Bibelstudium i Vivalla den 2 juli 14

 22 Judarna begära tecken och grekerna vishet, men vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade, judar som greker en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet…

27Men det som är dåraktigt för världen utvalde Gud för att låta de visa stå där med skam, och det som är svagt i världen utvalde Gud för att låta det starka stå där med skam, 28och det som världen ser ner på, det som ringaktas, ja, som inte finns till, just det utvalde Gud för att göra slut på det som finns till, 29så att ingen människa skulle kunna vara stolt inför Gud. 30Genom honom finns ni i Kristus Jesus, som har blivit vår vishet från Gud, vår rättfärdighet, vår helighet och vår frihet. 31Som det står skrivet: Den stolte skall ha sin stolthet i Herren. (Paulus första brev till korinthierna kapitel 1 versarna 22, 27-31)

 Som väl är finns Paulus tankar bevarade. Tydligast framträder dessa i de äldre av hans brev (se brev i uppslagsdelen till din bibel). Utan Paulus tydlighet hade åtminstone jag missat den kristna trons själva poäng. Poängen att valet står mellan Guds dårskap och människors vishet. Alltså endera lutar du dig mot ”en Kristus som blivit korsfäst” eller förlitar du dig på människors uppfinningsrikedom och vishet. Det första är det kristna alternativet det andra det världsliga.

 På bred front har det världsliga alternativet segrat. All utveckling tycks ju vila på mänskliga kreativitet och rationalitet. Till och med kyrkorna har gett med sig. Dagens kristendom vilar till 90 % på humanitet och förnuftstro och till 10% på ”en Kristus som blivit korsfäst”, om jag tillåts uttrycka mig slarvigt.

 Det är som om varken ”värld” eller kyrka reflekterat över biverkningarna av sina val. Den biverkan Paulus angav för dem som valt vishetsvägen var att de små kommer i kläm. Detta gäller fortfarande. Hur mycket man än talar om människors lika värde blir resultatet ändå att vissa blir satta på undantag. Det tillhör systemet när människan sätts högst i hierarkin.

 Tvärtom då, ”när Kristus som korsfäst” blir levnadsregel nummer ett. Vad ger det för biverkningar? Det är ingen ända på dessa, särskilt när den tillämpas av religiösa fanatiker.

 Men ”Kristus som korsfäst” är i första hand ingen praktisk levnadsregel. Det är en grundval. Den grundvalen säger att Gud är Herre, inte människan, att människan är skapad att vara ett Guds barn, att de små är stora i vår Herres ögon. Den grundvalen säger också att försoning och upprättelse är viktigare än allt annat.

 När den grundvalen väl är förankrad kommer levnadsreglerna. Till dem hör, och det behöver betonas, rationalitet i hanteringen av fakta. Att vara kristen betyder nämligen inte att vara blind för uppenbar sanning och ovedersägliga fakta.

 Lösenordet ”Kristus som korsfäst” står för det vi tror på, inte det vi vet. Det duger sålunda inte att bygga naturvetenskaplig forskning utifrån grundsanningen ”Kristus som korsfäst”. Det tillhör en annan kategori sanningar. En nödvändig kategori sanningar skulle jag vilja säga. Tro måste vi nämligen vare sig vi vill det eller ej. Utan tro händer ingenting.

Bibelstudium i Vivalla den 25 juni 14

Sjung till Herrens ära, sjung en ny sång, sjung hans lov över hela jorden. Må havet brusa och allt det rymmer, fjärran länder jubla och de som bor där. Må öknen och dess städer ropa, byarna där Kedar bor. Må folket i Sela glädjas, höja jubelrop från bergens krön. Ge Herren äran, lovprisa honom i fjärran länder! (Profeten Jesaja kap 42:10-12)

Jag grubblar ofta över människors möjligheter att välja. Är valet fritt eller är det inte fritt?

Fritt säger fritänkarna. Det får inte finnas någon Gud som sätter tvångströja på människor som inte förstår bättre. Men, tänker jag, tar vi bort Gud kommer annat i Guds ställe. Naturen ställer krav på vårt beteende, omgivningen likaså. Säg den tonåring som vågar trotsa grupptrycket.

Valet är inte fritt utan bundet hävdar filosofer och teologer. Viljan är inte fri, den är ”trälbunden” påstår vår reformator Martin Luther i en av sina skrifter. Men tänker jag, hur blir det då med vår initiativkraft om allt redan är förutbestämt?

Jag grubblar ofta över människors möjligheter att välja. Var hamnar jag då i mina grubblerier?

I att vi är både bundna och fria. Ibland är vi det ena, ibland det andra. Och alltid gäller att vår frihet är begränsad, varför vi behöver vara rädda om och vårda vår frihet.

Min tumregel just nu är att när det går mig illa behöver jag begrunda min frihet, när det går mig väl och jag har framgång, min bundenhet och mitt beroende.

Själv är jag predikant och tro det eller ej, ibland kan det gå riktigt bra för mig. Jag kommer på tankar om kristen tro som ställer tron i ny dager och gör den spännande. Och jag kan inte frånkänna mig blick för ledarskap och hållbar församlingsutveckling. Och det finns dom som har märkt att jag äger dessa talanger och säger det öppet.

Vad gäller i det läget? Ska jag lägga tonvikt på den fria viljan eller på den bundna. Ska jag ge mig själv äran eller skall jag tacka någon annan för vad jag fått. Avgjort det sistnämnda. Att ge sig själv äran vore nämligen början på katastroften. Hur många goda initiativ har inte kraschat på grund av självupptagenhet och uppblåsthet.

I välgångstider skall jag därför läsa texten ovan med inlevelse och ofta. När Gud får äran för vad jag fått och vad jag kan ge, kan jag gå vidare. När jag själv tar åt mig äran, stoppas jag ofelbart.

Annat när det går mig illa. Då vore det inte mer eller mindre än en katastrof att tro sig förutbetämd till förnedring och misslyckande. Då blir ont bara värre.

Det som gäller mig gäller förmodligen alla. Därför borde allting vara tvärtom mot vad det är idag. Segrarna applåderar vi istället för att ge Gud äran. Och förlorarna negligerar vi i ställer för att uppmuntra.

(Se även nytt inlägg Med mina glasögon)

Bibelstudium Vivalla den 18 juni 14

Vilket djup av rikedom, vishet och kunskap hos Gud! Aldrig kan någon utforska hans beslut eller spåra hans vägar. Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare? Vem har skänkt honom något som han måste återgälda? Ty av honom och genom honom och till honom är allting. Hans är härligheten i evighet, amen. (Paulus brev till romarna kapitel 11 versarna 33-36)

Förhållandet mellan löftesfolket judarna och övriga, det problemet var det en hård nöt för Paulus att knäcka. Hur var det nämligen med judarnas särställning sen Jesus hade kommit och med sitt evangelium sprängt gränserna?

Paulus gör ett tappert försök i romarbrevet kapitlen 9–11. Han gör det utan att ge avkall på det som var själva huvudsaken för honom, rättfärdiggörelsen genom tron. Här var han nämligen kompromisslös. Det är ingen skillnad på jude och grek; alla har samme herre, och han ger sin rikedom åt alla som åkallar honom. Ty var och en som åkallar Herrens namn skall bli räddad (Rom 10:12 f).  Å andra sidan var ju judarna löftesfolket. Problemet var att de inte lyssnade på evangeliet. Paulus kommer i slutändan fram till att Israel i slutändan kommer att räddas och att judarna genom sin olydnad trots allt åstadkommit något gott. Genom deras olydnad fick andra förbarmande (Rom 11:30).

Men någon riktig reda i det hela får Paulus inte. Det erkänner han själv i texten ovan. Vem kan känna Herrens tankar? utropar han där.  Guds rådslut står över människornas förstånd. Det blir slutklämmen i hela hans långa utredning om judarnas särställning.

Det är en märklig bekännelse Paulus åstadkommer i texten ovan. Sin oförmåga att förstå sig på Gud vänder han där till den skönaste av lovsånger. Den lovsången tillhör det en kristen bör lära sig utantill och begrunda inför livets alla obegripligheter.

Alternativet är att ge upp. Det gjorde en av mina vänner. Människor i hennes närhet flödade över av trosvisshet, men en sa ett, en annan något annat. Den ena konstigheten följde på den andra. Det var som om det fanns lika många gudar som det fanns människor. Det kändes som att bli frälst, men tvärtom, när hon en dag sa upp all bekantskap med Gud.

Den vägen har inte jag själv gått i min brottning med trosfrågorna. Jag måste nog erkänna att jag inte heller gjort som Paulus. Själv har jag för länge sen gett upp alla försök att rättfärdiga Gud. Som läsarna av mina bibelstudier märkt försvarar jag inte bibelns ofelbarhet. Inte heller förlitar jag mig på andras försök att förstå Gud, i slutändan inte ens Paulus, trots min respekt för honom.  All kraft lägger jag på att försöka komma Kristus nära. För mig är det enda sättet att få frid med Gud.

Bibelstudium i Vivalla den 11 juni 14

(Se även nytt inlägg  ”Med mina glasögon”)

Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot,du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. (Psaltaren, psalm 104 versarna 27–30)

Märker ni hur sant detta vittnesbörd känns? Sant inte enbart för oss som intresserar oss för bibeln. Det väcker anklang också hos andra. En enda liten manipulation i texten och vips är alla med på noterna.

Du i texten står naturligtvis för Gud, men en sekulariserad nordbo säger hellre naturen. Det är naturen, inte Gud som öppnar sin hand och ger oss mat för dagen. Det är i naturen liv skapas och jorden görs ny. Det är också naturen som tar ifrån oss vår ande ”och vi dör och blir åter till mull.”

Ja, varför inte. För mig står inte Gud i motsatsställning till den natur som både ger och tar och är förutsättningen för allt liv.

Min upptäckt att psalmversarna ovan kan reciteras och sjungas även av dem som i övrigt vänt bibel och kyrka ryggen fick mig att tänka nytt. Tänka nytt om sekulariseringen.

Jag har frågat mig om sekulariseringens signum inte är ett nej till en antropomorf (människoliknande) gudsbild och en föreställning om världen där Gud uppfattas styra lik en forntida kejsare? Däremot inte ett nej till tillvarons ”du”. Här har visserligen opponenterna mot traditionell gudstro valt att uttrycka sig otydligt. Duet i tillvaron döljer de bakom beteckningarna ”naturen”, ”big bang”, ”evolutionen” eller annat liknande.

Själv intresserar mig speciellt hur”troende” på den kanten markerar sin tro. De mest radikala bland dem, motsvarigheten till den traditionella trons ”livetsordare”, blir ofta veganer. Dessa veganer uppfattar sin ekologiska mathållning som en trosbekännelse. De som går längst bär inte läderskor , använder ogärna bil och sätter en ära i att på så många punkter som möjligt bli självförsörjande. Att de bara köper svenskt, behöver jag kanske inte tillägga.

Kontrasten till oss som tror på traditionellt sätt är stor. Nog försöker också vi leva i enlighet med moder jords befallningar. Men våra försök är lama i jämförelse med naturdyrkarnas stränga livshållning. Vi sticker ut genom att gå i kyrkan. Det är allt.

Ändå kan jag inte överge min traditionella tro på Gud, Jesus och Anden. Den må, som den historiska religion den är, bygga på subjektiv grund. Men att få mig att grundläggande tolka tillvaron utifrån något annat än Jesus, går inte.

När denne Jesus befattar sig med psalmorden ovan föreställer jag mig att han bugar och håller med. Nog är också för honom Gud den som ger och tar, den som skapar liv och utsläcker liv. Men Jesus nöjer sig inte med psalmistens bekännelse. Han har tillägg att göra. Tillägg som handlar om en personlig Gud, om försoning, upprättelse och evigt liv.

(Se även nytt inlägg ”Mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 4 juni 14

Jesus sade till sina lärjungar: Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu. Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta. (Evangelium enligt Johannes kapitel 16 versarna 12-14)

Hur skall Jesu verk föras vidare? Det var en brännande fråga under de första församlingarnas tid och är det fortfarande. Evangelisten Johannes ger oss idag sitt svar. Detta i ett fingerat avskedstal av Jesus. Ni hittar talet i Johannesevangeliet, kapitlen 14–17. Fingerat påstår jag, men inte förfalskat. Det bygger på minnestraditioner och direkta minnen.

Hur skall Jesu verk få en fortsättning? Det var alltså frågan. ”Sanningens Ande” skall se till att verket förs vidare, erinrade  sig Johannes att Jesus hade sagt. ”Sanningens Ande”, eller ”hjälparen”, skall t o m vägleda Jesu lärjungar med ”hela sanningen”. Så enligt ovanstående text som är ett utsnitt från Jesu avskedstal.

Katolska kyrkan ser det som sitt ansvar att vara förvaltare av ”hela sanningen”. Nog kan också andra kyrka bidra, men inte fullt ut. Själv tänker jag inte alls i den riktningen. För mig är sanningen aldrig en besittning. Sanningen är i stället något som jag griper tag i. Den är utgångspunkten inte målet.

Konkret handlar det för mig om att gripa tag i Kristus. Det betyder att Kristus för mig är bärare av  såväl  ”sanningen” som ”hela sanningen”. ”Sanningen” får jag grepp om när jag låter Jesus vara utgångspunkten för vad jag tänker och gör, ”hela sanningen” när jag låter Jesu försoning bli själva nyckeln i mina relationer till Gud och människor

Jag föreställer mig att evangelisten Johannes inte skulle vara främmande för mitt sätt att se. När denne i anslutning till orden om ”hela sanningen” låter Jesus säga att Anden i Jesu efterföljd skall undervisa världen om ”synd, rättfärdighet och dom” kan det låta främmande. Vid närmare eftertanke inser jag dock att livet rör sig kring just storheterna ”synd, rättfärdighet och dom” och att Jesu försoning inget annat handlar om än ge svar på syndens, rättfärdighetens och domens utmaning.

För att kunna ta ställning till denna min tolkning behöver du slå upp Johannes 16 och sedan tänka efter. Om du använder Bibel 2000 har du god hjälp av noterna.

Åter till Anden, förmedlaren av denna Jesu ”sanning”. Hur går det till att få del av denna Ande? För mig ger inte kunskap om Jesus Anden. Kunskap är däremot oftast en förutsättning för Andens närvaro.  Anden och med den ”sanningen” är istället förbunden med hängivenheten till Kristus. För att exemplifiera: när Jesu försoning blir levande för mig beror det på att Anden givit sig till känna i mitt inre.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”

Bibelstudium i Vivalla den 28 maj 14

1För körledaren. En psalm av David. 2Hur länge skall du glömma mig, Herre? Hur länge skall du dölja ditt ansikte? 3Hur länge skall tankarna mala, mitt hjärta ängslas dag efter dag? Hur länge skall min fiende triumfera? 4Se på mig, svara mig, Herre, min Gud! Ge ny glans åt mina ögon, låt mig inte somna in i döden, 5låt inte min fiende säga att han besegrat mig, mina ovänner jubla över mitt fall. 6Jag litar på din godhet, mitt hjärta skall jubla över din hjälp. Jag vill sjunga till Herrens ära, ty han är god mot mig. (Psalm 13 i Psaltaren)

 Häng inte upp dig på att psalmen anges skriven av David. För vilket gång i ordningen jag sagt det, vet jag inte. Dels är rubriken sekundär, dels kan ”av David” lika gärna betyda, tillhörande Davidssamlingen.  Vem som författat psalmen, eller i vilket sammanhang, vet vi faktiskt ingenting om.

Innehållet i Psalmen är däremot inte obekant eller nytt  för en van bibelläsare. Det är de omvända proportionerna som  överraskar. I bibeln brukar regelmässigt Guds omsorg prisas, trons väg lovordas och Guds seger över ondskans andemakter proklameras. Visserligen talas det också, om än med mindre bokstäver och med färre ord, om livets stora frågetecken och om det på vilket inga svar ges. Men här är det tvärtom, här är det grubbelfrågorna som dominerar. Det är Guds tystnad som oroar.

Ta berättelserna om Jesus som exempel på hur det brukar vara. I evangelierna är det alltid Gud som i slutändan triumferar. Trons väg är visserligen motsatt den bana som leder till karriär och världslig framgång. Segern vinns genom lidande, offer och försoning. Men att Gud skulle ha tystnat, det får vi leta efter när vi studerar vår bibel.

Men den som söker han finner. När Jesus i Getsemane ber att få slippa lidandets väg eller när han på korset ropar: Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig, har vi undantagen som bekräftar regeln. Här är Gud tyst.

I psalm tretton är det tvärtom, frågorna dominerar. Psalmisten känner sig glömd, Gud är som vore han inte. Tankarna mal, psalmistens inre är i uppror, men ingen Gud. Fienderna, de som tycker och gör tvärtemot vad som gynnar psalmisten, triumferar. Men ingen Gud i bakgrunden som stöttar det goda och riktiga. Framför allt ingen Gud som psalmisten kan erfara.

Är det inte så åtskilliga kristna av idag känner. Det är så mycket som talar emot en Gud som griper in och ställer tillrätta. Gud är för många som vore han död. Klivet ut i en värld utan Gud  och djupare mening, ligger snubblande nära.

Men det steget tog aldrig  författaren till den trettonde psalmen. Trots allt litade psalmisten på Guds godhet. En gång skulle han få jubla över Guds hjälp, därom var han övertygad. Därför sjunger psalmisten mitt i sin bedrövelse Herrens lov. Visserligen i korta ordalag, men ändå. Själv känner jag nu och då som psalmisten. Det är som vore Gud död. Inga yttre tecken som stöder min tro får jag. I dess ställe massiv påverkan från en värld som tänkt bort Gud. Ändå litar jag på Gud. Hans hjälp är för mig, trots Guds tystnad ,lika säker som att Jesus är sann.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”

Bibelstudium i Vivalla den 21 maj 14

Köttet är fiende till anden och anden till köttet. De två ligger i strid så att ni inte kan göra det ni vill. Men om anden får styra er står ni inte längre under lagen. (Paulus brev till galaterna kapitel fem, versarna 17 och 18)

Paulus såg kött och han såg ande. Bådadera sanna uttryck för verkligheten. Med kött menade han en människa dominerad av sitt jag, ett jag som såg bara till sitt eget kortsiktiga bästa, ett jag som drog henne ner i träsket. Med ande, en människa uppfylld av Kristus.

Såväl det ena som det andra, såväl kött som ande, försökte styra honom. Köttet åt ett håll, anden åt ett annat. Styrd av anden stod Paulus inte under lagen, påstod han. Det betyder att han inte längre var regelstyrd. Regelstyrd blev han däremot när köttet dominerade. Då måste det till lagar, regler och poliser för att det skulle bli någon reda i samhället. Styrd av anden behövdes vare sig det ena eller det andra. Anvisningar var förstås bra att ha, men tvingande lagar, nej. Detta sagt i ett försök att uttrycka Paulus tankar mot bakgrund av nutidens föreställningsvärld.

Anden, det betydde för Paulus att vara uppfylld i sitt inre av Kristus, konstigare var det inte. Inte konstigare än det är för en kär människa att vara uppfylld av sin käresta, eller för en fotbollsfantast att vara uppfylld av Zlatan.

Denne Ande är verklig i den mån den styr mig, overklig, en fantasi eller vad du vill kalla det, om den saknar kraft att påverka.

För Paulus var Kristus och Kristusanden det enda alternativet. Allt annat ledde ut på ett sluttande plan. Han blev rasande på galaterna därför att de i handling visat att de övergivit sin första kärlek. De hade gjort det genom att plussa. De sa att ett kristet liv förutsatte Kristus + lagen. Men då har ni ju missat alltsammans, röt Paulus. Då har ni gjort lagen till en med Kristus jämördig storhet, när lagen inget annat är än vakthållare.

Håller Paulus sätt att beskriva verkligheten? För min del blir svaret ja. Kristen tro är för mig inget annat än hängivenhet till Kristus. Den hängivenheten är i sig inget märkvärdigt. Den har paralleller i allt mänskligt samliv. Bara det att följderna blir så genomgripande annorlunda.

Så resonerar jag. Andra tycker tvärtom. Tron är en privatsak säger de. Var och en måste fritt få tro vad han eller hon vill. Och det låter säga sig. Vad de inte tänkt på är att när hängivenheten till Kristus avtar, kommer annan hängivenhet i dess ställe. En tro byts ut mot en annan.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon”)

Bibelstudium i Vivalla den 14 maj 2014

20Israels barn bröt upp från Suckot och slog läger i Etam, vid randen av öknen. 21Om dagen gick Herren framför dem i en molnpelare för att visa dem vägen, och om natten gick han i en eldpelare för att lysa dem. Så kunde de vandra både dag och natt. 22Molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen och eldpelaren om natten. (2 Moseboken kapitel 13 verserna 20–22)

Texten handlar om Israels barn och deras fyrtioåriga vandring genom öknen. De vandrade från Egypten till Kanaan, det utlovade landet. För att visa dem vägen gick Herren framför dem. På dagen i formen av en molnpelare och om natten som en eldpelare. Så enligt den här och flera andra bibeltexter.

Inte för att jag betvivlar de fyrtioåriga strapatserna i öknen. Men hur är det egentligen med molnpelaren och eldpelaren? Är det bokstavligen sant det som här påstås? Det frågar jag mig nu och då.

Om sanningen skall fram är jag delad inombords. Mitt troende jag säger; naturligtvis är det sant. För Gud är ingenting omöjligt. Det var därför en smal sak för honom att ta gestalt i en molnpelare och i en eldpelare när det behövdes.

Mitt reflekterande jag har en helt annan åsikt. Detta mitt jag betvivlar inte att Israels barn vandrade genom öknen. Inte heller att de omsider nådde målet. Inte ens att Herren Gud ledde dem på deras vandring, ifrågasätter detta mitt jag.

Men är det inte så, tänker jag, att de som bevarade traditionerna om ökenvandringen har satt sin egen profil på berättelsen. De kände mer än annat behov av att förtydliga att ökenvandringen inte var vilken vandring som helst. Det var inget mindre än Guds eget folk, som under Guds ledning var på vandring till det utlovade landet. För att förtydliga detta fogade de in moln- och eldstoden. Guds ledning blev tydligare på det sättet.

Detta desto hellre som Guds inverkan på det som händer ofta sker i det fördolda och därför behöver förtydligas. Sådana förtydligande budskap är dessutom otaliga i bibeln. Eld– och molnstoden är bara ett exempel i raden.

Mitt inre är alltså delat. Å den ena sidan är jag bokstavstroende, å den andra budskapstroende. I slutändan blir förstås resultatet det samma: Jag tror på Guds ledning, inte minst att Gud ledde sitt folk genom öknen och att han i dag leder det på de vägar som är hans.

Vad väljer jag då? Här i Vivalla väljer jag mitt bokstavstroende jag. Jag skapar så mycket oro om jag bekänner att jag betvivlar det historiskt korrekta i berättelsen om moln- och eldstoden. Samtidigt betonar jag att det är budskapet som är det viktiga; budskapet att trons folk står under Guds ledning och beskydd.

Bland intellektuella tvivlare väljer jag troligen en annan väg. Där sätter jag förmodligen frågetecken för en bokstavlig tolkning. Jag betonar istället att det är budskapet som är det viktiga, och att detta budskap ger en försäkran om Guds beskydd och ledning. Kanske tillfogar jag att moln- och eldstoden möjligtvis har en bakgrund i andliga visioner, upplevda av Guds folk men inte av andra

Tro bara inte att jag är opportunist. Denna min dubbla hållning är en del av min andliga identitet.

(se även nytt inlägg ”Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 7 maj 14

Då omringade judarna honom och sade: ”Hur länge skall du hålla oss i ovisshet? Om du är Messias, så säg det öppet.” Jesus svarade: ”Jag har sagt er det, men ni tror det inte. Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig… Jag och Fadern är ett (Evangelium enligt Johannes kapitel 10, versarna 24 f, 30)

 Min väg till tro på Jesu gudom går via erfarenheter av hans mänsklighet.

Min väg till tro på Jesu gudom går via erfarenheter av hans mänsklighet. För mig bildar dessa hans mänskliga gärningar mönster. Tillsammanstagna ger de en bild inte bara av Jesus utan också av en annorlunda Gud, en Gud som Jesus befinner sig i samklang med. Det är som om de två vore ett. Detta på ett sätt som texten ovan exemplifierar. Där framträder Gud och Jesus i en sorts ”samklangsgemenskap”.

Gärningarna som jag gör i min faders namn vittnar om mig. Joh 10:25

Gud och Jesus i samklang, det är det jag djupast sett tror på. ”Gud  är som Kristus”, har för mig blivit mitt motto, samtidigt min väg till Gud.

Alternativet för att få reda i Jesu relation till sin fader är diverse spekulationer om Jesu gudomliga natur i förhållande till hans mänskliga. Sånt tal är för mig metafysiska spekulationer, detta vare sig de har säte och stämma i bibel och  bekännelse, eller inte. De metafysiska spekulationerna må vara hur sanna som helst. De berör ändå inte mitt innersta. För mig räcker det med samklangsgemenskap. En samklangsgemenskap som jag dessutom behöver få del av.

Det räcker nämligen inte för mig att Gud och Jesus hör samman. Jag själv behöver också vara infogad i den gemenskapen. Jag behöver komma i samklang med Jesus för att därigenom också komma i förbindelse med Gud.

Så känner jag och så tänker jag att även evangelisten Johannes menade.

(Se även nytt bidrag ”Med mina glasögon)

Bibelstudium i Vivalla den 30 april 14

Tomas tvivlade, de andra lärjungarna trodde, lär oss Johannesevangeliet. Tomas kunde inte tro på Jesu uppståndelse förrän han fått se spikhålen i Jesu händer och sticka handen i hans sida. Först när han fått göra det kunde Tomas bekänna: Min Herre och min Gud (Joh 20:28). Här koncentrerar jag mig på Jesu ord till Tomas efter dennes bekännelse.

 Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror. (Evangelium enligt Johannes kapitel 20 vers 29)

Är Gud detsamma som det obegripliga som skulle kunna kallas Big bangs igångsättare, lagbundenhetens Herre, slumpens skapare, livets och dödens upphovsman? Eller är Gud också något annat? I dag svarar vi kristna som varken kan förneka slump eller evolution men som paradoxalt nog också tror på Jesu uppståndelse: Gud är mer än igångsättare. Gud är också dödens besegrare och rättfärdighetens herre. Såväl Jesu liv som hans död och uppståndelse är ett Guds verk.

För ungefär ett hundra femtio år sedan och tidigare hade vi kristna draghjälp. På den tiden trodde tidens lärda på själens odödlighet något som öppnade för övertygelsen att allt ändå till slut skulle ordna upp sig. Denna tro kunde sedan smidigt kopplas till läran om Jesu uppståndelse på den tredje dagen. Uppståndelsen kom att fungera som en bekräftelse på själens odödlighet.

Men tron på själens odödlighet krackelerade. Allt flera märkte att kropp och själ var sammanvävda till ett. När kroppen dog, dog också själen. Redan ett mer djupgående studium av bibeln visade detta. Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet,står det i Predikaren (Pred 3:19). I sanning pessimistiska ord, men tyvärr sanna.

Mot denna bakgrund blir Jesu uppståndelse ett under lika stort som skapelseundret. Trots allt har livet en fortsättning efter döden. Men det beror inte på någon odödlig själ utan på ett Guds direkta ingripande.

Men hur skall man kunna tro på det? Det finns två vägar. Den ena att på ett eller annat sätt få bekräftat att Jesus är uppstånden. Den bekräftelsen fick lärjungarna men får också andra med dem. Men nu inte genom ett direkt möte med den uppståndne utan i en allt omtumlande inre upplevelse.

Den andra vägen är att tro utan att se. Det betyder att det Jesus står för och förkunnar har satt sig så djupt i den kristnes inre att denne Jesus har blivit allt i hennes liv. Så djupt att hon vågar tro att Jesus är herre t o m över döden.

Denna andra väg är min väg.