(Se även nytt inlägg  ”Med mina glasögon 2” 51 17 Rätten, måste den alltid tas ut i förväg?)

Bibelstudium i Vivalla den 20 dec 2017

1Vi bör alltså betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter.  2Nu krävs ju av en förvaltare att han skall visa sig pålitlig.  3Men mig är det likgiltigt om ni eller någon mänsklig domstol dömer mig. Inte heller dömer jag mig själv.  4Mitt samvete är rent, men det betyder inte att jag är frikänd. Den som dömer mig är Herren. (Paulus första brev till korinthierna kap 4 v 1-4)

Det är när grundvalarna vacklar som mina verkliga förankringar blottas. I välgångstider kan man kosta på sig fagert tal men så inte när själva min existens är hotad. Så är det och så har det varit.

Det var en angripen och ifrågasatt Paulus som i texten ovan bekände sig till Kristus. Pressad och ifrågasatt av församlingen i Korinth sade han som det var. Allt hängde på Kristus sen fick andra säga vad de ville.

Vad är det då hos Kristus som är så viktigt? På det svarar Paulus; ”vi förkunnar en Kristus som blivit korsfäst, en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna, men för de kallade judar som greker, en Kristus som är Guds kraft och Guds vishet” (1 Kor 1:23)

När det gällde inte ett ord ens om Jesu jordiska gärning, inte ett ord om kyrkoordningar och etiska regler trots att han ägnar halva 1 Korinthierbrevet åt dessa ting. Bara detta enda står fram för honom när allt annat blivit avskalat, Kristus och Kristus som korsfäst.

Kristus och Kristus som korsfäst, var det för Paulus allt avgörande. Detta inte som ett resultat av överväganden, inte efter att ha ställt de olika trosalternativen mot varandra, utan därför att han överväldigats av Kristus vid sin omvändelse i Damaskus och sedan ständigt på nytt fått uppleva en Kristus som har initiativet.

Nog kunde Paulus ha avhändat sig detta inflytande. Tvingad att stanna kvar i sitt beroendeförhållande blev han aldrig. Hela bibeln är fylld av avfall. Läser vi i Gamla testamentets historiska böcker, är avfallen mer regel än undantag. Så varför skulle inte också Paulus kunna avfalla?!

För Paulus var alltså Kristus allt, Kristus den korsfäste. Betyder det att Paulus riktigt förstått vad han hängav sig åt? Kunde han nånsin riktigt förklara varför den korsfäste var den ende för honom? Varenda paulusbrev är proppat med försök till sådana förklaringar. Alla med den tanken att bakom Kristus döljer sig en gudomlig kärleksvilja och därmed också något etiskt religiöst absolut hållbart.

Men bakom alla Paulus utläggningar om korsets betydelse ligger trots detta en slöja. Fullt ut kan ingenting av det som skedde vid korset och efter korset fullt ut begripas, bara erfaras.

Att gå in i ett liv med korset som centrum blir mot den bakgrunden som att gå in i en livsström där allt styrs av en oemotståndlig försoningsvilja. Det är att hänge sig åt något man inte riktigt vet hur det skall sluta. En kristen kan glömma alla former av garantier. Att tro i kristen mening är att ta emot och ta vara på. Inget mer och inget mindre.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 50 17 Nersmittad av partsinlagor)

Bibelstudium i Vivalla den 13 december 2017

 2Den dag skall komma då berget med Herrens tempel står där orubbligt fast, högst av bergen, överst bland höjderna. Alla folk skall strömma dit, 3folkslag i mängd skall komma, och de skall säga: ”Låt oss gå upp till Herrens berg, till Jakobs Guds tempel. Han skall lära oss sina vägar, hans stigar vill vi följa.” Ty från Sion skall lag förkunnas, från Jerusalem Herrens ord. 4Han skall döma mellan folken, skipa rätt bland alla folkslag. (Jesaja kap 2 v 2 t o m 4 a)

      Människan består av en yttre del och en inre. Ingendera kan hon vara utan. I det här bibelstudiet handlar det om den inre delen, d v s människans inre tanke- och föreställningsvärld och specifikt den kristna människans föreställningsvärld.

För att ta det enkelt är det speciella med den kristna föreställningsvärlden att Jesus finns med i tankarna, finns med och styr. För mig kallas detta tro.

Kristna är olika, en del släpper in lite av Jesus, andra mycket. Den som släpper in mycket blir präglad av Jesus, den som släpper in lite är knappt märkbart påverkad. De som är snåla på att låta Jesus få reellt inflytande, ger sitt inre utrymme åt annat. Är man inte hängiven det ena är man hängiven det andra. Något hänger man sig åt, något tror man, vare sig man inser det eller inte.

Inflytandet från Jesus kommer från olika håll, bland annat från evangelierna. Dessa ord från evangelierna om och av Jesus är inte automatiskt verkande. De måste omvandlas till levande ord och som sådana visa sin kraft genom att påverka tankar och handlingar. Min tanke med mina varje vecka återkommande bibelstudier är att stimulera till en sådan omvandling.

En del bibelord är snabbverkande, andra svårsmälta, ytterligare andra måste omvandlas för att fungera som Jesusord. Ursprungligen handlar de nämligen om annat än om Jesus. Så är fallet med dagens text som är en profetia, en drömvision, som berättar hur människor från hela världen strömmar till berget där Herrens tempel är beläget för att i templet finna gudomlig vägledning och bli delaktiga i gudomlig rätt. Resultatet blir fred, harmoni och lyckorike.

Satt i händerna på religiösa maktmänniskor är dagens text ödesdiger. Den kan lura dem att tro att Jerusalem automatiskt är världens centrum, att det judiska folket automatiskt är herrefolket, att templets lag och kult är det enda som skänker den fulländade gudsgemenskapen.

Omvandlad till en profetia om hur människor vandrar till det ”levande templet” ( 1 Petr 2:4-5) Jesus blir resultatet ett annat. Jesus må själv vara den av Gud utvalde, han må själv ha gjort anspråk på att vara den ende sanne förmedlaren av Guds vilja, men hur annorlunda är inte hans anspråk i jämförelse med andras.

Utvaldheten (välsignelsen) stockar sig inte hos honom och i honom. Den sprider sig som ringar på vattnet ut över ständigt nya välsignade. Utvaldhetens yttersta syfte är att göra alla till utvalda.

Först den omvandlade profetian platsar i en kristens inre, först den omvandlade profetian kan förstärka Jesusnärvaron i vårt inre.

Sen kan man i studiesyfte försöka sätta sig in i vad Jesaja egentligen menade, och för den delen också Hosea som återger samma profetia. Det blir i så fall ett led i fördjupad kunskap om Gamla testamentet. Men för att stimulera Jesusnärvaron i mitt inre är endast den omvandlade profetian brukbar.

49 17 Vi ber om förlåtelse för den dåliga ljudkvalitén

Vi ber om förlåtelse för den dåliga ljudkvalitén, sa tjänstgörande i P:1 s morgonsändning. Det knastrade nämligen om radions utsände när han rapporterade från jordbävningens Irak/Iran.

Ska man be om ursäkt för sånt som ingen kan rå för? Naturligtvis inte! Beklaga kan man, men inte be om ursäkt.

En struntsak kanske du tycker. Men det som handlar om förlåtelse är aldrig en struntsak. På förlåtelse, försoning och upprättelse hänger mänsklig samlevnad. Så här skall man vara vaksam både över ordvalen och innebörden. Finns det något människan skall satsa på så är det att finna förlåtelsens vägar. Först så kan mänskligt samliv äga bestånd.

Men lätt är det inte. Till förlåtelsen, försoningen och upprättelsen hör ovillkorligen rättvisa. Rättvisan i sin tur beror på rättänkande och rättänkandet på oegennytta och oegennyttan på saklighet.

Övertrampen är legio. Värst är det när rättvisans representanter visar sig vara partiföreträdare, när kampen för partiet går före hänsyn till saklighetens krav. Det skär i mig när en justitieminister oavsett partifärg är uppenbart orättvis.

Nu är det inte lätt att vara rättvis. Rättvisan står ju i ett mänskligt sammanhang och beror till dels av detta sitt sammanhang. Det som är sanning för en ateist som inte tror på eviga värde behöver inte vara sanning för en troende som postulerar både Gud och evighet. Och den som lever i förtryck ser förmodligen på rättvisan på annat sätt än den privilegierade.

Ett dilemma alltså att veta vad som är rätt och som följd av detta ett problem att finna vägar till förlåtelse och upprättelse. Och inte vet jag hur man skall komma till rätta med detta problem.

Men jag känner till en som trodde sig veta. Hans namn var Einar Billing, en teolog och biskop, död som biskop i Västerås 1939.

Denne Billing trodde sig ha funnit förlåtelsens väg hos den som på ett rätt sätt kunde förena rättfärdighet och barmhärtighet. I syntesen mellan dessa båda kom rättfärdigheten till fullt uttryck liksom kärleken. Rättfärdighet enbart ledde i sina yttersta konsekvenser till det berättigade i vedergällning och kärleken som enda värde till att människor blev blinda för verkligheten. Och det värsta Billing visste låg mitt emellan. Han kallade det ”billighet”

Sen lade han syntesen rättfärdighet/kärlek som ett raster på bibeln och fann att först Kristus på ett fullödigt sätt motsvarade förväntningarna.

Vad vet jag om han hade rätt. Bevisen han framlägger är långt ifrån heltäckande. Men håll med mig om att det rätta både innehåller rättfärdighet och kärlek. Och tyck vad ni vill men bygger inte Jesu sätt att betrakta förlåtelse, försoning och upprättelse på att denne Jesus var företrädare för just syntesen rättfärdighet och barmhärtighet?!

Så mycket ligger det i Billings påpekanden att vi som kallar oss kristna borde känna oss kallade att följa just den väg, som Billing förordar. För nog är väl förlåtelse, försoning och upprättelse själva huvudtemat i den kristna tron? Och nog förutsätter denna förlåtelse både rättfärdighet och barmhärtighet?

Sen till sist; det är ingen avundsvärd uppgift att vara justitieminister. Morgon Johansson har det inte lätt där han står där mitt emellan hötapparna, styrd som han är av partipiska, ideologi, rättspatos och egenintresse.

(Se även ”Med mina glasögon 2”, 49 17 Vi ber om förlåtelse för den dåliga ljudkvalitén)

Bibelstudium i Vivalla den 6 december 2017

1Och jag såg i högra handen på honom som satt på tronen en bokrulle med skrift på både framsidan och baksidan och förseglad med sju sigill.  2Och jag såg en väldig ängel som ropade ut med hög röst: ”Vem är värdig att öppna boken och bryta sigillen?”  3Men ingen i himlen eller på jorden eller under jorden kunde öppna boken och se i den.  4Och jag grät häftigt över att det inte fanns någon som var värdig att öppna boken och se i den.  5Men en av de äldste sade till mig: ”Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill.” (Uppenbarelseboken kap 5 v 1till 5)

Apokalyptik, det betyder skildringar av händelseförloppet vid tidens slut återgivet i ett främmande symbol- och kodspråk. Den bibliska apokalyptiken florerade under det sista århundradet före Kristus och bestod fram till drygt hundra år efter Kristi födelse. Daniels bok i Gamla testamentet och Uppenbarelseboken i Nya är de mest kända apokalyptiska skrifterna.

Jag har aldrig varit intresserad av apokalyptik. Innehållet i Daniels bok går in genom ena örat och ut genom andra. Likadant är det med Uppenbarelseboken. Hur jag än mödar mig får jag ingen reda i tolkningen. Det är för mycket som rimmar illa med bibelns äldre profetior. Skriftprofeterna (exempelvis Jesaja, Jeremia) överraskar med utsagor om en Gud som slår människan med häpnad, en Gud som på ett överraskande sätt griper in i vardagens skeende. Profeternas Gud liksom Jesu Gud går inte att låsa in i ett förutbestämt sätt att handla. Apokalyptikern däremot tror sig ha exakt kunskap om Guds ingripanden.

Själv kämpar jag med att förstå Gud och Guds handlingssätt. Apokalyptikern (=den som styrs av apokalyptiken) behöver inte kämpa, han vet. Själv erfar jag hur genomsyrad jag är av tidens sätt att tänka och vara och hur bunden jag är till egen tid och eget rum. Apokalyptikern har inga sådana bekymmer. Tidsplanen för Herrens återkomst överskuggar allt annat.

Men det finns trots allt möjligheter att jag och apokalyptikern kommer on speaking terms. Gemensam läsning av Uppenbarelseboken kap 5:1-5, dagens text, borde vara ett sådant tillfälle. Bakom sigillen och talet om att öppna boken finns tankar om Jesus. Endast Jesus äger svaret på livets fråga, endast Jesus vet besked om tidens slut. Det tror apokalyptikern och det tror jag.

Sen kommer tanken osökt in på ytterligare ett steg mot ökat samförstånd, men nu inte med apokalyptikern utan med allmänheten. Är det bara jag och apokalyptikern som behöver något att hålla sig till? Gäller inte det alla. Är inte detta ett gemensamt drag för människor vid sunda vätskor oavsett bakgrund och trosinställning. Förvisso! Frågan är inte om en människa har något att hålla sig till utan vad. Frågan är inte om hon tror utan på vad.

Apokalyptikern och jag har Jesus gemensamt. Nästa steg för att vi skall komma vidare i vår gemenskap är öppenhet för varandras trosvärldar. För min del vet jag mig ha missat mycket genom min misstänksamhet mot alla former av apokalyptik. Ytterligare en gång måste jag närma mig den apokalyptiska tankevärlden. Att jag hittills avgränsat mig får inte bli mitt sista ord. Men att jag för den skull gör mig kvitt gudstrons överraskningsmoment kommer inte på fråga. Inte heller att jag förflyttar centrum från Kristi rättfärdighet/barmhärtighet/försoning till något annat är något alternativ.

Med Kristus för ögonen får jag gå till de apokalyptiska texterna. Och när jag gör det kommer tanken osökt; är inte dessa texter tröstetexter i tid av oro och fara? Det tycks så. Måtte de i så fall få förbli detta! Apokalyptik som omvandlats till science fiction är i slutändan en bräcklig trosgrund.

(Se även ”Med mina glasögon 2”  48 17 ”Syndabocken fortfarande aktuell”

Bibelstudium i Vivalla den 29 november 2017

Han bröt i förtid min kraft, han förkortade mina dagar. Jag säger: Min Gud, ryck inte bort mig i livets mitt, du vars år varar från släkte till släkte. En gång lade du jordens grund, och himlen är ett verk av din hand. De skall förgås, men du består, de är plagg som slits ut, du byter ut dem som kläder och de är borta. Men du är densamme, dina år har inget slut. Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig. (Psaltaren 102 v 24-29)

I psaltarpsalmerna återfinns hela bredden, såväl livets ljuvlighet som dess fasor, såväl välgång som fysisk och psykisk undergång. Kan det bli värre än för Psalmisten som i inledningen till den psalm, vars avslutning är avskriven ovan, vittnar: ”Mitt livsmod är brutet, vissnat som gräs, jag är för matt att äta, jag har magrat av min suckan, är bara skinn och ben”(Ps 102:5 f)

Allt i psalmen förutsätts vara inneslutet i Guds vilja. Det närmaste psalmisten kommer djävulen är när denne klagar över ”fienden” som gör ont värre.

Denna bredd i återgivningen är inte den för bibeltexterna vanliga. Oftast tas vart och ett för sig. Det goda livet för sig och det onda för sig. Det goda förbinds med gudsvälsignelse, det onda med livet utan Gud. Domsöndagens texter exemplifierar detta där gudsgemenskapens ljuvlighet ställs mot det fruktansvärda i att ha vänt Gud ryggen. Men här alltså ett exempel på att även de fromma kan drabbas. Även Guds barn kan utsättas för det outhärdliga.

Själv känner jag att jag kan ta spjärn mot denna sanning. Att även de gudfruktiga kan drabbas är nämligen en erfarenhet jag bara kan hålla från mig om jag blundar. Och för mig är det som för många andra bland oss kristna bekännare. Tyvärr blundar vi ofta för livets vidrigheter eller försöker förklara. Vi kan ju inte tänka oss att Gud låter det onda ske och det med Guds goda minne. Endera skyller vi på djävulen eller nöjer vi oss med att bara blunda.

Var har vi då vårt fäste, vi kristna, vi som drabbas som alla andra? Att vi inte skall göra som världens barn som ropar ut sitt carpe diem (ta vara på stunden) står alldeles klart för mig. Vi får ta plats bakom psalmisten som avslutar sin klagopsalm med en trosbekännelse av sällsamt djup.

Hans ord är en bekännelse till den Gud som lade jordens grund och lät himlen ”blir ett verk av din hand”. Denne Gud skapade en obeständig värld och en obeständig himmel och underförstått obeständiga människor. Allt skall förgås och bli till intet:. ”du byter ut dem som kläder och de är borta”. Även människan utplånas och blir i slutändan till intet. Den drabbades vedervärdighet är alltså inte det sista, men utplåningen.

Men ändå inte; Gud består, liksom Guds barns trygghet. Den till Gud överlåtne får del i Gudomens ”bestånd” och bevaras. ”Dina tjänares barn skall bo här och deras barn leva trygga hos dig”.

Samma mönster om än i annan utformning återfinner vi när vi betraktar Jesus. I sin gudsnärhet erfor denne himmelrikets härlighet men också helvetets kval. Jesus delade fullt ut psalmisten elände men allt ändade i att han bevarades av den Gud som ensam kan bevara.

Bibelstudium i Vivalla den 22 november 2017

11Ja, den tid kommer, säger Herren Gud, då jag sänder hunger över landet – inte hunger efter bröd, inte törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. 12Då skall de irra från hav till hav, driva omkring från norr till öster och söka efter Herrens ord, men de skall inte finna det. (Profeten Amos kap 8 v 11 f)

Amos, en profet från 700-talet före Kristus är idag mest känd för sitt rättvisepatos. Det är Amos som talar om utsugarna som trampar på de fattiga. Det är också han som anklagar de rika för att bluffa med vågarna så att de som handlar spannmål får mindre säd än de har betalt för. Det är också dessa rika girigbukar och ”som köper de fattiga för pengar och de nödställda för ett par skor” (Amos 8:6).

Sånt leder till undergång och dom förkunnar Amos. Vad den domen innebär utsägs i klartext i dagens bibelord. Det skall bli” hunger i landet efter Guds ord”, d vs hunger efter något att verkligen kunna trygga sig till. Men det blir omöjligt att finna detta fasta och livsviktiga. Allt skall för dem bli likt ett andligt gungfly.

Vad innebar nu detta? Så här ser jag det. Gamla testamentet är handfast och konkret, det är för den delen även Nya testamentet. Så när det i en av noterna till texten sägs att straffet konkret kommer att innebära att ”Herren kommer att straffa folket med sin tystnad och vägra tala genom profeter eller på annat sätt”, så säger jag genast ja och amen till detta. Särskilt bejakar jag förmodandet att profeterna i fortsättningen skall tiga. Gud var nämligen inget sofistikerat på Amos tid. Gud var ord och handling i ett och samma skeende. Och profeterna var nästan bokstavligt Guds mun. Det som profeterna sade ägde kraft. Det blev som de påstod. Teg profeterna var det Gud som teg.

Jag försöker så gott det sig göra låter tänka lika konkret som de fromma gjorde på den tiden. Gud är för mig ingen tankefund utan konkret verklighet. Gud talar i historien inte i filosofiboken. Men ibland går det inte att upprätthålla konkretionen. Jag tvingas intellektualisera för att reda mig.

Saken är den att vi i vårt västerländska välfärdssamhälle sedan länge fört undan tron som något livsnödvändigt. Tron har omvandlats till en privatsak. Följden av detta har blivit att vi hamnat i vad som kan liknas vid ett svart hål där vi saknar möjlighet att orientera oss. Vad har man nämligen i slutändan att ta rygg mot när tron på Gud förvandlats till något man kan ha eller mista.

Det är idag som det en gång var för det obotfärdiga Israel. Vi har ingen chans att luta oss mot och orientera oss utifrån bestående värden och slutgiltig mening.

Nog finns det vägar att komma ur detta elände, t o m enkla vägar. För vem inser inte att livet är omöjligt att leva utan tro. Det är ju tro som i alla de sammanhang puffar på och stimulerar till verklighet. I själva verket kan vi inte ta ett andetag utan tro. Det är alltså inte fråga om huruvida vi tror eller inte, utan vad vi tror. Det som skall prövas är trons kvalité och sanning.

Insikten om trons nödvändighet öppnar den dörr som är stängd. Vi kan åter börja söka Gud. Men tyvärr; hur mycket jag och många med mig än trumpetar ut sanningen om trons nödvändighet, är det ingen som tycks lyssna. Frågan är om det inte blivit med oss som det en gång på sjuhundratalet var för Israel. Gud har valt att tiga?!

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, ”#Me too”upproret teologiskt tolkat)

Bibelstudium i Vivalla den 15 november 2017

6Bara hos Gud finner jag ro, från honom kommer mitt hopp. 7Han är klippan som räddar mig, min borg där jag står trygg. 8Från Gud kommer min hjälp och min ära, Gud är min tillflykt, min starka klippa. 9Sätt alltid din lit till honom, du folk, öppna ditt hjärta inför honom. Gud är vår tillflykt.

     10Bara en vindfläkt är människorna, de dödliga endast ett bländverk. Läggs de i vågskålen höjer den sig, ja, de är lättare än luft. (från Psaltaren 62)

Vi kristna jagar på med att bjuda över. Talar ”världen” om människovärdet, bättrar vi på med ”människans oändliga värde”. Manar oss ”världen” att lita på den egna inneboende kraften, säger vi att den ene förmår lika mycket som den andra. Talar ”världen” om mänskliga rättigheter, stryker vi under med breda streck. Och som alla andra ”skaffar” vi oss barn, som om vi i oss själva hade makt därtill. Allt tecken på att vi kristna med hull och hår svalt den våg av humanisering som sköljt över västvärlden från 1700-talets upplysning och framåt.

Då är det andra tongångar i bibeln. Vad sägs om Predikaren 3:19 Människans öde och djurens är ett och detsamma: hon dör som de. Samma livsande bor i dem båda. Människan är inte förmer än djuren. Allting är tomhet. Eller dagens psaltarpsalm där människorna liknas vid en vindfläkt alternativt placeras på vågskålen och befinnes så lätt att vågskålen höjer sig i stället för att sänka sig.

Vad är nu detta annat än brutal realism?! För vi tror väl inte att världen är lika human som den är i fagert tal. Glöm inte att det humana nittonhundratalet var brutalare än något tidigare århundrade. Antalet döda i krig och revolutioner under detta århundrade var större än någonsin tidigare. Och tänk efter; vad är en människa? Är hon inte att likna vid en vindfläkt?

Vore det inte för Psaltaren 62 och liknande texter som förkunnar om , en Gud hos vilken jag kan söka ro, en klippa där jag kan söka räddning, skulle vi kristna frestas vara hårdhjärtade realister. Men tron på en Gud som mitt i min litenhet ändå bryr sig om mig, vänder upp och ner på allt. I den tron vågar jag erkänna min litenhet, t o m min litenhet gentemot andra människor, och ändå känna att jag är något värd. Gud ger mig värdet.

Kristen tro är när den är som bäst fullkomligt manisk i att framhäva Gud/Jesus i alla sammanhang; mer än annat att Jesus älskar oss som vi är. I överlåtenheten till vår frälsare äger vi allt, vore vi så i oss själva ingenting.

Den kristne kan i sin andliga förening med Gud/Kristus vara bottenlöst realistisk. Hon vågar erkänna sig vara en vindfläkt eller äga en livsande lik djuren. Sitt värde äger hon inte i sig själv utan i Gud som i sin kärlek ger henne värde. På gudstrons grund kan en kristen tala om människans värde, om sina rättigheter och sin värdighet.

Om däremot en kristen förlorar sin tilltro till Gud, vad skall hon då göra? Skall hon då fortfara att tänka på sig själv som en tillfällig vindpust?

Nej, det vore förödande både för henne själv och för omgivningen. Istället får hon gå den ”humana” vägen där både värde och rättigheter förutsättes. Men utan att tro är förstås även denna väg tillsluten. Den förlorade tron på Gud får ersättas av tron på tänkta eviga värden.

Men i så fall befinner hon sig åter på ruta ett, den ruta där hela västerlandet åtminstone i retoriken befinner sig. Nästa steg blir att återupptäcka Gud och som en följd av detta utropa; bara hos Gud söker jag ro, från honom kommer min frälsning.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 45 17 För, istället för som kristna kärnord)

Bibelstudium i Vivalla den 8 november 2017

37Att de döda uppstår har också Mose visat i stället om törnbusken, där han kallar Herren för Abrahams Gud och Isaks Gud och Jakobs Gud.  38Gud är inte en gud för döda utan för levande, ty för honom är alla levande.”  39Då sade några skriftlärda: ”Mästare, det var bra svarat”,  40för de vågade inte ställa fler frågor till honom. (Evangelium enl Lukas kap 20 v 37-40)

Berättelsetraditionen om Jesu uppgörelse med saddukkéerna om de dödas uppståndelse har tre av evangelierna (Matteus, Markus och Lukas) tagit vara på och återgivit. De har praktiskt taget kopierat varandra och dessutom sinsemellan placerat berättelsen i likartade sammanhang. Ekot från Jesus är alltså i detta fall påfallande entydigt.

Första delen i berättelsen återger vad Jesus svarar saddukkéerna. Dessa har utmanat med att teckna bilden av en tänkt kvinna som i tur och ordning varit gift med sju män. Allt eftersom har dessa män dött och kvinnan gift om sig med nästa man i ordningen innan hon själv slutligen dör. Vem är hennes make i himlen, är frågan Jesus ställs inför. Jesus svarar att i himlen förekommer inga äktenskap. De som är värda att komma till himlen (den tanken endast hos Lukas), är som änglar och änglar gifter sig inte.

Fortsättningen dvs dagens textord är av annat slag. Om det i den av mig refererade inledningen handlade om Jesu insikt i himmelska ting går Jesus nu över och redovisar sin tro. Om denna tro kan sägas att den vilar på en grund som Hebreerbrevets författare uttrycker i följande ord. Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se. (Hebr 11.1)

Jesus förankrar människans liv efter döden i tron på Guds allmakt. Det ligger i Guds makt att låta människans existens fortsätta efter döden, förutsätter Jesus. Abraham, Isak och Jakob är exempel på detta. Skulle dessa gudsmän vara borta! Bort det; då vore ju Mose bestämning av Gud som Abrahams, Isaks och Jakobs Gud meningslös.

Jesus är här i gott sällskap. Psalmisterna med deras innerliga gudstro är för mig de tydligaste exemplen på detta. Eller vad sägs om följande ord från den etthundra-trettionionde psalmen.

7Vart skall jag gå för din Ande, och vart skall jag fly för ditt ansikte? 8Fore jag upp till himmelen, så är du där, och bäddade jag åt mig i dödsriket, se, så är du ock där.

Mot detta står saddukkéerna som tagit vara på annat i den gammaltestamentliga traditionen. Följande citat från Predikaren kap 3 får illustrera deras hållning. Predikarens författare, en för oss okänd man troligen från 200-talet före Kristus, alltså inte kung Salomo som texten anger, brister ut i följande;

19Ty det går människors barn såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet. 

Om ni inte visste det innan påminner mina citat om att det finns kraftiga spänningar redan inom det bibliska materialet. Således tvingas bibelläsaren orientera sig och ta ställning för att få ut mesta möjliga av sitt bibelstudium. Själv tar jag i det här fallet ställning för Jesus och för psalmisterna. Också för mig vilar mitt hopp om liv efter döden på min Gudstro

Avslutningsvis har jag behov av att säga följande; min tro på liv efter döden motiveras av min gudstro. Utan gudstro skulle jag antagligen säga som Predikarens författare, men kanske i andra ord. Carpe diem hade då förmodligen blivit min bekännelse.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 44 17 Min tankemodell. Avvikelser är normaltillståndet.)

Bibelstudium i Vivalla den 1 november 2017

Jesus kom till sin hemstad, och där undervisade han i synagogan så att man häpnade och sade: ”Varifrån kommer den mannens visdom och underverk?   Är det inte snickarens son? Heter inte hans mor Maria och hans bröder Jakob och Josef och Simon och Judas?   Och bor inte alla hans systrar här hos oss? (Evangelium enligt Matteus kap 13 v 54 ff)

De tre första evangeliernas minsta nämnare är korta berättelsetraditioner som sen på lite olika sätt komponerats in i respektive evangelium. Inte så att berättelsetraditionerna är identiska. Ett och annat skiljer dem åt. Jag tänker mig att evangelisterna, eller vem det nu var som lade sista handen vid texten, förtydligade och ändrade lite här och där för att sätta sin prägel på framställningen. Ovan ett utdrag ur en sådan berättelsetradition, här infogad i Matteusevangeliets framställning.

På mig fungerar texten ovan trosstärkande. För folket som växt upp tillsammans med Jesus i Nasaret var det tvärtom. De var som det synes ”upp och ned” troende. För att kunna tro behövde den himmelska härligheten uppenbaras för dem. De ville bildlikt talat se Gud stiga ner till dem, en Gud med den himmelska världens alla attribut. Men detta stämde inte på Jesus. Han var snickarsonen med både bröder och systrar. Nasaretsborna kunde t o m namnet på Jesu familj. Mot den prosaiska bakgrunden hjälpte vare sig visdom eller underverk. Dessa väckte visserligen förundran; varifrån har han fått allt? men inte tro.

Men med mig är det alltså tvärtom. Jag tror ”nerifrån och upp”. För mig är Jesus en av oss med ett ursprung som liknar vårt. Visserligen med lite större familj än vi är vana vid, fyra pojkar och får vi tro också fyra systrar. Dessutom som snickarson inte höglärd. Den bakgrunden känner jag mig hemma med. För mig är den autentisk och bildar bas. Först därefter följer i Matteus framställning märkvärdigheterna, här benämnda visdom och underverk. Och skulle jag vilja tillägga, både det ena och det andra alltid i etiskt fullvärdigt sammanhang. Aldrig någonsin gjorde Jesus sånt som på djupet kränker människors rättskänsla. För att säga det tydligt; Jesus kränkte aldrig någon, istället lyfte han dem.

Jag tror mig i den texttradition som texten ovan är en del av, se in bakom kulisserna. Jag får en inblick i den kristna trons själva bakgrund. Kristen tro börjar där nere i erfarenheten av det vardagliga för att sedan ge inblickar i det eviga. Det eviga här konkretiserat i förunderlig visdom, människokännedom och underverk.

Tro nämligen inte att underverken är något sekundärt påhäng, något som tillskrivits Jesus i efterhand. Undren är ursprungliga, lika ursprungliga som hans förunderliga människokännedom och vishet är det. Jag föreställer mig att det märkvärdiga med Jesus var att han, samtidigt som han hörde Guds röst i sitt inre, också registrerade människors tankar och behov. Ur detta sprang ett förnyat gudsord och en förnyad gudshandling fram, i texten konkretiserat i visdom och underverk.

Men alla är inte som jag. De flesta liknar invånarna i Nasaret. Den himmelska verkligheten skall komma först. Jesus skall före allt annat vara en uppenbarelse av Gud sen kan han i andra hand vara en människa som vi.

Redan i Nya testamentet tycks det viktigaste ha varit att låta Jesus framstå som himmelsk uppenbarelse mer än en människa lik oss. I den första kyrkan fortsatte det på samma sätt som det började. Jesus framställdes mer än annat som en uppenbarelse av Gud.

Inte för att jag gillar ordningen, där den himmelska glansen ständigt skall komma först. Men tro för den skull inte att jag förnekar det himmelska hos Jesus. Men för mig måste allt komma i rätt ordning, först det mänskliga och sen det gudomliga.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2” 43 17 Jag tror inte på Gud, sa Magdalena Andersson)

Bibelstudium i Vivalla den 25 oktober 2017

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.   För sin tro fick fäderna Guds vittnesbörd.   I tro förstår vi att världen har formats genom ett ord från Gud och att det vi ser inte har blivit till ur något synligt. (Hebreerbrevet kap 11 v 1 ff)

Ovan inledningen till troskapitlet i Hebreerbrevet. Här tecknas tron på ett något annat sätt än jag själv blivit van vid. Hos Paulus ligger tonvikten på att tron kommer ovanifrån. Att tro är att ta emot för att sen ta vara på; ta emot kraft och liv från den uppståndne Kristus till ett liv i hans efterföljelse. I Hebreerbrevet 11 är tron den grund en kristen förväntas stå på, en säker grund, samtidigt en visshet om riktigheten i sånt som inte kan ses.

Jag förtydligar som den uppmärksamme läsaren märker, en säker grund, alltså inte bara grund, en visshet om riktigheten i sånt som inte kan ses, inte enbart visshet. Tro bara inte jag fuskar. Jag har skäl för mina förtydliganden.

Med dagens sätt att uttrycka sig liknas tron vid ett fundament på vilket allt hänger för en kristen, ett fullständigt pålitligt fundament.

I fortsättningen av kapitlet exemplifieras trons kraft i en rad exempel från Gamla testamentet. Inga konstigheter är det fråga om. Det som påstås om trons underbara förmåga i de gammaltestamentliga texterna hålls för sant. Det återupprepas i korta formuleringar och tas som bevis. Tron är verkligen ett fungerande fundament för livet som gör skillnad.

Men hur blir det då för mig som lärt mig att läsa rakt igenom en gammaltestamentlig text? Det betyder att jag efter min förmåga försöker komma åt textens bakgrund, tendenser i texten liksom syfte. Kort sagt gräver jag för att komma åt textens förmodade poäng. Med en sådan läsning skjuter jag undan det faktiska i det berättade för att mera finna uppbyggelse i tendens, syfte och budskap. Och med ens blir exemplen på trons pålitlighet i Hebreerbrevet 11 inte lika självklara som tidigare. Jag har ju stöpt om troshjältarna och gjort dem till andliga förebilder som på ett djupare plan visar riktigheten i det påstådda. Men vad garanterar att jag verkligen hamnat rätt?

Sånt är läget och det är lika bra att säga det öppet. Alternativet är att läsa de gammaltestamentliga texterna som de står och ta sagt för givet. Problemet är att jag då hamnar i motsägelser som inte låter sig upplösas utan vidlyftiga och osannolika jämkningar som kränker min egen inre heder.

För mig måste därför tyngdpunkten i min läsning av Hebreerbrevet 11 ligga i de ovan citerade versarna som inleder kapitlet. Exemplen får jag ta för vad de är. Viktigast för mig blir att jag själv prövar hållfastheten i min tro. Jag måste själv testa om tron är den säkra grund som den påstås vara liksom den visshet som Hebreerbrevets författare förutsätter.

Detta driver mig till ett ständigt sökande efter trons visshet. Men jag vet varje stund av mitt vakna liv var jag skall söka. Jag söker vissheten hos Kristus, inte hos någon annan. Men inte helt allmänt hos Kristus, utan mer än annat i hans rättfärdiga liv som ändade i döden på korset. Men inte ens där stannar jag; jag söker i hans försoningsgärning, en försoningsgärning som för mig är det eviga livets förutsättning. Kraften i mitt sökande får jag i ständigt nya verifikationer på (visshet om) att jag är på rätt väg.