(Se även ”Med mina glasögon 2” 21 17 Påverkans kall.)

Bibelstudium i Vivalla den 24 maj 2017

5När ni ber skall ni inte göra som hycklarna. De älskar att stå och be i synagogorna och i gathörnen för att människorna skall se dem. Sannerligen, de har redan fått ut sin lön.  6Nej, när du ber, gå då in i din kammare, stäng dörren och be sedan till din fader som är i det fördolda. Då skall din fader, som ser i det fördolda, belöna dig.  7Och när ni ber skall ni inte rabbla tomma ord som hedningarna; de tror att de skall bli bönhörda för de många ordens skull.  8Gör inte som de, ty er fader vet vad ni behöver redan innan ni har bett honom om det. Evangelium enligt Matteus kap 6 v 5-8

Orden ovan återfinns i evangelium enligt Matteus kapitel sex. Det betyder i Jesu Bergspredikan. Kapitlet i sin helhet handlar om allmosor, bön och fasta. Böneavsnittet ovan avslutas med en mönsterbön, ”Vår fader”.

Kapitlet hålls ihop av en anklagelse, gemensam för såväl avsnittet om allmosor som det om bön och fasta. Jesus anklagar de sina för att vända upp och ned på verkligheten. I stället för att ära Gud i sina fromhetsövningar upphöjer de sig själva. Fromhetsövnin-garna är omvandlade till självskryt.

Den ”uppochnervändningen” är, om man får tro bibeln, människors grundsynd. Den drabbar alla, fromma som ofromma. I det här fallet uppenbarligen även Jesu lärjungar.

Fortfarande är det även i kristna sammanhang frestande att göra sig själv viktigare än Gud. Men i och med det rycker den kristne upp själva grunden för sin existens som kristen. Hon blir som alla andra, bara så att hon låtsas vara annorlunda.

Varför är det då så fel att sätta sig själv i centrum? Därför att det är onatur. Människan är trots sitt höga värde aldrig nummer ett, alltid nummer två. Nummer ett är den som ger livet, nummer två den som får livet. Äran tillkommer i första hand Gud, inte människan.

Vi får som kristna fel perspektiv om vi inte inser detta. Vi håller oss själva för ”märkvärdiga”, när det märkvärdiga är att Gud gett oss det som är märkvärdigt med oss.

Av detta följer

att en människa inte skapar om hon så är konstruktör av yppersta märke. Hon tar vara på det hon fått av Skaparen.

att en människa aldrig i egentlig mening samarbetar med Gud, hon samverkar utifrån förmågor hon fått av sin Skapare.

Det finns kanske några få som läser detta och säger sig inte tro på Gud. Välj i så fall bort ordet Gud och tala istället om givaren. För en givare måste det ju finnas. Om inte vore ju livet en omöjlighet.

Slutligen om bönen, den rätta bönen. Den skall ske enskilt anbefaller Jesus och dessutom inte vara ett rabblande av tomma ord. Men positivt då? För mig skall den innehålla mina funderingar, små som stora, mina önskningar, mina aggressioner, min längtan liksom min sorg. I samtalet med Gud, ibland brottningen med Gud, omvandlas jag förhoppningsvis i mitt inre och blir till det jag är menad att vara. Det betyder en människa som tar emot livet som en gåva, en människa som tror livet vara menat att levas i Jesu efterföljd. För egen del avslutar jag min bön genom att bedja den bön som Jesus lärt oss och som direkt följer på den text jag nyss lagt ut. D v s med Vår fader osv.

(Se även ”Med mina glasögon 2” 20 17 Min trovärdighet)

Bibelstudium i Vivalla den 17 maj 2017 

16Nej, säger jag, låt er ande leda er, så ger ni aldrig efter för köttets begär.  17Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill.  18Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen. Paulus brev till galaterna kap 5 v 16 ff

      Några versar innnan texten ovan skriver Paulus att vi som kristna är kallade till frihet. (Gal 5:13 a). Vad han menar är att en kristen slipper vara regelstyrd. Hon behöver inte ständigt tänka efter vad som är tillåtet respektive otillåtet. Det har hon inom sig. Det hjälper henne Anden med.

Vilken Ande? Kristi ande, en kristen förutsätts nämligen vara uppfylld av den verklighet som Kristus levde i. Men Kristus är ju idag inte bokstavligen närvarande. Han är det genom sin Ande, Kristusanden. Därför är det i Kristusanden vi lever, en slags kärleksande som gör oss fria i våra möten med varandra. Vi vet intuitivt vad vi skall göra. Jesu kärlek manar oss.

Nu finns det trots allt regler även för den som lever i tron. Men dessa regler är inga hårda bud som tvingas på oss. De är att likna vid lockrop, som vi känner att vi vill följa, påminnelser som vi är tacksamma att vi får.

Vad är det då att vara uppfylld av Jesu kärlek, av mig kallad Kristusanden? Det är inte främst att stå till svars för trossatser, mer att vara uppfylld av Jesu försoningsanda som i sin tur är förbunden med tillit till Gud. Mer om detta vid senare tillfällen. Men att tänka sig att äga Kristusanden utan att egentligen bry sig om vad Jesus stod för är omöjligt.

Men Jesusengagemanget till trots är det ändå lätt att ramla ur. Det sker faktiskt dagligen. Vad händer då? Jo regelstyrning är enda möjligheten för att kunna hanka sig kvar i ”nådaståndet”. Ju sämre det är beställt med Kristusanden desto fler regler går det åt för att till nöds överleva som kristen.

Men det värsta med reglerna är att dom snedvrider mig. Snedvrider i den meningen att jag tror att min observans är det samma som äkta fromhet. Tydligast visar det sig i att jag nedvärderar dem som inte gör precis som jag.

Egentligen är det inget konstigt med vare sig Kristusanden eller de kristna bestämmelserna. Det är med dom som det är i vardagslivet.

Att vi kör till höger i trafiken jämför jag med de påminnelser och lockrop som jag ovan talade om. Att vi av tvingande lagstiftning tvingas hålla fingrarna i styr så att vi inte tar det som inte tillhör oss, eller beter oss kränkande mot våra medmänniskor, jämför jag med de kristna regler som åläggs oss när det inte längre går automatiskt att följa Jesus.

Vad är det då som åstadkommer denna pendling mellan det ena och det andra, mellan Ande och lag. Paulus tror sig ha svaret. Två makter ligger i strid med varandra förkunnar han. Å ena sidan ”köttet” som drar neråt, är sig själv nog och som enbart ser till sitt eget bästa, å andra sidan ”Anden”, det är Kristusanden, som inget annat vill än försoning, uppbyggelse och Gudstro.

Vi lutheraner är pessimister. Vi har upptäckt att vi ständigt pendlar mellan köttet och anden. Men ett är ändå säkert även bland oss. Att det är så ljuvligt att leva i Kristusanden att den sidan av verkligheten så småningom börjar väga över. Att slippa att kriga med lagar, regler och ständig observans känns som en befrielse.

(Se även ”Med mina glasögon 2” 17 19 På vetenskaplig grund?)

Bibelstudium i Vivalla den 10 maj 2017

Israeliterna bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen.  21Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt.  22Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten. (2 Moseboken kap 13 versarna 20-22

Berättelsen om israeliternas befrielse från slaveriet i Egypten och deras vandring genom öknen till det utlovade landet är central både för judar och för oss kristna. Både det ena och det andra i den berättelsen biter sig fast i våra sinnen och påverkar vårt sätt att orientera oss i tillvaron, talet om molnpelaren och eldpelaren inte minst.

Nog kan förstås uppbyggelse vändas i dess motsats. Detta när vi upplysta svenska kristna fastna i frågan om det verkligen var som det står. Är det bokstavligt sant det där med moln- och eldpelaren? Många nutidskristna har svarat nej på den frågan och sen lagt detta nej till andra nej. I slutändan har nejen blivit så många att man lämnat den kristna arenan och sökt nya hållpunkter i sina liv.

Nog har jag själv mina dubier. Detta inte minst eftersom jag vet en del om hur berättelsetraditioner uppstår, utvecklas och infogas i tankemönster. Detta må gälla såväl bibelns berättelser som andra berättelsetraditioner.

Skillnaden mellan mig och många andra är att jag inte sluter mig inom mig själv i mina funderingar. Jag tar upp dem i mina samtal med Gud. Samtal som blir till daglig bönekamp. Att isolera mina funderingar till något privat som ingen annan har med att göra kommer inte i fråga. Då blir jag snart som ett rö för vinden, ett rö som låter sig föras än hit än dit beroende på tidsandan.

Bön för mig är inte enbart ritual, även om ritualer har sina fördelar. Bön för mig är samtal med Gud, om Du så vill brottning med Gud. I bönen tar jag upp mina frågor, vänder och vrider på dem i ständig dialog med Gud. Det är långt ifrån säkert att jag kommit fram när bönen är slut. Ofta får jag vid nästa bönetillfälle börja där jag dagen innan slutade.

Inte heller så att jag döljer mitt innersta och försöker framstå som frommare än jag är i mina böner. Förutsättningen i min bönekamp är fullständigt uppriktighet. En uppriktighet som jag vill skall fortsätta även i min dagliga brottning med livets och vardagens frågor. Till detta hör att jag anstränger mig för att sätta mig in i det jag brottas med. En ansträngning som måste få vara mödosam.

Bönekamp är alltså det ena, men inte det hela. Min bönekamp ändar alltid i förböner, lönlösa förböner kan det tyckas, eftersom dem jag nästan alltid ber för dem som är verkligt illa ute. Oftast beror detta på kronisk sjukdom eller tycks det kronisk benägenhet till vanföreställningar. Men jag ger inte upp. Sen slutar alltid mina böner i Herrens bön.

Åter till molnpelaren och eldpelaren. Deras funktion var att föra israeliterna rätt i deras långa ökenvandring. Tron på Gud har också ett enda syfte, det är att ge människor en orienteringspunkt, ett riktmärke. Envist håller jag fast att Gud är det riktmärket, den Gud som Jesus tillbad. Denna min inställning är den yttersta orsaken till min aldrig upphörande bönekamp.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 18 17 Värdeskalornas påverkan)

Bibelstudium i Vivalla den 3 maj 2017

5Det skall komma en tid, säger Herren, då jag skall låta ett rättfärdigt skott växa ur Davids stam. Han skall vara konung och härska med vishet och skapa rätt och rättfärdighet i landet… Jeremia 23 v 5 a

7Därför skall det komma en tid, säger Herren, då man inte längre säger ”Så sant Herren lever, han som förde israeliterna ut ur Egypten”  8utan ”Så sant Herren lever, han som förde Israels ättlingar ut ur Nordlandet och hämtade hem dem från alla andra länder dit han fördrivit dem, för att låta dem bo i deras eget land.” Jeremia 23 v 7 f

Det skall komma en tid, profeterar Jeremia, i textorden ovan gör han det två gånger, då allt skall bli bra igen. I vanliga fall sade han tvärtom. Tiden är ute. Det hjälper inte att åberopa sig på företrädet att tillhöra det utvalda folket. Det duger inte att luta sig mot att den Gud som förde er (israeliterna) ut ur Egypten, även i fortsättningen skall lotsa sitt folk ut ur svårigheterna. I stället skall Gud straffa sitt folk. Jerusalem skall gå under, landet skall ockuperas, folket föras ut i fångenskap.

Varför? Därför att folket glömt den Gud som fört den ut ur Egypten, glömt den rättfärdighet som var förutsättningen för deras utvaldhet.

Men förvisningen var inte slutet, straffet inte för evigt, förkunnade Jeremia. Den tid skall komma då Guds utvalda folk skall upprättas igen. ”Ett rättfärdigt skott skall växa ur Davids stam”. De fördrivna skall åter få bo i sitt land.

Så långt min parafras av texten. Nu till mina reflexioner. Först om det som fanns i huvudet på varenda israelit under Jesu tid, ja fortfarande är det bland judarna idag; att Gud befriade sitt folk från slaveriet i Egypten, en räddning som kulminerade i att havet delade sig och räddade de flyende, medan det slog samman över förföljarna och dränkte dem (2 Mos 15:1-11)

Vi dagens européer må värja oss mot tankar i den riktningen, förfäras över brutaliteten mot de förföljande egyptierna som alla dränktes med man manskap och allt. Humaniserade judar gör som vi. De tar berättelserna bildlikt men bevarar bilden av den Gud som bevarar sina utvalda.

Inte heller vi skall vända ryggen till. Grundläggande föreställningar, förkortade i berättelser och kärnord, är sånt som vi människor inte kan leva förutan. Alla bärs vi, medvetet eller omedvetet, av bilder, berättelser och grundläggande föreställningar, som formar våra liv.

Vi kristna håller fortfarande fast vid berättelsen om befrielsen ur Egypten och om havet som delade sig. Men vi har inte stannat där. Vi tar hellre upp Jeremias ord om det rättfärdiga skottet ur Davids stam som skall skapa rätt och rättfärdighet i landet. Men landet det är för oss inte enbart Israel, utan den kristna församlingen var den än befinner sig på vår jord. Än hellre sammanfattar vi den sanning som bär oss i ett kors som berättar om Jesus som inte bara dog för oss men också uppstod för att vi skulle få leva.

Men det är med oss som det var på Jeremias tid. Israel må ha varit förankrade i sanningen om Guds befrielse ur Egypten. Men folkets orättfärdighet gjorde alla inre bilder verkningslösa. På samma sätt med oss. Vad hjälper det med tron på korset, om vi i våra liv förnekar korsets sanning.

Jag har funderat över vad det är som ersätter våra idealbilder när vi är otrogna mot dem. Förvisso är det svårt att komma åt detta. Låt oss kalla dem motbilderna skyr ljuset, vill inte avslöjas och är därför konturlösa. Men skam den som ger sig. Med ärlighet och ansträngning går det. Åtminstone är det min erfarenhet.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 17 17 Öppna, liva, påverka)

Bibelstudium i Vivalla den 26 april 2017 

3Välsignad är vår herre Jesu Kristi Gud och fader. I sin stora barmhärtighet har han fött oss på nytt till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda,  4till ett arv som inte kan förstöras, fläckas eller vissna och som väntar på er i himlen.  5Ty Guds makt beskyddar er genom tron fram till den frälsning som finns beredd att uppenbaras i den sista tiden. (1Petr 1:3 ff)

 23Ni är ju födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord, (1 Petr 1:23)

      Orden ovan är hämtade från Första Petrusbrevet. Det är med dessa som med de sena Paulusbreven, bara så mycket tydligare. De kristna sanningarna är staplade på varandra. De personliga särdragen är få och likheterna med andra brev är många. Det är som orden ingick i en komprimerad grundkurs i kristendom. Allt återspeglar äktkristen tro, bara så att den personliga våndan, det personliga tilltalet och livet saknas. Jämför med t ex 2 Korinthierbrevet så märker ni skillnaden.

För att gå vidare på den inslagna vägen är versarna ett till och med tre ovan som djupfryst torsk; frusen och paketerad direkt på fångstplatsen, prima vara alltså. Men oätbar tills den tinats upp och tillagats. Men väl tillagad blir den både näringsrik och smaklig, en kvalitetsprodukt man svårligen kan vara utan.

Mer eller mindre är hela bibeln som djupfryst torsk, men här mer än annars.

Utan bildspråk är bibelord, som de här ovan, ord utan levande sammanhang och som sådana lämpliga att lära utantill men det är allt. Satta i sammanhang får orden liv och blir vad de är menade att vara, Guds levande ord. Se vers 23 ovan.

Ytterligare bara en sak. ”Djupfrysta” bibelord, texten ovan är ett bra exempel, är också ”sammanpackade”. Mycket skall få plats på liten yta. För att innehållet skall få liv måste var sak tas för sig och sen sättas i ett sammanhang. Upptining alltså och sen var sak för sig.

I textorden ovan är det uppståndelsen som står i centrum, Jesu uppståndelse. Hur få denna uppståndelse levande? Genom att sätta uppståndelsen i samband med Jesu död. Om Jesu död sägs det i 1 Petr 1:19 att vi friköptes genom ett lamm utan fläck, Kristi dyrbara blod.

”Upptinat” står detta för att Jesus satsade sitt liv på att förnya den religion som var hans egen. Han förnyade inte genom att konstra med de gammaltestamentliga bestämmelserna och lagarna. Han tog orden som de stod där. Men han relaterade Gudsorden till de människor han mötte. Han läste dem som stränga domsord förbundna med den största barmhärtighet. En närmast omöjlig ekvation, bara inte omöjlig för honom. På hans förkunnelse följde dödsstraff och på tredje dagen uppståndelse. Ett straff som vi i liten skala dras ner i och en uppståndelse som vi dras upp ur när vi låter våra liv präglas av Kristus. Detta med hopp om det som sker på ett förberedande sätt här och nu skall bli fullkomnat i evigheten.

Alltså denna död och denna uppståndelse blir levande först när den tillämpas. Det betyder tillåts leda till ett förnyat sätt att leva.

Detta om det viktigaste som vår ”djupfrysta” text kan innebära när den tinas upp. Men det finns mer att hämta.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 16 17 Familjen, välfärdssamhällets föregångare)

Bibelstudium i Vivalla den 19 april 2017

 1Kom, låt oss vända tillbaka till Herren! Han rev, och han skall läka oss, han slog, och han skall förbinda oss. 2Han ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp, så att vi får leva inför honom. 3Låt oss lära känna honom, låt oss sträva efter kunskap om Herren. Så visst som gryningen skall han träda fram, han skall komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden. (Profeten Hosea kapitel 6)

Gud är oundviklig, inte namnet men verkligheten bakom namnet. Verkligheten tvingar fram bekännelsen; tillvaron måste ha en givare, våra liv en yttersta grund.

Föreställningarna om Gud växlar. Till och med inom bibelns pärmar skiljer sig teckningen av Gud åt.

I våra kyrkor identifieras Gud med Jesus. Det var Gud som steg ner till jorden i Jesu gestalt. Gud blev ett barn. Alla vi kyrkobesökare har hört detta tal inte en gång utan många.

För att få reda i våra tankar om Gud har vi ställt upp djävulen som en Guds motpol. Livets kamp är en kamp för Gud och mot djävulen.

Både det ena och det andra talet har skäl för sig. Både Guds människoblivande och kampen mot djävulen återfinner vi i bibeln.

Men där finns också annat. I dag står profeten Hosea för detta andra. För profeten är Gud en Gud som både river oss och läker oss. Gud både slår och förbinder.

Vilka oss? Ursprungligen Efraim, en stam i Israel, men också oss som förbundit våra liv med Jesus och med bibelns Gud. Dessutom är orden generella. Det är inte bara judar och kristna som Gud river och läker, slår och förbinder. Det gäller oss alla.

Livet innebär nämligen både slag och läkedom, både sjukdom och hälsa, både framgång och motgång, både smärta och befrielse.

Mycket av det svåra kan undvikas genom sunt liv och goda vanor, genom ett gott samhälle och god omvårdnad. Åtminstone kan många av oss skjuta fram det onda. Men det svåra låter sig aldrig slutgiltigt övervinnas.

Det oförklarliga lidandet är ända in i märgen oförklarligt inte bara för mig utan för alla. Min granne dog i sina bästa år och vad jag vet hade hon inget ont gjort. Gud både rev och slog, om jag tillåts använda Hoseas ord och jag vet inte varför.

Profeten Hosea ger oss denna bild av Gud och en människa med öppet hjärta kan inte förneka sanningen i hans ord om att Gud både river och läker, både slår och förbinder.

Men därmed är trots allt inte det speciella i Hoseas ord uppmärksammat. Orden om att Gud ger liv efter två eller tre dagar, att Gud reser oss upp på den tredje dagen är det alldeles speciella i Hoseas profetia.

Kyrkan och jag med kyrkan har läst in Jesus i Hoseas ord. Kyrkan har inkluderat Jesus i såväl Guds nedbrytande som hans uppbyggande verk. Hans ord om att resas upp efter tre dagar är för oss en profetia om Jesu uppståndelse på den tredje dagen.

Mitt livs signum är mitt förbund med Jesus. Och som en Jesu lärjunge läser jag in mitt livs olycka och lycka i Jesu livsöde. Dennes död och uppståndelse är också min död och uppståndelse.

Jag tror alltså inte att jag som kristen skall bli friad från allt ont och svårt, men jag tror att mitt liv är fogat till Jesu död och uppståndelse.

Ta detta som min trosbekännelse.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 15 17 Välfärdssamhället som motkraft)

Bibelstudium i Vivalla den 12 april 2017

5Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. 6Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud 7utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss. När han till det yttre hade blivit människa 8gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. 9Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn, 10för att alla knän skall böjas för Jesu namn, i himlen, på jorden och under jorden, 11och alla tungor bekänna att Jesus Kristus är herre, Gud fadern till ära. (Paulus brev till filipperna kap 2 v 5-11)

Jesus som motkraft

Följande är ett utdrag ur ”Med mina glasögon 2”, 15 17 Välfärdssamhället som motkraft, publicerad på min hemsida samtidigt som detta bibelstudium.

Präster blir vi inte av med. Skyfflar vi undan vissa, kommer andra i deras ställe. I dag heter prästerna författare, psykologer, politiker och intellektuella. Att de inte med gemensamma krafter drar åt samma håll känner alla till… Ändå måste sägas att förvånansvärt stor enighet råder. Har vi någonsin varit lika eniga som idag?! Det är som stavade vi alla på samma bekännelse. Vi bekänner oss till människors lika värde, till frihet, jämlikhet och broderskap. Vi tror på jämställdhet mellan könen, på demokrati, på humanitet och omsorg som spränger gränser.

Där handlade det om välfärdssamhället, här om Jesus som motkraft. Jesus är nämligen inte kraften i vårt samhälle, han är motkraften. Så är det i dag och så har det alltid varit.
Motkraft, kan det stämma? Innebär inte Jesu inflytande förstärkning av de värden som nutidens idéledare förkunnar? De flesta kristna tycks mena det. Det finns de som anser att franska revolutionens motto ”Frihet, jämlikhet och broderskap” är Kristi evangelium i förnyad form.

Nog är nutidens humanism med rötter i sjuttonhundratalets omvälvningar i långa stycken samstämmig med essensen i Jesu budskap. I vissa avseenden t o m identisk med den.

Skillnaden består i att det ena budskapet är riktat utåt, det andra inåt. Åtminstone har det blivit så. Revolutionens motto riktades utåt och resultatet blev överväldigande. Det blev signalen till västerlandets demokratisering och humanisering. Samtidigt följde med budskapet biverkningar av fruktansvärt slag. Franska revolutionen ändade i mord och blodbad på oliktänkande. Ryska revolutionen i Stalins utrensningar och nutidens tillämpning har lett till framväxten av välfärdssamhällen med höga murar mot dem som befinner sig utanför.

Sådana följder är omöjliga för den som låter dagens text styra sitt liv. Paulus bekännelse till Jesus låter sig inte omvandlas till ett budskap gällande andra. Endera kommer orden att gälla mig, eller blir de meningslösa. Efterföljelse är den enda möjliga tolkningen av Paulus bekännelse till den Kristus som ödmjukade sig och gav sitt liv.

Alltför många av oss kristna har blott i ytlig mening tagit till oss Paulus ord. Det betyder låtit dem bli till kristna paroller. Alltför få har gjort efterföljelsens evangelium till sin livsväg.

Tänk om det hade blivit flera. Det hade massakrerat samhällsstrukturer, där den höge upphöjs och den låge trampas under fötterna. Det hade slagit sönder regelverk vid lönesättning och gjort feminismens krigsretorik onödig. Det hade förändrat samlevnadsmönster och gränsdragningar. Säg allt vad det hade inneburit.

Kristen tro av idag kan liknas vid en sovande björn. Den etiskt religiösa kapaciteten finns där men den kommer inte till användning. Först när björnen vaknar visar den sin kraft. Först kristen tro i tillämpning är något värd. Och vad den är värd, vet vi inte till fullo. Den har nämligen aldrig tillämpats fullt ut.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2, 14 17 Sedvänjan förändrar normen och normen sedvänjan)

Bibelstudium i Vivalla den 5 april 2017

Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” Nikodemos svarade: ”Hur kan någon födas när han är gammal? Han kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” Jesus svarade: ”Sannerligen, jag säger dig: den som inte blir född av vatten och ande kan inte komma in i Guds rike. Det som har fötts av kött är kött, och det som har fötts av ande är ande. (Evangelium enligt Johannes kap 3 versarna 3-6)

Nikodemos, han tillhörde judarnas råd, dyker upp på tre ställen i bibeln och då enbart i Johannesevangeliet. Fascinerad av Jesus, samtidigt fylld av obesvarade frågor, kommer denne till Jesus på natten för att få veta mera. Så långt den yttre ramen.

Jesu svar på Nikodemos frågor har evangelisten Johannes i sitt evangelium renodlat i grundläggande trosutsagor framställda i kortform. Samtalet med Nikodemos blir därmed brukbart för alla som vill veta hur evangelisten Johannes uppfattade kristen tro.

Mot den bakgrunden känns det naturligt att också min utläggning blir min tolkning av evangelistens tolkning av trons innebörd. Ett slags ”omtag” alltså.

I bibelns inledning (1 Mos 1:2) får vi lära oss att jorden i begynnelsen ”var öde och tom, djupet täcktes av mörker och en gudsvind (=Guds ande) svepte fram över vattnet”.

Vatten och ande var alltså från begynnelsen, vatten och ande var själva förutsättningen för livet. Kristen tro förkunnar mot den bakgrunden ett ”omtag”, en återgång till det grundläggande, till livet ”i vatten och ande”, till ett liv som genom människornas sätt att leva till stora delar gått förlorat. Den förkunnar att det är nödvändigt att födas på nytt till det ursprungliga livet, livet i Gud och av Gud. Att bli kristen är att gå tillbaka till det liv vi är skapade till.

Hur skall nu det gå till ? frågar sig Nikodemos. Evangelisten låter Jesus svara med en hel utläggning. Denna utläggning går ut på att det är Gud som skall åstadkomma det nya, den Gud som genom sin sons upphöjelse på korset gjorde allt nytt (Joh 3:13-15). Tron på denne Kristus, d v s förtröstan på att Gud verkar i Kristus innebär den nyfödelse som är förutsättningen för det nya livet.

”Omtaget” är alltså åstadkommet av Gud genom Kristus. ”Omtaget” är därmed något jag får inte något jag gör. ”Omtaget” är att ta vara på det som är mig givet, inte att lyfta sig själv i håret.

Så långt min förståelse av Johannes. När jag går till övriga texter i Nya testamentet finner jag inget som motsäger detta sätt att se. Överallt är det Gud som har initiativet och i alla sammanhang är det Jesus som förkroppsligar Guds vilja. Och ett entydigt nytestamentligt vittnesbörd låter Jesu kors vara nyfödelsens själva ”Big Bang”. Och resultatet blir på ett eller annat sätt alltid ett liv i ”vatten och ande”. Uttryckssätten kan växla.

Vad är det alltså att vara en kristen? Det är att satsa allt på ett kort, att lägga allt i Jesu händer. Sen ta emot och ta vara på. Och resultatet blir ett liv i ”vatten och ande”, det betyder ett liv som det ursprungligen var menat.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 13 17 Den trolösa värdegrunden)

Bibelstudium i Vivalla den 29 mars 2017

Då sade Maria: ”Min själ prisar Herrens storhet 47min ande jublar över Gud min frälsare: … Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. (Evangelium enligt Lukas kap 1 v 46, 51-53)

      Texten utgöres av ett utdrag ur den havande Marias lovsång när hennes släkting Elisabeth hade välsignat henne och det barn hon väntade.

     Maria svarade alltså Elisabeth med en lovprisning till Gud av högsta poetiska kraft. Det låter som poesi hämtad från Psaltaren. Hennes lovsång platsar utan tvekan bland Psaltarens psalmer.

Fråga mig inte hur hon bara kunde. Det vet varken jag eller någon annan. Däremot leds jag till att besinna att vi kristna inte är några individualister. För oss är det ingen dygd att visa upp egen fromhet, däremot att återspegla Jesus i våra liv. En helgad kristen lever närmast i symbios med Kristus.

Varför då inte också hämta vår fromhet från Maria, Jesu moder. Låta hennes lovsång bli också vår.

I det här fallet skulle det betyda att vi bar from poesi, gärna från Psaltaren och varför inte just Marias lovsång, inom oss. Det finns dom av oss som lätt lär sig poesi utantill. Med den nådegåvan inom sig blir det också möjligt att bära gudsordet inom sig i livets mångahanda. De av oss som har det svårare med den färdigheten får nöja oss med att låta oss uppfyllas av uppbyggliga tankar liksom av korta kärnord från den heliga Skrift

Det utsnitt i Marias lovsång som jag ovan citerat gör skillnad när vi tar det till oss. Det är gudsord som rubbar maktbalansen. Med Marias lovsång ljudande inom oss påverkar nämligen värdeskalorna. Gud blir inte en Gud som hyllar styrka, mänsklig talang och makt. Tvärtom störtar Gud denna världens stora, de som kallas härskare och som sitter på sina troner. Istället upphöjer han de ringa. Och då inte vilka ringa som helst utan de ringa som förtröstar på Herren och som hämtar kraften från honom.

Att i barnslig förtröstan tro att det är så gör det mesta annorlunda. Så stor skillnad att det bleve samhällsrevolution om tillräckligt många av hjärtat kunde sjunga som Maria. Vad skulle inte det innebära i de lågavlönades lönekuvert? Vad skulle inte det föra med sig på samhällsstruktur, på bostäder, ja på allt. Hur annorlunda skulle inte ryska revolutionen blivit om tillräckligt många Marior, oavsett om de var klädda i byxor eller kjolar, skulle ha stått på barrikaderna. De stora maktmissbrukarna skulle förvisso ha fallit även då, men Gud skulle samtidigt ha blivit ärad och med det skulle massavrättningar och förtryck kunnat undvikas.

Jesu tro var liv och handling, det har under den sista tiden stått allt mera klart för mig. Och Jesu handling var betingad av Guds ord och vice versa fick Ordet färg och innehåll av sin bärare. Jesus sade ingenting som inte var påverkad av de omständigheterna han just då stod i. Nu är vi inga ”Jesusar” och för den delen inte heller några Marior. Vi är vanliga Jesusefterföljare som dessutom idag upphöjer Jesu moder Maria. Vi får ha lämpliga bibelord i fickan alternativt bibelord ”in-memorerade” i våra hjärnor att ta till när omständigheterna kräver det. Den känslighet för Ordet som Jesus ägde har vi inte. Men vår situation är för den skull inte det sämsta. Med Marias lovsång inom oss skulle vi om vi var tillräckligt många kunnat skapa ett inomvärldsligt himmelrike. Åtminstone ger oss Marias lovsång anledning att tro det.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 12 17 Tron alltid längst fram)

Bibelstudium i Vivalla den 22 mars 2017

Sammanhanget: Kraftmätning på Karmel på 800-talet f Kr mellan Elia, Guds företrädare och baalsdyrkarna som höll på att ta över i Israel. Frågan var vems offer som var giltigt? För vem tände Gud elden på altaret? Enligt 1 Kunga-boken 18 blev resultat följande. Baalsprofeterna fick inte något svar från sin Gud, om eld på sitt altare, men Herren Gud kom Elia till mötes och tände elden på det altare som Elia hade byggt! .Berättelsen avslutas med följande bibelord:

Folket såg vad som hände och föll ner på sina ansikten och ropade: ”Det är Herren som är Gud, det är Herren som är Gud.” Men Elia sade: ”Grip Baals profeter, låt ingen enda komma undan!” När profeterna hade gripits lät Elia föra dem ner till Kishonbäcken och avliva dem där. 1 Kungaboken kap 18:39 f

      Guds ord skall föras vidare till nya generationer i ständigt nya tilltal. Så säger åtminstone vi som tillhör den lutherska kyrkogrenen. Frågan är bara hur vi skall förstå detta gudomliga tilltal. Särskilt när vi läser Gamla testamentet blir den frågan aktuell och då alldeles särskilt när vi ställs inför bibelord som ovanstående.

Grundregeln är att vi läser med ”Jesusglasögon”. Vi förstår bibelordet som vi tänker oss att Jesus skulle ha gjort det.

Med dessa våra glasögon påtagna blir den första versen i textordet uppbygglig. Israels Gud, Herren, är den sanne Guden, ropar folket. Översatt till oss är det Herren som är Gud, den Herre som står i förbindelse med vår Herre, Jesus Kristus. Detta desto hellre som Jesus i Ny testamentet regelbundet ges just namnet Herren.

Den Herre som verkar idag visar inte sin storhet genom att låta eld falla ner från himlen. Vår Herre gör storverk, men av annat slag. Varom inte blir kristen tro en tankefund, ett sätt att se, värdera och tro, men inget mera. Detta är nog bra, men det räcker inte. Jesus sade och det blev och så måste det fortfarande vara för att den kristna tron skall visa sin livskraft.

Frågan är bara på vilka områden tron skall visa sin påtagliga styrka. En sak är säker; det blir inga storverk med halvhjärtade kristna. Full överlåtelse är en förutsättning för trons liv. Men vad den överlåtelsen skall resultera i, det är frågan.

Ett står för mig klart. Det är att Guds väg idag inte är Elias. Denne gjorde som man tydligen gjorde på hans tid och fortfarande gör i Mellanöstern. Han utplånade sina motståndare genom att låta mörda dem.

Observera att detta står i bibeln. Brutaliteten i den bibliska världen är t o m påfallande. Det går inte att smita undan från detta.

Med mänskliga mått mätt håller mycket av innehållet i vår Heliga Skrift rent sakligt inte måttet. Det duger inte att med bibehållet samvetet bara läsa som det står och sen göra därefter. Det skulle i det här fallet leda till en katastrof. Vem vill kallas taliban? Vem vill döda på öppen gata?

Räddningen är Jesusglasögonen. Det betyder att den framkomliga vägen är att konsekvent förstå bibeln som Jesus gjorde det. T o m, som för en del av oss, förstå Guds vilja specifikt utifrån det sista skedet i Jesu liv, dagarna när Jesus dog och uppstod.

Från Jesu död hämtar vi, de korsmärkta kristna, livsuppgiften. Vårt liv är offer, offer för det gemensammas liv. Vårt liv är samtidigt uppståndelse, det betyder kraft och glädje. Utifrån korset ropar vi vårt; ”Herren är Gud”. Detta inte därför att vi förstått sanningen. Men vi har fått veta så mycket som vi behöver veta.