(Se även ”Med mina glasögon. 67 Samhörighet korrumperar)

Bibelstudium i Vivalla den 17 juni 2015

Och jag hörde liksom rösten från en stor skara och liksom rösten av stora vatten och rösten av stark åska: ”Halleluja! Herren, vår Gud, allhärskaren, är nu konung. Låt oss vara glada och jubla och ge honom vår hyllning. Ty tiden har kommit för Lammets bröllop, och hans brud har gjort sig redo. Hon har fått rätt att klä sig i skinande vitt linnetyg. Ty linnetyget är de heligas rättfärdiga gärningar.” (Uppenbarelseboken kap 19 v 6 ff)

Vad är själva drivkraften? Den frågan lönar det sig att ställa både nu och då. Aktuellt när jag förbereder detta bibelstudium är debatten om pappamånader. Dessa skall vara jämt fördelade. Varför? Därför att jämställdheten kräver det. Förstår man att det är där skon klämmer behöver man inte fastna i några sidospår när man diskuterar frågan. Det är min åsikt.

Vad är själva drivkraften? Det lönar sig att tänka så även i sitt bibelstudium. I det här fallet vad som drev Uppenbarelsebokens författare att skriva som han skrev. Eller rättare sagt profetera som han profeterade. Hela Uppenbarelseboken är nämligen i sin nuvarande form en profetia från 100-talet efter Kristus. Det är ett vittnesbörd från en man som ser in i framtiden och för den delen också i den egna samtiden. Bokens författare är Johannes. Att denne Johannes är besläktad med, kanske till och med identisk med lärjungen Johannes, tror jag mig veta. Språkbruket och tankeinnehållet avslöjar det.

Vad var det då som drev denne Johannes att profetera som han gjorde. Huvudsakligen berodde det på hans kärlek till Jesus. Det var grundmotivet. Innehållet låter sig beskrivas som en rad syner som enklast låter sig tolkas var för sig. Försöker man få systematik i Uppenbarelseboken hamnar man fel. Framför allt missar man att Johannes grundmotiv var hans Jesuskärlek.

Dagens text är en sådan profetia, eller kanske hellre en vision av hur framtiden kommer att te sig för dem som älskar Jesus. Deras kärleksrelation till sin mästare kommer att fördjupas. De blir när dagen D är inne ett med sin mästare i en kärleksförening som Johannes beskriver som ”Lammets bröllop”.

Dessutom ser Johannes i sin profetiska vision att dessa som älskar Jesus gjort sig förtjänta av att vara Jesu ”brud”. De har kvalificerat sig genom ”de heligas rättfärdiga gärningar”, står det. Men vad då, tänker jag vid en första genomläsning av texten. I så fall blir det inget bröllop över huvud taget. Vem är nämligen fullt ut rättfärdig? Men sen förstår jag att uttryckssättet är judiskt traditionellt. Viktigast är Jesuslärjungarnas kärlek. Att denna kärlek dessutom smittar av sig i kärleksgärningar är en självklarhet.

Skall man tro på denna profetia? För mig gäller att jag aldrig kan avfärda något som bär spår av Jesuskärlek. Det vore att rasera grundvalarna för min existens om den kärleken var en fiktion eller något tillfälligt. Så högt håller jag den kärleken att den för mig är gränslös. Alltså tror jag att den kommer att fulländas på den andra sidan tillvaron.

Samtidigt är jag skeptisk mot allt som faller utanför Jesuskärlekens ramar. Detta även om detta andra har sin plats inom bibelns ramar. Jag skall bekänna att jag har svårt med mycket som står bland annat i Uppenbarelseboken. Det betyder inte att jag vägrar tro på stränga bud och grym verklighet. Vad jag vänder mig mot är tankar och föreställningar som inte hör hemma i den korsfästes sammanhang. Sådana vill jag inte tro på. Ta det som min trosbekännelse.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 66 Rätten står aldrig på egna ben)

Bibelstudium i Vivalla den 10 juni 2015

Genom er skall jag visa min helighet inför folken. Då skall de inse att jag är Herren, säger Herren Gud. 24Jag skall hämta er hos de främmande folken, samla in er från alla länder och föra er till ert eget land. 25Sedan skall jag bestänka er med rent vatten och göra er rena. Ni har orenat er med alla era avgudabilder, men jag skall göra er rena. 26Jag skall ge er ett nytt hjärta och fylla er med en ny ande. Jag skall ta bort stenhjärtat ur kroppen på er och ge er ett hjärta av kött. 27Med min egen ande skall jag fylla er. Jag skall se till att ni följer mina bud och håller er till mina stadgar och lever efter dem. (Profeten Hesekiel kap 36 v 24-27)

Att få grepp om profeten Hesekiel är inte lätt. Viss hjälp får man om man i bibel 2000 läser noten till första versen i det första kapitlet. Då ser man att texten ovan hör till bokens avslutande del som skildrar Israels rening och återupprättelse. Framför allt måste man veta att profeten tillsammans med sitt folk var deporterad till Babylon under femhundratalet före Kristus och längtande hem.

Inte undra på att Hesekiel lyssnade efter minsta knäpp från Gud som handlade om att få komma hem igen. Detta särskilt som israeliterna förbundit så mycket av sin fromhet med tron på det egna landet som Guds speciella gåva till dem. Den som läser Gamla testamentet kan inte missa detta.

För att vi sena tiders barn skall få liv i gammaltestamentliga texter som handlar om israeliternas förhållande till det egna landet, behöver vi en alldeles speciell slagruta. Den slagrutan skall hjälpa oss att finna den etiskt moraliska substansen i de bibelavsnitt vi läser. För oss kristna är det självklart att Jesus är just en sådan slagruta, dessutom den bästa av dem alla.

Idag behöver vi för den delen ingen slagruta. Vem inser inte vikten av en ny ande och ett nytt hjärta. När vi är låsta av förutfattade meningar, märkta av förorätter och drabbade av orättvisor, behöver förnyelsens ande komma över oss som en livgivande fläkt. Eller med en annan bild, som ett förnyelsens bad. Det behöver man inte vara pingstvän för att inse.

Det kontroversiella är textens slutord om att följa Guds bud och stadgar och leva efter dem. Detta särskilt som så mycket i dessa stadgar i Gamla testamentet handlar om förpliktelser och löften som har med det egna landet att göra. Fosterlandskärleken är så att säga inbyggd i det gammaltestamentliga budskapet.

För att få reda i detta är slagrutan ett måste. Och inte vilken slagruta som helst. Slagrutan skall heta Jesus Kristus, punkt slut. Denne Jesus Kristus hjälper oss att böja av från det gammaltestamentliga tänkandet utan att för den skull göra rent hus med det. Jesus tar nämligen aldrig avstånd från löftena om det egna landet. Bara så att även det egna landet, d v s Israel, blir en andlig storhet och som andlig storhet något som skall stå i Guds tjänst. Och i Guds tjänst betyder för honom beredskap till tjänande. Överfört på oss; det egna landet, dvs de egna resurserna, skall inte föraktas eller förspillas, men användas till det gemensammas bästa.

(Se även ”Med mina glasögon” 65 Att kvotera – som att bussa in svarta skolbarn till vita skolor”)

Bibelstudium i Vivalla den 3 juni 2015

 4Hör, Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. 5Du skall älska Herren, din Gud, av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. 6Dessa ord som jag i dag ger dig skall du lägga på hjärtat. 7Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. (5 Moseboken kap 6, versarna 4-7)

Du skall älska Gud av hela sitt hjärta, lär oss bibelordet ovan. Gud skall vara allt för oss och de våra, allt alltid.

Och jag kan ta denna tanke till mitt hjärta. Gudstro av mera moderat slag kan i och för sig vara nyttig, men känns aldrig riktigt nödvändig. Det brukar inte göra så stor skillnad om gudstro finns i arsenalen eller inte, när tron är ett bland mycket i en människas inre. Först den helhjärtade hängivenheten till Gud gör skillnad.

Men hur är det med faran för religiös fanatism, frågar sig säkert mer än en. Brukar inte kärleken till Gud leda till fanatism och i förlängningen till katastrof. Å ena sidan en tro som får dela rum med mycket annat, å den andra en religiös hängivenhet som leder till fanatism. Är inte detta alternativen? Nej, svarar jag. Det är ”kärlekens sammanhang” som gör skillnaden.

Sammanhanget i 5 Moseboken 6 gör mig betänksam. Orden om att älska Gud står tillsammans med löften om det utlovade landet. I det landet finns det vackra städer som ”du inte byggt”, fyllda vattencisterner som ”du inte huggit ut”, ”vingårdar” ”som du inte planterat”. Allt gåvor från Gud till sitt utvalda folk, allt gåvor som befrämjar kärleken till Gud av ”hela” mitt ”hjärta”.

När Jesus med gillande citerar orden från 5 Moseboken 6 om att älska Gud av hela sitt hjärta (Mark 12:28-31 par) gör han ett betecknande tillägg ”och din nästa som dig själv”. Dessutom är sammanhanget nu ett helt annat. Här är inte tal om att älska Gud därför att Gud gett oss något på annans bekostnad. I stället citerar Jesus orden om kärleken till Gud för att slå hål på den skriftlärdes självtillräcklighet. Det lär oss sammanhanget. Och han tycks ha lyckats i sitt uppsåt. Den skriftlärde föll till föga, står det, och erkände att kärleken till Gud var viktigare ”än alla brännoffer och andra offer”.

Av detta inser vi att sammanhanget är avgörande. Älskar vi Gud samtidigt som vi sätter oss på andra, är kärleken till Gud inget värd. Men älskar vi honom samtidigt som vi har omsorg om andra, blir kärleken till Gud en oövervinnerlig kraft.

Tack och lov att Jesus såg till det väsentliga och bortsåg från det oetiska sammanhang som 5 Moseboken 6 står i. Jesus ignorerade att kapitel sex i Femte Moseboken bottnar i föreställningar om det goda i att roffa åt sig från andra därför att Gud lovat det. Istället placerade han in kärleken till Gud där den hör hemma. I det här fallet för att få en skriftlärd att se klart.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”. 64 Se inte ner på nynazisterna, försök förstå hur de tänker)

Bibelstudium i Vivalla den 27 maj 2015

Det skall komma en tid då jag utgjuter min ande över alla. Era söner och döttrar skall profetera, era gamla män skall ha drömmar, era unga män se syner. Också över slavar och slavinnor skall jag då utgjuta min ande. (Profeten Joel kap 2 versarna 28 f)

Vi känner inte mycket till om profeten Joel. Vad vi vet hämtar vi från en text på fem bibelsidor. Det är allt. Men mer behöver vi inte för att fånga det för profeten väsentliga. Profeten var uppfylld av två ting, dels av den katastrof som drabbat honom och hans omgivning, dels av den vision av framtiden han såg inom sig. Om båda dessa ting vittnar han.

Katastrofen bestod av en gräshoppsinvasion som förtärde allt liv omkring honom. Gräshopporna var i Joels ögon lik en fiendearmé som systematiskt utplånade alla mänskliga livsmöjligheter där de drog fram. Naturen hade alltså kommit i obalans med de mest förskräckande följder. Orsaken hade inte Joel svårt att upptäcka, folkets olydnad mot sin Gud var den utlösande faktorn.

Parallellerna mellan då och nu är inte svåra att finna. Olydnad ses fortfarande som orsaken till naturens uppror, uppror mot en miljö och en natur som personifierats av vår tids profeter. Inom parentes väntar jag på den dag miljö liksom Gud föräras med stor bokstav.

Mitt i eländet stod profeten, men han var långtifrån uppgiven. Räddningen skådade han i en vision, som noga räknat var tvådelad. Texten ovan sammanfattar den första delen i visionen.

I denna ser han den totala förnyelsen påbörjad. Gud griper in med en andeutgjutelse som är total, män och kvinnor, slavar och slavinnor, alla blir uppfyllda av en förnyelsens Ande.

Därefter fullbordas verket. ”Herrens dag” inträder i en världskatastrof som samtidigt innebär alltings förnyelse. I denna katastrof skall de flesta människor gå under. Endast de ”som åkallar Herrens namn skall bli räddade”.

Vad kommer nu detta oss vid? En hel del, visar det sig. Miljövänner har tagit till vara på visst i Joels vision, bekännande kristna på annat. Miljövännerna har känt igen sig i naturkatastrofen, vi kristna mest i den över kvinnor och män, slavar och fria, utgjutna Anden.

Personligen har jag fått hjälp att se Guds ande som något som upprättar och förnyar. Anden blir lik en frisk fläkt i tillvaron som gör att jag i profeten Joels anda ser klart.

Till detta klara hör att Guds ande inte är ett fåtals privilegium. Dessutom att Gud inte kan uteslutas i vare sig mina samtids- eller framtidsvisioner. I slutändan är det ändå på Guds existens allting hänger.

Men det skall erkännas att jag också viker av från profeten. Jag kan inte se ”Herrens dag” på det sätt profeten Joel såg den. Därtill är jag för mycket påverkad av en profet av andra dimensioner, Jesus Kristus. Men i aposteln Paulus efterföljd (Rom 10:13)har jag fastnat för profetens ord om att ”den som åkallar Herrens namn skall bli räddad”. Det ligger mycket i de orden. Orden har inte minst sin giltighet i det dagliga livet.

(Se även ”Med mina glasögon”, 63 Förstå viktigare än att kunna.

Bibelstudium i Vivalla den 20 maj 2015

 När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, ty ni har varit med mig från början.(Evangelium enligt Johannes kap 15 v 26 f)

Det finns mycket att säga om bibelns utsagor om den Helige Ande. Mycket som får även den kunnige läsaren av Bibeln att lägga pannan i djupa veck. Någon enhetlig lära om Anden lär det nämligen inte gå att utvinna med enbart bibeln som källa. Johannesevangeliet sticker ut genom att ge den Helige Ande namnet Hjälparen. Denne Hjälpare skall vittna om Jesus, dvs tydliggöra Jesus för sin samtid. För åtskilliga år sedan fastnade jag för detta sätt att se på Anden. I fortsättningen fram till dags datum jämkar jag andra sätt att se på Anden med Johannesevangeliets. För mig blir det viktigare än annat att den Helige Ande hjälper mig att se Jesus tydligt. Den hjälpen är Andens huvudfunktion. Följdriktigt kan Anden kallas Hjälparen.

Min egen vardag kan beskrivas på olika sätt. Bland annat kan den bestämmas som ständigt pågående försök att upptäcka Jesus. Jag försöker se honom i det politiska spelet, jag försöker upptäcka honom i det dagliga livet, inte minst i samspelet oss människor emellan, för att inte tala om mina försöka att påträffa honom i kyrkans liv.

Ibland, ja rätt ofta tror jag mig ha funnit spår av denne Jesus. Någon gång är spåren otydliga, ibland känns det uppenbart att det är Jesus jag skymtat. Tro inte att mina upptäckter enbart sker på kyrkans mark. Jesus rör sig på vidare fält Dock skall icke förnekas att det är i kyrkans sammanhang bilden blivit tydligast.

Vad grundar sig då mina upptäckter på? Naturligtvs till stora delar på min bibelkunskap. Genom den får jag ett överlägset jämförelsematerial som hjälper mig att se paralleller mellan Jesus då och företeelser idag.

Men kunskap är långtifrån det enda som hjälpt mig. Till kunskapen kommer intresset och lusten. Sen följer fantasin, intuitionen och sinnet för Jesus. Allt detta tackar jag Gud för. Jag tackar Gud som hjälpt mig via sin Ande att se det andra inte upptäckt.

De som känner mig vet hur mycket jag ”stångas” med min bibel. Jag vrider och vänder på texterna i försök att göra dem rättvisa. Och rättvisa är för mig att våga se vad som står i texterna, detta även om det blir obekämt. Särskilt det i texterna som direkt eller indirekt handlar om Jesus ger jag mig på. Bibelkritik är mig inte främmande, inte heller texter som kan vara etiskt/moraliskt tveksamma, undviker jag. Hela min inre andliga iver har jag vigt åt Skriftens studium.

I detta arbete händer det ofta att jag nästan visionärt anar att Jesu är nära. Skall sanningen fram tycker jag inte om att predika om inte mitt arbete med texten resulterat i någon form av vision av den levande Jesus Kristus.

Naturligtvis kan jag tacka min teologiska skolning för mina upptäckter. Men studier ger inte hela svaret. Dessutom finns hos mig fantasin, intuitionen liksom sinnet för Jesus. För det tackar jag Gud som genom sin Ande hjälpt mig att se det andra inte upptäckt. Utan denna hjälp hade jag alls inget sett.

(Se även ”Med mina glasögon”, nytt inlägg, 62 Sverigedemokraterna och den dolda agendan)

Bibelstudium i Vivalla den 13 maj 2015

 26Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.”… ”Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.” 33När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem. (Från 1 Moseboken kap 18)

Versarna ovan är hämtade från en berättelsetradition som återfinns i 1 Moseboken. Där låter berättaren Abraham be för den av synd och ondska fördärvade staden Sodom. Poängen är alldeles uppenbart att visa hur högt Gud aktar äkta rättfärdighet. Guds kärlek till de fromma i Sodom var så stor att Gud för deras skull lovade hålla inne med ett annars oundvikligt dråpslag mot staden. Av det följer att Gud även fortsättningsvis förmodas handla på likartat sätt. För de utvaldas skull håller Gud inne med sina dödsstötar mot orättfärdigheten.

Berättelsen är således en kärleksförklaring till sann fromhet. Gud aktar den fromme så högt att han för dennes skull gör undantag från den heligaste av regler, att på brott följer straff.

Det gick väl an för människor i gammal tid med sin begränsade utblick att ta till sig berättelser som den här ovan. Det går kanske fortfarande i trängre religiösa kretsar där man överröstar verkligheten med sina vittnesbörd om Guds godhet och bibelns sanning. Men i allmänhet kan vi inte blunda för en verklighet som talar ett annat språk. Vad brydde sig Gud om de fromma i Nepal. Ond som god förgjordes i rasmassorna. Inte undra på att det upplysta västerlandet obönhörligt låter sig sekulariseras. Gud räknar man inte med längre.

Men människan vore inte människa om hon släppte tron på högre värden och djupare mening. Jag ser våra politikers luftiga tal om kulturens värde som ett uttryck för detta. Utan att blinka lägger man ut stora summor av allmänna medel på projekt som man på dunkla grunder tror vara av allmänt värde. Kultur är förvisso ingen privatsak i politikers och intellektuellas ögon. Och jag hänger med. Inte protesterar jag mot de kommunala anslagen till olika former av kulturyttringar. Nog vill även jag att Örebros kammarorkester även i fortsättningen genom sitt spel skall vittna om en sanning som är större än den som det blinda ödet förkunnar.

Dessutom överger jag inte min tro på Gud. Jag släpper inte ens taget om den folkliga berättelsen ovan om hur Abraham bevekar Gud. Men jag tolkar om berättelsen. I min version behövs det bara en som är rättfärdig för att Sodom skall skonas. Dennes namn är Jesus Kristus. Och jag hänger upp min personliga trygghet på detta enda, att Gud för denne endes skull förskonar mig från ett öde som liknar Sodoms. Den tron hjälper mig att leva. Tala om trossprång.

(Se även ”Med mina glasögon”, 61 Själen som jag ser det)

Bibelstudium i Vivalla den 6 maj 2015

Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. (1 Johannesbrevet kap 4 vers 10)

Grundmotivet är avgörande. Det är detta som är drivkraften. Förstår du inte vad en människa innerst inne vill och är ute efter, begriper du egentligen ingenting om den människan. En biografi över en person må vara sann in i minsta detalj, har författaren inte förstått de inre bevekelsegrunderna, är biografin inte läsvärd.

Som det är med människor är det också med företeelser av annat slag. Har du inte knäckt koden har du missat saken. En matematiklärare som inte hjälper sin elev att förstå nyttan av multiplikationstabellen är en dålig lärare och en historielärare som bara berättar, är en katastrof.

På motsvarande sätt är det för oss människor i de för samlevnaden så avgörande trosfrågorna. Det en människa tror på, d v s det hon lutar sig och sträcker sig mot, har alltid ett centrum. Frågan är bara vilket? Det avgör trons kvalitet.

Jag tänker inte här trångt kristet. Inbilla dig nämligen inte att det bara är religiösa människor som tror. Alla tror vi. Frågan är inte om utan vad.

Nu till den specifikt kristna tron. Den framträder i ett otal gestalter och med de mest skilda betoningar. Regelverket, d vs lagar, förordningar och moralbud, är viktigt för vissa. Andra trycker på den subjektiva tron. Jag måste som kristen verkligen tro på Guds existens eller bibelberättelsernas bokstavliga sanning. För egen del hänger jag upp det mesta på bibelns grundmotiv. Det måste hålla för att allt det andra skall kunna falla på rätt plats.

Texten ovan har just den funktion som jag eftersöker. Den anger trons själva grundmotiv. Detta grundmotiv är, observera det, inte att vi tror på Gud eller älskar honom, inte ens att vi skall vara kärleksfulla mot varandra.

Johannes, textens författare, vänder på det hela och säger att avgörandet ligger i att Gud har älskat oss och sänt sin Son till försoningsoffer för våra synder.

Det är alltså Gud som har initiativet. Och det Gud har gjort är att han sänt sin son som försoningsoffer. Försoningsoffer, stöt dig inte på ordet som står i det gammaltestamentligia offerväsendets sammanhang. Innebörden är att Jesus gjorde det han gjorde för vår skull. Det var för att vi skulle upprättas som han gav sitt liv. Ja hela Jesu liv tolkar Johannes, som ett Guds självutgivande.

Att vara kristen är därför att stå i självutgivandets sammanhang. Men detta inte i heroisk mening. Kristna hjältar, vare sig de kallas helgon eller andliga stormän, har jag inte mycket till övers för. Självutgivandet måste få vila i en övertygelse om att stå i Guds sammanhang, i livets sammanhang, för att vara etiskt fullvärdigt.

Mot den bakgrunden eller med det grundmotivet inom mig kan jag sen som kristen hänga på mycket. Det spelar mindre stor roll så länge som jag vet vad saken egentligen gäller.

(Se även ”Med mina glasögon” 60 Subjektivitetens tuktan

Bibelstudium i Vivalla den 29 april 2015

Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter. 8Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick, men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren. (Profeten Jesaja kapitel 54, versarna 7 f)

Att tänka och handla utifrån verkligheten är en nödvändighet. Det förstår även många av oss kristna, även om vi stretar emot så gott vi kan mot att acceptera en, som vi upplever det, hejdlös sekularisering. Vi förstår att det kristna budskapet måste riktas rakt in i nuet för att vi inte alldeles skall hamna utanför. Så var det redan med bibelordet. Detta är om något riktad rakt in i dåtidens verklighet.

Ta dagens text som exempel där Gud lånar sin mun åt profeten och talar om sin häftiga vrede mot Israels barn som nu är förbytt i kärlek till sitt folk. Texten förutsätter att vreden tog sig uttryck i fördrivningen till Babylon på femhundratalet före Kristus, och kärleken i befrielse från fångenskapen sjuttio år senare.

Detta Guds budskap till sitt utvalda folk är sagt under en tid då det i människors medvetande gick en någorlunda rak linje mellan brott och Guds straff. Israels trolöshet mot Gud orsakade således fördrivningen till Babylon. Må så vara att konung Nebukadnessar fick vara Guds redskap när Gud straffade sitt folk. På motsvarande sätt fick perserkonungen Kyros vara verktyget när Gud förbarmade sig över sina straffade barn efter de sjuttio åren i Babylon. Därav textens tal om Guds vrede och Guds förbarmande.

Detta budskap om vrede och förbarmande hade i dåtid alla möjligheter att landa i de frommas hjärtan och bevaras i deras minnen. Följdriktigt hamnade det i bibeln och till yttermera visso i den mest uppmärksammade delen av Gamla testamentet, för att sedan få ny aktualitet i Nya Testamentet.

Vi har nuförtiden fått svårt för tanken på Guds rättvisa domar. Vi kan inte längre se den raka linjen mellan brott och Guds straff. En grym verklighet svär emot sådant tal. Det är ibland som vore slumpen Gud. Men det betyder inte att vägen till Gud är stängd ens för oss. Gud gör sig påmind, om än på nya sätt. Jesu framträdande var en enda stor nytolkning av förhållandet Guds vrede och hans förbarmande. Så har det också fortsatt. Genom Guds tjänare i skilda tider har profetiorna getts nya betydelser allt efter nya omständigheter och människor har genom deras ord erfarit Guds närvaro.

Är verkligen bibeln så tidsbunden? Du kanske tvivlar på det. Till dig ger jag ett ord som står i direkt sammanhang med dagens text. Där tröstas det från Babylon befriade Israel med följande ord. Även här är det Gud som påstås tala.

Åt söder och norr skall du utbreda dig, dina ättlingar skall fördriva de främmande folken och bosätta sig i de övergivna städerna. (Jesaja 54:3)

Det är ord som dessa som gör att jag envist låter Jesus bli min tolkningsnyckel i mitt studium av den Heliga Skrift. Med honom bakom ryggen omtolkar och nytolkar jag friskt och utan att fördölja vad jag gör.

(Se även ”Med mina glasögon”, 59 Subjektivitetens seger)

Bibelstudium i Vivalla den 22 april 2015

 22 Han  (Kristus) begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun. 23Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist. 24Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade. (Första Petrusbrevet, kapitel 2, versarna 22-24)

Petrus och kretsarna kring honom gjorde som Paulus. Allt de sade, tänkte och gjorde satte de i relation till sin tro på Jesus Kristus. Och då inte enbart till ”händelsernas” Jesus som ofta evangelisterna tycks göra när de återberättar händelser i Jesu liv. Petrus tog det i stort, utgick från det som var själva summan, betydelsen av Jesu död på korset.

Det som intresserar mig i detta bibelstudium är varifrån Petrus och hans vänner hämtade sin förståelse av detta kors. Det är uppenbart att profetian i Jesaja 53 spelade en avgörande roll. Versarna 22 och 23 i texten ovan  är direkt hämtade från Jesaja 53:7 ff.  Den profetian tycks alltså till och med viktigare för Petrus än evangeliernas ögonvittnesskildringar. Varför? Därför att profetian tar fasta på det väsentliga; att Herrens tjänare, i det här fallet Jesus, i slutändan inte kämpade emot, inte förbannade sina bödlar, utan överlämnade sitt öde  ”till honom som dömer rättvist”.

Sen har jag en bestämd uppfattning om fortsättningen: ”Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade”.

 Nog vet jag att Petrus också där tänkte bakåt. Förutom i Jesaja 53:5,12 finns det mängder i Gamla testamentet om försonande offer. Hela det gammaltestamentliga offerväsendet var ju uppbyggt utifrån tanken att offerdjuren skulle bringa försoning. Ändå var det inte detta, inte ens Jesaja 53, utan den egna erfarenheten av livet i Kristus, som var avgörande för Petrus. Denne hade ju märkt att Jesu offer var verksamt i hans eget och i andras liv. Medvetandet om Jesu offerdöd hade givit kraft i kampen mot synden (ondskan)  och gett liv i tron på att Jesus tagit på sig det andra rätteligen skulle lida. Dessa tankesätt underlättades av att han hade en mängd gammaltestamentliga profetior bakom ryggen som vittnade om just detta. Påverkan från dessa profetior gjorde att man sedan i slutändan klädde sin tro i gammaltestamentliga termer, något som vår text vittnar om.

Summa summarum: Modellen för sitt tänkande om Jesu försoning hade Petrus fått från de gammaltestamentliga förebilderna, men erfarenheten hade livet givit honom.

Sen drog Petrus också andra slutsatser som inte alltid är lika uppbyggliga. Det märker man när man läser texten i sitt sammanhang. Där står att slavar skall underordna sig sina herrar, och då inte enbart de goda utan även de onda. (1 Petr 2:18) Detta skulle föra gott med sig. Dagens text är menad att fungera som ett ett belysande exempel på detta. Tyvärr har ord som dessa ofta tagit udden av evangeliet om Jesus Kristus och pressat ner de kristna till passivitet inför orättfärdiga samhällsordningar.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”,  58 Den onödiga omvägen)

Bibelstudium i Vivalla den 15 april 2015 

Men ni är mina vittnen, säger Herren, min tjänare, den som jag har utvalt, för att ni skall få insikt och tro mig, förstå att jag är Gud. Ingen gud har blivit till före mig, ingen skall komma efter mig. Jag, jag är Herren, ingen annan än jag kan ge räddning. (Jesaja kapitel 43 versarna 10 och 11)

Det finns dom som är blinda fast de har ögon, döva fast de har öron, låter profeten Herren säga strax innan textorden ovan. Men såna är inte ni. Ni är utvalda, Herrens vittnen, Herrens tjänare.

Så långt inget ovanligt. Bibeln är full med tankar liknande dessa. Jag går så långt att jag menar att bibeln är en bok skriven för just ”de utvalda”.

Det är sedan det märkliga kommer. Det står inte i texten ovan att dessa Herrens tjänare är utvalda därför att de kvalificerat sig genom tro och insikt. Tvärtom är de utvalda för att få tro och insikt. De utvalda har alltså inte tron, de skall få den.

Innan vi går vidare på detta spår först något om utvaldhet. Utvaldhet är för oss kristna inte som på Gamla testamentets tid att tillhöra det utvalda folket, Israel. Utvaldhet är istället förmånen att få leva i en kristen trosmiljö. Som bekant är detta inte allom givet. För oss som står i Svenska kyrkans sammanhang innebär detta oftast i praktiken att dopet inte blev en engångsföreteelse för oss utan inledningen till ett livslångt liv i kyrkans gemenskap.

Men att leva i en kristen trosgemenskap innebär inte automatiskt egen insikt och egen personligt upplevd tro. Inte ens behöver det betyda att man ställer upp på allt som kyrkan förkunnar. Det vore t o m etiskt oförsvarbart med ett sånt tvång., t o m oärligt. Att Jesus gillar ärlighet, det är kristna i alla läger överens om.

Men var kommer då den personliga tron in? Som en gåva utifrån, en gåva som stärker oss inombords och ger oss frimodighet i vår bekännelse till den ende sanna Guden. Den ende sanne Guden i betydelsen den Gud som för rättens, barmhärtighetens och upprättelsens talan.

Här smälter våra erfarenheter samman med dagens profetia, erfarenheter som säger att det visserligen finns många gudar, men att endast en håller måttet. Nog finns många vägar, men endast en som i slutändan är den rätta. Den vägen är den ende sanna Gudens väg.

Men hur är det egentligen med den personliga trons gåva? Är den något vi äger?

Förvisso inte. Den kommer och den går. Vi kan dessutom inte ens för oss själva precisera vad som är rätt tro. Sannerligen, har inte profeten rätt när han låter Herren säga att tron och insikten är något den utvalde skall få, inte något hon äger.

Vi som är utvalda, vi som lever i den kristna trons gemenskap, äger alltså inte sanningen, vi är på väg mot den. På den vägen är vi lyhörda, lyssnar och tar till oss från de mest skilda håll. Men vi är övertygade om att det i slutändan finns endast en Gud och en sanning. Och vi lever i förhoppningen att vi en dag skall få den fulla insikten och den sanna tron.