(Se även ”Med mina glasögon 4”,  18 19 Lätt att skriva ledare i DN)

Bibelstudium i Vivalla den 1 maj 2019

Detta ord kom till Jeremia från Herren:  2Gå ner till krukmakarens hus. Där skall jag låta dig höra mina ord. 3Då gick jag ner till krukmakarens hus och fann honom i arbete vid drejskivan.  4Ibland misslyckades lerkärlet som krukmakaren formade med sina händer, och då gjorde han om det till ett nytt kärl, så som han ville ha det. 5Herrens ord kom till mig:  6Skulle jag inte kunna göra med er, Israels folk, så som denne krukmakare gör, säger Herren. Som leran i krukmakarens händer, så är ni i mina händer, Israels folk.  7Ena gången hotar jag att rycka upp, vräka omkull och förstöra ett folk och ett rike.  8Men om det folk jag hotat vänder om från sin ondska, ångrar jag mig och gör inte det onda jag tänkt tillfoga dem.  9En annan gång lovar jag att bygga upp och plantera ett folk och ett rike.  10Men om de gör det som är ont i mina ögon och inte lyder mig, ångrar jag mig och gör inte det goda jag lovat dem. (Jeremia kap 18:1-6)

Profeten Jeremia hävdade Guds suveränitet. Gud gör som Gud vill, det är grundtanken. Denna suveränitet förfäktas uttryckligen i Gamla testamentet (Hosea 6:1, 5 Mos 32:39 b + som exempel) och förutsätts i det nya. Bildspråket i texten ovan går inte att missförstå. Med de sina gör Gud gör det honom behagar. Men, märk väl, Gud handlar inte godtyckligt med sitt utvalda folk. Gud reagerar med Jeremias ord som vore han en part i en personlig relation. Gud hotar, ångrar sig och lovar igen beroende på hur samspelet mellan Gud och Israel fungerade.

Vad betyder nu detta för oss i ett land som tror oss ha förpassat Gud från det offentliga rummet och stängt in honom i det privata? Mer än vi tror, blir svaret. Också vi i vårt avkristnade land har ett suveränt Du att ta hänsyn till och vi har våra biblar. Inte en för alla tider fastslagen bibel, förstås. Vi tror visserligen att vår bibel är färdigskriven. Det som står går inte att ändra. Men med nya tider kommer nytt innehåll, nytt att prisa och nytt att förfasa sig över. Och som på Jeremia tid reagerar tillvarons Du som gjorde hen då. Duet förblir aldrig oberörd av hur vi lever.

Jeremia gjorde det skenbart enkelt för sig . Gud är som en krukmakare, sade han och Israel som leran i krukmakarens händer. Gud gör som Gud vill med sin lera. Samtidigt förkunnade denne Jeremia att det fanns ett konstaterbart samband mellan hur Israel levde och hur Gud reagerade. Krukans utformning berodde ytterst av hur Israel förhöll sig till sin Gud. Och Jeremia visste exakt hur den relationen skulle te sig.

Många idag är som Jeremia. De tror sig veta hur de skall förhålla sig i den tillvaro som de lever i. De har sina färdigskrivna biblar med sina anvisningar över hur de skall leva under den tid som utmätts åt dem. Domarna över dem som lever annorlunda än de själva, vittnar om hur säkra de är.

Själv är jag inte säker. Jag begriper mig inte på tillvarons Du. Jag ser ett Du som dödar och ger liv, som skapar mening men som samtidigt låter slumpen regera. Jag tillber detta Du, ger Duet namnet Gud, men jag får inget riktigt grepp över min relation till detta Du.

Först när jag låter Gud personifieras i Kristus  får min relation till Gud mer av konkretion. Därför ägnar jag min tid och mitt studium mer åt Kristus än åt Gud. Att bottna i Kristus har jag gjort till mitt livs uppgift. Där har ni svaret på varför mina bibelstudier mer handlar om Kristus än om Gud.

(Se även ”Med mina glasögon 4” 17 19 Jag en legosoldat)

Bibelstudium i Vivalla den 24 april 2019

1Kom, låt oss vända tillbaka till Herren Han rev, och han skall läka oss, han slog, och han skall förbinda oss. 2Han ger oss liv efter två dagar, på den tredje reser han oss upp, så att vi får leva inför honom. 3Låt oss lära känna honom, låt oss sträva efter kunskap om Herren. Så visst som gryningen skall han träda fram, han skall komma till oss som ett regn, ett vårregn som vattnar jorden. (Profeten Hosea kap 6:1-3)

Tillåt mig vandra bakom de trosföreställningar och bilder av verkligheten med vilka vi orienterar oss i  tillvaron. Tillåt mig att för en gång skull tiga med min ständiga påminnelse om trons nödvändighet för såväl själsfrid som stimulans att verka.

Vad finns där bakom våra trosföreställningar och bilder? Ett tillvarons du, eller om du så vill ett för alla oundvikligt faktum som ingen kan undvika att förhålla sig till. Detta oundvikliga faktum ger men tar också tillbaka, bygger upp, men river också ner, visar sig å ena sidan ljuvlig, å den andra förfärande.

Vi kan rubba detta obönhörliga, men aldrig i grund förändra det. Om jag så gör hundra armhävningar om dagen kommer den tid då armens kraft avtar och dess förmåga förtvinar.

Många av oss som kallar oss kristna värjer oss för att kalla detta du, detta tillvarons faktum för Gud. Den Gud många av oss tror på enbart ger, tar aldrig. Guds motsats däremot, den allestädes närvarande ondskan, är den som tar. Allt ont och svårt skjuter vi undan till den oförklarliga ondskans herradöme.

Andra, de som inte ger kristen tro tid och rum, gör på liknande sätt, skjuter ifrån sig så gott det går, hänger upp sin existens på det som befinner sig fjärran från det oundvikliga avtagandet och döden.

Men profeten Hosea håller det ena samman med det andra, det onda med det goda, livet med döden. Allt lägger han under Guds välde. Det samma gör 5 Mosebokens författare, som låter Gud säga,  Det är jag som ger död och liv, jag som sårar och läker, ingen kan rycka något ur min hand. Och jag skulle kunna fortsätta i en bibel där det aldrig kommer dithän att den Gud som där förkunnas görs maktlös inför det oundvikligt svåra. Bibelns Gud är alltför stor för detta. Som om Gud inte hade all makt.

Med dessa insikter om dödens samband med livet, delade av medvetna människor, troende som påstått icketroende, går vi till korset. Vad finner vi där?  Liv förenat med död, Kristi liv förenat med hans död och en Kristus som utropar, min Gud, min Gud varför har du övergivit mig.Livets sanning är i korset komprimerad i en enda punkt, ont är där förenat med gott, liv med död.

Vid detta kors förändras inte vår verklighet, löses inte Gudstrons gåta. På det oförklarligt onda ger korset inga svar, ens för den mest hänförde kristna.

Vad är det då som ges? Nya ingångar att se på Guds hållning till det onda. Dessutom en strimma av hopp grundat på profetians uppfyllelse. Hos Hosea förutsägs uppståndelsen i textens ord, på tredje dagen reser han oss upp.

     Uppståndelsen som faktum erfor den uppståndne, han och ingen annan, vare sig före eller efter honom. Men hoppet finns där att också jag skall få följa honom efter, ett hopp som ständigt hålls vid liv  när jag lever i trons umgängelse med min uppståndne frälsare.

(Se även ”Med mina glasögon 4” 16 19 Rullgardin ner.)

Bibelstudium i Vivalla den 17 april 2019

4Herren Gud har gett mig en lärjunges tunga, så att jag kan inge den trötte mod. Varje morgon gör han mitt öra villigt att lyssna på lärjungars vis. 5När Herren Gud öppnade mina öron gjorde jag inte motstånd, drog mig inte undan. 6Jag lät dem prygla min rygg och slita mig i skägget, jag gömde inte ansiktet när de skymfade mig och spottade på mig. 7Herren Gud hjälper mig, därför känner jag inte skymfen, därför gör jag mitt ansikte hårt som flinta, jag vet att jag inte blir sviken. 8Han som skaffar mig rätt är nära. Vem söker sak med mig? Låt oss mötas inför rätta. Vem vågar vara min motpart? Må han stiga fram. 9Ja, Herren Gud hjälper mig, vem kan då få mig fälld? De blir som utslitna kläder, malen skall äta upp dem. (Jesaj 50:5-10)

Här är det profeten som talar. Vi kallar honom inte Jesaja utan Deuterojesaja på grund av det speciella innehåll som präglar Jesaja 40-55.  Profeten vittnar om sitt öde, ett öde som har sin motsvarighet i mångas; i individers, i folkgruppers, i länders. Profeten har mer än annat sin efterföljare i Jesus. I Jesus blev det som det var för profeten, bara så mycket tydligare och så mycket mer efterföljansvärt för dig och mig som kallar oss Jesu lärjungar.

Hur kan det komma sig att bibeltexter liksom smittar av sig, f a att de gestalter som bibeltexterna handlar om får människor att utforma sina liv utifrån dem?

Inte vet jag, det bara är så att människor påverkar varandra, att den enes liv går över i den andres i ständigt nya variationer. Det gäller inte enbart oss som kallar oss kristna, det är allmängiltigt.

En märklig form av imitationsbeteende är allmängiltigt bland oss människor. Den som imiterar blir aldrig en kopia av förebilden, alltid något annat, men ändå så lik sin föregångare.

Det specifika då med oss, det som återkommer i alla oss som följer profeten och i sista hand Jesus i spåren, vad är det?

     Det avgörande är lärjungaskapet, att vi lyssnar på och försöker efterlikna vår Mästare, att vi tar emot som det står ”på lärjungavis”. För profeten innebar detta prygel, skymf och bespottelse. För Jesus något ännu värre, prygel, smädelse och korsfästelse

På något sätt har detta sin motsvarighet i en kristens liv. Att vara kristen innebär aldrig enbart lycka, aldrig enbart framgång, däremot alltid plågsam belastning. Jag tänker inte enbart på yttre plåga utan också på inre. Själv vet jag hur svårt det är att kämpa för tron när det mesta talar emot, när trons uttryck och sanning är undanskymd av de många för vilka Gud blivit en fiktion. Hur lätt är det inte att ryckas med av de många, att automatiskt rätta tankebanorna efter de mångas mening.

Hur svårt är det inte att som Jesus lyfta fram personer och företeelser som andra föraktar. Hur lätt är det inte att schackra med det ”Jesussamvete” som givits mig i tron.

För profeten gällde övertygelsen att han stod på Guds sida och därför var oövervinnerlig, för Jesus att han, vad som än hände, vilade i Guds famn. För mig att jag får ty mig till Jesus. Någon egen rak rygg har jag nämligen inte, inte heller äger jag en gudsnärhet som bär genom allt. Jag måste ta skydd hos Jesus, varje dag får jag göra det. Mitt liv i trons efterföljelse behöver ständigt förnyas för att jag inte skall sköljas med av den allmänna meningen.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 15 19 När en trosföreställning är bekämpad kommer en annan i dess ställe)

Bibelstudium i Vivalla den 10 april 2019

6Herren handlar rättfärdigt och ger de förtryckta deras rätt. 7Mose fick lära känna hans gärningar, Israels folk hans verk. 8Barmhärtig och nådig är Herren, sen till vrede och rik på kärlek. 9Han går inte ständigt till rätta med oss, hans vrede varar inte för evigt. 10Han handlar inte mot oss som vi förtjänat, han ger oss inte våra synders lön. 11Ty så hög som himlen välver sig över jorden, så väldig är hans nåd över dem som fruktar honom. 12Så långt som öster är från väster, så långt från oss förvisar han vår synd. 13Som en far visar ömhet mot barnen, så visar Herren ömhet mot dem som fruktar honom. 14Ty han vet hur vi är skapade, han minns att vi är mull. (Från Psaltaren 103)

Som psalmen ovan jublande förkunnar, så vill vi kristna gärna tänka oss Gud. För många av oss är denna vår gudsbild väl underbyggd. Vi har fått den hemifrån, från mötet med andra människor, från kristna som vi litar på, från den Jesus som gick omkring och hjälpte alla. Vi har fått den som svar på detta förunderliga att vi lever och har tillgång till den ljuvligaste av världar.

Gud är rättfärdig, står det. Och till rättfärdigheten hör att han också är förlåtande mot ”dem som fruktar honom”. Denna förunderliga form av rättfärdighet kopplad till förlåtelse, en rättfärdighet som inte är överslätande och en förlåtelse som är total, känner flera av oss igen. Den motsvarar vår bild av vår frälsare, Jesus Kristus.

Detta är det ena. Om vi inte blivit förblindade finns för oss kristna också något annat. Jag kallar det trons dråpslag.  Det är inte som vi tänkt oss. Naturen är inte alltid välvillig, vår omgivning inte alltid god, Guds rättfärdighet tycks oss motsatt det vi föreställt oss.

Detta dråpslag är ingen av oss som kallar oss kristna befriade från. Det finns i trons själva centrum. Bara den som är blind kan undgå att se det. Denna text från den 103:dje psalmen är med rätta placerad på 5 i Fastan, försoningens söndag som för oss in i stilla veckan och korsdramat.

Att se nåden och barmhärtigheten å ena sidan och erfara dråpslaget å den andra, tillhör själva förutsättningen för den kristna tron. Det ena hör ihop med det andra, det ena skall bejakas och det andra får på inga villkor förnekas.

På den grunden finns den kristna trons fördjupning först när Guds godhet kopplas till korsets hemlighet. Korset finns överallt, katastroferna avlöser varandra, meningslösheten grinar oss i ansikten. Vi måste därför stanna upp vid korset, vid katastrofen att Guds utvalde brutalt avrättades, att det goda kan förintas av onda krafter.

Varför, måste vi fråga oss. Ständigt tvingas vi ställa den frågan. Hoppar vi över den är det ute med vår kristendom. Våra självklara svar på att Gud trots detta är god, att det finns någon mening i lidandet, att Gud trots allt är rättvis, måste tvingas till tystnad. Förkrosselsen över verklighetens hårda lagar måste få tränga in i våra själars innersta.

När så skett, men först då är vi mogna att lyssna på orden om uppståndelse och evigt liv. Kristen tro är och skall vara motsägelsefull. Den troende får se tillvarons ljuvlighet samtidigt som hon tvingas se ner i djupet av meningslösheten. Först ur detta föds det sanna hoppet, närd av den ständigt verkande uppståndelsen.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 14 19 För eget bästa så att det skall komma andra till del)

Bibelstudium i Vivalla den 3 april 2019

1 Och jag är med er alla dagar till tidens slut.” (Matteus 28, slutet på vers 19)

2  Meningen är ju inte att andra skall få det bättre och ni få det svårt. Nej, det är en fråga om jämvikt;  nu skall ert överflöd avhjälpa deras brist, för att en annan gång deras överflöd skall avhjälpa er brist. Så blir det jämvikt,  som det står skrivet: Han med mycket fick inte för mycket, han med litet fick inte för litet. (2 Korinthierbrevet kap 8, v 13 ff)

3(Om mannat som Herren gav de knotande israelitiska ökenvandrarna att äta)  Mose sade till dem: ”Det är den mat som Herren ger er att äta.  Och Herren har gett denna befallning: Samla så mycket av det som var och en behöver, ett omermått per person för samtliga. Varje husfar skall hämta till dem han har i sitt tält.” Israeliterna gjorde så, och några samlade mer, andra mindre.  När de sedan mätte upp hade de som samlat mer inte fått för mycket och de som samlat mindre inte för litet, alla hade fått vad de behövde.  Mose sade till dem: ”Ingen får lämna kvar något av detta till i morgon.”  Men somliga lydde inte Mose utan sparade av det till nästa morgon. Då var det fullt av mask och luktade illa. Och Mose blev ond på dem. (2 Moseboken kap 16 v 15-20)

På ett eller annat sätt läser jag alltid bibeln framifrån och vandrar sen bakåt. Det betyder att jag börjar med Kristus och sedan förstår Gamla testamentet utifrån honom. I det här bibelstudiet som handlar om resursfördelning blev resultatet som följer.

(1). Först citerar jag det för mig allra viktigaste. Det är den uppståndnes sista ord till sina lärjungar. Han försäkrar de sina att han ända till tidens slut skall vara med dem. Detta ord tar jag till mig som ett ord riktat till mig personligen. På löftet att Jesus är med mig i såväl välgång som motgång  hänger för mig allt. Det är min tros själva centrum. Ingen lära i världen kan ersätta min tro på att Jesus finns vid min sida.

(2). Jag går vidare till Paulus. Citatet jag hänvisar till är hämtat från 2 Korintierbrevet där Paulus vädjar om ekonomisk hjälp till de kristna i Jerusalem. Det skall råda jämvikt kristna emellan, hävdar han. Det en har skall också den andre få del av. Det duger inte att de kristna i Korinth lever i välstånd och de i Jerusalem i fattigdom. Samhörigheten i en gemensam tro motiverar en utjämning. De kristna i Korinth bör ge av sitt överflöd till sina fattiga trossyskon.

(3)  När vi läser Paulus vädjan om hjälp till de kristna i Jerusalem lägger vi märke till att han hänvisar bakåt till Gamla testamentet. Närmare bestämt riktar han blicken mot berättelsetraditionerna i 2 Moseboken om Israels fyrtioåriga vandring genom öknen. Han pekar på mannat som Gud gav sitt nödställda folk att äta och om mannats fördelning, där ingen fick för mycket och ingen för litet. Var och en fick vad den behövde.

Först alltså i detta bibelstudium om den kristna trons själva hjärta, tron att den uppståndne i såväl medgång som motgång osynlig vandrar vid vår sida. Detta är själva hjärtpunkten i kristen tro. Glöm därför att kristen tro är förnuftsstyrd. Den är väckt och underhållen av kärlek till den Kristus som gav sig själv för oss. Kristen tro vilar inte på förnuft utan på kärlek.

Med den utgångspunkten låter jag mig ledas till Paulus och till  dennes slutsats om kristen solidaritet. Paulus för mig i sin tur till de gammaltestamentliga berättelsetraditionerna om uttåget ur Egypten. Dessa  stiliserade berättelser vet väl vad de vill. Samtidigt som de innehåller en kärna av historisk sanning syftar de till att befästa den judiska identiteten. Berättelserna är förkunnelse i berättelseform.

Hur ställer jag mig som kristen till dessa berättelser? Jag gör som Paulus, tar vara på det som leder till Kristus och som befruktar min  Kristustro. Allt som inte har det syftet lägger jag åt sidan.  Så läst  har jag idag begåvats med embryot till en på kristen gudstro grundad syn på resursernas fördelning.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 13 19 Med blick för visst.)

Bibelstudium i Vivalla den 27 mars 2019

18Där allt hopp var ute höll Abraham fast vid hoppet och trodde, så att han kunde bli far till många folk, enligt ordet: Så talrik skall din avkomma bli.  19Han sviktade inte i tron då han tänkte på att hans egen kropp var utan livskraft – han var omkring hundra år gammal – och att Saras moderssköte var dött.  20Inför Guds löfte tvivlade han inte i otro utan fick kraft genom tron. Han gav Gud äran  21och var förvissad om att det Gud har lovat kan han också infria.  22Därför räknades han som rättfärdig.  23Men inte bara om honom skrevs orden räknades som rättfärdig  24utan också med tanke på oss. Vi skall räknas som rättfärdiga, ty vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus,  25som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull. (Romarbrevet kap 4 v 18-25)

Tro en nödvändighet, hur många gånger har jag inte sagt det. Frågan är inte om man tror utan på vad. Ovan handlar det om stamfadern Abrahams tro. För honom var tro det samma som hopp. Han hoppades på Gud, hoppades att löftet till honom skulle infrias att han skulle få bli ”far till många folk”, detta trots han var hundra och hustrun Saras ”moderssköte var dött”.

Löftet infriades och han blev den stamfader han skulle bli. Eller om vi får ta det vardagligt. Abraham växte in i den kostym som var avsedd för honom.

Så var det och så är det; när tron får karaktären av hopp och hoppet infrias innebär det ofta för den troende att hon växer in i den kostym som är avsedd för henne.

Nu skall alla kristna inte bli som Abraham. Långt därifrån. Men något skall vi bli och det gäller varenda en av oss. Gud har en plan för varje enskild människa. Den förhoppningen har varje kristen eller borde ha.

Vad skall vi då bli? Vår reformator Martin Luther visste besked. Han sade; fromma övningar och späkningar i all ära, men det är inte till sådana en kristen är kallad. En kristen skall leva i sin kallelse. Det betyder ära Gud genom att vara och göra utifrån sin förmåga. Vardagslivets arbeten och sysslor är den kristnes sätt att ära Gud, tyckte Luther. Och jag håller med honom.

Men är det inte ”skämmigt” att inte vara lika from som de fromma? Tappar vi inte självförtroendet  när vi fattar långsammare än andra och orkar mindre?

Att göra sig fri från sådana tankar är inte lätt, ens för en kristen. Vi kan inte låta bli att jämföra oss med andra och det skär i mången kristens hjärta när man själv inte befinner sig tillräckligt högt upp i ”hackordningen”.

Men det finns bot. Och boten heter helgelse. Och helgelse i sin tur bygger på att betrakta Kristi frälsningsverk. Och Kristi frälsningsverk kan i sin tur sammanfattas i textens ord;

vi tror på honom som från de döda har uppväckt vår herre Jesus,  25som blev utlämnad för våra överträdelsers skull och uppväckt för vår rättfärdiggörelses skull.

Att besinna detta att mitt liv och min frälsning inte hänger på varken min förmåga eller min fromhet utan på honom som gjorde det för mig. När jag tar emot detta i tro och sen i överlåtelse tar vara på det, släpper min prestationsångest och mina mindervärdeskänslor. Jag kan i lugn och ro vara den som Gud skapat mig till att vara.

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 12 19 Mina låtsade trosaktörer)

Bibelstudium i Vivalla den 20 mars 2019

1Jag vill att ni skall ha kunskap om detta, bröder: våra fäder hade alla molnet över sig och gick alla genom havet.  2Alla blev de döpta i molnet och i havet till gemenskap med Mose.  3Alla åt de samma andliga mat, 4och alla drack de samma andliga dryck, de drack ur en andlig klippa som följde dem, och den klippan var Kristus. 5Men de flesta av dem fann inte nåd inför Gud utan blev liggande döda i öknen.  6Allt detta är exempelsom säger oss att vi inte skall ha begär till det onda, som de hade.  7Bli inte avgudadyrkare som många av dem blev. Om dem står det i skriften: Folket slog sig ner för att äta och dricka och steg sedan upp och förlustade sig.  8Låt oss inte heller begå otukt som många av dem gjorde; så dödades också 23 000 på en enda dag.  9Och låt oss inte sätta Herren på prov som många av dem gjorde; de föll offer för ormar.  10Knota inte som många av dem gjorde; de dödades av Förgöraren.  11Allt det som hände dem är exempel, och det skrevs ner för att vägleda oss som har tidsåldrarnas slut inpå oss. 12Därför skall den som tror sig stå stadigt se till att han inte faller.  13Era prövningar har inte varit övermänskliga. Gud är trofast och skall inte låta er prövas över förmåga: när han sänder prövningen visar han er också en utväg, så att ni kommer igenom den. (Paulus 1 brev till korinthierna kap 10)

Det är ett utsnitt ur Paulus första brev till korinthierna jag idag lägger fram till betraktande. Det av mig kursiverade handlar om det som varit, det med fet stil om det som är. För Paulus hör det ena ihop med det andra. Det som varit skall hjälpa de kristna i Korinth att klara samtidens utmaningar.

Först om det som varit. Inte nog med att Paulus sakligt återberättar det som skett, han tolkar det också. Paulus ger det som skedde i ökenvandringen en djupare betydelse. Han läser in Jesus i det som timade redan 1300 år före Jesu födelse. Dessutom säger Paulus att det som hände då  skedde för hans samtids kristnas skull. Det som varit skulle om jag tillåts uttrycka mig vardagligt backa upp nuet.

Själv är jag inte främmande för att tänka som Paulus. Tron är som livet, det är i nuet som den oförfalskade verkligheten framträder i öppen dager. Verkligheten återspeglas i nuets skeende inte i gårdagens.  När nu blir då är verkligheten inte längre verklighet i egentlig mening, den har förvandlats  till tänkt verklighet, tolkad verklighet. Denna tolkade verklighet kan återspegla det som skett på ett mer eller mindre korrekt sätt. Den kan återspegla det som skett trångt inomvärldsligt eller också som när Paulus läser in Jesus i ökenvandringen, utifrån tron och Kristi frälsargärning.

Men t o m denna av Paulus inlästa djupare sanning har begränsat värde. Det som skett skall alltid tjäna nuet, det som ägt rum är med Paulus sätt att uttrycka det exempel som skall hjälpa oss att leva i nuets utmaning.

Så var det på Paulus tid och så är det idag. Minnen i all ära men verkligheten möter vi endast i ett ständigt passerande nu. Det är i nuets utmaning vi skall leva. Minnena, vår tänkta verklighet, vår tolkade verklighet är hur värdefulla de än är i sig, blott tjänare åt nuet.

Det är i nuet verklighetens utmaningar möter oss. Men Jesus då, behöver vi inte honom? Skall vi låta oss nöja med att som Paulus i texten ovan tolka in Jesus i det som varit? Är han blott ökenvandringens frälsare?

Jag tror inte det. Den uppståndne Jesus finns framför allt i nuet. Han går vid vår sida ständigt beredd att gripa in när vi behöver honom. Han står vid vår sida inför nuets utmaningar. Han upprättar, förlåter och han stärker oss när det går oss emot.

(Se även ”Med mina glasögon 4” 11 19 Avsked från jobbet kombinerat med en moralisk livstidsdom)

Bibelstudium i Vivalla den 13 mars 2019

12Salig är den som håller ut då han prövas; när han har bestått provet skall han få det eviga livets segerkrans, som Gud har lovat dem som älskar honom.  13Ingen som blir prövad skall säga att det är Gud som frestar honom. Gud kan inte frestas av det onda, och själv frestar han ingen.  14Blir någon frestad, är det alltid av sitt eget begär som han lockas och snärjs.  15Och när så begäret har blivit havande föder det synd, och när synden är fullväxt föder den död. (Jakobs brev kap 1 v 12-15)

Bibeln gör anspråk på att vara Guds ord. Det är Gud som talar i detta ord. Den sekulära världen förnekar detta. Guds ord är för dem en nullitet.  Detta till trots förkunnar även de sekulära eviga sanningar. Lyssna bara när våra politiker talar om demokrati och mänskliga rättigheter, så får du exempel på detta.

I bibeln talar Gud oftast utifrån konkreta situationer. Detta genom människor som förmedlar Gudsordet. Detta gör att bibeln är mer historia än filosofi. Själv betraktar jag bibelordet som återspeglingari historien av Guds eviga sanningar, alternativt som konkretiseringarav Guds sanning i verkliga situationer.

Till det konkretahör också de mänskliga förmedlarna av Guds ord. I idag heter förmedlaren Jakob. Möjligtvis var denne Jesus bror.

Ärliga bibeltolkare vrider sig ofta i vånda över dessa förmedlare. Hur exempelvis hantera att Paulus är så olik Jakob. Hur kan envara så lätt att förstå en annanså svår. Varför är vägen så rak för en och så krokig för en annan.

För Jakob är vägen rak särskilt när denne talar om de kristnas prövningar och det nödvändiga i att vara uthållig, en uthållighet som tar sig uttryck i, hör och häpna, fullkomliga gärningar.  Jakob skriver i inledningen av sitt brev:

Men uthålligheten måste visa sig i fullkomligagärningar, så att ni blir fullkomliga och hela, utan någon brist.(Jak 1:4)

I samma stil fortsätter han i dagens text. Han utgår från att en kristen skall hålla ut i sina prövningar och få sin belöning utifrån denna uthållighet. Och han är tvärsäker på att Gud på intet sätt är inblandad när människor frestas. Allt är människans eget fel.

Någon ”djuptänkare” var  inte Jakob. Det går inte att jämföra honom med Paulus i dennes äldsta brev. Men det har han gemensamt med Paulus att han talar utifrån den konkreta situationen. Hans ord är gudsord precis när de sades, verkande gudsord och förmodar jag effektiva.

Själv kan jag inte svälja allt vad Jakob tar i sin mun. Jag tar emot visst och släpper annat. Detta därför att mitt samvete tvingar mig att tänka ett steg djupare än Jakob och därmed ”dunkla” det för honom självklara. Jag frågar mig vid betraktande av dagens text; vem håller provet i djupare mening, något som Jakob förutsatte. Och mitt svar blir; ingen. Inte heller kan jag med Jakob hålla Gud den fullkomlige fri  från allt inflytande när det gäller frestelsen. Gör jag det förminskar jag Guds suveränitet.

Vad jag tar till mig är hans maning till uthållighet i prövningen, hans varning för frestelsen och de egna begären.

Men samtidigt vet jag att hela kyrkogrenar förkunnat med en trosvisshet lik Jakobs. För metodismen var Jakob med hans klara verba om människans möjligheter en förebild före andra. Och jag känner väl till all den välsignelse Jakobs och andras trosvissa förkunnelse inneburit. Framför allt att deras tal dragit massorna in under kristet inflytande.

Nog förstår jag också att Gud talar genom Jakob. I den situation som gällde när Jakob skrev sitt brev var hans ord ovan  Guds budskap för dem som tog emot det. Att däremot detta budskap skulle vara generell sanning vägrar jag att tro.

Dessutom vet jag att Jakobs budskap insatt i fel situation till fel människor kan vara ödesdigert. Se bara de negativa följderna av Livets ords förkunnelse under begynnelseskedet. Detta sagt utan att förneka all den välsignelse som i efterhand följt av denna förkunnelse.

(Se även Med mina glasögon 4, ”10 19 Ombytta roller”)

Bibelstudium i Vivalla den 6 mars 2019

1Först och främst uppmanar jag till bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor,  2för kungar och alla som har makt, så att vi kan leva ett lugnt och stilla liv, på allt sätt fromt och värdigt.  3Att be så är riktigt och behagar Gud, vår frälsare,  4som vill att alla människor skall räddas och komma till insikt om sanningen.  5Gud är en, och en är förmedlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus,  6som gav sig själv till lösen för alla,… (1 Timotheosbrevet kap 2 v 1 -5) 

Först allmänt om 1 Timotheosbrevet. Detta brev  tillhör de s k pastoralbreven, brev riktade till församlingsledare.  i det här fallet är adressaten församlingsledaren Timotheos.

Men viktigare än detta. Det är ett sent brev. Kristen tro har satt sig. Av berättelser har det blivit noga med detaljerna, av levande vittnesbörd har blivit bekännelseformuleringar. Det spärrade ovan är en sån formulering, närmare bestämt en tvåledad bekännelseformulering.

Det första ledet säger att Gud är en, att det enbart finns enGud att luta sig mot, en Gud som är skapare och uppehållare. Mitt i all mångfald, bakom alla tillvarons urkrafter bottnar allt i en enda Gud.

Det andra ledet att det endast finns en förmedlare mellan Gud och människor, människan Jesus Kristus. Bakom ligger här den uppenbara sanningen att Jesus gav allt, t o m sitt liv, för att de människor han mötte skulle finna Gud. Och till detta fogades övertygelsen att Guds svar blev ett ja, ett ja som bekräftades av uppståndelsen. Av detta skapades i den första kristna församlingen och här i 1 Timotheosbrevet den fasta bekännelseformeln att Kristus Jesus gav sig själv till lösen för alla.

Denna formel, liksom alla sådana formler, är tveeggade. De kan vara till välsignelse men de kan också ödelägga. De blir till välsignelse när de står i rätt sammanhang, de blir ödeläggande i fel.

I rätt sammanhang ljuder de inom mig som lärt känna människan Kristus, som i evangelierna funnit honom som erövrats av Gud och vigt sitt liv för de människor han mötte. Detta samtidigt som jag insett att Kristi väg måste vara min egen. Men till min förtvivlan har jag funnit vägen omöjlig att vandra. Jag kommer aldrig till den Kristus som jag längtat efter. Min inkrökthet i mig själv, i min kultur, i min tids tänkesätt, gör vägen tillsammans med Kristus omöjlig.

Att då få sig tillsagt att frälsningen inte ligger i min förmåga utan i Kristi redan fullbordade gärning innebär befrielse. Att Kristus är medlaren utlöser jubel i mitt inre, frälsningsjubel.

I fel sammanhang tar jag Jesu medlargärning för given. Jag äger korset inom mig som en trons besittning, en ägodel. Jag äger något som andra inte har. Jag är satt att förmedla det som andra saknar.

När så är blir allt jag gör fel, om så orden är de rätta. Jag hjälper inte människor till sann tro. Jag gör den sanna tron omöjligt inte bara för dem utan också för mig själv.

För mig är enda vägen att vända om. Vända om och börja från början igen.  Börja om genom att göra dessa ord från Psaltaren till mina egna.

Hör mig, Herre, och svara mig, jag är hjälplös och fattig. 2Beskydda mig, jag är trogen, rädda din tjänare, som förtröstar på dig. Du är min Gud,  3förbarma dig, Herre, jag ropar till dig hela dagen (Psaltaren 86 inledningen)

(Se även ”Med mina glasögon 4”, 9 19 Den sekulära trons hårda nypor)

Bibelstudium i Vivalla den 27 februari 2019

129Underbara är dina lagbud, därför lyder jag dem. 130När dina ord öppnar sig ger de ljus,

åt de oerfarna ger de förstånd. 131Jag lyssnar begärligt, med öppen mun, ty jag längtar efter dina bud. 132Vänd dig till mig och visa mig nåd, som du gör med dem som älskar ditt namn. 133Led mina steg, som du har lovat, låt ingen ondska få makt över mig. 134Befria mig från människors förtryck, så att jag kan följa dina befallningar. 135Låt ditt ansikte lysa över din tjänare och lär mig dina stadgar. 136Tårar strömmar från mina ögon, för att man inte håller din lag. (Psaltaren 119:129-136)

Ur en till synes oändligt lång psalm (176 versar) är textstycket ovan hämtat. Inledningsordet i varje stycke i psalmen motsvarar en bokstav i alfabetet. Psaltaren 119  kallas därför en alfabetisk psalm eller på hebreiska  en Aläf till Tau-psalm. Vår text har fått namnet Pe–strofen.

Glöm vem som är författare, glöm när den skrevs och de yttre omständigheterna till psalmen. Ingen vet. Att det är en sen psalm är alla överens om. Att allt som sägs i psalmen är riktat till Gud kan vem som helst upptäcka.

Gud är alltså psalmens Du. Allt beror ytterst av detta Du. Således är psalmen riktad till troende människor, människor som förlitar sig på Gud, tror på ett tillvarons Du. Så kan man tycka.

Men det tycker inte jag. Hur vi nämligen än vrider och vänder på det kommer ingen undan detta Du. Ingen har ju skapat sig själv, ingen människa uppfunnit himmel och jord. Ytterst är allt oss givet. Våra livsomständigheter är i väsentlig mening alltid oss givna.

Och har vi inget Du att föra vår inre dialog med, får vi skapa ett. Ett Du som förstärker det vi har inom oss, eller ibland också ställer sig tvivlande vid sidan om. Vår inre dialog är omöjlig utan ett Du. Och utan inre dialog blir livet inget liv.

Den som tror på Gud vet besked, sägs det, vet besked om Guds vilja och Guds bud. Och det ligger en del i det. Men hela sanningen är det inte. Dagens psalmist lyssnar begärligt, med öppen mun och hanlängtar efter Guds bud.  Ochhen trånar efter en ledning som hen inte fått, läser vi.

Psalmens jag är alltså hungrig att få mer, ja t o m längtar efter en klarhet som hen inte äger.

Däri liknar en troende den människa som inte vet sig tro. Alla befinner vi oss på livets väg och så länge vi gör det är mycket oklart. Ständigt längtar vi efter klarhet.

Finns det då inget ”där framme” ens för en troende. Är livet en enda stor längtan efter något som skall komma, men ännu inte är? För egen del finner jag ett svar i textens inledningsord. Där står kort och gott: Underbara är dina lagbud. För mig säger dessa ord allt. Att ha funnit lagbuden underbara är för mig att vara framme, inte enbart mitt ja till lagens bud. Det underbara är det centrala, lagbuden ett uttryck för detta underbara, inte det underbara i sig för att vara precis.

Men säg den glädje som varar. Inte ens det ”underbara” är något jag äger eller förfogar över. Först när lagbuden, eller som de här heter ”dina ord”, öppnar sig för mig ”ger de ljus”. Jag citerar versen i sin helhet: Underbara är dina lagbud, därför lyder jag dem. När dina ord öppnar sig ger de ljus.

Ett liv i tro blir på den grunden ett ständigt sökande och ett ständigt finnande. Det vi i tron äger måste vi samtidigt ständigt gripa efter.

För mig är det Ord som öppnar sig och ger ljus, det levande Ordet, ordet/Kristus. Ordet/ Kristus låter sig fångas, men glider ständigt ur mina händer. Vad som är rätt i ett sammanhang är det inte i ett annat. Men ständigt sker det att ordet öppnar sig på nytt och ger nytt ljus.