(Se även ”Med mina glasögon 4”, 8 19 Det kommunistiska Kinas tro, sa Hanna Sahlberg

Bibelstudium i Vivalla den 20 februari 2019

Den sanna stoltheten

23Så säger Herren: Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. 24Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. (Jeremia kap 9 v 23 f)

Jeremia bok  består av en samling hopsamlade traditioner som stammar från profeten Jeremia. Dessa har sedan komponerats samman till en helhet. Kapitel nio, varifrån texten ovan är hämtad, illustrerar detta. Huvudtemat i Jeremia kommer tydligt fram i detta kapitel. Profeten klagar, med ord lagda i Guds mun,  över folkets ondska och trolöshet  och han varnar. Till detta fogas två löst anknutna stycken som tydligt bryter sammanhanget. Texten ovan är ett av dessa stycken.

Ord lagda i Guds mun, kan man säga så? Förvisso! En profet vore inte en profet om hans tal inte vore inspirerat av Gud, så inspirerat att det är som om Gud själv talade.

När man läser de två sista avsnitten i kapitel nio blir det för mig närmast övertydligt att profeten på pricken fångat vad Gud vill ha sagt. Är något bibelord ett rent gudsord så är det detta.

Gud varnar för att vara ”stolt över” sina egna förmågor. Stolt i betydelsen  förlita sig på och leva av. Det betyder att grunda sitt liv på de egna förmågorna, i detta fall den egna visheten, den egna styrkan  och den egna rikedomen.

Vad blir nämligen av detta? Att jag använder mig av mina förmågor för att komma i överläge gentemot andra, bli beundrad av andra, få det bättre än andra. Därav skapas en osund över- och underordning som leder till ständiga spänningar och ständiga konflikter.

Men detta onda måste tämjas, ständigt måste det tämjas för att livet inte skall bli alltför svårt för dem som fått mindre utförsgåvor och materiella tillgångar än andra. Vad göra? Vissa tycker det är enklast att blunda. De blundar i den meningen att de förnekar att människor är olika och fått olika förmågor. Alla har fått sitt, säger de, är man inte duktig på ett är man det på ett annat. Andra engagerar sig politiskt. Endera befinner man sig då på högerkanten och försöker visa att olikheten i slutändan leder till allas väl, eller också på vänsterkanten. Där tar man bildlikt talat från de rika och ger åt de fattiga för att utjämna skillnaderna. Detta för att spetsa till.

Vad säger då Gud? Att den enda  sanna stoltheten består i  insikt och kunskap om mig, d v s om Gud. Men då inte om vilken Gud som helst, utan om den Gud som verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet på jorden.

Vad säger då jag som leder detta bibelstudium? Att detta är sant och att uppgiften för oss människor mer än annat är att finna denna Gud som verkar i rättfärdighet och kärlek.

När väl detta skett kommer i ett enda slag allting på rätt plats. Jag kan vara stolt över min egen vishet, min egen styrka och min egen rikedom. Men jag stoltserar inte med det jag fått, jag förvaltar det i insikt om att det är Gud som är givaren.

Vidare att det är ett livsprojekt att finna den Gud som verkar i kärlek, rätt och rättfärdighet, dessutom ett livsprojekt att foga sina resurser så att de står i dennes tjänst.

Tänk efter själva, det går väl an att fundera ut vad som är rättfärdigt, men rättfärdigt förbundet med kärlek i en odelbar enhet? Var finner jag detta goda? Finns det något alternativ till Kristus?!

.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 7 19 Tal med dubbel tunga)

Bibelstudium i Vivalla den 13 februari 2109

Fånge för Kristi skull

12Jag vill att ni skall veta, bröder, att det som hänt mig snarast har fört evangeliet framåt.  13Det har nu blivit klart för hela pretoriet, och alla andra också, att det är för Kristi skull som jag sitter fången,  14och de flesta av bröderna har genom min fångenskap stärkts i sin tro på Herren, så att de vågar predika Guds ordännu mera oförskräckt än förut.  15Visst finns det en del som förkunnar Kristusför att de är avundsjuka och vill ställa till bråk. En del däremot har goda avsikter,  16och de förkunnar av kärlek; de vet ju att jag är satt att försvara evangeliet.  17Men de andra är bråkmakare och talar om Kristus inte av rena motiv utan för att göra det svårare för mig i min fångenskap.  18Än sen? Falska eller hederliga syften – i vilket fall som helst blir Kristus förkunnad, och det gläder jag mig över. (Paulus brev till filipperna kap 1 v 12-18)

Filipperbrevet, autentiskt utan all tvekan, ingen efterskrift, inget senkommet försök att skildra något som varit. Här talar Paulus direkt ur sin fångenskap, en fångenskap därför att han predikade Kristus.

I min utläggning skall jag koncentrera mig på det som saken gällde, det som gav fängelse, Paulus förkunnelse. I texten ovan markeras detta tal i spärrad stil.

Denna förkunnelse var en predikan av Guds ord, står det. Och det har vi sentida kristna tagit till oss. Prästens uppgift är att predika Guds ord, sägs det och har det sagts tiderna igenom. Oftast har därmed förutsatts att prästen skall hämta sina tankar från det som Gud befallt i sitt ord, att inte fuska bort vad som står i den Heliga Skrift.

Men så enkelt är det inte här. Guds ord är för Paulus inte Guds ord i vår mening, utan något speciellt. Det är att förkunna Kristusoch försvara evangeliet. Det är att föra evangeliet framåt. 

Guds ord är detsamma som evangeliet och evangelium i sin tur att förkunna Kristus. Hur blir det då med övrigt Guds ord. Bibeln är ju en tjock bok med ett nästan oöverskådligt innehåll och med närmast oöverskådliga möjligheter till olika tolkningar.

Paulus vet alltsedan sin omvändelse besked. Han vet att Guds ord har en kärna och den kärnan är Kristus och dennes frälsargärning. Utifrån denna frälsargärning skall bibeln förstås. Bibeln skall tolkas utifrån Kristus. Evangeliet om Kristus  är Guds ord.

För Paulus föll sig detta naturligt. Upplevelsen av Kristus gjorde det självklart. Dessutom såg han på de heliga skrifterna på ett annat sätt än vi i vår upplysta värld. Han såg i bibeln gudomlig visdom. Paaulus fastnade inte i historisk fingranskning av det skrivna, funderade inte över vad som var äkta eller vad som var tillskrivet i efterhand. De Heliga skrifterna var för honom materia som lät sig formas av evangeliet och därigenom fick sin autentiska betydelse.

Själv får jag ta till hårdare tag för att klara av detta konststycke. Men jag ger mig inte, evangeliet måste få företräde. Jag som Paulus omtolkar utifrån evangeliet. Jag till och med stryker bort hämndlystet tal och grymheter som inte så sällan dyker upp i bibeln. Jag gör det för att ge evangeliet företräde.

Vad är det då med Kristus som ger honom en sådan kraft att göra allting nytt? Om detta skriver Paulus mycket och ofta och gärna. Så även i fortsättningen på Filipperbrevet. I kapitel 2 ger han oöverträffad beskrivning av Jesus. Där står: Jesus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan antog en tjänares gestalt…han gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors. Därför har Gud upphöjt honom över allt annat…

     Jesu storhet är omätlig, men den riktar sig nedåt, ständigt neråt. Detta är hemligheten med Jesus, hemligheten med evangeliet, liksom hemligheten med hans sanna efterföljare.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 4”, 6 19 Bara hus, hem och barn, sa Pernilla August)

Bibelstudium i Vivalla den 6 februari 2019

2Men vem kan uthärda dagen då han (förbundets budbärare) kommer? Vem kan bestå när han visar sig? Han är somsmältarens eld, som tvättarnas lut,  3han sätter sig ner likt den som smälter och renar silver. Han skall rena leviterna och luttra dem som guld och silver, så att de kan bära fram offergåvor åt Herren på det rätta sättet.  4Då skall Judas och Jerusalems offergåvor behaga Herren som i forna dagar, i gången tid.(profeten Malari kap 3 v 2 ff)

Om profeten Malaki vet vi inte mycket. Förmodligen levde han på 400-talet före Kristus då Juda och Jerusalem stod under persisk överhöghet.  Religiöst var det inte som det skulle i Juda. Nog iakttog man de religiösa bruken med sina offer och vad därtill hör. Men man gjorde det inte i den rätta andan. Hjärtat fanns inte med i handlingen. Åtminstone var det så Malaki såg det. Denne såg också i profetisk klarsyn att ”förbundets budbärare” skulle komma och utsätta särskilt prästerskapet för hårdhänta prövningar. Ur prövningarna skulle förnyelse inträffa. Offergåvorna skulle i fortsättningen frambäras på det rätta sättet. Vem denne ”förbundets budbärare” egentligen var vet vi inte med säkerhet. Ett står dock fast. Denne hårdhänte budbärare var sänd från Gud.

Nu till tillämpningen som öppnar många möjligheter.

Hut går hem sa min mamma, do ut des (jag ger för att du må ge) sade de romerska lärde under antiken. Mammas hut går hem står för att det straffar sig att göra det onda.  De romerska lärdes do ut des  betyder att Gud ger och att detta förpliktar gåvans mottagare att föra detta givande vidare. Om inte straffar det sig.

Själv inser jag det förpliktande i att leva. Livets gåva innebär ansvar. Gud har inte gett oss livet av en slump. Gud vill något med oss. Det går en linje från gåvan till förpliktelsen. Missbrukad gåva leder till svåra konsekvenser.

Bara så att vi inte alltid kan genomskåda Guds domar. Att mekaniskt tillämpa ”hut går hem” leder ofta fel. Ingen mindre än Jesus har lärt oss det (Joh 9:2 f) Ändå är principen riktig. Det går en linje från handlingen till handlingens konsekvenser. Bara så att vi i det enskilda fallet inte alltid förstår hur.

Något mindre dunkelt blir det när vi riktar blicken på texten ovan. Guds hårdhänta behandling drabbar inte vem som helst. Det är de av Gud utvalda som utsätts för profetian. Det är egendomsfolkets själva spetsar som skall få känna av ”smältarens eld och tvättarnas lut” och detta ytterst dem tillgodo. Eller som det står i Hebreerbrevet 12, den Gud älskar den agar han.

Ändå klarare blir det när jag ser på mig själv. Det är inte främst framgångar som fört mig till Gud, inte succéer som gjort mig till en mera genuin kristen. På prövningens grund står jag där jag står. Mina prövningar har jag mer att tacka för än beklaga.

Så viss är jag om prövningens nytta att jag när jag hör talas om en prisad talang ständigt knäpper mina händer och ber; måtte framgången inte stiga dig åt huvudet. Tyvärr är det inte alltid jag blivit bönhörd. De extremt framgångsrika går oftast skadade genom livet. Vad de förlorat är en realistisk syn på sig själva.

Trots allt kan man inte göra allmän lag av ovanstående text. Som sagt, redan Jesus har förbjudit oss det. Men nog kan våra prövningar komma från Gud och leda till bättring. I slutändan är det ju ändå Gud som bestämmer.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 5 19 Den inbillade individualismen)

Bibelstudium i Vivalla den 30 januari 2019

Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son.  12Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet.(1 Johannesbrevet kap 5 v 11)

Under några veckor har jag i dessa bibelstudier behandlat texter från 1 Johannesbrevet. Dessa har inte varit lätta att tas med. Man måste få grepp om situationen för de johanneskristna för att bibelstudiet inte skall lägga sig på allmänningen och enbart beröra vedertagna kristna sanningar. Därför än en gång om denna situation. De johanneskristna hade fått allvarliga problem med sin tro på Jesus. Jesus. Jesus fick inte vara den han skulle vara. Och detta hotade församlingens existens.

Så allvarligt var det att Johannesbrevets författare menade att själva livet stod på spel.  Den som inte har Guds son har inte livet, skriver han. Den som missar Jesus missar själva evigheten, menade han.

Nu skall detta inte övertolkas. Man måste minnas att Johannesbrevets författare skrev till de egna, till folk han kände. Han gjorde det med detaljkännedom om hur det förhöll sig. Det går inte, för att uttrycka det drastiskt, att rakt av överföra det han sagt till nyblivna kristna eskimåer på Grönland eller till nykristna bushmän i Afrika. Minsta kännedom om Jesus gör att man förstår det. Det var inte allmänna sanningar Jesus mötte människor med. Hans tilltal var alltid personligt.

Kvar står dock för alla och envar textens själva grundsanning, att tron på Jesus innebär förbindelse med själva livet, ett liv som är av absolut kvalité, ett liv som är evigt.

Själv är jag upp i åren och borde fundera på evigheten. Men jag gör det inte särskilt mycket. Det blir fel när jag gör det. I stället för att skapa förtröstan sår de tvivel i mitt inre. Tänk om allt bara är ett önsketänkande. Sådana grubblerier har jag i dagens läge inte råd med. Vad jag behöver är att erfara det eviga livet här och nu. Och det får jag uppleva  när jag i tro vilar i att Jesus är med mig där jag står och sitter idag.

En del av oss är säkra på sin sak, vi är ”frälsta”, säger de. Men det säger inte jag. Däremot överlåter jag mig oupphörligen till min frälsare. Jag säger; ta hand om mig, lär mig att tänka rätt, känna rätt och göra rätt. Mitt liv vilar i dina händer.

Ibland blir det som jag ber, ibland inte. Även när överlåtelsen är ärligt menad kan jag tappa taget. Det jag står för blir inte som det skall, mitt ärliga uppsåt är grumlat. Jag har funderat en hel del över Jesu inflytande på mitt liv, framför allt om vad det är som gör att det fungerar.

Jag har funnit att det är den korsfäste jag skall rikta mig till när det skall bli liv i mitt eget liv. Livet i Kristus är ett liv som kommer underifrån, ett liv som bärs upp av den som offrade sig själv för mig.

(Se även ”Med mina glasögon 4” 4 19 TKG och sen bankkoden)

 Bibelstudium i Vivalla den 23 januari 2019

12Se, jag kommer snart och har med mig lön att ge åt var och en efter hans gärningar.  13Jag är A och O, den förste och den siste, början och slutet. 14Saliga de som tvättar sina kläder rena. De skall få tillgång till livets träd och få gå in i staden genom dess portar. 15Men utanför är hundarna och trollkarlarna och horkarlarna och mördarna och avgudadyrkarna och alla som älskar lögnen och lever i den. (Uppenbarelseboken kap 22 v 12 ff)

Först om Uppenbarelseboken, en bok fylld av visioner, låt oss för enkelheten kalla det Johannes visioner. Vem denne Johannes var, vet ingen säkert. Men att han stod i de johanneskristnas sammanhang är för mig uppenbart. Det är visioner om Jesus och världshändelserna utsagda i en tid av fruktansvärda förföljelser mot de kristna.

Sen om min hållning till tron. För mig vittnar Nya testamentet om Jesus. De olika författarna gör detta var och en på sitt sätt, var och en utifrån sitt sammanhang.

Vittnesbörd är det, inte nödvändigtvis hela sanningen.

Strängt taget tror jag på Jesus, den i f a Nya testamentet omvittnade. Jag tror inte på Nya testamentets skrifter. Skriften är inte mitt trosföremål. Däremot är Jesus det. Skriften hjälper mig däremot att tro.

För den som läser Uppenbarelseboken är det viktigt att påpeka detta. Låter man Uppenbarelseboken styra sin tolkning kommer man gärna vid sidan om. Här får man inte glömma att det handlar om visioner om och av den uppståndne insatta i den yttersta tidens sammanhang, visioner som skall hjälpa de förföljda kristna att behålla sitt hopp.

Att det är så kan man ana i den sista av textens versar. Av de kristnas motståndare blir där djävulens anhang, i grund hatade av de förföljda. Inget tal om att dessa fördärvade människor skulle få del av himmelrikets härlighet. Jesu ord på korset ”Fader förlåt dem ty de veta icke vad de göra”,  är som bortblåsta för visionären Johannes.

I övrigt vittnar hans ord i ovanstående text om att han står i bibeltraditionens sammanhang. Var och en skall dömas efter sina gärningar, vittnar han. Hur många gånger har inte detta upprepats även i det Nya testamentet. Samtidigt påstår han att salighet vinns av dem som ”tvättar sina kläder rena”, d v s i Lammets blod. Därmed hänvisar har till försoningen på korset, att Jesu offer verkar det som inte kan åstadkommas i egen kraft. Alltså å ena sidan laglydnadens frälsningsväg å den andra nådens.

Så var det för visionären Johannes, så är det för den delen i hela Nya testamentet. Lagen står oförmedlad bredvid nåden. En motsättning är inskriven i den kristna tron själva hjärta. Och det går inte att upplösa denna motsättning. Något mellanting går inte att uppbringa. De som försökt sig på detta i kyrkans historia har aldrig blivit den kristna trons äkta vittnen.

Jag måste välja. Endera får jag gå laglydnadens väg eller också nådens. Eller riktigare; först måste jag välja laglydnaden. Det betyder göra mitt yttersta för att i allt följa min frälsare efter. Hela min kraft måste jag satsa på att leva rättfärdigt. Jag måste över mig i goda vanor, regelbundna bönestunder, barmhärtighet i umgänget med dem jag möter, ansvarstagande i mitt umgänge med natur och medmänniskor.

Och när väl detta skett får jag kasta mig på det andra. Att med textens uttryck tvätta mig ren i lammets blod. Det betyder kasta mkg på det enda som bär, att bli förlåten och upprättad, trots att jag inte klarat det jag föresatt mig att bemästra.

Lag och nåd är en kristens väg. Först lag och sen nåd i ett ständigt upprepat skeende. Nog finns det sånt som kallas helgelse. Det betyder att jag slipper göra forna tiders misstag. Jag har kommit längre på min kristna väg. Men i grunden är inget ändrat. Lag och nåd, ända till livets slut. Ingen kristen kommer ifrån denna växling från det ena till det andra.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 4 19 Varför? ”Därför att jag tyckte om min pappa”

Bibelstudium i Vivalla den 16 januari 2019

Livet finns i Guds son

6Han är den som kom genom vatten och blod, Jesus Kristus. Inte bara med vattnet utan med både vattnet och blodet. Och Anden är den som vittnar, ty Anden är sanningen.  7Det är tre som vittnar:  8Anden, vattnet och blodet, och dessa tre är samstämmiga.  9Vi godtar ju människors vittnesbörd, men Guds betyder mer, ty detta är Guds vittnesbörd: han har vittnat om sin son.  10Den som tror på Guds son har tagit emot vittnesbördet i sitt inre. Den som inte tror på Gud gör honom till lögnare, eftersom han inte tror på det vittnesbörd Gud har gett om sin son.  11Och detta är vittnesbördet: Gud har gett oss evigt liv, och det livet finns i hans son.  12Den som har hans son har livet. Den som inte har Guds son har inte livet. (1 Johannesbrevet kap 5 v 6-12)

Livet finns i Guds son, sade Johannesbrevets författare. Gud är det yttersta vittnet på detta. Och vi sentida kristna är överens med honom om den saken. Problemet är att den gamle som Johannesbrevets författare heter i 3 Johannesbrevet styrker sin tro på Jesus med en argumentation som för oss är i det närmaste obegriplig.

Skulle det vara nödvändigt? Ja, det var nödvändigt då i det läge han och församlingen befann sig. Ord som för oss är dunkla är ytterst svar på tal till grupper johanneskristna som på ett eller annat sätt spårat ur. I värsta fall hade dessa övergett sin kristna tro och blivit trons motståndare. Antikrister kallas dessa 1 Johannesbrevet.

Trots allt skall jag försöka mig på en tolkning. Jesus var den som kom ”genom vatten och blod” står det. Vad kan det betyda? Troligen är innebörden att Jesus först och främst skall förstås utifrån korset. Jesushemligheten avslöjas slutgiltigt när Jesus spikas upp på korset. I offret visar Jesus vad han stod för. Han vek inte av från sin kallelse ens i döden. Det straff som rättmätigen borde drabba onda människor fick han själv utstå. Det blev konsekvensen av att han vägrade vika undan från den väg som var honom förelagd.

Men vattnet då, vad står vattnet för? Förmodligen, om jag får spekulera, är det en hänvisning till dopets vatten. Som människorna omkring honom behövde dopets rening, behövde också han det. Det visar hur djupt hans solidaritet sträckte sig. I allt skulle han dela sin omgivnings villkor.

Varför detta tal? Därför att det bland de johanneskristna som Johannesbrevet är riktat till fanns de som tänkte på rakt motsatt sätt om sin frälsare. De tänkte sig honom som en himmelsk varelse som sänkte sig ned över sina tillbedjare och omvandlade dem till Ande, ren  Ande. Med det syndiga köttet ville dessa Johanneskristna inte ha med att göra.

Dessa som Johannesbrevets författare hade för ögonen kan också ha varit de som han tidigare i brevet kallar antikrister. Dessa var komna ur de johanneskristna leden, men vänt sin forna tro ryggen. Nu ville de tvärtemot det Kristus ville. Därav beteckningen antikrister.

Men, vittnar Johannesbrevets författare, mot allt detta avfall står att Gud har gett oss evigt liv, ”och det livet finns i hans son”. ”Den som inte har Guds son har inte livet”. Kort uttryckt betyder detta att det verkliga livet, det bestående livet och i förlängningen det eviga livet finns i tron på honom som ”kom genom vatten och blod”.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 2 19 ”Modellföreställningarna”)

Bibelstudium i Vivalla den 9 januari 2019

6Han (Herren Gud säger) säger (till Herrens tjänare): Det är inte nog att du är min tjänare, som upprättar Jakobs stammar och för tillbaka Israels överlevande, jag skall göra dig till ett ljus för andra folk, för att min räddning skall nå över hela jorden. (Profeten Jesaja kap 49 v 6.)

Textorden ovan ingår i de tjänarsånger som förekommer i kapitlen 40-55 hos profeten Jesaja. Vi kristna läser dessa sånger som förutsägelser om Jesus. De kan alternativt ses som en personifiering av ett nyomvänt Israel, eller avse en kommande profet.

Bakom ligger en grundläggande föreställning att Israel är Guds före andra utvalda folk. Det som sticker ut här, och bl a i Jesaja 42:6, är att fred och harmoni först kan och skall åstadkommas när andra folk ställer sig under och erkänner Israels speciella utväljelse.

Översatt till vår kristna verklighet innebär det att hela världens fred och harmoni med Gud förutsätter att folken ställer sig under Jesus Kristus. Först i honom finns frid med Gud och harmoni mellan människor. Man kan inte låta bli att se parallellerna mellan detta tänkande och den kulturimperialism som kännetecknar västerlandets förhållande till jordens övriga stater. Om detta skriver jag  i ”Med mina glasögon 4”, 1 19 Demokrati omvandlad till imperialism.

För att komma till rätta med detta problem behöver jag ”skala av” respektive utväljelsetanke för att upptäcka vad som döljer sig längst därinne. Vad jag finner när jag skalar av västerlandets överhöghetsanspråk finner jag längst därinne verklig omsorg men också behov av att stå överst och förstå bäst. Skalar jag på motsvarande sätt av den kristna utväljelsetanken på de underliggande motiven blir resultatet oftast skrämmande. Inte så som med de kristna korstågen under medeltiden där maktlystnad och överhöghet var de helt dominerande inslagen. Men så att maktlystnad och vilja till överhöghet ändå var och är motiv man inte kan utesluta. Särskilt under min tid som präst i Södertälje, där jag under ett antal år som ordförande i predikantförbundet ledde det ekumeniska arbetet i staden, stod detta klart för mig. Jag märkte att upplevd sann inre fromhet ingått förbund med låga motiv och härsklystnad. Mycket har försvunnit från mitt medvetna minne med ökad ålder och naturligt avtagande, men inte detta. Jag kommer att gå i graven medveten om att hög bekännelse och härsklystnad ingått förbund även bland dem som menar sig speciellt helgade.

Först när jag låter Jesus själv tala, han den utvalde bland utvalda, blir bilden en annan. När jag skalar av Jesu egen utväljelse på sina bakomliggande motiv ser jag inga biavsikter. Härsklystnaden är för honom utesluten. Hans storhet bestod inte i att själv framstå som stor utan i att göra andra stora. Korsdöden är för mig paradexemplet. Jesu död på korset signalerar inte höga anspråk och triumf. Korset är för mig ett tecken på en frälsare som gjort allt för mänsklig upprättelse. Det kostade honom livet.

Sen var det frågan om uppståndelsen. För mig betyder Jesu uppståndelse rakt intet om den för med sig yttre seger och triumfatorisk kristendom, men allt som den leder till utväljelsemedvetna kristna förankrade i sin frälsare.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 1 19 Demokrati omvandlad till imperialism)

Bibelstudium i Vivalla den 2 januari 2019

Jesus och barnen

13Folk kom till honom med barn för att han skulle röra vid dem. Men lärjungarna visade bort dem. 14När Jesus såg det blev han förargad och sade: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte: Guds rike tillhör sådana som de.  15Sannerligen, den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.”  16Och han tog dem i famnen, lade händerna på dem och välsignade dem. (Evangelium enligt Markus kap 10 v 13-16)

Det finns olika slags begåvning; känslomässig begåvning, igenkännandets begåvning, inkännandets begåvning, trohetens begåvning på den ena sidan, registrerandets, uppfattandets och logikens begåvning på den andra.

Det duger inte att ruva på sina gåvor. Det vi fått skall brukas förfinas, utvecklas och fram för allt användas. När rörelsen framåt upphör, innebär det ofelbart tillbakagång. Att vila på sina lagrar mer än under en begränsad tid, skapar otillfredsställelse, i slutändan misströstan. Ända in i det sista behöver vi upptäcka nytt. Det finns ljuspunkter och framsteg även för den demente. Det gäller bara att upptäcka dem.

För mig står det klart att denna framåtriktade rörelse ytterst är riktad mot det fulländade. Vad annat kan väl logikens mastodonter ha för ögonen. Som om nobelpristagaren har nått målet när hen sett fungerande sammanhang som ingen annan upptäckt. De banbrytande resultaten banar för nya upptäckter.

Alldeles självklart är målet det fulländade. Om så vår begåvning är ringa och vad vi förmått är som myrsteg i en oändlig öken är ändå målet det fulländade. På alla områden likadant; målet är det fulländade. Målet är Gud.

Men Gud finner vi inte. Ingen finner Gud, den gudstroende lika lite som ateisten. Om inte tidigare stod detta klart för mig när jag lyssnade till dagens dikt i PI den 7 dec. Etel Adnan skriver där i en av sina dikter som ingår i diktsamlingen ”Den asiatiska apokalypsen”

Det sades att människor var betydelsefulla vilket dom var…

Det sades också att Gud är ljuset så att varken någon eller något kan se honom.

Men några kunde därför är han inte ljuset.Han håller hus i mörkret…

Ingen finner Gud. Det visste också Jesus. Gud måste finna oss. Nollställda som barn som inget begriper och inget förstår, i allt beroende av andras hjälp, finner han oss och tar oss till sig. Mitt i vår strävan mot det fullkomliga med den nedslående insikten inom oss att vi trots  vår strävan aldrig någonsin når målet, finner Gud oss.

Att kämpa sig fram emot Gud, för att  mitt i kampen finna att Gud hur vi än anstränger oss är ouppnåelig, det är det är en kristens livsväg. Då, när vi håller på att ge upp, när vi inser vår oförmåga trots vår förmåga, tar Gud oss i sin famn. Detta är gudsrikets hemlighet.

Varför denna märkliga väg till Gud?  Kanske därför att vi skall inse att allt gott ytterst är ett Guds verk. Det är i Gud vi lever, rör oss och är till.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 52 18 På kommunal nivå fungerar det)

Bibelstudium i Vivalla den 26 december 2018

4Kristus är slutet på lagen, så att var och en som tror kan bli rättfärdig.  5Ty om den rättfärdighet som lagen ger skriver Mose: Den människa som håller buden skall leva genom dem.  6Men den rättfärdighet som tron ger säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem skall stiga upp till himlen? – det vill säga för att hämta ner Kristus –  7eller: Vem skall stiga ner i avgrunden? – det vill säga för att hämta upp Kristus från de döda.  8Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta – det vill säga trons ord, det som vi förkunnar. Paulus brev till romarna kap 10 v 4-8)

I kapitlen 9-11 i Romarbrevet våndas Paulus över det egna folkets, löftesfolkets öde. Hur skall det gå för detta hans eget folk när de missat det viktigaste av allt, Jesus Kristus?

Uppfyllda av att de som löftesfolk  ägde Guds löfte och Guds lag, kunde de inte se att den kursändring som Kristus innebar var av Gud. Inte heller uppfatta kontinuiteten mellan det gamla och det nya.

Paulus tvingades ta till storsläggan. Kristus är slutet på lagen, nödgades han säga. Tron är viktigare. Det som tror kan bli rättfärdig, inte den som uppfyller lagen. Detta beroende av att ingen människa av egen kraft kan uppfylla den heliga lagen. Det förutsätter en fullkomlighet som ingen människa äger. Tron däremot bygger på annans kraft, Guds kraft förmedlad oss av Kristus.

Detta gör Paulus klart genom att citera bibelord hämtade från 5 Moseboken kap 30 12-14. Dessa ord lär oss att lagen inte finns där som en gigantisk uppgift att uppfylla utan som en gåva att ta vara på och leva av. Lagen finns där, personifierad i Kristus, en Kristus som kommer till oss och uppfyller oss med sin fullkomlighet. Med Kristus inom oss går laglydnaden lekande lätt. Den är ingen börda utan en inom oss boende kraft.

Lagen så förstådd förutsätter tro. Tro i sin tur är inget annat än att förlita sig på att äga Guds bistånd, för en kristen att förlita sig till att Gud i Kristus vill vara med mig och hjälpa mig leva efter hans vilja.

I själva verket är detta inget att i grund förundra sig över. Ingenting kan vi ju ta oss själva. Kraften och förmågan är inte vår egen, den är oss given. Livet är ingenting vi äger i egen kraft, den är en gåva som vi fått. Ytterst beror allt gott som omger oss och påverkar oss av något som givits oss. Det blir grundfel om vi tror något annat, ett grundfel som nog är den yttersta grunden till att det gnisslar i vår mänskliga samvaro.

Men hur kan då Paulus säga att Kristus är slutet på lagen? Det beror på att lagen så till den grad missförståtts att den blivit motsatsen till vad den var menad att vara. Av en lag buren av inneboende fullkomlighet och samtidigt av Guds vilja att vara oss nära med sin laguppfyllande kraft, har blivit en från Gud fristående storhet som dikterar vad som är rätt och sen förutsätter laguppfyllnad. Som sådan blir lagen ouppnåelig. Med en sådan lag är det slut i och med Kristus, förkunnar Paulus.

När Kristus kom fick den sanna lagen liv igen. Den blev till kött och blod i Kristus  och till levande inneslutande kärlek. Från den dagen har porten in till lagen gått genom tron. Genom att ta emot Kristus i tro uppfylls vi av lagens fullhet, nu inte upplevd som krav utan som en gåva att ta emot och ta vara på.

(Se även nytt inlägg i ”Med mina glasögon 3”, 51 18 Det avslöjande andra steget)

Bibelstudium i Vivalla den 19 december 2018

Slutord

4Glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose på Horeb, med stadgar och bud för hela Israel. 5Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer.  6Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer. (profeten Malaki kap 4 v 4 ff)

Ingen klarar sig utan en ”tänkt verklighet”. Det betyder inre föreställningar som styr oss, eller med mitt språkbruk en tro som vi kan orientera oss utifrån. Utan tro lär det inte gå att leva.

En del tror si andra så. En anständig svensk tror på demokrati och människovärde. Det gör jag också men i topp sätter jag min tro på Kristus.

Det har sina sidor att tro på demokrati och människovärde. Verkligheten är problemet, en verklighet som signalerar att en människa är mer värd än den andra och att demokratin måste tyglas och relativiseras för att fungera.

Det har också sina sidor att tro på Kristus. Också för mig är verkligheten problemet. Kartan stämmer inte med verkligheten. Det jag tror på, att Kristi försoning är en levande kraft i nuet och det särskilt bland den kristna trons folk, verkar inte stämma. Det är andra krafter som styr.

Men jag, liksom mina ”demokratitroende” bröder och systrar kämpar vidare. Inte ger vi upp bara därför att det är svårt att tro.

Tillåt mig att från och med nu enbart koncentrera mig på min egen troskamp. I detta bibelstudium gör jag det med en text ur Gamla testamentet för ögonen. Jag gör det ytterst därför att jag behöver befästa min tro på att Kristus är löftets uppfyllelse. Jag behöver få höra att redan de gammaltestamentliga skrifterna vittnar om honom.

När jag därför som så många gånger tidigare  backar mig in i Gamla testamentet för att få bekräftelse på min tro söker jag mig till slutorden av det egentliga Gamla testamentet. Det betyder i texten ovan från profeten Malaki.

Den texten är en veritabel ”lathund” för den som vill få grepp om profetiorna i Gamla testamentet. Den är inte bara en sammanfattning av innehållet i profeten Malaki utan av hela tolvprofetsboken (de små profeterna dvs f o m Hosea och framåt). Den kan t o m ses som en sammanfattning av samtliga profeters utsagor.

Vad säger då denna sammanfattning. Att lagen är viktig, att Elia skall komma innan Herrens fruktansvärda dag skall komma. Att denne Elia skall vända de äldres hjärtan till de yngres och vice versa, underförstått så att kärlek råder. Slutligen att på grund av denna kärlek Guds förintelsedom skall utebli.

Detta må vara en nog så god sammanfattning av profetiornas innehåll och väl värd att ha i minnet när man hamnar i profetior som känns främmande.  Men pekaren in mot Kristus är långt ifrån självklar.

För att ta det steg för steg. Först om lagen som vi inte får glömma. Nog är det så att lagen skall gälla, den lag som inte enbart är själlösa om än så efterföljansvärda regler, utan framför allt är lagar som värnar om livet med Gud och varandra.

Det andra handlar om Elia och om Herrens fruktansvärda dag. Om denna vittnar inte enbart bibeln. Om den är även vår egen tid  minst sagt medveten. Klimatångesten är ett uttryck för denna medvetenhet. Värre blir det med den återuppståndne Elia. Nya testamentet ser Johannes döparen som denne frälsargestalt. Men inte omvände denne Johannes människors hjärtan på ett bestående sätt. Det gjorde däremot Kristus, den med Gud förbundne. Genom Guds representant Kristus skapades den kärlek där ”fädernas hjärtan vändes till barnen och barnens hjärtan till fäderna”, just den kärlek som avvände den annars oundvikliga katastrofen.

Profetian stärker mig alltså i min tro, men nog ”skaver” den också. Men för att den skaver förlorar jag inte modet. Nog pekar även Gamla testamentet på att Kristus är löftenas uppfyllelse. Den sammanfattande profetian i Malaki 5 är ett av många exempel på detta.