(Se även ”Med mina glasögon 3”, 30 18 Att ta tempen på sin egen indignation)

Bibelstudium i Vivalla den 25 juli 2018

Siarna får stå med skam, spåmännen blygas, alla måste dölja skägget, ty Gud svarar inte. 8Men mig har Herrens ande fyllt med kraft, med rättfärdighet och mod: jag kan visa Jakob hans brott, visa Israel hans synd. (Mika 3:7–8)

Förbundstrohet är det högsta av värden. Det lär oss profeten Mika i de tre första kapitlen av sina profetior. Däri är han samstämmig med den samtidigt framträdande profeten Jesaja. Mika vet också, liksom Jesaja, besked om hur det går när förbundstroheten ignoreras för livsmönster med andra förtecken. Han talar om brott, synd och Guds straff. Men han slutar inte där. Guds ande har uppfyllt honom själv, profeten, med kraft, rättfärdighet och mod. Därför förmår han brännmärka det onda och åter visa folket den rättfärdiga vägen, förbundstrohetens väg.

I Mika kapitel 1-3, kan den noggranne läsare lista vad det var som gått fel och därigenom också förstå vad som är den rätta vägen. Dessutom får läsaren kännedom om på vad sätt Gud tänker straffa dem som bryter förbundet med honom.

Det har runnit mycket vatten under broarna sen Mika profeterade och mycket har förändrats. Rätt och fel påverkas som bekant med tidens flykt. Nya omständigheter tvingar fram dessa förändringar. Det duger alltså inte att enbart försöka återskapa Mikas bild av verkligheten för att komma rätt. Det är bland annat stelbent kopierande  av det slaget som gjort religionen passerad bland tänkande människor. Kopierade samhällsmodeller, de må vara religiöst eller sekulärt anlagda, håller aldrig. De befinner sig för långt borta från verkligheten.

Däremot kan profeten Mikas ord läggas som allmän grund för oss, dagens kristna. Dennes syn på rättfärdighet och barmhärtighet, liksom i utvecklad form på förbundstrohet, bärs nämligen vidare av vår frälsare. Med sitt folk har Gud upprättat ett evigt förbund, det visste inte bara profeten Mika utan också Jesus.

Är det något som kristna i gemen har missat är det Guds förbund med sitt folk. Detta trots att inte bara Gamla testamentet utan även det Nya tar förbundet mellan Gud och hans folk som en självklar förutsättning. Men för detta blundar vi. Vår tankeförutsättning, kalla det ideal, är att mänskligheten hör samman i en enda stor enhet. Alla hör samman i ett enda stort gemensamt förbund. Först verkligheten tar oss ur vår idealism. Samhörighet växlar som bekant med utanförskap vare sig vi vill det eller inte. Vissa hör samman, andra befinner sig utanför. Först den som tar detta på allvar kan med realism handskas med samhällsproblemen.

Hur skall då vi kristna hantera detta problem? Vad har vi att ta till? Svar: Å ena sidan insikten att vi tillsammans med andra kristna lever i förbund med Gud, å den andra kunskap om hur vi skall hantera detta förbund. Insikt och hantering kan t o m sättas på formel. Å ena sidan skall vi prioritera gemenskapen oss troende emellan, å den andra sidan ständigt bära på en längtan att inkludera flera i vår gemenskap. Å ena sidan skall vi fördjupa oss i tro och inbördes samhörighet, å den andra villigt infoga nya medlemmar i vår gemenskap.

I dag lever vi i en internationalisering utan dess like. Denna ändar i kaos om vi inte inser nödvändigheten av fungerande samhällsgemenskaper med gemensamma grundvärderingar som grund. När jag reflekterar över detta associerar jag till det bibliska förbundstänkandet och inser att vi kristna borde ha bidrag att ge i den obönhörliga internationaliseringsprocessen. Vår formel för samhörighet duger även här. Nyckeln till en lyckad internationalisering blir med anknytning till det bibliska förbundstänkandet, vård av den inbördes samhörigheten kombinerad med villighet att foga in nya människor i gemenskapen. Förbundstänkandet i bibeln hjälper oss att kombinera sammanhållning med öppenhet.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 29 18 Djävulen avslöjas i detaljerna)

Bibelstudium i Vivalla den 18 juli 2018

Mose på Sinai

12Herren sade till Mose: ”Gå upp till mig på berget och stanna där, så skall jag ge dig stentavlorna och lagen och buden, som jag har skrivit för att undervisa folket.”  13Mose gav sig av tillsammans med sin tjänare Josua och gick upp på Guds berg.  14Till de äldste sade han: ”Stanna här och vänta tills vi kommer tillbaka till er. Aron och Hur är ju kvar hos er; den som vill få något ärende avgjort kan vända sig till dem.”

15När Mose hade gått upp på berget täcktes det av ett moln.  16Herrens härlighet vilade över Sinaiberget, och molnet täckte det i sex dagar. Den sjunde dagen ropade han till Mose ur molnet. 17Och israeliterna såg Herrens härlighet som en förtärande eld på toppen av berget.  18Mose gick in i molnet och upp på berget och stannade där i fyrtio dagar och fyrtio nätter. 2 Moseboken kap 24 v 12-18

Texten ovan ingår i en berättelsetradition. Innehållet i dessa berättelser är lätta att ta till sig. Där finns Mose,  Guds härlighet uppenbarad på Sinai, de tio budorden, berättelsen om guldkalven och de sönderslagna lagtavlorna och sen förbundet som sluts på nytt. Framställningen är komponerad men inte genomkomponerad. Till nöds kan händelseförloppet följas om man rättar till framställningen något. (2 Mos 19-24, 32-34)

Men ur en berättelsetradition är texten ovan tagen därom råder intet tvivel. Den är inte en historisk framställning i vanlig mening och som en berättelsetradition skall den läsas. Men sanningshalten då? Hur är det med den? Själv utgår jag, utan att vara specialist, från en kärna av historisk sanning som sen utvecklats i flera berättelsetraditioner och i slutändan komponerats in i bibeltexten.

För mig ligger frågan om sanningen på ett annat plan. I det här fallet sanningen om Guds härlighet dold i ett moln på Sinai och uppenbarad för Mose och sedan för israeliterna. För att denna sanning skall bli levande för mig behöver jag ha parallellerfarenheter. Jag behöver själv på något sätt ha snuddat vid Guds härlighet för att kunna ta till mig orden om härligheten uppenbarad på  Sinai. Det duger inte att fastna i grubblerier över vad som egentligen hände.

Och jag behöver inte söka särskilt länge förrän härligheten blir synlig för mig. Jag behöver varken moln, myter eller berättelsetraditioner. Är det något som blivit tydligt för mig så är det skapelsens härlighet. Ju mer jag tränger in i tillvarons under desto tydligare blir härligheten hos tillvarons Du, det Du som jag benämner Gud.

Bokstaven dödar men Anden gör levande heter det. (2 Kor 3:6 b). För mig betyder det att de bibliska sanningarna skall låta sig verifieras i verkligheten. I det här fallet att Herrens härlighet, omvittnad i ett bibelord, skall bestyrkas av något jag själv har erfarenhet av.

Vad tror ni det berodde på att svensk väckelse blommade upp från mitten av 1800-talet och den traditionella kyrkligheten i motsvarande grad gick tillbaka? Tror ni att predikanterna kunde tolka bibeln bättre än prästerna? Då tror ni fel. Det var snarare tvärtom. Men predikanterna hade erfarenheter som prästerna saknade. Därför gick de segrande fram.

Vad blir lärdomen av detta? Att vår tro måste livas av erfarenheter. I det här fallet erfarenheten av Guds härlighet. Upplevelsen av denna måste vara utgångspunkten för mig som ägnar mitt liv åt att plantera in gudstro i ett folk som blivit likt andliga blindgångare.

För mig gäller, börja med dig själv. Sen kommer bibeltron nästan av sig själv, såvida jag inte fastnar i att rota i hur det egentligen gick till, i det här fallet när Mose såg Guds härlighet och fick sina lagtavlor.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 28 18 Tro som jag ser det)

Bibelstudium i Vivalla den 11 juli 2018

Jesus skärper lagens bud

21Ni har hört att det blev sagt till fäderna: Du skall inte dräpa; den som dräper undgår inte sin dom. 22Men jag säger er: den som blir vred på sin broder undgår inte sin dom, och den som okvädar sin broder undgår inte att ställas inför rådet, och den som förbannar honom undgår inte helvetets eld. 23Om du bär fram din gåva till offeraltaret och där kommer ihåg att din broder har något otalt med dig,  24så låt din gåva ligga framför altaret och gå först och försona dig med honom; kom sedan tillbaka och bär fram din gåva.  25Skynda dig att komma överens med din motpart medan ni ännu är på väg, så att han inte överlämnar dig åt domaren och domaren lämnar dig åt vakten och du sätts i fängelse.  26Sannerligen, du slipper inte ut förrän du har betalt till sista öret.

Texten ovan ingår i Bergspredikan, är t o m en väsentlig del i denna predikan. Och skulle jag vilja tillägga, tillhör den del som är en nyckel till förståelsen av det för kristen tro specifika.

I modern tid klassas Bergspredikan högt, i breda kretsar som Nya testamentets höjdpunkt. När man i Sverige i början på 1900-talet monterade ner katekesundervisningen som del i skolundervisningen satte man in Bergspredikan i dess ställe. Särskilt socialdemokraterna gillade Bergspredikans högtstående etik. Nu tänkte man förstås inte på texten ovan, åtminstone inte på orden där man jämför okvädingsord och förbannelser med dråp. Det var Saligprisningarna man hade för ögonen och talet om inte bara älska sina vänner utan även fienderna. ”Älska era fiender och be för dem som förfölja er”, manade Jesus sin anhängare. Högre kan en människa inte komma, menade även i övrigt sekulariserade människor i början på föregående århundrade.

Nog är det så. Men för min del betyder rent faktiskt Jesu skärpning av lagen minst lika mycket. Men, säger min vedersakare, hur kan man som Jesus påstå att den som förbannar sin broder inte ”undgår helvetets eld”? Vad kan det vara för mening med detta?

För att förstå detta behöver man veta att Jesu ord ytterst har sin udd riktad mot den tidens fromma, fariséerna. Dessa höll sig för att vara förmer. Deras radikala tolkning av Gamla testamentet gjorde att de kan liknas med nya tiders väckelsekristna. Men baksidan av denna radikalitet var att de trodde sig stå över alla andra. Deras renhet var så stor att de menade sig vara godkända t o m av Gud.

Går vi sedan till saken döljer sig två absoluta religiösa sanningar bakom det grova språkbruket i Jesu skärpningar av lagens bud. Jag tänker f a på den primitiva föreställningsvärld som döljer sig bakom talet om helvetets eld.

Den ena religiösa sanningen säger att alla människor innerst inne går och ruvar på sånt som inte är som det skall. Även den mest upphöjde bland oss är besmittad av orena motiv, tvivelaktiga tankar och svårbemästrade drifter. Jesu tillämpning av lagens bud att gälla även sinnelaget slår hål på denna de frommas självtillräcklighet.

Detta är det ena, det andra och trots allt viktigaste, är att Jesu stränga bud stänger enväg och öppnar en annan. De stänger självfrälsningens väg, men öppnar för Guds väg till människan.

Så fort jag numera nuddar vid Bergspredikan inser jag att självfrälsningsvägen är utesluten och att Guds väg till mig är min enda möjlighet. Tro blir i konsekvens av detta  aldrig i första hand att jag håller för sant. Tron förutsätter att Gud kommer till mig och öppnar min väg till tro. Gåvan kommer före prestationen. eller allmänt uttryckt; jag måste få för att kunna ge. Nyckeln till livet och då även till tron är insikten att själva förutsättningen för allt gott verk är att ta emot för att sedan ta vara på och ge ut.

Så i allra högsta grad när det gäller min egen etiska standard. Min eventuella renhet beror på att jag fått del av något som gör mig ren. I mig själv är motiven blandade hur jag än anstränger mig. Först i tron, i det här fallet när jag tar emot av gudomlig kärlek, kan jag fullt ut återspegla denna kärlek.

Bibelstudium i Vivalla den 27 juni 2018

Herren kallade mig redan i moderlivet, han nämnde mig vid namn redan i min mors sköte. 2Han gjorde min tunga till ett skarpt svärd och gömde mig under sin skyddande hand, han gjorde mig till en vass pil, som han förvarade i sitt koger. 3Han sade till mig: Du är min tjänare, Israel, genom dig skall jag visa min härlighet. 4Jag tänkte: Förgäves har jag ansträngt mig, fruktlöst och fåfängt förött min kraft. Ändå skall Herren ge mig min rätt, min lön finns hos min Gud.(Profeten Jesaja kapitel 49 versarna 1 till 4)

Vem var det som blev kallad redan i moderlivet? Att profeten Jeremia blev det, vet vi (Jer 1:5). Men här? Läser vi innantill är det ”min tjänare Israel” som avses. Om denne tjänare Israel står i not till bibel 2000 att läsa att ingen inte riktigt vet vem denne tjänare var. Är det Israel som kollektiv som avses eller är det en enskild person? Bibelkommentatorerna tvekar. Dock är det tydligt att denne någon var kallad att bli ”ett skarpt svärd” och att han i sitt liv och sin förkunnelse skulle uppenbara Guds ”härlighet”. Detta mot mörk bakgrund; inget tycktes bli som denne ” tjänare Israel” tänkte. ”Fruktlöst och fåfängt” kämpade han på i förtröstan på att Gud ändå skulle segra. Denne ”tjänare Israel” levde nämligen i den svåraste av omständigheter, i fångenskap, i en hel befolknings fångenskap i landet Babel.

Jag skall inte säga mycket mer om denne okände ” Israels tjänare”, bara nämna att hans profetior tillhör bibelns märkligaste. Han profeterar om det ställföreträdande lidandet, om Guds förlåtande upprättelse av dem som ingen upprättelse synes vara värda.

Inte undra på att vi kristna ser Kristus bakom denne ”Israels tjänare”. För oss  blir tjänarens en av de viktigaste hjälpmedlen till förståelsen av Jesu livsverk, dessutom via Jesus en av nycklarna till vår egen självförståelse.

Jesus levde nämligen inte i ”splendid isolation”. Han framträdde inte som vår tids fixstjärnor. Dessa ter sig för oss som ouppnåeliga ideal som vi kan drömma om och låta oss förtrollas av, men som i grunden inte ändrar våra egna förutsättningar och möjligheter.

I stället var Jesus inkluderande. Han gav värde åt dem som inget värde ägde. Ytterst såg han dem som menade att dela hans eget barnaskap hos Gud.

Tillåt mig bekänna; för mig är inte trons gåva främst en ny syn på verklighetens väsen. Det är inte hela världen om jag vacklar i min tro på än det ena än det andra i de bibliska sanningarna. Men det vore en katastrof om inte mitt möte med Jesus ledde till förnyad syn på mitt eget värde. Ett värde som inte kan mätas utifrån vad jag presterar utan av hur Gud ser på mig. Genom Kristus har jag lärt mig att Gud håller mig kär.

Detta synsätt följer mig i min syn på min egen död. Jag behöver inga garantier för att livet har en fortsättning efter döden. Jag behöver heller inte veta hur detta liv ter sig. Det enda jag behöver är vilan i tron att den Gud som genom Kristus gav mig värde i detta livet, inte överger mig i det kommande.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 27 18 För att visa på en fungerande sanning)

Bibelstudium i Vivalla den 4 juli 2018

21”Människa”, sade han, ”res dig upp! Jag vill tala med dig.”  2Medan han talade fylldes jag av en andekraft som reste mig upp. Och jag hörde den som talade till mig.  3”Människa”, sade han, ”jag sänder dig till israeliterna, de trotsiga som trotsar min vilja. Både de och deras fäder har varit upproriska mot mig till den dag som i dag är.  4/5Till dessa människor med fräck uppsyn och hårt hjärta sänder jag dig. De är ett motsträvigt folk, men vare sig de lyssnar eller inte skall du säga till dem: ’Så säger Herren Gud.’ De kommer att inse att en profet har varit hos dem.  6Människa! Var inte rädd för dem och bli inte skrämd av vad de säger, även om nässlor och törnen omger dig och du bor bland skorpioner. Bli inte skrämd av vad de säger och var inte rädd för dem. De är ju ett motsträvigt folk.  7Men vare sig de lyssnar eller inte skall du framföra mina ord till dem. De är ju ett motsträvigt folk.  8Människa! Lyssna till vad jag har att säga dig. Var inte motsträvig som detta motsträviga folk. Öppna din mun och ät det jag ger dig.”

9Jag såg en hand sträckas fram mot mig, och handen höll en bokrulle.  10Han rullade upp den, och jag såg att den var fullskriven på både framsidan och baksidan. Det som stod skrivet där var klagan, suckar och jämmer. 31”Människa”, sade han, ”ät det du ser här, ät denna rulle. Gå sedan och tala till israeliterna.”  2Jag öppnade munnen, och han gav mig rullen att äta.  3”Människa”, sade han, ”svälj denna rulle som jag räcker dig och fyll din mage med den.” Jag åt den, och den smakade sött som honung. (Profeten Hesekiel kapitlet 2 och början på kapitel 3)

Det är Hesekiels kallelse som här skildras, profeten som tillsammans med de ledande i samhället deporterades till Babylon på 500-talet före Kristus. Dennes märkliga profetior återfinns i huvudsak i kapitlen 1 till 24 i Hesekiels bok. Innehållet i dessa skall vi inte här fördjupa oss i. Jag behöver bara säga en sak; inte är de lättbegripliga. Själv måste jag ta till kommentarhjälp för att riktigt komma åt innebörden.

En sak är dock säker; Hesekiel visste vad han skulle säga. Det lär oss de märkliga orden om bokrullen som Hesekiel uppmanades äta upp, en bokrulle som innehöll ”klagan, suckar och jämmer”. Det var således klagan, suckan och jämmer Hesekiel skulle förmedla till sitt folk i deras desperata situation (den babyloniska fångenskapen).

Men vad rör detta mig? Och hur skall jag ställa mig till Hesekiels profetord och symbolhandlingar? Jag föreslår fri anslutning. Anslutning, eftersom Hesekiel har sin plats i den bibel som var också Jesu bibel, frieftersom vår situation inte är Hesekiels. Det behöver dessutom betonas att mycket i bibelböckerna beror av läge och situation. Så det är inte bara att läsa som det står, man behöver också veta varför det står som det står. Därav skall vår anslutning vara fri.

Det finns dessutom mer att säga i denna fråga. Hesekiels inre var uppfyllt av bokrullens innehåll. Ta det för vad det är, ett sätt att symboliskt uttrycka att det profetiska budskapet inte var Hesekiels eget, utan var honom givet av den Högste. Motsvarigheten för oss kristna förefaller mig självklar. Bokrullen är hos oss ersatt av evangeliet om och utläggningen av Jesu liv.

En kristen profet, ja varje medveten kristen, är kallad att vara uppfylld av Kristus och utifrån detta profetera. Vad jag förstår är denna profetia av bestämt slag. En kristen profet speglar sig själv och sin samtid i Kristus och utifrån denna spegling ser hon på sig själv och sin samtid. Detta är vårt kristna kännemärke.

Men för att kristna, som är födda med normala känslor och normalt förstånd, skall kunna göra detta, förutsätts att vi som profeten Hesekiel har ätit upp bokrullen. Det betyder att vi skaffat oss ingående kännedom om Jesus och ingående reflekterat  över vilka konsekvenser ett kristet lärjungaskap innebär. Det blir, om jag själv skall vittna om detta, ett ständigt ätande av bokrullen för att vi skall kunna hålla oss i andlig form. Här duger inte att i förväg veta vad Jesu står för. En kristen, trofast sin Herre, är nämligen lika tvingad att ta hänsyn till omständigheterna någonsin den kristnes herre.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 26 18 Ett steg till)

Bibelstudium i Vivalla den 20 juni 2018

1Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom tro har vi frid med Gud genom vår herre Jesus Kristus.

8Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.  9Då vi nu har gjorts rättfärdiga genom hans blod skall vi av honom så mycket säkrare bli räddade från vreden.  10Ty om vi var Guds fiender och blev försonade med honom genom hans sons död, då skall vi, när vi nu är försonade, så mycket säkrare bli räddade genom hans sons liv.  11Ja inte bara det, vi har vår stolthet i Gud tack vare vår herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har vunnit försoningen. (Paulus brev till romarna kap 5 v 1, därefter versarna 8 till och med 11)

Vi gör oss en bild av verkligheten, håller den för sann och rättar oss därefter. Så sker i löpande följd inte bara för mig utan för alla. Dagligen och stundligen sker det. Det är alltså inte verkligheten i sig som styr oss utan vår bild av denna verklighet.

Få inser att denna dagliga process inget annat är än en trosprocess. Utan denna trosprocess blir livet omöjligt att leva. Tron bär oss dag som natt. Frågan är inte om vi tror utan vad.

I dag är det Paulus bild av verkligheten som vi sätter under luppen. För honom var tron det avgörande, den tro som gav honom frid med Gud. Trons givare var för Paulus Gud, mottagare han själv. Paulus tog emot den bild av verkligheten som gavs honom, tog emot och tog vara på.

I den bilden var Kristus centrum och det centrala hos Kristus i sin tur hans kärlek bevisad vid korset. För Paulus gav Jesus sitt liv för människans skull. Detta innebar att han själv och andra ”gudlösa” (Rom 5:6) rättfärdiggjordes. Med andra ord lät Gud det ske att han och hans gudlösa medsyskon rättfärdiggjordes genom Jesu blod. (Terminologin anknyter till gammaltestamentliga offerföreställningar.) Därigenom hade en innerlig förening med Jesus uppstått. Paulus levde i fortsättningen, så länge han höll fast vid sin tro, i en kärlekens förening med Kristus. I den föreningen fanns det nya livet, ett liv i ”försoning” som Paulus med ännu ett gammaltestamentligt ordval uttrycker det. I detta nya liv upplevde sig Paulus fri från Guds vrede (Rom 5:9) Han kunde leva sitt liv med nya förtecken.

Detta var alltså Paulus bild av verkligheten, en verklighet där hela Jesu gärning sammanfattades på korset, ett kors som han förstod som en försoningsgärning och samtidigt som själva föreningspunkten mellan honom och hans frälsare. Att Paulus var mystiker är inte att ta miste på.

Denna Paulus bild av verkligheten är det inte många som kunnat ta till sig. Allvarligt sinnade kristna har nog försökt men fallit på att man omtolkat Paulus formuleringar och gjort dem till lärosatser (dogmer) som man skall sätta tro till för att vara en riktig kristen. Men så var alls inte meningen. Vad Paulus i Rom 5 gör är att han försöker sätta ord på en verklighet som det inte går att sätta ord på och som framför allt inte låter sig transformeras till lärosatser (dogmer).

Själv prövar jag på att läsa Jesus som Paulus gjorde. Jag förstår ju att Paulus i grunden hade rätt. Det var sannerligen inte för nöjes skull som Jesus levde och dog. Att han gjorde det för oss är för mig den fastaste visshet.

Men de gammaltestamentliga anknytningarna ligger inte alltid rätt i munnen på mig. Försoning förbinder jag oftast med annat än gammaltestamentligt offerblod. Den innerliga gemenskapen med den Kristus som gav livet för ”gudlösa” är trots allt min mest levande inre  bild av verkligheten. Den har Paulus hjälpt mig att se.  Och att den inre bilden skapar försoning, det vet jag.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 25 18 Strukturell religionskritik)

Bibelstudium i Vivalla den 13 juni 2018 

10Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft. 11Lita inte till våld, sätt inte ert hopp till rövat gods. Om än er rikedom växer, förtrösta inte på den. 12Ett har Gud talat, två ting har jag hört: att Gud har makten, 13att du, Herre, är trofast. Du lönar var och en efter vad han har gjort. (Psaltaren 62 v 10-12)

År ut och år in, en gång i veckan, bibelstudier i Vivalla med en liten grupp på 10 till 15 personer som deltagare. Sen publicering på nätet. Nu börjar det bli dags att summera.

Tolkningar av bibeltexter i tidens smak går alltid hem, lagtexter likaså särskilt såna med tydlig etisk förankring. Under några år gick det inte att ta upp Paulus. En av deltagarna upprepade gång på gång att Paulus var kvinnohatare och det förstörde stämningen. ”Jag–dom” problematiken är det svårt att få förståelse för och utväljelsetanken som ju hela bibeln är genomsyrad av möter inget gensvar.

Ändå tar jag idag upp just frågan om människans utväljelse. Jag hämtar mina tankar från psalm 62 i Psaltaren. Jag börjar med de ”anstötliga” orden om att människor ingenting är värda.

Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft.

Ord lika dessa väntar man sig inte att finna i bibeln där människovärdet anses hållas högt. Kristna över hela världen är ju ense om varje enskild människas oändliga värde. T o m det ofödda fostret ges fullt värde. Abortmotståndarnas aldrig upphörande kamp vittnar om detta. Men här  i en psaltarpsalm blir människan inte mer än en tillfällig vindfläkt. Hur går det ihop?

Djupast sett har detta samband med just utväljelsetanken. Utvald är nämligen människan inte på grund av att hon mänskligt att döma är något värd, utan på grund av att Gud gett henne värde.

Det som i det stora perspektivet är som en vindfläkt eller ett bländverk har Gud utvalt och gett värde. Värdet ligger inte i människan, inte ens i något slags odödlig själ. Värdet ligger i Gud, att Gud håller henne kär.

Därför fortsätter psalmisten förmanande. Lita inte på ”våld”, ”bygg inte på rövat gods”, ”förtrösta inte på” rikedom. Förlita dig på Gud. Det är nämligen Gud som har makten. Det är han som är trofast mot dem han utvalt, d v s människorna.

Evangeliets hela fullhet ligger i dessa ord från Psaltaren. Det var nämligen inte på grund av inneboende kvalitéer som människorna blev upphöjda utan därför att Gud utvalt dem. En utväljelse beroende på spontan, djupast sett omotiverad kärlek.

Vårt svar är att lita på Guds trofasthet och i förlängningen göra det goda i medvetande om att det är Gud som ger kraften.

Psalmen avslutas med ordet ”Du lönar var och en efter vad han har gjort”. Hur skall det kunna ske, när samme psalmist utgår från att människan är ett bländverk? Svaret måste vara; eftersom Gud ger kraften. Våra goda handlingar har som yttersta förutsättning att kraften till det goda är oss given. Ja hela vår förmåga vilar i att Gud gett oss kraften.

För oss kristna gäller f a att detta givande ytterst vilar i förlåtelsen, att Gud i Kristus förlåter och upprättar.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 23 18 Vägen in)

Bibelstudium i Vivalla den 6 juni 2018

Så skall också ni se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud. (Paulus brev till romarna kap 6 vers 11)

Kanske är det för att jag är intensivt sysselsatt med Luther som jag valt ovanstående bibelord. Min utläggning blir i vilket fall luthersk.

I det sjätte kapitlet i Romarbrevet tydliggör Paulus betydelsen av Jesu livs- och frälsningsverk. Han gör det genom att lägga ut dopets betydelse. Han avslutar med konklusionen;  Så skall också ni (dvs ni som är döpta) se på er själva: i Kristus Jesus är ni döda för synden men lever för Gud.

I Rom 6  dopet, i andra bibelberättelser är det annat som förbinder oss med vår Frälsare. För Luther hade Ordet (evangeliet) motsvarande funktion som dopet. Genom Guds Ord förbinds vi med Kristus. Inom parentes kallar Luther dopet ett ”synligt Ord”. Själv tänker jag på medmänniskor som genom sina liv aktualiserar Kristus för mig och genom sina exempel för mig närmare min Frälsare.

Sättet må vara sekundärt. Huvudsaken är att Kristus aktualiseras. Det som inte får glömmas är att Jesus gjorde det för oss. Det var för vår skull han offrade sitt liv.

När en människa tar till sig detta förenas hon på ett märkligt sätt med sin frälsare. Hon blir ett med Jesus, går upp i det han gjort, förenas med hans frihet från sånt som bryter ner (synden). Plötsligt är hon fri att leva ett nytt liv.

Men snart är det gamla tillbaka igen, tron på Jesus blandas samman med intryck från omgivningen, f a vill egenkärleken ha sitt. Därför måste det bli omtag, menar Luther. Varje dag, varje stund måste frukten av Jesu livsverk, förlåtelsen, på nytt gripa tag om oss och förnya oss.

Så sade på sin tid Luther, helgelserörelser av de mest skilda slag säger annat. De förutsätter förnyelse av bestående slag. Varför? Därför att de inte inser djupet i mänsklig förnedring. För dem är viljan fri och möjligheterna stora. Eller?

Nog om detta. Vi går vidare i vår utläggning. Observera hur Paulus formulerar vad tro innebär. Att tro är att se på sig själv i relation till den Jesus som gav sitt liv för oss. Till vår hjälp har vi, om vi ser till Rom 6, dopet, om vi ser till övrigt material i Nya testamentet, Ordet (evangeliet). Det ena som det andra förenar oss med Kristus.

Men hur är det då till vardags ? Nog gäller det för oss som kallar oss kristna att öppet bekänna vår tro. Och nog har det sin betydelse om hon tror rätt, litar på bibeln, lever ett anständigt liv och följer buden.

Och nog gör det skillnad om man säger sig vara ateist eller påstår sig vara kristen. Trots allt formas ett ateistiskt samhälle annorlunda än ett kristet. Vad som är rätt respektive fel får olika betoningar. Och nog blir det skillnad om man tänker sig tillvaron cirkulär som buddhisterna, målinriktad som Islam, kristendom och judendom eller som något tillfälligt som ateisterna. I den cirkulära synen tas allt om och om igen, i den målinriktade befinner sig människan på väg mot ett mål, i den ateistiska gäller det ”att fånga dagen” för snart är allt slut.

Men den avgörande skillnaden inträffar först när vi ser oss själva som ett med den Kristus som gav sitt liv för oss. Det menade Paulus, det ansåg Luther och det inser jag.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3” 23 18 Ateism som led i andlig utveckling)

Bibelstudium den 30 maj 2018

Hör Israel! Herren är vår Gud, Herren är en. Du skall älska Herren, din Gud av hela ditt hjärta, med hela din själ och med all din kraft. Dessa ord som jag idag ger dig skall du lägga på hjärtat. Du skall inpränta dem i dina barn och tala om dem när du sitter i ditt hus och när du är ute och går, när du lägger dig och när du stiger upp. Du skall binda dem som ett tecken kring din arm, och de skall vara ett kännemärke på din panna. Du skall skriva dem på dina dörrposter och i dina stadsportar. (5 Moseboken kap 6 v 4 -9)

Förstelning och död hotar allt levande. Det som en gång var det förlösande ordet och den frigörande visionen förstelnar allt som oftast till en sanning utan liv. Så har avgjort skett med bibeln. En brokig samling skrifter och ett otal bibelord sagda i de mest skilda situationer har förvandlats till läror, sedvänjor och trossystem som liksom det mesta annat är på gott och ont. I dag erinrar vi oss vart bokstavlig bibeltolkning kan leda. Bibelordet om kärleken till Gud binder ortodoxa judar rent bokstavligt på sin arm, sin panna och på sina dörrposter. Och vi kristna följer efter med halsband prydda med kors och med kristna symboler i våra hem. Det blir vårt sätt att påminna oss om korset på Golgata. Ni har väl lagt märke till seden hos våra kristna invandrare att hänga upp ett kors i den egna bibelns backspegel för att markera sin kristna tillhörighet.

Men dessa harmlösa exempel får inte tillåta oss att glömma att bibeln är ett brokigt, många gånger motsägelsefullt dokument som behöver läsas kritiskt och med öppet sinne för att dess inre dynamik skall blottas.

Befallningen att älska Gud över allting är ett bibelord som vinner på ett sådant skärskådande. Nog är det nämligen så att Gud skall älskas av allt hjärta. Givarnas givare, livets skapare och uppehållare, mitt eget livs yttersta ursprung är värd all vår kärlek. Att missa detta är, som jag ser det, själva inledningen till ett liv utan mening och mål.

Men kärleken till Gud skall sättas in i ett sammanhang som håller måttet, annars får den kärleken motsatt verkan. Är inte  5 Moseboken till allt annat också  ett exempel på detta?! Redan i kapitlet som följer på ordet om kärleken till Gud följer befallningar om brutalitet mot alla dem som inte har Israels Gud som sin Herre. Och som det var då har det fortsatt. Proklamationen om kärleken till Gud har blivit banér för ett brutalt  ”vi-dom”-tänkande.

Men nu är, tack och lov, den Heliga Skrift en brokig samling skrifter som skall läsas med öppet sinne. Och med det detta öppna sinne går vi till evangeliernas Jesus och hör vad denne har att säga.

Nog håller även Jesus fast vid kärleken till Gud som själva källan till mänsklig lovsång. Däri är han överens med 5 Mosebokens författare. Ordet från 5 Moseboken 6:4 om kärleken till Gud kan han t o m utantill. Men han går inte vidare och gör kärleksbudet till ett kampord mot fienderna. I stället tydliggör han  kärleksbudets innebörd genom att till orden om att älska Gud foga ett bibelord från annat sammanhang som lyder ”och din nästa som dig själv”. (Mark 12:28-31 par). Observera att han gör det i polemik mot skriftlärda som kommit fel i sin kärlek till Gud.

Kärleken till Gud har alltså en pendang och den heter kärleken till nästan. Det ena hör samman med det andra. Och för att det ena skall gälla behövs också det andra. Det har Jesus lärt oss.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 22 18 Gåvans personifiering – religionens sanning)

Bibelstudium i Vivalla den 23 maj 2018

Alla sätter sitt hopp till dig, du skall ge dem föda i rätt tid. Du ger dem, och de tar emot, du öppnar din hand, och de äter sig mätta. Du döljer ditt ansikte, och de blir förskräckta, du tar ifrån dem deras ande, och de dör och blir åter till mull. Du sänder din ande, då skapas liv. Du gör jorden ny. Psaltaren 104 v 27-30

En förödande förkortning har drabbat oss. Ett närsynt betraktande av delen har gjort oss blinda för helheten. Detaljseendets och detaljkunskapens ovedersägliga vinster har blockerat oss så att vi inte ser sammanhanget. Vi må veta det mesta om medicin, teknik och samlevnad, men har vi inte fattat sammanhanget har vi ändå missat det väsentliga. Och det väsentliga är att livet är en gåva, att livet är oss givet och att gåvan förutsätter en givare, Gud.

Ändå är denna den viktigaste av sanningar uppenbar, minsta barn kan förstå den. Att livet är något vi fått och att gåvan förutsätter en givare borde vara en självklar förutsättning för oss alla. Men så är det inte i vårt upplysta västerland. Om Gud talar vi inte, än mindre förutsätter. Som om livet saknade givare, man tar sig för pannan.

Psaltaren 104 är en lovsång till Gud, alltings upphov och uppehållare, en Gud som ger och tar tillbaka, en Gud som är existensens självklara förutsättning. Detta mot bakgrund av en förvetenskaplig betraktelse av Guds ingripanden, en personifiering av skeendet som vi för länge sedan vuxit ifrån. Himlen har Gud spänt upp som ett tält står det , urhavet har han trängt undan för att ge plats åt djur och människor. Månen finns där för att visa årets tider och solen vet när den skall gå ner. Allt återspeglingar av en förgången tids primitiva synsätt. Men själva poängen missar psalmisten inte. Att tillvaron förutsätter en givare, att varat vilar i givarens händer, att det är en nåd att få leva, sånt förstår psalmisten.

Men det har inte vi i vårt upplysta västerland gjort. För oss har Gud blivit ett problem, inte ett ämne för lovsång. Att till och med vi kristna låtit oss påverkas och blivit åtminstone på väsentliga punkter andligt blinda, är det tragiska resultatet av detta.

Också vi har svårt att se naturligt på tillvarons under. Vår kristendom blir en konstruktion där vi försöker kombinera Skriftens vittnesbörd med den rationalitet samtiden tvingat oss in i. Ta synen på den helige Ande som exempel. Jesus talar om den, Paulus förutsätter den och Apostlagärningarna demonstrerar dess förekomst med sitt tal om tungor av eld och dop i helig Ande. Och vi tar till oss utan att förstå, vi erfar utan att ha grepp om.

När det är så enkelt att Anden är den livets gåva som Gud skänkt oss. Anden, det är livsanden, själva förutsättningen för livet, livsprincipen. Utan Ande inget liv. När Gud tar livsanden ifrån oss ”blir vi åter till mull” lär oss psalmisten.

Utifrån detta ursprungliga skall den helige Ande förstås i sina olika variationer. Åt vissa av oss tar livsanden sig vissa uttryck, åt andra yttrar sig Anden på annat sätt. Högst av allt är det när vi livas inifrån av Jesus. Då räcker det inte längre att tala om livsanden i oss. Av livsanden blir Guds helige ande.

Alltså, när du skall försöka få grepp om den Helige Ande, börja med det naturliga och gå vidare till det speciella. Börja med livsanden i dig och gå vidare till den andlighet som blir följden av tron på Jesus.

Och glöm inte givaren. Ingenting kan du ta dig. Ytterst är allt oss givet, även Anden.