och förtröstan är trons signum, förankring i något inom och utom sig själv. Tron i den meningen är en nödvändighet för att orka leva. Utan förankring och sammanhang blir människan som ett rö för vinden.

Sen gäller det förstås vad jag tror på. Texten ovan stammar från 700-talet före Kristus och förutsätter förhållandena i ett Israel som levde  klämt mellan stormakterna Egypten och Assyrien. Här handlade det om Israels förankring i och förtröstan på den Gud som utvalt Israel och gjort detta lilla folk till sitt folk. Denna relation har i teologihistorien fått  benämningen förbundstanken, en tanke som går som en röd tråd genom hela bibeln. Även för Jesus var förbundstanken levande. Och i och med det är den också central för oss som kallar oss kristna.

Förankring, förbund, relation var alltså utgångspunkten i Hosea 11 och är så fortfarande för oss som bekänner oss till Kristus. Förankring, förbund, relation är likaså avgörande i alla upptänkliga mänskliga förhållanden. Frågan är alltså inte om en människa eller en grupp människor har en relation till något eller någon utan vad hon eller de relaterar sig till. Tron i den meningen är alltså något allmängiltigt.

Men nu gäller det oss kristna, dvs oss som gjort det till en huvudsak att relatera oss till Gud via Kristus. Denna vår relation till  Kristus är vår  specifika ”trosmarkör”.

Denna vår trosmarkör står i ett direkt förhållande till dagens text. Mitt i allt som hotar störa ut vår tro lever vi förankrade i en kärlekens trosrelation till Kristus lik den som Hosea redovisar Vi står därigenom i ett personligt förhållande till vår Gud. Vi bland alla är utvalda att vara hans egna barn. Det är vi som äger den självklara rätten att stå vår frälsare allra närmast. Och om vi skulle vara olydiga bångstyriga eller trotsiga kan vi alltid vända tillbaka. Gud är i Kristus lik en förlåtande mor. Det vill mycket till för att en mor skall vända sitt barn  ryggen.

Jag hoppas ni märker att min utläggning börjat ”skava”. Vart leder nu denna ”bibeltrogna” utläggning, borde ni fråga er. Blir vi inte mitt i vår utvaldhet precis som alla andra vars kännetecken är att värna om eget på andras bekostnad.

Den faran är överhängande. Hur många gånger har jag inte noterat just detta. Och jag har mer än en gång frågat mig om det spelar någon roll vad man tror på. Tron som sådan är en nödvändighet, det har jag förstått, men på vad spelar mindre roll. Allt står ändå i självförverkligandets tjänst.

Så har inte bara jag utan med mig många kristna tänkt. Därför har de suddat ut bibelns utvaldhetstanke. Det är som om denna tanke, trots att den är utgångspunkten i snart sagt hela bibeln, inte fanns.

Så gör dock inte jag. Jag försöker i min troshållning på alla sätt ta vara på utvaldhetstanken och göra med den på samma sätt som min Mästare en gång gjorde. För honom var ett ja till utväljelsen samtidigt ett ja till att innesluta så många som möjligt i den egna utväljelsen. Evangelierna kan läsas som en exempelsamling på just detta.

Men att förneka min egen utväljelse, eller den kristnes alldeles speciella relation till sin fader och frälsare vore att ta död på det för den kristna tron specifika; att vi är Guds egna alldeles speciellt utvalda Guds barn.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, Tidsenligt, skickligt och bra utan att vara välgrundat)

Bibelstudium i Vivalla den 28 april 2021

Vi har ett offeraltare från vilket de som tjänar i förbundstältet inte har rätt att äta. Ty när översteprästen bär in offerdjurens blod i helgedomen som syndoffer bränns kropparna utanför lägret. Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn. Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud. Lyssna till era ledare och foga er efter dem… (Hebr 13:10-17 a)

När Hebreerbrevets skrevs var korsets vittnen sen länge döda. De kristna fick då som nu förlita sig på trostraditioner och egna erfarenheter. Bland dessa, låt oss kalla dem andrahandsvittnen, fanns Hebreerbrevets anonyme författare. Denne utformade  sina vittnesmål i ett slags sakralt bildspråk. Nedan skall jag visa hur genom att gå igenom texten rad för rad.

När den okände författaren skall tala om korset och korsets betydelse klär han det i tempelsymbolik och säger: Vi har ett offeraltare från vilket de som tjänar i förbundstältet inte har rätt att äta. Detta betyder i klartext att vi kristna förlitar oss på det som skedde vid korset och att detta skiljer ut oss från i första hand dem som förlitade sig på den gammaltestamentliga offerkulten.

Och när Hebreerbrevets författare skall beskriva de kristnas utsatta läge i ord låter det så här.

Därför led också Jesus utanför stadsporten för att med sitt blod rena folket. Låt oss då gå ut till honom utanför lägret och dela hans smälek. Av detta kan vi sluta oss att de kristna var i minoritet när Hebreerbrevet skrevs och att det var svårt att leva som kristen. Dessutom att detta utsatta läge inte bara var något som tvingats på de kristna. Utsatthet var dessutom något för kristen tro kännetecknande. Det tillhörde den kristna efterföljelsen. Som Kristus hade det skall också de kristna få det. 

Därefter läser vi: Ty här på jorden har vi ingen stad som består, men vi söker den stad som skall komma. Detta föranleder följande kommentar: Kristus levde här på jorden men han var inte förankrad vid denna jord utan vid den den stad som skall komma, eller som det stod i den gamla översättningen Vi hava här ingen varaktig stad utan söka den himmelska staden.

Detta inte sagt för att understryka att att allt här på jorden skulle vara ett elände för oss kristna, tvärtom. Här uttryckt i följande ord:  Så vill vi genom honom ständigt frambära lovsång som ett offer till Gud, en frukt från läppar som prisar hans namn.

Därefter har Hebreerbrevets författare följande att säga om den kristnes livshållning. Han skriver kort och gott: Men glöm inte att göra gott och att dela med er; sådana offer behagar Gud. 

Avslutningsvis  vänder vi åter till det faktum att Hebreerbrevets författare och alla dem som han skrev till var andrahandsvittnen. Varken vi eller de hade upplevt korset utan tvingades och tvingas att förlita oss på vittnesmål för att kunna leva som kristna. I det läget kommer den goda ledaren in som vårt stöd.  Eller som Hebreerbrevets författare uttrycker det: Lyssna till era ledare och foga er efter dem. Tänk att det skall behöva vara så, suckar jag som författat detta bibelstudium. Tänk att vi behöver stöttor för att kunna leva som kristna.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 15 21 Den avslöjande drömmen)

Bibelstudium i Vivalla den 21 april 2021

Han (Jesus) begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare. (1 Pet 2:22-25)

Det som finns inombords klarar vi oss inte utan. Utan inre bilder, utan trosföreställningar, utan tydlig syn på sammanhang  och mening  går vi under. Så är det och så har det alltid varit, så även för de kristna i mindre Asien i tidig kristen tid. 

Nu är det något speciellt med den inre bild av Jesus som Petrus, eller någon med honom förbunden som skrev i hans namn, manar fram. Den bild av Jesus som här beskrivs är anpassad efter omständigheterna. Den är anpassad till en verklighet  där hot från överhet och missförstånd från en fientligt inställd allmänhet gjorde att de kristna fick vaka över både vad de sade och hur de levde.

Här målas inte upp bilden av något slags suverän. Tvärtom manas bilden fram av en Jesus som med många andra före och efter honom skymfas, hånas, lider och dödas. Mitt i detta framställs samtidigt denne Jesus som unik. Gud var med Jesus i den meningen att det som drabbade  honom, skedde för andras skull. Han dog för att dessa andra skulle slippa straffet. Hans sår ledde till att andra botades  och han dog för att dessa andra ”skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten”.

Vad är nu detta? Det är bilden av Jesu liv sett som offer. Det anknyter till det som skedde på Golgata och det är dessutom  närmast ordagrant kopplat till beskrivningen av Herrens lidande tjänare i Jesaja 53, dvs i en profetia från femhundratalet före Kristus.

Det betyder för det första  att av en passage i Jesu liv har blivit det hela. För det andra att denna passage nästan ordagrant gjorts överensstämmande med vad som sägs om Herrens lidande tjänare i Jesaja 53. Slutligen att Jesus förstås som en gång profeten gjorde i sin uttolkning av Herrens lidande tjänare.

Det som skedde på Golgata hade därigenom omvandlats till en bild av Jesus att tas emot av kristna i Mindre Asien. Denna bild skulle därefter i bästa fall omvandlas till inre verklighet och därefter än en gång bli kött och blod, men nu inte på Golgata utan i de kristnas vardagsliv.

Hur tillämpade då de kristna den bild av Jesus de fått ta emot? Om det vet vi inget. Däremot vad brevförfattaren hoppades skulle bli resultatet. Om det handlar nämligen  den text som föregår den här utlagda (1 Petr 2:11-21). Petrus ville att de kristna skulle vara solidariska med överheten,  att de t o m skulle stå ut med orättvisor från denna överhet utan att slå igen. Dessutom visa aktiv kärlek till trossyskonen.

Det var då det. När en inre bild av Jesus planteras in i våra hjärtan kan det leda till helt andra konsekvenser. Dock aldrig konsekvenser där  själva grundtanken förfuskas, den att Jesus gav sitt liv för oss.

(Se även ”Med mina glasögon 6”, 14 21 Verkligheten en, synvinkeln något annat)

Bibelstudium i Vivalla den 14 april 2021

Endast Herren kan ge räddning

8För fram dem som är blinda fast de har ögon,

döva fast de fått öron.

9Alla folk har samlats, folkslagen möts.

Vem bland dem kunde förutsäga detta

eller förkunna vad som förut skett?

Låt dem kalla sina vittnen, så att de får rätt

och de som lyssnar blir övertygade.

10Men ni är mina vittnen, säger Herren,

min tjänare, den som jag har utvalt,

för att ni skall få insikt och tro mig,

förstå att jag är Gud.

Ingen gud har blivit till före mig,

ingen skall komma efter mig. (Jesaja 43:8-10)

Först om läget för det Israel profeten adresserar. 

Babylonisk fångenskap, uppgivenhet, hotande upplösning både religiöst, socialt och nationellt. Mänskligt att döma kan det inte bli sämre.

Sen om läsning av texter, även bibeltexter.

Textens nu (dvs när texten brukas) är i bästa fall en spegling av textens då. Textens huvuduppgift är att vara en tjänare åt nuet. Så med alla intryck vi fått, all kunskap vi äger. Allt transporteras till nuet att tas i bruk av och betjäna nuet.

Om bibelstudier.

Även bibelstudiet står i tjänst åt nuet. Bibeltexten nu-tolkad, inte omtolkad till dekoration för annat, har till uppgift att betjäna nuet.

Nu till texten.

Profetian ovan avspeglar vilsenhet men en vilsenhet och en uppgivenhet som bemöts med absolut tro på en Gud som inte överger de sina och med en försäkran om att Gud är den ende och den ojämförbare. 

Vilsenheten beskrivs som andlig blindhet  och dövhet. Texten tecknar  dessutom i korta ord hur människorna trots sin andliga oförmåga försöker finna sina utvägar. Övertygande vittnesmål är det provisorium man får ta till för att komma framåt.

Men bakom allt och i allt befinner sig Israel, Guds utvalda folk, i ett upplösningstillstånd. Deras identitet som gudsfolk och nation håller på att försvinna. Det är den allmänna bakgrunden till texten.

I v 10 f  förvandlas  profeten till en Guds mun som tilltalar sitt folk. Gud försäkrar sig ha allt i sina händer. Trots alla vidrigheter och all skuld som det utvalda folket dragit på sig har Gud inte övergivit sitt folk. Räddningen finns i honom och enbart i honom. Hur denna räddning konkret skall ta sig uttryck  anges inte. Det får bibelläsaren själv finna ut genom att läsa Jesaja 43 i sitt sammanhang. Och detta sammanhang är för oss bibelläsare Jesaja 40-55.

Slutligen tillämpningen

Man behöver inte särskilt mycket av föreställningsförmåga för att inse att vår situation som kristna i Sverige har sina likheter med den babyloniska fångenskapens Israel. Vår identitet som kristna är akut hotad och de kristnas trosvisshet är fått märkbara törnar.

Hur jag personligen försöker värja mig genom att gissla den svenska sekularism som jag benämner förvänd religiositet känner mina regelbundna läsare till. Vad som här skall tilläggas är att Jesajatexten ovan är bland det som uppmuntrar mig  i min tro på en Gud som trots allt har helheten i sina händer.

Jag får alltså mitt i det kristet religiösa upplösningstillstånd som jag och min omgivning befinner mig i anledning att ”brösta” upp mig. Jag kan med bevarat självförtroende lita på att Gud har allt i sin hand.

Annorlunda vore om jag befann mig i överläge. Då vore det synd att vara självsäker. Med inkänning måste jag i sådana sammanhang lyssna på dem som har invändningar och kommer med alternativ. Nog får jag fortfarande tro på att Gud har allt i sin hand. Men att Gud i mitt överläge skall stå vid min sida kan jag långtifrån ta för självklart.

Vem har lärt mig om denna dubbla hållning. Ingen mindre än Jesus själv.