(Bibelstudiet kopplat till ”Med mina glasögon 3” 40 18 I livets tjänst)

Bibelstudium i Vivalla den 3 oktober 2018

Lova Herren, min själ, hela mitt jag vill prisa hans heliga namn! (Psaltaren 103 v 1) 

19Herren har rest sin tron i himlen, allt är underlagt hans välde. 20Lova Herren, ni hans änglar, starka hjältar, som gör vad han befallt! 21Lova Herren, hela hans härskara, ni som tjänar honom och gör hans vilja! 22Lova Herren, alla hans verk, överallt i hans välde! Lova Herren, min själ! (Psaltaren 103 v 20 ff)

Psaltaren 103 är en lovsång, enastående i sitt slag. Poetisk inspiration har i denna psalm förenats med religiös tro i en medveten och sammanhållen komposition. Resultatet har blivit tidlöst. Psalmen är kort sagt stor poesi.

Jag njuter när jag läser psalmen men iakttar framför allt. Iakttar att psalmen är ett vittnesbörd av en överväldigad psalmist.Överväldigad över att befinna sig i ett stort sammanhang trots egen litenhet. Själv är människan, d v s han själv,  lik gräset som ”spirar som blomman på marken, så sveper vinden fram, och den är borta” (Ps 103:15 f).

Inför detta hisnar psalmisten i en ”hisning” som en människa oavsett tid och sammanhang kan dela med honom. Vem förundras inte över det märkliga att få leva i denna förunderliga värld. Den känslan kan varken närsynthet eller uttalad ateism utplåna.

Psalmisten är överväldigad över Guds storhet. Samtidigt är hans kulturella och religiösa sammanhang  uppenbart. Han befinner sig i den gammaltestamentliga traditionen där Mose och Israels öden finns med som den naturliga ramen för existensen. ”Mose fick lära känna Guds gärningar, Israels folk hans verk” läser vi (Ps 103:6 f) Däremot är uppståndelse och evigt liv honom främmande. Människan är lik gräset och blomman, förgängliga varelser som har sin tid här på jorden, innan hon vissnar och blir till intet.

Psalmisten är överväldigad över storheten hos den Gud  som är alltings upphov och ytterst alltings livgivare. Hela tillvaron drar denne in under Guds välde. Alltings bestånd beror av honom som låter sina tjänare utföra hans verk. Utifrån psalmistens föreställningsvärld får dessa heta änglar, hjältar och härskaror vars uppgift består i att utföra Guds vilja.

I dag talas det varken om änglar eller himmelska härskaror. Talas det om änglar tänker man sig dem som varelser som verkar i egen kraft. På sådana änglar tror idag bara människor som är vidskepliga. Men fortfarande vördas, detta uttalat av naturvännerna, de naturkrafter på vilka våra liv beror. Och fortfarande förundras vi över människor som i det fördolda åstadkommer det goda. Vi anar dolda högre och goda krafter bakom deras handlande.

Själv tillhör jag den minoritet som hängt upp min tillvaro på Jesu frälsargärning. Detta i en tid då såväl de traditioner som bar upp psalmistens föreställningsvärld som de kristna trostraditionerna förflyktigats. För mig är därför inte änglavärlden självklart levande och inte heller känner jag spontant samhörighet med de himmelska härskaror som psalmisten talar om. Detta påspätt av att Jesus själv talar så lite om dessa ting.

Men ett förstår jag och det är att den materiella värld som jag med min samtid lärt mig förhålla mig till, den värld där allt måste inneslutas i orsak och verkan för att äga verklighet, är för trång. Med öppet sinne tar jag därför del i psalmisters och andra bibliska författares föreställningar om änglar, hjältar och härskaror. Men inte villkorslöst. Förutsättningen är att änglarna inte lever sina egna liv utan står i Guds tjänst, den Guds som är alltings skapare och uppehållare, den Gud som står i livets tjänst.

Jag föreställer mig att de för vilka begreppet Gud inte säger något, kan ha ersatt föreställningen om Gud med allmänbegreppet ”livet”. Och att dessa ger allt som står i ”livets” tjänst sin hyllning. I så fall är en brygga slagen mellan en gammaltestamentlig psalmförfattare och en sekulariserad nutidsmänniska. Om det har jag mer att säga och det i ett parallellt inlägg som heter just ”I livets tjänst”.

Bibelstudium i Vivalla den 19 september 2018 

10 Alltid bär jag (dvs Paulus) med mig i min kropp den död som Jesus fick lida, för att också Jesu liv skall bli synligt i min kropp.  11Ty jag, som är vid fullt liv, utlämnas för Jesu skull ständigt till att dö, för att också Jesu liv skall bli synligt i min dödliga kropp.  12Alltså verkar döden i mig och livet i er. (2 Korintierbrevet kap 4 v 10 ff) 

Jag föreställer mig depression som upplevelse av ensamhet. Ensamhet därför att förmågan att ta in omvärlden är skadad. Stimuli utifrån når inte fram. Jag står där lämnad åt mitt öde, hotad inifrån av egna demoner.

Jag föreställer mig glädje som delad glädje. Odelad glädje däremot, glädje över att äga något som ingen annan har, är för mig obeständig. Den leder via diverse mellanled över i glädjens motsats, disharmoni.

Jag tänker mig att fler än jag har sett detta, att depression är ensamhet, att glädje behöver vara delad glädje för att vara beständig.

Mot denna gemensamma bakgrund går jag till Paulus. Jag tänker mig att han var som vi är. Att det var i gemenskapen han fann sin glädje. När jag läser 2 Korintierbrevet  får jag detta bekräftat.

Paulus hade förvisso vänner, de flesta av dessa delade hans kristna tro. Nog hade han besvär med somliga av dessa, inte minst med trosvännerna i Korinth. Men visst var dom vänner.  Och nog hade de glädje av varandra. Framför allt gladde de sig gemensamt över gemenskapen med Kristus i Gud.

Vad Paulus beträffar fick han efter en dramatisk omvändelse klart för sig att Gud var långt mer personlig än den laggivare han en gång trodde honom vara. Han insåg att Gud verkade i den en gång korsfäste, idag uppståndne Kristus. Bekräftelserna blev så många och så överväldigande att hans dåvar att likna vid allt det goda Guds lagar kunde åstadkomma, hans nuvid ett liv i Andens kraft.

Denna förändring berodde av att han upplevde sig uppfylld av Kristus. Till och med hans i kampen för Kristus plågade kropp blev i hans inre en avspegling av den Kristi kropp som led och dog på korset. Och liksom Kristi lidande ledde till liv gjorde också Paulus plågade kropp det, till ett liv som kom korintierna till del. Det var som om Kristus smittat av sig på Paulus som i sin tur fick föra den korsfästes välsignelse vidare till de kristna i Korinth. Kristusmystikbenämns detta sällsynta sätt att uppleva verkligheten.

Kristen tro kan ta sig många uttryck, den kan vara kollektivistisk, men också individualistisk. Den kan vara kulturellt betingad men också påverkad av folklighet. Den blir gärna regelstyrd men kan i andra sammanhang äga likhet med spiritismen.

Paulus teo- och kristocentriska tros- och verklighetsuppfattning har alltid varit sällsynt. Men när den uppfattningen av verkligheten bryter igenom gör den det med kraft. Den får oss uppleva att vi kristna påtagligt hör samman med varandra och med den Gud som blev till kött och blod i Kristus. Inom oss hör vi någon säga oss; du är visserligen en naturvarelse, men du är dessutom något mer än detta. Du är ett Guds barn, och som sådan omsluten och uppfylld av den Kristus som dog och uppstod för dig. Din möda och ditt lidande för Kristi skull kan och skall för Kristi skull bli till dina trossyskons välsignelse.

Trångsynt blir nog det sammanfattande omdömet från de flesta om detta sätt att se. Men en sammansvetsad kristenhet uppfylld av Kristus är i själva verket förutsättningen för en bred förnyelse som i förlängningen inte är exklusiv utan inklusiv. Kristus dog ju inte för ett fåtal utan för alla.

(Kopplat till bibelstudiet är ”Med mina glasögon 3”, 39 18 Varför alltid så kritisk?)

Bibelstudium i Vivalla den 26 september  2018  

15Älska inte världen och det som finns i världen. Om någon älskar världen finns inte Faderns kärlek i honom.  16Ty det som finns i världen, vad kroppen begär, vad ögonen åtrår, vad högfärden skryter med, det kommer inte från Fadern utan från världen.  17Och världen förgår med sina lockelser, men den som gör Guds vilja består för evigt. (1 Johannesbrevet kap 2 v 15-17)  

Att ovanstående är en maning till en grupp kristna lär ingen ha missat. Men att det är något speciellt med just den här förmaningen har många svårt att föreställa sig. Bibelord som bibelord. Så tänker vi kristna i gemen. Men så är det inte. Det ena ordet är inte det andra likt. Tillspetsningen i bibelordet ovan är närmast unik.

Att det är något speciellt med att just jag leder bibelstudiet har många svårt att tänka sig. Bibelstudieledare som bibelstudieledare, resultatet blir ett och detsamma. Men se det är fel. Ledarens förutfattade meningar har betydelse, hanteringen av texten likaså.

Min förutfattade mening är att jag tror, tror på Kristus, försonaren och upprättaren, tror på den Gud som Jesus Kristus förkunnade. Den övertygelsen styr mig i min förståelse av bibelordet. Det är inte bibeln i sig jag tror på, det är den bibel som är genomsyrad av Kristus som är min auktoritet. Mot den bakgrunden försöker jag ta till mig det speciella med just den bibeltext jag för tillfället har framför mig.

Det speciella här är maningen att inte älska världen. Vad står det för? För att få grepp om detta skall man veta att världen här står för den gudsfrånvända världen liksom så ofta annars i de johanneiska skrifterna. Med min kristuspassion i ryggen lägger jag till, den värld som inte känner släktskap med Kristus utan skapat sig andra herrar. Man står för ideal som är Kristus främmande.  

Vad sker mot den bakgrunden när jag tar bibelordet ovan på allvar? För min del att jag blir kritisk till allt och alla. Jag anar gudsfrånvändhet i det mesta i min omgivning. Detta särskilt när jag gör som Kristus, ser igenom ytskiktet och betraktar de innersta intentionerna i ord som sägs och gärningar som utförs. Du hittar inte mig bland dem som säger att svenskt sätt att vara, svenskt sätt att se på människovärdet, svenskt sätt att utöva demokrati, svensk rättskänsla, är något att yvas över. Det blir inte mycket som står sig med Kristus för ögonen. Värst av allt, varken jag eller mina kristna vänner håller måttet.

Men den som gör Guds vilja består för evigt, med de orden avslutas texten. Guds vilja skall alltså råda, då blir allt bra, menar Johannesbrevets författare. Och han tycks tro på att det är möjligt att göra Guds vilja. Men se det tror inte jag. För mig förefaller Johannesbrevets författare ytlig. Han har inte skådat in i djupet av människans naturgivna inkrökthet i sig själv. Jag vill nämligen se den som gör Guds vilja och då i den mening som Kristus lägger in i orden.

Vad är då att göra? För mig att hoppas på Guds nåd. Hoppas att Gud trots att jag är intrasslad i mig själv och världen, ändå skall förlåta och upprätta mig. Och sen sträva på, inte som om jag ägde sanningen men i ett aldrig upphörande försök att sträcka mig mot den.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 37 18 Sekulär ”överhistoria” i kris)

Bibelstudium i Vivalla den 12 september 2018 

9Ändå övergav du (Gud) dem (Israel) inte i öknen, ty din barmhärtighet är stor. Molnpelaren vek inte från dem om dagen utan ledde dem på deras väg. Eldpelaren lyste för dem om natten på den väg de skulle gå. 20Du gav dem din goda ande för att undervisa dem. Du vägrade dem inte manna att äta, du gav dem vatten i deras törst. 21I fyrtio år sörjde du för dem i öknen så att de inte sak-nade något. Deras kläder slets inte ut, och deras fötter svullnade inte.  (Nehemja kap 9:19 ff)  

Nehemja var ståthållare över Juda under mitten av 400-talet före Kristus. Bibelboken som fått hans namn skildrar hur Jerusalem återuppbyggdes efter den babyloniska fångenskapen. Men också om mycket mer än detta. Bland annat återfinns där en lång passage där Gud lovordas för sina välgärningar med sitt folk Israel. Texten ovan är en del av denna lovprisning.

För mig är texten ovan ”överhistoria”, d v s Israels folks historia utifrån trons perspektiv, en historia där Guds ingripanden räknas in i skeendet. Bokstavlig sanning? Glöm det. Nog kunde benen svullna på israeliterna på deras vandring genom öknen och nog behövde de som alla andra byta kläder ibland. Men orden ovan är sanningar som Israel levde på och ofta lever på än idag såvida de vågar tro på en tillvaro där Gud är inräknad.

Men vi kristna då, kan orden ovan bära även oss? Som de står där i texten ovan ja. De stör inte ut det som är viktigare än något annat för oss, berättelsen om Jesus. Tvärtom fördjupar den vår bild av Jesus. För Jesus var just överhistoria av det slag som texten återspeglar en del av hans egen verklighet. För att förstå Jesus behöver man veta detta.

Det betyder inte att Jesus tog till sig vad som helst i den egna trostraditionen (=överhistorien). Det som kännetecknade Jesus var att han ibland bytte spår och därigenom blev skaparen av ny trostradition, förnyad ”överhistoria”.

När nämligen lovprisningen, som vår text är en del av, kommer in på det som Jesus inte tyckte om, kunde Jesus säga stopp, definitivt stopp.

Tror ni nämligen att Jesus gillade fortsättningen? Där läser vi att Gud underkuvade ”kanaaneerna som bodde i landet, och du gav dem i deras våld, både kungarna och folket i landet, de fick göra med dem vad de ville” (Nehemja 9: 24 b).

Definitivt gjorde han det inte. Hela hans liv var en enda stor protest mot allt vad etnisk rensning heter. Så orden ovan strök han och det lika säker som amen i kyrkan, trots att det inte står ett ord i Nya testamentet om den saken.

Detta har vi kristna fattat. Och det gjorde även de av våra förfäder som skapade evangelieboken som består av utdrag från Gamla- och Nya testamentet att användas till gudstjänstbruk. De visste hur de skulle klippa och klistra. Allt som luktade etnisk rensning klippte de bort. Detta på högt uppdrag. Jesus var med och höll i saxen.

Trostraditioner (av mig kallad överhistoria) är nödvändiga för att trons liv skall bevaras. Detta inte enbart för oss som kallar oss kristna utan för alla. Det går inte att leva utan ”överhistoria”. Om det kan ni läsa i 37/18 Sekulär överhistoria som jag publicerar på nätet parallellt med detta bibelstudium. Men det gäller att veta vem man skall luta sig mot. Vi kristna lutar oss mot Kristus, eller rättare, bör göra det. Och i och med det har också vi rätt att styra om i de gammaltestamentliga traditionerna.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3” 36 18 ”Värnet om viet”)

Bibelstudium i Vivalla den 5 september 2018 

1Jag uppmanar er alltså, jag som är fånge för Herrens skull, att leva värdigt er kallelse,  2alltid ödmjuka och milda. Ha fördrag med varandra i tålamod och kärlek.  3Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten:  4en enda kropp och en enda ande, liksom ni en gång kallades till ett och samma hopp.  5En är Herren, en är tron, ett är dopet,  6en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt. Efesierbrevet kap 4 versarna 1-6 

Det ena handlar om hur det är, det andra hur det borde vara. Så kan texten ovan från Efesierbrevet sammanfattas. Om Efesierbrevet kan annars sägas att det är ett idealbrev för oss som lever i aktiv församlingsgemenskap. Brevet är direkt anpassat till oss som vigt våra liv till att leva tätt tillsammans med Kristus som gemensam förebild.

Åter till innehållet i texten där det ena handlar om hur det är, det andra om hur det borde vara. Det är bökigt i Efesosgemenskapen märker vi. Varför skulle annars den åldrade Paulus, eller eventuellt någon av hans lärjungar, mana till fördragsamhet och enighet. Bara maningen hjälper oss att förstå att långt ifrån ideala förhållanden rådde. Så var det och så lär det också vara överallt där kristna sluter sig samman i gemensam bekännelse. Kampen för att bli det man egentligen är kallad till att varalär fortgå så länge det finns kristna församlingar.

Grunden är emellertid fast, får vi lära oss. 5En är nämligen ”Herren, en är tron, ett är dopet,  en är Gud och allas fader, han som står över allting, verkar genom allt och finns i allt”.

Låt oss börja med det sista i denna bibelvers, det egentligen mest grundläggande. Att Gud är en och att Gud verkar genom allt och finns i allt. Detta får man bara inte missa. Gör man det blir man en ”vingelpetter” vare sig man heter kristen eller något annat. Utan att Gud får vara  den yttersta orsaken, den bakomliggande kraften i det vi tänker och gör, blir vi ”självuppfyllda” med allt negativt som detta innebär. Vi värnar om vårt på det gemensammas bekostnad, vi krigar om att få bestämma och sätta villkoren. Kort sagt blir vi som alla andra, de som inte medvetet räknar med en Gud till vardags. Vårt församlingsengagemang blir lik föreningsgemenskap av allmänt slag. Vi kallar oss kristna men är i realiteten inte mer kristna än någon annan.

Att våra liv vilar i Gud och att våra tankar och handlingar ytterst är relaterade till den Gud som äger själva kraften i tillvaron, är den givna förutsättningen för en kristen. Glöm inte att dagligen påminna dig om detta, inte minst i dina böner.

När det sen gäller dopet och tron som grundvalar för den kristna gemenskapen är det kinkigare. Dopet är förbundet med den Gud vi tror på och i den egenskapen något fast och entydigt. Tron likaså. Men här får åtminstone jag kämpa för att veta hur jag skall ställa mig. Särskilt dopet rör till det för mig. Hur nämligen se på dopet i dag när allt är så annorlunda jämfört med hur det en gång var för efesierna? När dessutom inte ens bibeln ger klara besked blir det hela än svårare. Med tron tycks det också vara besvärligt. Trosåskådningarna bland oss kristna spretar ju åt alla möjliga håll.

Men när det gäller tron är det lättare för mig. Jag håller mig till det allra mest grundläggande, att Gud ytterst är den som verkar, att Gud i slutändan är den som ligger bakom allt liv. Så också med trons liv. För en människa är det naturligtvis omöjligt att tro på ett rätt sätt. Men tro är inget jag äger i mig själv, tro är att ta emot, givaren är Gud, tro är att ta vara på det Gud givit. Så enkelt är det.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 35 18 Renodlingens förbannelse)

Bibelstudium i Vivalla den 29 augusti 2018  

7Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud, och den som älskar är född av Gud och känner Gud.  8Men den som inte älskar känner inte Gud, eftersom Gud är kärlek.  9Så uppenbarades Guds kärlek hos oss: han sände sin ende son till världen för att vi skulle få liv genom honom.  10Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. 1 Johannesbrevet kap 4 v 7-10 

Kärlek är ett huvudtema i 1 Johannesbrevet. Med det avses den kärlek som förenar de kristna, en effektiv kärlek som håller ondskan på avstånd. I sin avslutning på brevet tar Johannes t o m till överord när han beskriver denna kärlek. Han säger att de som är födda av Gud inte syndar. (1 Joh 5:18) Samtidigt visar annat  i brevet att detta var en sanning med modifikation (se ex vis 1 Joh 1:10).

Varför detta ihärdiga ”trummande” på kärleksmotivet? Därför att de som han skrev till, låt oss kalla dem Johanneskristna, var hotade. Hotade inifrån av rörelser som tänkte annorlunda om tron, så annorlunda att de var ”tvärtom”. De tillhörde inte Kristus, utan Antikrist (1Joh 2:18-26). Just kärleksmotivet avslöjade dess ”antikristna” människor. De hyste inte den kärlek som var beviset på deras sanna tillhörighet till Kristi församling.

Allt kan missuppfattas även Johannes tal om kärleken. Alldeles särskilt de inledande orden i texten ovan där det står  att ”den som älskar är född av Gud och känner Gud”. Dessa ord har gjorts till intäkt för att kärleken i sig är en garanti för det rätta. Men så är inte fallet, åtminstone är det inte det som Johannesbrevets författare menade.

Denne kvalificerar nämligen redan i den korta texten ovan kärleken på två sätt. Den ena kvalificeringen är att han förbinder kärleken med Jesus och dennes uppdrag i världen. Det betyder att vi som kallar oss kristna skall söka efter kärlekens innebörd genom att försöka finna ut det speciella med Jesus Kristus och sen väga det mot det ”världen” kalla kärlek. Detta är ett trons vågspel. Tänk nämligen om vi finner att det ”världen” slagit fast som kärlek står över det som Kristus visar och bjuder. Då är det ute med vår kristendom och vi tvingas ta konsekvenserna av detta. Varom inte kan vi befästas i vår kristna kärlek och är skyldiga att vända ryggen åt, ibland t o m bekämpa den kärlek som är ”världens”.

Den andra kvalificeringen av kärlek som Johannes gör rör kärlekens riktning. Kärleken är inte uppåtriktad, så att vi först måste älska Gud, för att kvalificeras som kärlekens företrädare. Tvärtom är den nedåtriktad. Kärleken måste komma från Gud för att vara av äkta sort.

Så är det för den delen med det mesta. Vi måste få för att kunna ge. Få och ta vara på för att vara säga det mer precist. Jag undrar om inte brist på insikt i detta är den moderna tidens största misstag, detta att tro att  ”man kan själv”. Detta leder till en självcentrering som i slutändan blir till förbannelse, den moderna tidens förbannelse.

Kärlekens väg är alltså nedåtriktad. Den är en gåva att ta vara på. Vägen till kärlek går via Jesus Kristus ned till oss. Att lära av Jesus Kristus, att ta vara på det han ger, är vägen till kärlek.

Så långt kommen är jag trots det ännu inte framme. Orden i texten om att Jesus är ett ”försoningsoffer för våra synder” har jag inte berört. Jag saknar dessutom utrymme för att göra det här. Men alla mina bibelstudier vore inte mycket värda om jag inte med jämna mellanrum försökte konkretisera innebörden i detta ”försoningsoffer för våra synder”. Detta försoningsoffer är nämligen den kristna trons själva ”essens”.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, I världen, men inte av världen)

Bibelstudium i Vivalla den 22 augusti 2018 

4En sådan tillit till Gud har jag genom Kristus.  5Det är inte så att jag skulle förmå tänka ut något på egen hand, något som kommer från mig. Nej, min förmåga kommer från Gud.  6Han har gett mig förmågan att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstav utan är ande. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv. (Paulus andra brev till korinthierna kap 3 v 4-6)  

Paulus är ansatt. Församlingen i Korinth börjar komma på avvägar och till avvägarna hör att förtroendet för Paulus har börjat svikta. Dags alltså att tala allvar. Paulus behöver en gång för alla förtydliga vad det hela handlar om. Att det inte är han själv som är viktig. Själv har han inget eget att komma med. Det han äger, har han fått från Gud och det han äger är han satt att förmedla. Och det han skall förmedla är Kristus och med honom det nya förbundet som inte är bokstav utan ande.

”Herren det är Anden” (2 Kor 3:17) skriver han fortsättningsvis. Och med Herren avses den uppståndne Kristus. Historien om Kristus avslutades nämligen inte med korset på Golgata utan fick sin fortsättning i uppståndelsen från de döda som i sin tur var språngbrädan in i den fortsatta historien. Nu som levande här och nu av Paulus benämnd Herren/Anden.

Denna Kristi reella närvaro i nuet relaterar sig Paulus till. Det betyder att det Kristus en gång gjorde och den försoning han åstadkom lever vidare idag. Det är tillgängligt för den som omvänt sig till Kristus. Den uppståndne finns där för den kristne som en levande resurs. Det betyder att den som är relaterad till Herren/Anden har del i ett liv av annorlunda slag. Det bygger inte på bokstaven, inte på regler som skall tillämpas för att fungera. Det bygger inte ens på det största av allt i det gamla förbundet, tio Guds bud. Moses var visserligen ouppnåelig, ingen gudsman var så stor som han, och de bud han fick på Sinai fullkomliga. Inget går upp mot tio Guds bud. Men ändå; tio Guds bud är bokstäver och det gamla förbundet med Gud därför av det slaget att det saknar den livets kraft som den som har del i Herren/Anden äger.

Därför, och det innebär en tillspetsning utan dess like; Bokstaven (det gamla förbundet) dödar men Anden (Herren/Anden, dvs den levande Kristus) ger liv.

Detta innebär för en kristen, förbunden med Herren/Anden, nya värdeskalor. Det annars fullkomligaste av allt, sammanfattat i tio Guds bud, får inta plats nummer två. Första platsen innehas av den i dag verkande Kristus, Herren/Anden. Som nummer två skall buden fortfarande tillämpas. Men nu inte med ansträngning. Det går som en dans eftersom nummer ett Herren/Anden ger kraften. Mot den bakgrunden dödar bokstaven, ”men Anden ger liv”.

Paulus hade det besvärligt med korinthierna. Radikaliteten i Paulus förkunnelse kunde de aldrig riktigt ta till sig. Gränsen mellan det gamla och det nya förbundet kunde de aldrig göra så knivskarp som Paulus gjorde den. Som det var med korinthierna är det fortfarande med oss. Radikaliteten i Paulus budskap, det betyder att ta till sig att Kristus finns mitt ibland oss som den levande Herren, har vi i praktiken svårt med. Han vill gärna bli mer bokstav än ande.

Helgelserörelserna menar att det går att tillämpa Paulus. Fullkomningen i Kristus kan realiseras i verkligheten. Luther tog visserligen fullt ut till sig vad Paulus förkunnade. Och han trodde att det nya gick att förverkligas, men förutsatte en daglig omvändelse och ständig ny syndernas förlåtelse för att det skulle kunna ske.

Vad tror du?

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 33 18 Legitimering som borgen för rätt diagnos)

Bibelstudium i Vivalla den 15 augusti 2018 

Rättfärdighet genom tro

21Men nu har Gud uppenbarat en rättfärdighet som inte beror av lagen men som lagen och profeterna har vittnat om –  22en rättfärdighet från Gud genom tron på Jesus Kristus, för alla dem som tror. Här görs ingen åtskillnad.  23Alla har syndat och gått miste om härligheten från Gud,  24och utan att ha förtjänat det blir de rättfärdiga av hans nåd, eftersom han har friköpt dem genom Kristus Jesus.  25Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror. Så ville han visa sin rättfärdighet, eftersom han förut hade lämnat synderna ostraffade,  26under uppskovets tid. I vår egen tid ville han visa sin rättfärdighet: att han är rättfärdig och gör den rättfärdig som tror på Jesus. (Paulus brev till romarna kap 3 v 21-26)

Paulus brev till de kristna i Rom är allmängiltigt. Här presenterar sig Paulus genom att övergripande presentera den kristna tro som han vigt sitt liv åt. Texten ovan är en av brevets höjdpunkter. Själv läser jag den texten mot följande bakgrund.

Det är Gud som gör det, alltid Gud. Bakom allt finns Gud. Tillvaron har inte skapat sig själv. Utvecklingen är inte ett skeende utan sammanhang med en givare. Mitt liv inte självreglerande. Där finns Gud.

När jag inser det förstår jag att jag lever i en relation som är större än den som utgöres av mina närmaste. Jag måste också förhålla mig till helheten, förhålla mig till Gud.

Lagen, reglerna för livet, blir mot den bakgrunden svar på tal, ytterst mitt tacksamma svar på att Gud låtit mig och de mina finnas till.

Men detta har inte bara jag, utan alla andra också missat. F a har jag missat att livet är en gåva. Jag har gjort livet till en rättighet och lagen till något med vilken jag hävdar mina rättigheter. Inte bara jag har gjort detta, utan alla med mig. Hela mänskligheten har missat samhörigheten med Gud som är alltings givare. Gudar har vi visserligen, men av oss själva skapade Gudar som gör det vi befaller dem att göra.

Av den anledningen kom Jesus. Han kom för att lösa oss ur självtillräcklighetens förbannelse, de egenskapade lagarnas förbannelse. Jesus kom för att återskapa den naturliga förbindelsen med Gud där Gud blir givaren, vi mottagare. Han kom för att lagarna i fortsättningen skulle bli det de var menade att vara, vårt tacksamma svar på livets gåva.

Jesu väg till upprättelse var offer. Hela hans liv var en offergåva. Allt gav han. Hans liv blev med Paulus sätt att uttrycka det en offergåva, ett försoningsoffer för att återskapa den naturgivna relationen till Gud.

Och undret skedde. Paulus uttrycker undret i följande ord; ”Gud har låtit hans blod bli ett försoningsoffer för dem som tror”. Det betyder att Gud mot allt förnuft lät det bli som Jesus avsåg. I tron på Jesus blir vi återupprättade, normaliserade. Vi ser livet som en gåva från Gud, lagarna blir inte längre egenskapade regler, vi blir inte längre oss själva nog. Livet blir ett tacksamhetens svar på att Gud givit oss livet.

Jag uppfattar att det jag nu påstått är själva grundförståelsen till Rom 3:21-26. Utan den grundförståelsen kommer man fel när man skall tolka Paulus. Men med den kan man komma vidare.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 32 18 Villkorad himmel)

Bibelstudium i Vivalla den 8 augusti 2018 

Till dig, Herre, ropar jag. Min klippa, var inte stum! Svara mig inte med tystnad, då blir jag lik dem som lagts i graven. 2Hör hur jag bönfaller dig, hur jag ropar till dig om hjälp och sträcker mina händer mot ditt tempel, mot det allra heligaste…

6Lovad vare Herren, ty han har hört min bön. 7Herren är min styrka, min sköld, på honom förtröstar jag. Jag fick hjälp och mitt hjärta jublar, hela min varelse tackar honom…

9Rädda ditt folk och välsigna din egendom. Var deras herde, bär dem för evigt. (Versar hämtade från psalm 28 i Psaltaren) 

Ateisten är låst. Hen har bestämt sig. Någon Gud skall inte tas med i beräkningen. Tillvarons märkligheter skall beskrivas, skapa förundran, ges förklaringar. Blott så att tanken på Gud som förklaringsgrund är utesluten, förbjuden, för kulturutvecklingen skadlig. Tron måste därför hållas i schack. Utanför det privata får den inte nå.

Trons försvarare kan vara av samma skrot och korn, bara tvärtom. Hen har allt klart för sig. Gud tas alltid med i beräkningen. Gud är alltid svaret på tillvarons märkligheter. Vad som än händer vilar det i Guds rättfärdighet och kärlek. Frågor finns inte, bara svar.

Men den fromme är inte låst. Hon möter verkligheten med öppna ögon. Gudsfrånvaro är för henne gudsfrånvaro och gudsnärvaro ämne för hennes lovsång.

Den fromme vågar se verkligheten som den är. Upplevelsen av Guds närvaro har inte låst henne utan tvärtom öppnat henne för att våga se sanningen som den är.

Själv går jag helst till Psaltaren för att finna exempel på öppenhet av det slaget. Psalmisterna klagar när Gud tycks stum och inte svarar på bön, men jublar över bönhörelse. Samtidigt lever psalmernas  författare i ständig bön. Psalmen ovan är ett bland många exempel på detta.

Psalmisten förtvivlar när Gud tiger, lovprisar Gud när Gud har hört hans bön, vilket leder över i fortsatt bön. Gud är verklig för psalmisten, liksom gudsfrånvaron är det.  I sann fromhet är det alltid så, både Gud och sanningen har plats i hennes inre.

Från psalmisterna vänder jag mig till Jesus. Gudsfrånvaron fanns också i hans liv, t o m gudsövergivenheten. Men Jesus vände aldrig som den låste trons försvarare upp och ner på det uppenbara. Han gjorde aldrig om verkligheten så att det skulle passa det egna trosmönstret. Han försvarade aldrig Gud men var alltid överlåten sin Gud.

Den öppna hållningen till tillvarons under och frågetecken leder aldrig någon till ateism däremot kan jag tänka mig att en tvivlande  blir agnostiker (en människa som inte säger sig veta). Att vara agnostiker är för den delen ingen dålig hållning, bara agnostikern släpper av på egen värdighet och vågar se även tillvarons under.

Faran för en from människa är låsning. Hon låser sig i sin fromhet. Låsningen beror vanligtvis på andlig tillbakagång. Upptäckten av Gud ledde omsider över i försvar. Den fromme fick efter en tid för sig att hon skulle bli en trons försvarare. Hon kom att försvara sin tro som försvarade hon sin egendom. Med näbbar och klor gjorde hon det och med alla medel. Men vad är det annat än världslighet.

Sann fromhet förutsätter öppenhet, öppenhet för tillvarons under men samtidigt öppenhet och förtvivlan inför tillvarons frågetecken. Detta i en ständig räcka av intryck som inte tar slut  så länge livet varar.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 31 18 Alla är vi populister)

Bibelstudium i Vivalla den 1 aug  2018

26Gud sade: ”Vi skall göra människor som är vår avbild, lika oss. De skall härska över havets fiskar, himlens fåglar, boskapen, alla vilda djur och alla kräldjur som finns på jorden.”  27Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne. Som man och kvinna skapade han dem.  28Gud välsignade dem och sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er. Härska över havets fiskar och himlens fåglar och över alla djur som myllrar på jorden.” 1 Moseboken kap 1 v 26 ff

Skapelseberättelser är det gott om. Den vi håller oss med i dag är högeligen aktuell. Den  berättar om ”big bang” och evolutionen. Många tänker sig att denna skildring av skapelse och utveckling är den definitiva. Stöden för den är ju så påtagliga. Det finns så mycket i den som är bevisbart. Men det kommer mer, var så säker.

Det för ”big bang” speciella är att Duet saknas. Inte ett ord om en skapande vilja trots att vi inte reder oss utan ett Du som tillvarons yttersta förklaring. Men duet har inte försvunnit för att ett du saknas i big bangteorin och evolutionen. Det framträder på annat håll och då  i självständig form. Duet yttrar sig i tro på absoluta, okränkbara, tänkta värden typ frihet, jämlikhet, broderskap, demokrati, mänskliga rättigheter osv. Av människor skapade värden har tagit Guds plats som det i tillvaron absoluta.

De skapelseberättelser som bibeln förser oss med är många. De tre viktigaste är den ovan citerade från första kapitlet i bibeln, vidare dess motsvarighet i det andra kapitlet i samma bok. Den tredje skapelseberättelsen återfinner vi i psalm 89 i Psaltaren. Det för de bibliska skapelseberättelserna specifika är att de är speglingar av tidens skiftande världsbilder. Psaltarens skapelseberättelse är av den anledningen vitt skild från de två i första Moseboken som båda trots skilda författare har samma idémässiga bakgrund.

Min favorit är faktiskt den från Psaltaren. Där skapar Gud ur kaos, en för mig tillgänglig tanke. De två andra förenklar så att gemene man ska förstå. Den första ser det hela uppifrån, den andra nerifrån och ytterst förenklat. Ett barn kan framför sig se hur Gud ur en lerklump formar en människa och sen blåser livsanden i henne. (…då formade Herren Gud människan av jord från marken och blåste in liv genom hennes näsborrar, så att hon blev en levande varelse 1 Mos 2:7)

Mycket är att säga om de bibliska skapelseberättelserna, och de berättelsetraditioner som utformat dem. Men ett har de tre gemensamt. Det är Gud som är skaparen och därigenom tillvarons yttersta orsak och mening. Big bang,-myten tiger om detta, som för de bibliska skapelseberättelserna är själva poängen att det är Gud som skapar och ingen annan. Utan Gud ingen skapelseberättelse i biblisk mening, eller som jag hellre i konsekvensens namn säger, utan Gud ingen skapelsemyt.

Vår text är hämtad från den första skapelsemyten. Budskapet är närmast övertydligt. Till Guds avbild är hon skapad, står det, vilket lär betyda att människan nästan är skapad till en Gud. Hon skall i den egenskapen härska över allt levande i skapelsen, det betyder sköta fiskar, fåglar och djur och ta ansvar för dem. För vem av er tror att textens ord ”härska” står för själlöst utnyttja. Inte gör jag det.

Vi vet, noterar jag här, t o m mer än skapelsemytens författare. Vi vet att ”härskandet”  även är utsträckt till allt som växer, d v s med textens ord även till  fröbärande örter och träd. Såna sköter sig nämligen inte utan hjälp utifrån. Det visste inte skapelsemytens författare, men det vet vi.

Detta tänkande om människans ansvar följer sedan som en röd tråd genom hela bibeln och för den delen över kulturer från när och fjärran. Budet om att härska svarar mot en ovillkorlig sanning vars nödvändighet bevisas varje gång en människa bryter mot det. Det blir ödesdigra följder varje gång en människa inte bryr sig om sitt ansvar för djur och natur.

Likaså blir det ödesdigra följder när vi sänker oss från vår höga ställning och i allt gör oss till ett med naturen. Det relativiserar i slutändan människovärdet. Det ger oss legitimation att döda det inte fullvärdiga, det liv som ännu inte tillåtits att utveckla sig. I tidigare skeden legitimerade det  att ett folk trodde sig ha rätt att våldföra sig på ett annat likt vargar på en fårflock.

Glöm nu för den skull inte det som är poängen med detta bibelstudium. Å ena sidan att nutidens skapelsemyt glömt det viktigaste, tillvarons du, å den andra att dåtidens skapelsemyter inte skall värderas utifrån graden av historisk sanning utan utifrån inneboende budskap