(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”, 47 Sväva korridorer)

Bibelstudium i Vivalla den 28 jan 15

I evangeliet uppenbaras nämligen en rättfärdighet från Gud, genom tro till tro, som det står skrivet: Den rättfärdige skall leva genom tron. (Paulus brev till romarna kap 1 vers 17)

Ovan två bibelord från helt olika sammanhang. Ändå har jag kopplat ihop dem. Både det ena och det andra handlar nämligen om tro.
Gamla testamentets psalmist flödar över av tro. Han tror på Gud, tror att Gud är livets källa och människors ljus. Paulus är inne på samma spår, bara så att han preciserar. Ljuset för honom är evangeliet och evangeliet detsamma som Kristus. Trons väg för Paulus var att låta Kristi verklighet bli hans egen. Se livet som Kristus såg det och leva livet som han levde det. Kristusefterföljelse kallas det på teologspråk.

Själv säger jag ja till både det ena och det andra. Även för mig är Gud livets källa och ljus och ljuset är också för mig evangeliet om Kristus.

Men de flesta tycker inte som jag. De reserverar sig artigt från att kallas troende. Själva säger de sig inte kunna tro. Handlingar däremot gillar de, handfasta goda gärningar.

Men hur är det egentligen? Kan man leva utan att tro? Jag betvivlar det. Det lär inte finnas några ”goda gärningar” som inte har sin grund i tro. Livet förutsätter nämligen tankebilder och tankeföreställningar satta att styra våra handlingar. Endera är dessa tankebilder felaktiga och då handlar vi felaktigt, eller också som de skall och då blir de just till handfasta goda gärningar. Och vad skall man kalla dessa tankebilder och tankeföreställningar annat än tro.

Frågan är alltså inte om man tror utan vad man tror.

Att tro som dagens psalmist och som trons förespråkare par preference Paulus, är för mig långt ifrån att likna vid tro på ”tomtar och troll”. Att tro är för mig inte främst att hålla otroliga ting för sanna utan en form av överlåtelse. Vågsamt överlåter jag mig till tron på att bakom allt och i allt finns en Gud som inte är ett blint öde eller en nyckfull slump utan en Gud som känner mig. En Gud som inte enbart låter stormen vina och trä knäckas utan som framför allt gör sig synlig i moderns omsorg om sitt barn.

Att överlåta sig till Kristus är också ett vågstycke. Jag överlåter mig i denna hårda värld till ett liv i försoning och upprättelse och jag överlämnar mig åt övertygelsen att Gud återspeglas i Kristus.

Nog är denna min tro vågsam. Men vilken tro som det är någon klass på är inte vågsam? Och vilken tro förutsätter inte överlåtelse? Ingen vad jag förstår. Det är helt enkelt vågsamt att leva av den enkla anledningen att tron hör till livet.

(Se även ”Med mina glasögon” 46 Tron orättvist fördelad)

Bibelstudium i Vivalla den 21 jan 15
Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet!” Herren svarade: ”Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.” Han fortsatte: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.” 1Sedan sade Herren: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan! När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi. Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.” (2 Moseboken kap 33 versarna 18-23)

Återgivningen av Guds folks uttåg ur Egypten under Mose idealiserades allt eftersom tiden gick. Denna idealisering var påbörjad redan i Moseböckerna och tog sig så småningom allt tydligare former. Idag hör vi exempelvis inte ett ord om att uttåget innebar fördrivning av ”kanaaneer, amoreer, hettiter, perisseer, hiveer och jevuseer” (2 Mos 33:2). Istället är uttåget förvandlat till en illustration av vandringen från svårigheter och förtryck till seger. Som sådan duger den att ta till i både nationella och personliga sammanhang. Och som sådan lever berättelsen fortfarande idag.
Inget ont i denna omvandling av verkligheten. Vi kristna är kallade att se allt med nya ögon. Det har Jesus lärt oss. Och den här omvandlingen av berättelsen om uttåget ur Egypten är precis av det slaget att det väcker Jesu uppskattning.

Dagens text skildrar ett av Mose gudsmöten under ökenvandringen. Det är Gud själv som tar till orda i texten. I denna Moseböckernas återgivning är vad Gud säger enkelt, konkret och målande. Stor som liten, bildad som obildad förstår vad det handlar om. Inte undra på att berättelsen levt vidare in i nutid.

Kort uttryckt är budskapet; Gud kan ingen människa fatta, hans handlingar kan ingen till fullo förstå. Den av Gud utvalde kan se Gud på ryggen. Närmare honom kommer vi inte.

Ändå försöker människor. Alla, undantag de som förlorat hoppet, gör det. Detta oavsett om en svensk allmänhet gett upp tanken på att finna en personlig Gud eller inte. Som jag ser det är varje försök att se sanning och sammanhang ett trevande efter att finna det absoluta. Och vad står det absoluta för? I slutändan naturligtvis den fullkomlige, alltings skapare och uppehållare.

På alla nivåer sker detta sökande. Två människor som trevar efter att finna varandra, gör det. Yrkesmannen som söker göra bra ifrån sig i sitt arbete likaså, för att inte tala om dem som experimenterar, undersöker och forskar. Allt sökande efter fullkomning är ytterst ett sökande efter det absoluta, det fulländade. Och vad är det absoluta annat än Gud.
Men ingen ser den fullkomning de sträcker sig mot annat än på ryggen.

Som alla andra är också jag en sökare. Det specifika för mitt sökande är att jag söker fullkomningen i Jesus. Jag återfinner honom i Den Heliga Skrift liksom i dåtidsmänniskans och nutidsmänniskans föreställningsvärld. Vad ser jag då? Inget annat och inget mer och inget mindre än Gud på ryggen. Med det får jag nöja mig.

Gud på ryggen vid betraktandet av Jesus det kan tyckas vara ett ringa resultat. Ändå vänder det upp och ned på mycket. Tillvaron blir större än ”min stund på jorden” och Gud mer än den fullkomning alla strävar efter.

(Se även ”Med mina glasögon” 45 Låsta positioner)

Bibelstudium i Vivalla den 14 jan 15
…och ni skall tacka Fadern, som har gjort er värdiga att få del i det arv som väntar de heliga i ljuset. Han har räddat oss ur mörkrets välde och fört oss in i sin älskade sons rike, och genom Sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder. (Paulus brev till kolosserna kap 1 versarna 12-14)

Orden är hämtade från inledningen till Kolosserbrevet, ett brev där Paulus förståelse av tron framställs i komprimerad form. Huruvida det är Paulus själv som hållit i pennan låter jag med många vara osagt. Däremot inser jag att Kolosserbrevet återger hur Paulus förstod kristen tro.
Dels handlar texten ovan om det himmelrike som vi kristna hoppas på, dels om vad kristen tro innebär här och nu. Min tes är att det ena är avhängigt av det andra.
Men först några förmodanden om hur gemene man i ett avkristnat Sverige ser på himmelriket. Det finns de som med särskild förundran lever med i årstidens växlingar med dess födelse, liv, avtagande och död. För dessa är det förmodligen naturligt att tänka sig att också vi människor som naturvarelser är indragna i detta skeende som oundvikligen ändar i död. Andra av oss är så betagna av kärlek till livet att vi inte accepterar döden. Allra minst små oskyldiga barn tillåter vi att de bara försvinner. De blir änglar i himlen.
Min poäng är att det finns ett samband mellan hur vi upplever nuet och hur vi tänker oss framtiden. Så var det också för Paulus. Hans upplevelse av nuet påverkade hans syn på himlen.
Paulus nu var färgat av hans livs mest grundläggande upplevelse, omvändelsen. Paulus möte med Kristus i Damaskus hade gjort att han såg allt i ett nytt ljus. Jag föreställer mig att det oftast är frälsta alkoholister som idag kan vittna om något motsvarande. Alkoholisernas liv blev totalt förändrade när de blev frälsta. De vittnar ända in i ålderdomen om detta.
Vad var det då i sak som skedde i Damaskus? Paulus själv menar att det var då han fick upp ögonen för Jesu försoningsgärning. I texten ovan uttrycker han detta med följande ord: genom sonen har vi friköpts och fått förlåtelse för våra synder.
För mig finns det inget som upplevelsen av genuin förlåtelse. Den som fått del av denna mentala befrielse kan vittna om avlyftad skuld som gör allting nytt. Det känns med Paulus ord som som att bli utflyttad ur mörkrets välde och förd in i den älskade sonens rike.
Denna genuina förlåtelse härleder Paulus till det avgörande, allt sammanfattande skeendet i Jesu liv, hans offer på korset. Detta såg han som han som ett ställföreträdande lidande. Fråga mig inte hur han fick det till detta. Ett vet jag förstås och det är att Jesus själv såg hela sitt liv som ett självutgivande. Dessutom anar jag att bakom de urgamla offerföreställningarna som Paulus använder sig av, ligger ett försök att beskriva det obeskrivbara, att Gud lyfter av mig min skuld och befriar mig.
Verkningarna av detta är i sin tur så stora att de även i min föreställningsvärld sträcker sig över tid och rum. De blir, som Paulus säger, till ett arv som väntar de heliga i ljuset.
Som ni märker är det också för mig så att det finns ett samband mellan min upplevelse av nuet och min förhoppning om framtiden.

(Se även ”Med mina glasögon”  44 Bestämma eller tjäna)

Bibelstudium i Vivalla den 7 jan 15

Bröder, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus, som var betrodd av den som hade utsett honom, så som Mose var betrodd i hela Guds hus. Men han har visat sig värdig större härlighet än Mose, liksom en byggmästare äras mer än det hus han har byggt. (Hebreerbrevet kap 3 versarna 1-3)

När Hebreerbrevets okände författare skall beskriva Jesus gör han det liksom inifrån. Hans egna inre bilder av verkligheten spelar med. I hans inre fanns föreställningar om Jerusalems tempel, om överstepräster och offerväsen. Därinne rymdes även föreställningar om Gamla testamentets store hjälte, folkets befriare Mose. När sedan Hebreerbrevets författare skriver sitt brev bildar dessa föreställningar bakgrund när han beskriver Jesus. Hans poäng är att visa att Jesus överträffar allt han kan tänka sig, t o m Mose.

Tro inte att det förhåller sig på annat sätt i evangelierna. Det är förvisso inte den ”historiske” Jesus vi finner där. Vad vi får oss till livs är evangelisternas och de tidiga församlingarnas bilder av sin frälsare. Och dessa bilder består av en sammansmältning av fakta, föreställningar och minnesbilder. Kort uttryckt; evangelisterna återger och tolkar i ett och samma andetag. Och poängen i deras tolkning är att Jesus överträffar allt som hittills skådats. Jesus är världens frälsare. Det betygar evangelierna med en mun.

Som det var med Hebreerbrevet och med evangelierna har det fortsatt. Våra tankar om Jesus är till allt annat också en återspegling av våra egna och vår samtids föreställningar. Förhoppningsvis blir slutresultatet att Jesus för vår inre blick står över allt som världen hittills skådat.

Bli inte förskräckt över detta sätt att se. Jag lovar att det inte behöver leda till godtycke. Det går nämligen inte att koppla Jesus med vadsomhelst. Felaktliga kopplingar mellan evangeliernas Jesus och nutid kan skapa en bild av Jesus som är motsatt den sanna. Hitlertidens tyska kristna (Deutsche Christen) gjorde Jesus till en fullblodsarier underställd rådande naziideologi. Detta för att ta det tydligaste exemplet på hur det kan bli när kopplingarna mellan dåtid och nutid går snett.

Jag kan inte sätta på pränt hur bilden av Jesus skall ta sig ut för att Jesus även i nutid skall framträda som den levande och omvälvande kraft han är. Jag vet bara hur han framträder i mitt inre. I mig uppträder Jesus alltid utmanande. Han utmanar mina spontana sympatier och antipatier och prövar dem. Sen leder min inre bild av Jesus alltid till en Gud som försonar och upprättar. Slutligen får min bild av Jesus mig att uppleva mig utvald. Jag känner mig som en av dem ”som fått kallelsen till himlen” som det stod i texten ovan. Samtidigt längtar jag efter att andra skall känna som jag.

(Se även ”Med mina glasögon” 43 Jag och de tiggande romerna)

Bibelstudium i Vivalla den 31 dec 14

21Broder skall skicka broder i döden, och en far sitt barn. Barn skall göra uppror mot sina föräldrar och bringa dem om livet. 22Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad. (Evangelium enligt Matteus kapitel 10 vers 21 f)

Orden ovan tillskrivs Jesus. Han uttalar dem i den del av Matteusevangeliet som kallas utsändningstalet. Trots avståndet mellan tal och nedskrivning undrar jag om inte evangelisten Matteus prickat rätt i sitt försök att här återge Jesus. Jesus var till allt annat också en profet som förkunnade tidens snara slut och Gudsrikets upprättande. Till den förkunnelsen hörde påståenden om att allt skulle spetsa till sig innan slutet inträdde. Kaotiska förhållanden skulle råda och bottenlös ondska. Jesusanhängarna skulle få det särskilt svårt. Nog var det väl så Jesus tänkte. Och det är just det som orden ovan återger.

Nu hade Jesus också annat i huvudet än profetior om tidens snara slut. Mängder av bibelord vittnar om hur Jesus varnar vissa och värnar andra, hur han fördömer och förlåter och mer än annat hur han öppnar människors ögon för en ny förståelse av Gud och Guds vilja. Även detta andra tillskrivs Jesus och har i redigerad form tagit plats i evangelierna. Också de orden litar jag på.

Men hur få det ena att gå ihop med det andra? Hur förena den ivrande ”ytterstatidsprofeten”, med den inkännande gudsmannen? Jag har olika strategier för att kunna göra det. När jag läser texten ovan behöver jag vara medveten om vad min förankring i Kristus står för. Då får jag det att gå ihop.

Förankringen i Jesus Kristus är menad att vara primär, påminner jag mig. Det betyder att den står över annat som binder oss människor samman. Banden till Kristus är menade att vara starkare än t o m familjeband. Skulle det behövas väljer jag Kristus före både mina barn och mina föräldrar. Är nämligen mina närmaste orättvisa och obarmhärtiga är jag skyldig att föredra Kristus som står för rättvisa och barmhärtighet. Men när jag gör det blir det ofelbart kalabalik i min omgivning. Mina närmaste förstår mig inte. I värsta fall vänder de mig ryggen. Eller som Jesus profeterar: ”Ni blir hatade av alla för mitt namns skull”.

Det blir som bekant kaos i relationerna också av andra skäl. Och med kaos följer hat, hämndkänslor, t o m dödande. Den katastrofen skall en gång inte bara inträda, det gör den ju dagligdags, utan mångdubblas och spridas som en farsot. Detta förebådar den yttersta tiden och Guds rikes ankomst. Detta förkunnar ”ytterstatidsprofeten” Jesus Kristus, som är väl medveten om att det inte är ett blint öde utan ondskan som är orsaken till det onda. Förvisso är denne profet ingen annan än den rättvise, barmhärtige och inkännande Jesus Kristus.

Idag säger en och annan av oss: Dessa primitiva muslimer, de krigar för religionens skull och avrättar för maktens. Detta påstår de samtidigt som de är blinda för vår egen belägenhet. Familjeband brister på löpande band utan att vi kan råda bot på eländet. Utan att finna söker vi samlevnadsformer som bättre skulle passa idag. Människor mår illa och barn lider. Man kan undra om dagens profetia uppfylls på grund av dom eller oss?

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 42 Till sökandets lov)

Bibelstudium i Vivalla den 24 dec 14

Och erkänt stor är vår religions hemlighet: Han uppenbarades som jordisk varelse, rättfärdigades som andlig, skådades av änglarna, förkunnades bland hedningarna, vann tro i världen och togs upp i härligheten. (Paulus första brev till Timotheos kap 3 v 16)

Jag antar att texten ovan är en tidig kristen trosbekännelse. Den är ett fristående tillägg i en förmaning om att leva anständigt i en sent tillkommen biblisk text. Trosbekännelsen ovan kan alltså läsas för sig. Man behöver inte koppla den till sammanhanget.

Jag har därför valt att koppla den till mina egna tankar om människans förhållande till Gud. Människan, det är för mig dem jag möter till vardags, talar nu för tiden inte så mycket om Gud. Men inte är Gud försvunnen för det. Gud finns i oss som en längtan efter det fullkomliga. Den längtan tillhör tack och lov till det normala. Att inte kunna längta är är ett tecken på uppgivenhet. Honom/henne är det synd om och behöver allt vårt stöd.

Det som skiljer oss åt är vad vi förbinder detta fullkomliga med. Att vara kristen är för mig att förbinda Jesus med min längtan. Jesus är med textens ord min ”religions hemlighet”. Min personliga egenhet är att i första hand söka denne Jesus i hans uppenbarelse ”som jordisk varelse”. Jag försöker tränga in i hans mänsklighet. Detta genom att särskilt uppmärksamma alla de gånger han inte väjde. Med förundran ser jag hur han bröt med tidens anständighetsregler och hur han frimodigt överträdde aktuell värdegrund. Detta inte för att göra sig märkvärdig utan för att skydda annars oskyddade människor och visa att Gud är annorlunda. Detta kostade motstånd, plåga, i slutändan dödsstraff. Men detta straff såg han inte som den slutgiltiga katastrofen eller som tecken på det omöjliga i att kunna bemästra mänsklig ondska. Istället såg han mitt i all sin vånda offret av honom själv som inledningen på en allt omfattande försoning.

Och Gud lät det bli som Jesus trodde. Försoningen blev verklighet. Försonaren Jesus kom i uppståndelsen att bli ”rättfärdigad som andlig”. Det betyder att han blev förenad med Gud. Hans försoning med Gud var därmed fullbordad.

Längtan efter fullkomningen delar jag med de flesta. Min väg mot detta mål går över Jesus. Så långt borde allt vara klart hittills. Men hur skall jag få andra att upptäcka min livsväg? Det är ju så få som idag proriterar kunskap om Jesus. Bibeln är för de flesta oläst och till råga på allt tror de flesta att de vet vad som står i bibeln utan att egentligen ha en aning. Det finns förmodligen ingen annan väg att vinna tilltro än att leva som jag lär. Det i sin tur innebär ett liv i tro på försoningens underkraft, i slutändan en tro på att Gud skall göra det omöjliga. Och det tror jag också. Av den anledningen kan jag även stämma in i dagens trosbekännelses ord ”vann tro i världen”.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon” 41 Kvalificerad mobbning. Exemplet SDd)
Bibelstudium i Vivalla den 17 dec 14

(Aposteln Paulus skriver) Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter. (Paulus första brev till korinthierna kapitel 4, vers 1)
Som ni märker gör Paulus anspråk på att vara förvaltare av Guds hemligheter. Han gör det i något som liknar ett försvarstal inför församlingen i Korinth.
Men det betyder inte att de kristna korinthierna därför saknade egna andliga insikter och egna skyldigheter. I kristna samman-hang gällde, och gäller då som nu, delade åligganden. Var och en skall ta så mycket ansvar som han eller hon är utrustad för.
Kristi tjänare och förvaltare av Guds hemligheter var Paulus självbenämning. Den kombinerade titeln passar även oss och då särskilt om vi kopplar samman titlarna och låter den ena förklara innebörden i den andra. Tjänare är vi först och främst, förvaltare sen, och vår ställning som tjänare avgör vårt förvaltarskap.
Det är först som Kristi tjänare vi kan utrustas och bli till förvaltare.
Närhet människor emellan får inte förbehållslöst gå hur långt som helst. Självständigheten får inte hotas. Det duger inte att utplåna sig själv inför andra. Så inte med närheten till Kristus. Honom går det inte att komma alltför nära. Hur det än är med vår hängivenhet till honom förblir han alltid Herre och vi förblir tjänare. Sammanblandning är en omöjlighet. Därför är det fritt fram att hänge sig. Det blir bara bättre ju närmare vi kommer. Åtminstone är det min erfarenhet.
Vad händer då med mig i Kristi närhet? Jag börjar alltmera se på min omgivning med Jesu ögon och Gud blir för mig alltmera Kristi Gud. Likheterna mellan mig och min Frälsare blir alltmera uppenbara.
Det jag ser när jag befinner mig i Kristi närhet är jag satt att ta vara på. Och när jag gör det blir jag förvaltare av Guds hemlig-heter.
Likheten med Kristus öppnar mina ögon för Guds hemligheter. Ja, de nya ögonen är hemligheten, ögon som ser att Guds rike hör samman med tjänande och i slutändan med ett kors.

(Se även ”Med mina glasögon” 40 Om rättfärdighet och tro)

Bibelstudium i Vivalla den 10 dec 14

1Men den dag skall komma då berget med Herrens tempel står där orubbligt fast som det högsta av bergen, överst bland höjderna. Folken skall strömma dit, 2folkslag i mängd skall komma, och de skall säga:”Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.” Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. 3Han skall döma mellan alla folk, skipa rätt bland mäktiga folkslag i fjärran. De skall smida om sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skall inte lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas för krig. (Profeten Mika kap 4 versarna 1-3)

Profeten blickade upp mot berget med Herrens tempel och såg för sin inre blick hur folk från alla länder strömmade upp mot helgedomen och där fann rätt, rättfärdighet och fred. Nu ”behövde de inte längre lyfta svärd mot varandra och aldrig mer övas i krig”, vittnar profeten.

Ingen sanningens ”baksida” fanns alltså längre. Ingen opposition mot att just Jerusalems tempel utsetts till världens centrum, inga problem med att Israel var det utvalda folket, inga frågetecken varför just detta folk hade fått privilegiet att formulera rätten och sanningen.

Men denna sanningens ”baksida” har aldrig upphört att existera och med den har profetian aldrig blivit annat än en ouppfylld profetia. Realismen i profetian har nog sällan blivit så ifrågasatt som idag. Israels utvaldhet är ifrågasatt inte bara av palestinierna, dess religion synes i sin ortodoxa form stelnad till lagfromhet och observans och gudsfreden ersatt av intifador och vedergällningsaktioner.

Vi kristna har trots detta inte övergett profetians visioner, men omtolkat dem. Templet blir för oss Kristus och sanningen Kristi sanning. Utvaldhet blir utvaldhet till tjänande och uppgiften över alla andra uppgifter att skapa försoning.

Men sanningens ”baksida” är fortfarande lika påtaglig som tidigare. Den yttrar sig inte i intifador, mer i en ondska som har förmågan att tränga in i t o m Kristi sanning. Vi har sett krig, förljugenhet och svek i Kristi namn.

Profetians uppfyllelse måste alltså fortfarande skjutas framåt. Dock får den inte överges. Mitt sätt att bekänna mig till den är att praktisera dess sanning i det lilla. Det stora rummet har jag inte tillgång till. I de små gemenskaperna som är mina får jag ta vara på evangeliet och dess sanning, glädjas åt den utväljelse det ligger i lärjungaskapet och hålla mig till den försoning som är nyckeln till all vishet.

Inom mig finns en resurs som jag får ta tillvara när ”baksidan” ger sig till känna med misslyckande, tvivel, osämja i dess släptåg. Jag får som döpt och överlåten kristen sjunka ner i mig själv. Längst där nere finns ett försoningens hav som lindrar uppgivenheten och skapar nytt mod.

Profetian vi läste som textord befinner sig alltså på vandring. Dess sanning måste prövas mot verkligheten. För mig är den verkligheten här, nu och hos mig.

(Se även ”Med mina glasögon”, 39 Gud så långt jag förstår)

Bibelstudium i Vivalla den 3 dec 14

Ni vet ju ändå vad tiden lider: det är dags för er att vakna. Ty nu är vår räddning närmare än när vi kom till tro. Natten går mot sitt slut och dagen är nära. Låt oss då lägga av oss mörkrets gärningar och ta på oss ljusets rustning. Låt oss leva värdigt, som det hör dagen till, inte med festande och drickande, inte med otukt och orgier, inte med strider och avund. Nej, ikläd er herren Jesus Kristus, och ha inte så mycket omsorg om det jordiska att begären väcks. (Paulus brev till romarna kapitel 13 versarna 11-14)

Det stod inte stilla för aposteln Paulus. Nuet var inget som skulle bestå. Snart var något helt nytt i antågande. Och inte nöjde han sig heller. Paulus och hans kristna anhängare fick absolut inte bli kvar i gammal livsstil. Kravet på förändring var tvingande och förnyelse ett måste.

Var hade han fått denna uppseendeväckande hållning ifrån, han som tidigare levde fastlåst i eviga lagar och orubblig observans. Jag kan inte se annat än att det var i mötet med den framväxande Kristusrörelsen och i upplevelsen av den förhärligade Kristus. Vara hur det vill med relationen till den framväxande Kristusrörelsen, att han inspirerats av Kristus är inte att ta miste på. Ty också för Kristus var tiden kort och förnyelse en nödvändighet. Paulus var den som förtydligat Kristus och Kristi insats tydligare än någon annan.

Kanske inte på alla punkter förstås. När vi läser evangelierna märker vi att Jesus Kristus visst inte var likadan mot alla. Inte hetsade han dem som inget mer behövde än lugn och vila till omvändelse. Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor… skall ni finna vila för er själ (Matt 11:28 ff) sade han till dem. Paulus däremot gick alltid på Kristi huvudlinje och där gällde att tiden var kort och förnyelse en nödvändighet.

Tiden är kort säger kristna bekännare fortfarande, därför gäller det att ta vara på möjligheterna. Det duger inte att slarva, dra ut på, eller leva på rutin. Guds rike väntar bakom närmaste knut, så det gäller att skynda på. Kyrkor som känner så brukar vara på frammarsch, andra backar.

Men frammarschen kan vara på gott och ont. På gott om vi i speciell mening lever ”antagonistiskt”, antagonistiskt inte minst mot oss själva. Vi måste för oss själva och andra våga precisera rätt och fel, skilja rena motiv från orena, ställa en livshållning mot en annan och vända ryggen mot allt vi finner förkastligt.

Men hur blir det då med den högt prisade toleransen? Tolerans är att låta andra tycka fritt, sätta sig in i hur andra tänker, våga låta sig påverkas av argument och inte opåkallat misstänkliggöra varandra. Tolerans är inte att göra alla katter grå.

Men det räcker inte med att leva antagonistiskt, inte ens om vår antagonism är berättigad. Om så vore hade Paulus Kristusmöte varit en onöda. Han hade som tidigare i sitt liv kunnat fortsätta att leva i opposition mot sin omgivning. Men nu hade han i en uppenbarelse mött Kristus och det vände upp och ner på hans föreställningsvärld. Nu hade han förstått att själva förutsättningen för förnyelse var ett inre uppfyllt av Kristus. I texten ovan uttrycker han detta genom att tala om att ikläda sig Kristus.

Samtidigt visste Paulus att hans gamla människa, den utan en inneboende Kristus, inte så lätt lät sig utplånas. Nu och då kom den åter och då i sin fulla kraft. Därför blev ”iklädandet” något som ständigt på nytt måste förnyas. Det som en gång hade skett genom dopet till Kristus, måste i daglig omvändelse ständigt på nytt göras nytt. (Se Rom 6)

Se även ”Med mina glasögon” 38 Försoningen aktualiserad

Bibelstudium i Vivalla den 26 november 14

En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. Men du är densamme, dina år har inget slut. Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig. (Psaltaren 102, versarna 26-29)

Läs orden ovan eftertänksamt och ta in innehållet. Som belöning får du lära känna den bibliska fromhetens själva grundföreställningar; om alltings förgänglighet och Guds evighet. Ingenting på denna jord skall består för evigt, skriver psalmisten. Allt blir utslitet och skall bytas ut. Det enda som står fast är ett tillvarons du, Herren Gud, himlens och jordens skapare.

Dock finns trygga reservat i denna förgängliga värld, reservat där Herrens tjänare under ett antal år får bo i trygghet, eller som psalmisten uttrycker det: ”Dina tjänare skall bo här och deras barn leva trygga hos dig”. Det är de fromma som avses, de som fruktar Gud.

Vi sena tiders människor tänker inte som psalmisten. Vi har valt att eliminera Gud och lägga energin på den här världen. Men Gud, detta tillvarons obevisbara, absoluta Du, låter sig inte utplånas. Låt vara att vi idag inte förmår fixera detta du i en trovärdig gudsföreställning. Men upphör vi att att sträva mot ett du, som i vår tid tagit formen av absoluta värden som sanning och rätt, är vi förlorade. Då upplöses vi inifrån.

Tro nu inte att nutiden med sin gudsförnekelse är något alldeles för sig. Frågan om Gud och Guds relation till världen var omdebatterad redan på Jesu tid. Den ena efter den andre trädde upp och gjorde anspråk på att företräda sanningen om Gud och Guds förhållande till mänskligheten. Bland dem också Jesus.

När det gäller textorden ovan om att jord och himmel skall förgås stod Jesus i en tradition som förkunnade gudsrikets genombrott och den yttersta tidens snara förverkligande. När detta tillvarons slut i en snar framtid inträffade skulle sanningen uppenbaras. Det rätta förhållandet mellan Gud och människa skulle stå klart för envar och ansvar utkrävas. Läs Matteus 24–25 med paralleller, för att få reda på hur Jesus föreställde sig denna tillvarons final. Själv har jag gjort det åtskilliga gånger och alltid förundrat mig över hur nära Jesus stod de dåtida apokalyptiska rörelserna. Detta även om jag i mitt inre också har mina misstankar att mycket lagts i Jesu mun som inte var hans eget.

Framför allt har jag tagit till mig att det Jesus säger om dom, straff och yttersta tid ingår i hans förkunnelse till dem som stod honom nära. Det är inte den förvillade, bortglömde och arme han dömer utan hans egna och särskilt de bland dem som ansåg sig frommare än andra. Jesu förkunnelse om domen skall därför inte ses som allmängiltig lära utan främst som domsförkunnelse riktad till de egna.

Som den Jesuslärjunge jag är förstår jag att det är till mig Jesus talar. Det är jag som i första hand skall ställas till ansvar och inte de andra. Det är också jag som kan klara det som läggs mig till last. Jag vet ju att Jesus inte i första hand är domare utan frälsare. Nog ingår dom i Jesus förkunnelse, men det bärande elementet är trots allt nåd och förlåtelse.

Längre än så kommer jag inte när jag tänker på Guds evighet, alltings förgänglighet och människornas ansvar för sina liv. Någon heltäckande lära om de yttersta tingen vare det mig främmande att försöka prestera.