Bibelstudium i Vivalla den 10 sept 14

Hör på vad jag säger er, jag Paulus: om ni låter omskära er har ni ingen nytta alls av Kristus. Jag försäkrar er igen: var och en som låter omskära sig är skyldig att hålla hela lagen. (Paulus brev till galaterna kap 5 vers 2 f)

På sikt fick Paulus inte råda. Han hade predikat tro på Kristus för galaterna, tro utan kompletteringar. Och galaterna hade döpts när de kommit till tro. Att lägga något till tron vore ett svek, menade Paulus Det vore att förneka trons själva väsen. Och omskärelsen vore ett sådant tillägg. Läggs den till dopet bevisar det att trons dop inte är gott nog. Men nu var det just omskärelse som var på gång i galaternas församlingar.

Jag håller med Paulus. Tron behöver inte kompletteras. Den handlar om att det är Gud som gör, inte vi. Vi förvaltar och tar vara på. I smått som stort gäller detta. Inte ens vår goda vilja är här undantagen. Den är visserligen ett resultat av att vi koncenterat oss på det goda. Men ansträngningen vore omöjlig om vi inte haft något att ta vara på. För att fortsätta på den inslagna vägen; du tror väl inte att din eventuella ”förträfflighet” är något du äger i dig själv. Som om du skapat dig själv. När du är ”förträfflig” tar du naturligtvis vara på resurser du fått.

Kristen tro handlar i sin specifikt religiösa del om försoning och upprättelse. Också försoningen och upprättelsen är något vi fått och är satta att ta vara på. Vi kristna tror att den gåvans givare är Kristus och att gåvan gavs vid Golgata kors.

Den kristna tron behöver därför inte kompletteras. Den är god nog i sig. Å ena sidan är den dessutom naturlig. Vid närmare eftertanke borde var och en inse att livet inget annat är än en enda stor gåva. Å den andra hävdar tron att Kristus är försonaren och upprättaren. Att tro det förutsätter något jag kallar ett ”trossprång”. Riktigheten i detta ”trossprång” verifieras inte av bevis utan av livet självt.

För mig är det underligt att så pass många valt bort Gud och det i existentiell mening. Man ser inte livet som en gåva, utan som en rättighet, inte den egna förtjänsten som sprungen ut något man fått, utan ur något man äger. Resultatet blir att jaget upphöjs på Duets bekostnad. Ja, man räknar inte med ett tillvarons Du över huvud taget. Hur man kan låta bli att göra detta är mig en gåta.

Galaterna bytte spår från tro till laggärningar, från att förutsätta trons gåva som alltings förutsättning till tron på den egna gärningen. Och omgivningen lade märkte till omkastningen, Paulus blev milt uttryckt upprörd. Gör vi samma sak, fast tvärtom, kommer också det att märkas. Det märks alltid när grundförutsättningarna ändras.

Bibelstudium i Vivalla den 3 sept 14

7Herre, skynda att svara mig, jag orkar inte mer. Dölj inte ditt ansikte för mig, då blir jag lik dem som lagts i graven. (Psaltaren 143 v 7)

 Finns inget DU i vår tillvaro blir vi i slutändan lika dem som lagts i graven. Så tänker psalmisten, likaså ateisten. Och vem kan motsäga dem i detta? Finns det däremot ett DU, en Gud på sätt som Psalmisten tänker sig det, ter det sig annorlunda. Då ber vi och hoppas..

 Det tycks som gudsförnekarna segrat. Folk höjer på ögonbrynen när någon säger att han/hon tror på Gud. De troende håller sakta men säkert på att bli särlingar. Allt färre räknar med Gud, allt färre ropar, svara, jag orkar inte mer.

 Samhällets normer har anpassats efter detta. I demokratins namn får du besöka skolor och propagera för jämlikhet, modell feminism, eller vittna om fördelen med att äta ekologiskt. Du kan tala om att leva resurssnålt och förbanna sveriedemokraterna. Och du är framför allt välkommen att besöka skolan och framhäva demokrati som det högsta av värden. Däremot får du inte komma för att lovorda den kristna tron. Säg den rektor som idag låter gideoniterna dela ut biblar i skolan.

 Men vänd på det hela, då blir läget inte lika klart längre. Säg att jag orkar, säg att jag är vän med de flesta, säg att jag klarar min uppgift, säg att jag mår bra. Mer än en av oss känner tacksamhet över detta. Och uttalat eller outtalat tackar vi Gud. Och gör vi inte det, men ändå känner tacksamhet, tackar vi livet eller hur vi nu uttrycker det.

 Duet i tillvaron är alltså inte utplånat, vår gudsförnekelse till trots. Det är som om medvetenhet om någon form av du är en av förutsättningarna för djupare former av humanism.

 Duet är alltså inte utplånat, ens bland uttalade ateister. Vad är det då som skiljer en ateist från en kristen? Båda räknar ju med ett tillvarons Du.

 Som jag ser det specificerar man duet på olika sätt. Vi kristna står i en tradition där man tror på en aktiv Gud, en Gud som kan gripa in. Och vi vägrar att uppge den tron, om så vår Gud ständigt tycks tiga. Framför allt är vi Jesusanhängare med allt vad det innebär.

 Ateisten tror också. Vad han/hon tror på växlar däremot. Vad som mer än annat kännetecknar ateisten är hans/hennes avvisande hållning till en personlig Gud på sätt som de flesta religioner tänker sig denne Gud.

 Varför denna mycket speciella utläggning utifrån en enskild vers i Psaltaren? Därför att det känns viktigt att hyfsa frågeställningarna. Gör vi inte det blir våra debatter mer pennfäkteri än meningsutbyten som för framåt.

Bibelstudium i Vivalla den 27 aug 14

 Folket svarade: ”Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud. Det var han som förde oss och våra fäder ut ur Egypten, ut ur slavlägret, han som inför våra ögon gjorde dessa stora tecken. Han skyddade oss under hela vår vandring och bland alla de folk genom vilkas land vi drog fram. Herren jagade undan alla folken för oss, även amoreerna som bodde i landet. Också vi vill tjäna Herren. Han är vår Gud.” (Josua kap 24 versarna 16-18)

 Islamiska staten (ISIS) förjagar och dödar i Islams namn och vi förfäras. Tänk att man i Guds namn kan göra något sådant. För dig och mig är detta både otänkbart och bestialiskt.

 Men betänk ditt eget andliga arv. Också Israels barn förjagade och dödade när de intog Kanaans land efter de fyrtio åren i öknen. Dessutom gav de Gud äran för att de lyckades i sitt uppsåt. Texten ovan är en av många som visar det.

 Detta dilemma löser vi vanligen genom att förandliga de gammaltestamentliga texterna. Det är ondskan som fördrivs och det är djävulen vi tar kål på. Detta med hänvisning till Kristus. Med Kristus som tolkningsnyckel menar vi oss ha rätt till detta sätt att läsa. Vi säger t o m att Gamla testamentets brutaliteter är menad att förstås på det sättet.

 Jag har i och för sig inget att invända mot detta förandligande. Själv läser jag alltid såväl Gamla som Nya testamentet med Jesu försonande och upprättande verk i bakhuvudet. Därför har jag inga problem att stämma in när folket enligt texten ovan svarade: Aldrig någonsin skall vi överge Herren och tjäna andra gudar. Herren är vår Gud. Men jag gör det inte därför att Herren jagade bort amoreerna från sitt hemland. Jag gör det därför att i Kristus ”finns varken jude eller grek, slav aller fri, man eller kvinna”. Alla är vi ett i Kristus. (Gal 3:28)

 För mig är det därför självklart att betona den strömkantring i andelivet som inträdde i och med Kristus. Inte så att jag tar ifrån Jesus hans judiskhet. Judiska lärde har övertygande visat hur judisk Jesus var i sitt tänkande. Men hans handlande vände detta till trots upp och ner på begreppen. Konsekvensen av detta Jesu handlande blev att vi som kallar oss Jesu lärjungar tvingas omvärdera det i bibelns grundläggande begreppet ”utvaldhet”. Jesus har lärt oss att syftet med att vara utvald av Gud är att tjäna, inte härska, övertyga inte tvinga, integrera inte fördriva.

 För mig känns det renhårigt att påpeka att denna strömkantring kan avläsas i bibeln. Att inte erkänna den utan istället hävda att bibeln konsekvent från första bladet pekar fram emot Kristus, är för mig inte ärligt.

 Att kännas vid bibelns inkonsekvens gör det dessutom lättare att läsa i bibeln. Jag kan läsa som det står utan att behöva vända till det så att det går ihop med vad jag anser vara en ofelbar bibel.

Bibelstudium i Vivalla den 20 aug 14

 1Jag besvär dig vid Gud och Kristus Jesus, som skall döma levande och döda, jag besvär dig vid hans ankomst och vid hans rike: 2förkunna ordet, träd upp i tid och otid, vederlägg, tillrättavisa, vädja – tålmodigt och med ständig undervisning. 3Det kommer en tid då människorna inte längre vill lyssna till den sunda läran utan skaffar sig den ene läraren efter den andre, därför att det kliar i dem att få höra sådant som de önskar. 4De slår dövörat till för sanningen och vänder sig till legenderna. (Paulus andra brev till Timotheos kap 4 versarna 1-4)

 Troligen var det inte Paulus själv som höll i pennan när andra Timothosbrevet skrevs. Det var förmodligen någon av hans lärjungar. Både innehåll, språk och stil vittnar om detta.

 När brevet skrevs hade tron tillfälligtvis och lokalt toppat. I stället för utveckling var de kristna nu inriktade på att försvara uppnådda positioner. Om hur detta försvar tedde sig vittnar inte bara texten ovan utan hela det brev vari texten ingår.

 Nog om detta. Brevet blir inte mindre Guds ord för det. Rätt förstått hjälper oss brevets innehåll att reflektera över hur vi skall försvara och hävda kristen tro idag.

 Kämpa på skall vi alldeles uppenbart, inte ge upp. I tid och otid skall vi argumentera för vår sak, tillrättavisa, vederlägga och vädja. Och hur aktuell är inte iakttagelsen att folk inget annat vill höra än sådant som de önskar, det som kliar i dem att få höra.

 Sunda läran var för Paulus botemedlet. Det betyder idag att argumentera för Guds existens, Jesu gudomliga ursprung och hans sanna mänsklighet och korset och uppståndelsen som historiens vändpunkt. Dessutom är det vår plikt att hävda bibelns sanning och att stå upp för kristen moral och etik. Och gärna göra allt kortfattat och i välavvägda formler. (Dogmer är det kristna namnet på dessa formler.)

 Detta låter säga sig och effektivt kan det också stundtals vara. Det skall inte heller förnekas att den sunda läran hjälpt både den ene och den andre till frimodighet i sin kristna bekännelse.

 Men med den sunda läran kan jag personligen aldrig låta mig nöja. Jag vill tillbaka till den Paulus som själv höll i eller styrde pennan, den Paulus som skrev bland annat Romarbrevet, 1 Korinthierbrevet och inte minst Galaterbrevet.

 Denne Paulus nöjde sig inte med försvar, han tog veritabla trossprång och han prövade frimodigt försoningens och upprättelsens hemligheter utan att se sig om. Nog fördömde han trosfränder som som inte förstått korsets hemlighet och betydelse. Men han tvekade aldrig att tränga djupt in i evangeliets konsekvenser utan att känna sig tvungen att ständigt förenkla, precisera och popularisera.

 För egen del kan jag inte leva utan det fria sanningssökandet. Jag kan heller aldrig låta bli att söka denna sanning i korsets hemlighet. Fritt sanningssökande och passion för korset, det är min melodi. Försvara positionerna får andra göra.

Bibelstudium i Vivalla den 13 augusti 2014

 Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan. (Paulus brev till romarna kapitel 8, vers 3)

 Om den lag som Paulus här har synpunkter på, har jag idag inget att säga. Här hänvisar jag till tidigare utläggningar. Däremot skall jag koncentrera mig på orden om Jesus som syndoffer som dömde synden i människan. Närmare bestämt gör jag ett försök att omvandla vad Paulus vill säga så att det blir förståeligt i dag. Jag gör det mot bakgrund av hela den första delen av av det åttonde kapitlet i Romarbrevet.

Kristi offer på korset dömde synden, står det. I förlängningen betyder det att det att Paulus såg avrättningen på korset som ondskan personifierad. Något värre finns inte än att döda en oskyldig och dessutom rättfärdig människa. Skall någonting fördömas här på jorden så är det detta.

Av detta följer att ondskan kan rangordnas i ont, mer ont och mest ont. Mest ont var och är att beröva den rättfärdige Kristus livet. Vidare att annan ondska är underordnad denna avgrundssynd.

Som kristen har jag därmed fått en etisk värdeskala att vaka över. Främst vaka över att de etiska värdeskalorna i mitt eget inre inte rubbas. Egenintressen kan göra det, gruppsolidaritet och rasism likaså. Det är sannerligen inte bara skottlossning bland kriminella gäng som visar på vad rubbade värdeskalor kan åstadkomma.

 Nästa steg i min utläggning av Paulus blir att konstatera att Guds dom över synden trots allt inte var ett fördömande. Jesu död utgjorde inte själva slutpunkten. Gud lät Jesus uppstå och i denna uppståndelse låg förlåtelse, försoning och upprättelse. Och inte bara det, Gud lade också kraft i sitt ingripande. Tron på Kristus är därför inte enbart ett försanthållande utan innebär också delaktighet i förlåtelselsens, försoningens och upprättelsens verklighet. Detta i sin tur skapar möjlighet att leva utifrån nya förutsättningar.

 Till dessa nya förutsättningar hör vilja att värna den av Gud vid korset upprättade värdeskalan liksom kraft att leva i försoningens och upprättelsens verklighet. Rubbade och omkastade värdeskalor i mitt inre visar att Guds dom över synden inte längre är verksam i mitt liv.

 För egen del måste jag erkänna att jag långifrån är i stånd att permanent hålla ställningarna. Jag faller ständigt på nytt tillbaka. Det är som om korset försvunnit ur mitt liv. Men jag kommer tillbaka. Kan inte låta bli att komma tillbaka. Försoningens kraft är för mig oemotståndlig.

 Tack Paulus för att du lärde mig att förstå Jesus på detta sätt. Också ett tack till Martin Luther som visade på den dagliga omvändelsens nödvändighet.

Bibelstudium i Vivalla den 6 augusti 2014

 Himlarna förkunnar Guds härlighet, himlavalvet vittnar om hans verk (Psaltaren 19 vers 2)

Med i bagaget har jag inte enbart min erfarenhet av det verkliga utan också hur jag upplever det verkliga. Jag lever bildlikt talat i två världar samtidigt, oftast utan att tänka på det. Minst två, om sanningen skall fram. Allt kan ju ses på många olika sätt.

      Så är det även i bibeln. Bibeltexterna kryllar av exempel på detta dubbelseende. Psaltarversen ovan är ett av många paradexempel. Det är inte varje människa som kan vittna om att himlarna förkunnar Guds härlighet, men psalmisten gör det. Samtidigt är jag övertygad om att samme psalmist upplevde himlen precis som vi andra, d v s som ett blått oändligt hav ovan honom.

      Fenomenet dubbelseende beror av att levande människor inte enbart registrerar fakta utan också tolkar och försöker förstå. Registrerar och tolkar, det ena är lika viktigt som det andra. Registreringen av fakta förutsätter omutbar ärlighet, tolkningen dessutom en rad andra egenskaper för att inte gå snett.

     Tolkningen av verkligheten kan nämligen gå snett och gör det ofta. Det kan gå så snett att det i värsta fall leder fram till krig och elände. Krig beror alltid, säger alltid, på att man inte kommit överens om hur verkligheten skall tolkas. Osund tolkning av verkligheten har också lett till religioner och livsuppfattningar som fört människor i fördärvet.

     Alla tolkar, det måste understrykas. Religiösa som ateister gör det, gör det alltid, ingen undantagen.

      En kristen förståelse av verkligheten är avhängig Kristus. Och som alla andra både såg och tolkade Jesus. Bland annat satte han sin profil på tolkningen av de gamla heliga texterna. Människan blev viktigare än löfteslandet, gåvan viktigare än kravet, ärlighet viktigare än gruppsolidaritet, för att ta det mest karakteristiska i hans läsning av det Gamla testamentet. Och Gud var för Jesus ”allt överallt”, om jag tillåts använda ett uttryck hämtat från aposteln Paulus. Människans väg var för Jesus en rörelse mot försoning och upprättelse där han själv var en del av denna försoning.

     En människa som tagit intryck av Jesus fuskar därför inte med sanningen och manipulerar aldrig fakta. Det svär mot kravet på ärlighet. När jag som kristen kommit under Jesu påverkan påverkas däremot min syn på rätt, fel och mening. Som Jesusanhängare är det dessutom inte så säkert att jag enbart håller på de egna. Jesus har ruckat på mitt partsintresse.

     Detta med partsintresset har blivit något av käpphäst för mig. Det har bland annat lett till att jag klassar kyrkor på ett originellt sätt. Jag har till min förvåning märkt att jag inte i första hand tänker på vad de olika kyrkorna läror. Vad som främst intresserar mig är om deras partsintresse rubbats av Jesus. Kyrkor som alltid försvarar de egna positionerna har jag följaktligen föga intresse av.

Bibelstudium i Vivalla den 30 juli 14

 Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. (Paulus första brev till korinthierna, kapitel 9, vers 19)

 Med Paulus bekänner jag idag att jag på grund av Kristus blivit fri och oberoende av alla. Samtidigt har tilltron till Kristus gjort mig till allas slav.

 Hur går detta ihop? Är inte tilltron till Kristus auktoritetsstyrd? Förvisso! Hur går detta ihop med min frihet?

 För det första; när jag lyder Kristus, lyder jag inte blint. Jag tillåts aldrig koppla bort min egen känsla för rätt och riktighet när jag följer Jesus i spåren. Dessutom att följa Kristus är mer en rörelse än tvångsmässigt fasthållande vid regler och sanningar. Det är i stället väsentligen rörelse, det är att vara på väg mot försoningens och upprättelsens förverkligande. Det är kort uttryckt min väg till Gud.

 För mig är Jesus pågående försoning, han är upprättelse i nuet. Den pågående försoningen och upprättelsen i nuet kan inte skiljas från hans person.

 Jesu gudomliga auktoritet låter sig aldrig bestämmas av försäkringar om hans gudomliga ursprung, om så dessa återfinns i våra evanglier. Hans gudomliga ursprung säkras av att han i allt är ett med gudomlig, pågående försoning och upprättelse. Hans gudomliga ursprung befästes av hans orubbliga tro på sin gemenskap med Gud.

 Den auktoritet jag tror på är alltså ett med den rörelse han igångsatt, försoningens och upprättelsens rörelse, däremot inte ett med yttre försäkringar om Jesu gudomliga natur.

 Frihet är alltså för mig delaktighet av pågående liv. Jag är fri därför att jag lever. Jag tror därför att jag upplevt livet i tron.

 Mitt slaveri är förbundet med den förpliktelse som följer av ett liv i Jesu efterföljd. Försoningens liv kostar nämligen, kostar engagemang för min medmänniska. Så ovillkorlig är denna min förpliktelse att det kan kallas slaveri.

 Detta ovillkorliga slaveri tvingar fram nåden. Vem kan nämligen fullt ut leva medmänskligt och i Jesu efterföljd. Ingen!

Nåden kan liknas vid ett livgivande flöde. Indragen i nåden lever jag. Jag erfar nådens och försoningens nödvändighet och mitt ständiga beroende av Kristus.

 Och jag tror inte på grund av att tron stämmer eller för att tron gör att allting går ihop. Jag tror därför att jag lever i nådens flöde.

Bibelstudium i Vivalla den 23 juli 2014

 Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. (Jeremia kapitel 1 versarna 4 och 5)

Herre, Du såg mig innan jag föddes, i din bok var de redan skrivna, de dagar som hade formats innan någon av dem hade grytt. (Psaltaren 139, vers 16)

 En medveten och bibelkunnig kristen skäms inte för att kalla sig ”utvald”. Han eller hon vet att utvaldhet inte är något som enbart avser en fåtalig elit. Nog gäller förstås utvaldheten även dessa. Hur skulle vi klara oss utan modiga och andefyllda människor som drivna av en inre kraft banar sig nya väger? Profeten Jeremia var en bland dem. För mig är Jesus Kristus den störste och mest originelle av dem alla.

 Men utvald betyder mer än det. För att förstå vad, behöver vi gå till de bibliska skrifterna. I dag skulle det räcka med att hänvisa till Psaltaren i Gamla testamentet. Vad är det nämligen psalmisten, som jag citerat ovan, förstått? Att Gud är så stor och så nära att varje människa är innesluten i Guds medvetande. Gud hade sett henne och inneslutit henne i sin omsorg redan innan hon var född.

 Att i tro ta dessa ord till sig leder åt två håll. Å ena sidan påverkar det vår människosyn. Människovärdet får sin förankring från högsta ort, i Psaltaren dvs i Guds ord. Detta i en psalmists vittnesbörd om Guds storhet; så stor är Gud och så överväldigande hans omsorg om en människa, att han han känner henne redan innan hon är född.

 Låter man sedan, som brukligt är bland oss kristna, utsagan prövas i evangeliet, bekräftas dess sanning på ett överväldigande sätt. Evangelierna kan läsas som ett enda stort exempel på Guds omsorg om oss människor. Till yttermera visso blir i breven ”de utvalda” en bland flera beteckningar på att vara kristen.

 Detta sagt om bibelns människosyn. Nu till den etiska utmaningen. Vem förmår ta konsekvensen av denna Guds omsorg, som rimligen är att älska sin nästa som sig själv? Och vem vågar fullt ut tro på på den inför allt oförklarligt som sker?

Trots heroisk troskamp består nog ingen det provet. I slutändan får till och med den störste troskämpe sträcka vapen och förlita sig på Guds förbarmande. Det betyder att i bön falla i Jesu armar och bedja att han skall skänka oss det vi själva inte äger.

 Den som tror att det duger att göra så gott man kan har inte förstått radikaliteten i den kristna tron.

Bibelstudium i Vivalla den 16 juli 14

Alltså skall jag döma er, israeliter, var och en efter hans gärningar, säger Herren Gud. (Profeten Hesekiel kapitel 18 vers 30)

 Allt i bibeln skall ses som underlag, underlag som befinner sig på bestämt avstånd från min verklighet. Detta avstånd måste elimineras för att Guds ord skall nå fram. En gammaltestamentlig text skall regelmässigt ta vägen över evangeliet för att därefter i omformat skick sättas in i min verklighet. Först då kan den gammaltestametliga texten bli ett gudsord för mig. Detta gäller även bibelordet ovan där profeten Hesekiel på ett originellt sätt betonar människans personliga ansvar. Mestadels i Gamla testamentet ligger tonvikten mera på kollektivets ansvar än på den enskildes.

 Om detta ansvar, det kollektiva, respektive det personliga finns mycket att säga. Uppenbart är att människors förmågor och utförsgåvor här har betydelse för hur vi skall tänka. Det man kan kräva av en människa kan man inte fordra av en annan.

 Debatten om hur det ena ansvaret förhåller sig till det andra pågår ständigt. Nödvändigtvis är det så. Ty svaret kan inte ges genom diktat eller i allmängiltiga formler. Allt beror på omständigheterna. Och om omständigheterna behöver ständigt diskuteras.

 Frågan är om vi som kristna har något speciellt att tillägga i denna debatt. Inte mycket vad jag förstår. Vi kan oftast med gott samvete flyta med och dra nytta av vad ”tidens tyckare” finner riktigt. Ty ansvaret är, som dessa ”tyckare” ständigt påpekar, både kollektivt och personligt allt efter tid och omständigheter.

 Flyta med och dra nytta av den allmänna debatten kan vi kristna däremot inte göra när ansvarsfrågan fördjupas. Låt mig visa detta genom att anknyta till den nu så aktuella miljödebatten.

 Naturligtvis ställer vi som kallar oss kristna upp på att samhällsmedborgaren har både ett kollektivt och ett personligt ansvar för att vår miljö inte ödeläggs. Vi skyggar inte ens för att med miljöivrarna låta miljön bli en närmast gudomlig storhet som vi inte tillåts kränka. Gör vi trots allt det, hotar vedergällning snarlik den som texterna i Uppenbarelseboken profeterar om.

 Men miljöivrarna stannar vid antydningar om något högre. De talar aldrig uttryckligen om ansvar inför Gud. Detta eftersom miljörörelsen inte räknar med någon personlig Gud.

 I det läget tvingas vi kristna ”ro motströms” opinionen och tala i klartext om att vi anser att människan kränker Gud när hon förgriper sig på miljön.

 Att vi drar in Gud har flera skäl. Inte minst detta att vi ansluter oss till profetens påstående att inre förnyelse förutsätter ”ett nytt hjärta och en ny själ”. (Hesekiel 18.31) Att tro att detta förnyade hjärta och denna förnyade själ är något vi skapar själva, är oss kristna främmande. All förnyelse är en gudagåva och som gudagåva något att ta ansvar för. Det har Jesus lärt oss. Med Jesuss för ögonen läser vi alltså profeten Hesekiel. Det är så det skall vara i kristna sammanhang.

Bibelstudium i Vivalla den 9 juli 14

 12Herre, lovad vare du! Lär mig dina stadgar. 13Jag förkunnar alla de lagar som har utgått från dig. 14Jag gläds åt att följa dina lagbud, så som man gläder sig åt rikedom. 15Jag skall begrunda dina befallningar, jag skall ge akt på dina vägar. 16I dina stadgar har jag min lust, aldrig glömmer jag ditt ord. (Psaltaren 119 versarna 12 till 16)

 Psaltaren 119, en psalm utan slut tycks det, 175 versar lång. Texten ovan är tagen ur den andra av 22 strofer. Strofen andas glädje över Guds lag och lust att lyda den. Begreppet Guds lag står i texten för Guds uppenbarelse av sin vilja. Denna vilja uttrycker Gud inte bara i lagbud utan i Guds ord överhuvudtaget.

Så inte hos aposteln Paulus. När denne apostel tar ordet lag i sin mun är det Guds krav han avser, Guds heliga krav och inget annat. I den isolerade meningen står lagen inte på egna ben. Den måste kompletteras med löftet, gåvan. Först när löftet och gåvan får första rummet kan lagen fungera. Om inte blir lagen människan övermäktig. Tvärtemot i psalm 119 där löftet och gåvan är förutsatta. På den grunden blir det en lust att lyda Guds lag. Inget konstigt i det. Vem vill inte göra allt för sin välgörare löftes- och gåvogivaren.

 Själv är jag förtjust i aposteln Paulus. När jag läser Paulus och hans ”utskåpning” av den isolerade lagen, står det alldeles klart för mig att trons huvudsak är gåvan, framför allt gåvan över alla andra, Jesus Kristus. Med den gåvan för ögonen blir lagens krav förvandlade från hårda bud till självklarheter. Självklart vill jag göra det Kristus befaller.

 Men hur handskas med texten ovan? Jag föreslår att vid läsningen ta vara på det mångfacetterade i begreppet lag; låta lagen stå för Guds uppenbarade vilja i hela sin bredd. Låta den omfatta allt Guds verk med oss.

 För mig framträder då Kristus, som den största av Guds gåvor. På den grunden blir lag för mig mer än annat Kristusberättelsen och då denna berättelse i hela sin bredd, där gåvor och krav är inbäddade i varandra.

 Det för mig ideala tillståndet blir mot den bakgrunden att jag i mitt inre ständigt memorerar Jesu ord och hans gärning. Detta genom att läsa evangelierna, tillämpa dem, sammanfatta dem i mitt inre. Detta mitt memorerande är jag generös med. Jag vill att så många som möjligt skall bli delaktiga. Och jag tänker; vilken gemensam värdegrund får vi inte den dag ett helt folk tar del av och odlar Jesusberättelsen! I denna finns krav, ofta av obönhörligt slag, men alltid krav som är etiskt fullvärdiga. Dessutom krav som har sammanhang med situation och omständigheter. Framför allt är Jesusberättelsen genomandad av förlåtelse och upprättelse. Kraven bärs av fullbordad upprättelse, om jag tillåts uttrycka mig teologiskt..