(Se även ”Med mina glasögon 3”, 10 18 ”Värderingssanningarna”, nödvändiga men ofta förledande.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 mars 2018

 Vi har avfallit och förnekat Herren, vänt oss bort från vår Gud. Våld och falskhet har vi förkunnat, viskat lögner vi själva tänkt ut. Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad. (Jesaja kap 59 v 13-15)

      När vi läser texten ovan befinner vi oss i det som kallas tredje Jesaja (se not till Jes 56:1 i Bibel 2000). Folket är nu befriat och hemkommet, de sjuttio åren i babylonisk fångenskap är över.

Men friheten gav inte det många hoppats. Gud måste via profeten fortsätta mana folket till bättring. Sabbatsbudet överträds, man beter sig illa mot snöpta (steriliserade, eunucker) som lever i rättfärdighet liksom mot främlingar (dvs hedningar) som omvänt sig till den rätta tron. Allt enligt första delen av kapitel 56, det kapitel som inleder tredje Jesaja. Går vi sedan till kapitel 59 i samma bok erkänner i sin tur folket sin synd. De erkänner att de glömt sin Gud och trängt undan rätten och rättfärdigheten vilket fått de mest gruvliga följder.

I och med detta referat har jag fått tillräckligt med material för min utläggning om rätten och rättfärdigheten, själva kärnbegreppen inte bara för Israels barn på 500-talet före Kristus utan för alla oavsett när och var vi levat eller lever. På rätten och rättfärdigheten hänger det mesta. Rätten och rättfärdigheten är en mätare både på inre och yttre mänsklig kvalité.

Problemet är bara det att det som bedöms som rättfärdigt för en inte behöver vara det för en annan. En rättfärdig människa kännetecknas visserligen av inre fasthet och pålitlighet, men vad det är som hon håller fast vid och är pålitlig gentemot växlar beroende på rådande idealbildning.

Mitt referat ovan visar hur viktigt det var för judarna på 500-talet att förtrösta på Gud och lyda honom. Till den lydnaden hörde, för att knyta an till Jesaja 56, inte minst att följa reglerna för sabbatsfirandet. Dessutom fick man inte se ner på vare sig hedningar eller eunucker som omvänt sig till den judiska tron.

Tyvärr brydde sig flertalet av de återvändande judarna varken om Gud eller rådande fromhetstradition. Det observerar vi inte minst i syndabekännelsen i kapitel 59, varifrån dagens text är tagen.

Detta om då, nu om rätt och rättfärdighet femhundra år senare, d v s under Jesu tid. Man behöver inte veta mycket om Jesus för att märka förskjutningarna. Nog kvarstod kravet på Gudsfruktan och för den delen även att den fromme skulle lyda sabbatsbestämmelserna, men nu med helt nya betoningar (Mark 2:27 sabbaten för människornas skull inte människorna för sabbaten) . Närmare besett finns det ett hav av skillnader mellan andan i den tredje Jesaja och evangeliernas Jesus.

Det för oss kristna specifika är att vår rättfärdighet är formad av Jesus. Nog skall vi hämta stöd även från det Gamla testamentet. Men så snart vi får fatt i en trosföreställning eller en idealbildning som hör hemma i Gamla testamentet skall vi relatera den till Nya testamentets Jesus. För oss är det han som har tolkningsnyckeln.

Vi kristna är kallade att leva i ett ständigt bibelstudium med syfte att i livets mångahanda finna ut vad Jesus tycker och vill och sen i tro ta det till oss. Jag lovar att detta inte sker utan att det kostar på. Här duger inget stelbent regelsystem. Tiden, stunden och tillfället var för Jesus ofta av avgörande betydelse. Och så är det också för oss.

Detta i ständig ärlig uppgörelse med vårt eget inre samt utmanade av nutidens rätt och dagens rättfärdiga. Jag vet av egen erfarenhet; det blir mycket av det som idag föraktas som vi hyllar när vi lyssnar på Jesus, samtidigt annat som vi ställer upp på och solidariserar oss med.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 9 18 Sektandans ansikten)

Bibelstudium i Vivalla den 28 februari 2018

22Under natten steg Jakob upp, tog med sig sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabbok vid vadstället.  23Han lät dem gå över floden och lät föra över allt som tillhörde honom.  24Jakob blev ensam kvar. Då brottades en man med honom tills dagen grydde. 25När han såg att han inte kunde besegra Jakob slog han till honom på höftbenet, så att höften gick ur led när de brottades med varandra.  26”Släpp mig”, sade mannen, ”dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.”  27Han frågade honom: ”Vad är ditt namn?” – ”Jakob”, svarade han.  28Då sade han: ”Ditt namn skall inte längre vara Jakob utan Israel, ty du har kämpat med Gud och människor och segrat.”  29Jakob bad honom: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du mig om mitt namn?” Och han välsignade honom där.  30Jakob kallade platsen Penuel, ”ty”, sade han, ”jag såg Gud ansikte mot ansikte och ändå skonades mitt liv”.  31När han lämnade Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på grund av sin skadade höft.  32Detta är anledningen till att israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven. (1 Moseboken kap 32 versarna 22-32)

För mig är det nuet som gäller, ett nu som förhoppningsvis är till brädden fyllt av tro på Gud och Jesus Kristus. Med den tron inom mig manövrerar jag mig genom livet.

Märkvärdig inställning säger du som säger dig stå vid sidan av. Inget märkligt alls, svarar jag. Att nuet är det bestämmande gäller alla, att ingen klarar sig utan tro likaså. Alla manövrerar vi oss fram med hjälp av minnen och trosföreställningar. Frågan är förstås vilka trosföreställningar och minnesbildningar som påverkar oss. Det är sannerligen inte självklart att det är evangeliernas Jesus som lever inom oss.

För mig är det alltså de minnesbilder av Jesus som evangelierna förmedlar som jag vill skall styra mig. Den Jesus som då framträder var i sin tur förankrad i den gammaltestamentliga berättelsetraditionen, bl a i skildringarna av patriarkerna Abraham, Isak och Jakob (1 Mos 12-50).

Som alla minnestraditioner är också den historien färgad. Patriarkhistorien ger bibelförfattarna anledning att via kopplingar till f a patriarkernas avkommor sätta inte enbart det egna Israel i ett historiskt sammanhang utan också de omgivande folken. Allt för att understryka det egna folkets särställning. Men så behandlade inte Jesus patriarkhistorien. Men det är inte det som är huvudspåret i detta bibelstudium utan dagens text, Jakobs kamp vid Jabboks vadställe.

Också den berättelsen är hämtad från just patriarkhistorien och även här försöker bibelförfattarna få det hela att harmoniera med den egna fromhetstraditionen. Jakob skadade höften, står det, vilket var anledningen till att, jag citerar, ”israeliterna ännu i denna dag inte äter nervsträngen över höftbenet: han slog Jakob på höftbenet, på höftnerven”.

Sånt är perifert tycker nog jag och det ansåg förmodligen också Jesus. Perifert också att bibelförfattarna i denna berättelse finner förklaringen till det utvalda folkets namn, Israel. Jakob skall från och med nu inte längre heta Jakob utan Israel, sägs det uttryckligen i texten. Men det finns också andra förklaringar. Se rubriken Israel i notapparaten till bibel 2000.

För mig centralt och till daglig nytta är Jakobs ord till den okände ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig”. Det är ord som jag behöver upprepa dagligen för att finna vägen från tro till liv. Jag behöver dem alldeles särskilt därför att jag är bombarderad av intryck från en omgivning som prioriterar andra minnestraditioner än de kristna, något som leder till andra prioriteringar och i slutändan till andra värderingar och annan tro.

Att bli välsignad av Jesus har i mitt liv den allra högsta prioritet. Bibelns Jesustraditioner kan jag inte vara utan. Dessa behöver i mitt liv omvandlas till levande minnesbilder med direkt inverkan på mitt här och nu.

Och som sagt; stänger jag till för Jesus är det andra trostraditioner som tar överhand. För utan trostraditioner går det inte att leva vare sig man är ateist eller kristen.

(Se även ”Med mina glasögon 3” 8 18 Mina fördomar och andras)

Bibelstudium i Vivalla den 21 februari 2018

10Då sade Jesus till honom: ”Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka.”  11Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom. (Evangelium enligt Matteus kap 4 v 10 f)

Fiktionen att den heliga skriften är en återgivning av Guds direkta tilltal, förmedlat genom profetens penna, går inte att tillämpa på bibeln. Därtill är innehållet i bibeln alltför mångskiftande. För min del ser jag bibeln som ett sammelverk av specifika traditionsbildningar som pekar fram mot fulländningen, berättelserna om Jesus.

En av dessa nedskrivna traditioner är skildringarna i 5 Moseboken. Den yttre formen är en ”långpredikan” lagd i Mose mun där denne återberättar den heliga historien om Israels barns uttåg ur Egypten fram till intåget i det nya landet. Ovärderliga sanningar förmedlas i denna berättelse, inte minst i kapitel 6. I detta kapitel slår Mose bland annat fast: ”Herren din Gud, skall du frukta, honom skall du tjäna, och vid hans namn skall du svära”.

Detta bibelord förutsätter en gräns som är knivskarp. På den ena sidan står dem som dyrkar sig själva, på den andra de som lever överlåtna åt Gud.

Men hur är det egentligen med sammanhanget? Vad är det som driver Mose att mana sitt folk att frukta och tjäna Gud? Kort återgivet följande; Mose målar ut vad som väntar de sina. De skall inta ett land som de inte byggt, få utnyttja vattencisterner som de inte huggit ut, liksom olivlundar som de inte planterat. Mot bakgrund av denna oförtjänta lycka manar Mose de sina att i tacksamhet frukta och tjäna sin Gud.

Ställd inför denna minst sagt etiskt tveksamma argumentation blir jag förvillad och tänker; sannerligen, detta är inte sista som blir sagt i denna sak. I slutändan kommer kärnordet om gudsfruktan att stå i ett mera fulländat sammanhang.

Det sammanhanget finner jag till min glädje redan i första delen av Matteusevangeliet när jag i kapitel 4 läser om hur Jesus frestas. Jesu slutord (=dagens textord) säger allt. I prövningens stund gäller det att tillbedja Gud, ingen annan.

Det betyder rätt och slätt; förankringen skall människan äga i Gud, inte i egen storhet, inte i egen självupptagenhet. Självupptagenhet resulterar tvärtom i att man tjänar djävulen vore så uppsåten till synes goda.

Vad hade nämligen resultatet blivit om Jesus på djävulens uppmaning förvandlat stenar till bröd eller kastat sig ut från tempelmuren och därigenom demonstrerat sin egen storhet? Storslaget förstås till att börja med. Men sen då, när den innersta intentionen kom i dagen?

Jesus föll inte för frestelsen, han föll aldrig för att upphöja sig själv på Guds bekostnad Det var Gud som skulle upphöjas, det var i Guds sammanhang och i Guds tjänst han skulle fortsätta sin livsvandring. Det var i Gud han skulle vara stor, inte i sig själv.

Så var det och så är det. I slutändan står egenkärleken i djävulens sammanhang. Obönhörligt driver den människan mot katastrofen.

Kristen tro må vara angripen, ifrågasatt och svår att i dagens kulturklimat hävda. Ändå kvarstår nödvändigheten av att ha sin förankring utanför sig själv, i Gud. Men det är noga med sammanhanget. Det visar jämförelsen mellan 5 Mosebok 6 och Matteus 4.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 7/18 Svagheten mörkas)

Bibelstudium i Vivalla den 14 februari 2018

Min tjänare skall ha framgång, han skall bli upphöjd, mäktig och ärad. Många förfärades över honom, så vanställt var hans yttre, så föga mänskligt hans utseende. Men nu får han många folk att häpna, och kungar förstummas inför honom, ty de ser något de aldrig hört talas om, bevittnar något de aldrig anat. (Jesaja kap 52 v 13ff)

En profetbok i bibeln kan ha flera medförfattare. Gemensamt för dessa är att de finns i profetens sammanhang, att de i någon mening bildar skola tillsammans med sin mästare, profeten. Ett extremt exempel på detta är Jesaja bok. Här beskådar vi en skolbildning som hölls samman i hundratals år. Första delen, kapitlen 1-39 hör hemma på 700-talet före Kristus. Mittenpartiet i Jesaja, kapitlen 40-55 däremot (se noten till kap 40) stammar från den babyloniska fångenskapen, Israels yttersta förnedring, och som det syntes folkets slutgiltiga undergång.

Här i den yttersta förnedring förkunnas att det omöjliga skall hända. Katastrof skall vändas i seger. Allt skall vända för honom som var ”vanställd”, så ”vanställd” att det väckte förfäran.

Och som det sades blev det. Israel som var på väg att assimileras i Babylon och bli till intet, formerades åter till ett folk. Fångenskapen i Babylon blev inledningen till en ny fas i Israels historia. Israel fick återvända till sitt land. I texten uttryckt i orden, ”min tjänare skall ha framgång, han skall bli upphöjd, mäktig och ärad”.

Vad lär detta mig? Att Gud är nuets Gud, han talar i nuet, i den babyloniska fångenskapens nu, liksom i dagens nu. Vidare att Guds ord inte är låst, så att allt alltid ordagrant gäller. I nya sammanhang har Gud nytt att förtälja. Som här att katastrofen kan vara inledningen till förnyelse och upprättelse. Ja t o m att katastrofen är den nödvändiga förutsättningen för denna förnyelse.

Åter till texten. Vem är denne ”min tjänare” som Gud talar till? Nära till hands ligger att tjänaren är en bild för folket, dvs Israel. Dock inte självklart. Närmare ligger kanske att i ”tjänaren” förstå en grupp av folket. Vi kristna som äger facit, ser i tjänaren Kristus. Kristus är förnyaren, han är den som var ”vanställd” till sitt ”yttre”, däremot hel i sitt inre. Han var den som segrade.

I själva verket bygger kristen tro på denna vår tolkning av Jesus som Jesajas ”tjänare”. Därtill stödd av textens fortsättning i Jesaja 53, särskilt av orden ”men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led”…

I dessa citerade ord har, som jag ser det, den kristna tron sin spets. Vi tror på Jesu ”bärande” av oss som frälsningens grund. Han bar för att vi själva inte förmådde bära. Frälsningen bygger inte på förtjänst utan på gåva, en gåva som förmeras av ständigt nya ”burna” som i Jesus omvandlats till ”bärare”.

Var finns då förvissningen om att vara inne på rätt spår? I verklighetens vittnesbörd. Kristen tro blir en fröjd att skåda när tonvikten ligger på Herrens tjänare och på dennes, liksom efterföljarnas ”burna-bärandegärning”. Den tron gör skillnad.

Så snart tonvikten i tron läggs på annat blir kristen tro inget annat än en variant på trosföreställningar av de mest skilda slag. Och resultatet blir än det ena än det andra.

Kristen tro är alltså nuets tro, den förverkligar upprättelse i nuet, i den upprättelsen ligger dess sanning.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 2”, 6 18 Tro som griper tag.)

Bibelstudium i Vivalla den 7 februari 2018

5Och detta är det budskap som vi har hört av honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom.  6Om vi säger att vi har gemenskap med honom men vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen.  7Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra, och blodet från Jesus, hans son, renar oss från all synd.  8Om vi säger att vi är utan synd bedrar vi oss själva, och sanningen finns inte i oss.  9Om vi bekänner våra synder är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet. 10Om vi säger att vi inte har syndat gör vi honom till lögnare, och hans ord finns inte i oss. (Johannes första brev kap 1 v 5-10)

Redan genom att läsa några rader i texten ovan märker den vane bibelläsaren att det är någon i kretsen kring evangelisten Johannes som fört pennan. Kännetecknen är tydliga både i motivval och tänkande.

Gud är ljus påstår ”Johannes” och de kristna är indragna i ljuset genom Jesus, förkunnar han. Jesu död skedde för vår skull. Hans blod har en renande funktion, eller som det uttrycks i nästa textavsnitt; Jesu offer sonar våra synder.

För att dra ut det väsentliga i detta; via Jesus och Jesu offer för oss dras den kristne in i det gudomliga ljuset. I detta ljus finns inget mörker, ingen synd som fördärvar livet.

Men så var det problemet. Trots Gud och trots Jesus finns fortfarande synden kvar och med den orättfärdigheten. I vår text idag anbefaller ”Johannes” syndabekännelse som botemedel, eller som det står: Om vi bekänner våra synder är Gud trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss synderna och renar oss från all orättfärdighet.

I fortsättningen av brevet tycks ”Johannes” mer optimistisk om en kristens möjligheter. I sammanfattningen till brevet skriver han t o m: vi vet att de som är födda av Gud inte syndar. Själv förstår jag sånt tal som en förmaning, inte alls ovanlig i Nya testamentet. Du skall bli vad du i Kristus är lyder den bakomliggande maningen. Du har genom tron chansen att leva förnyat.

Sanningen är den att syndakännedomen allt eftersom tiden gått fördjupats. Syndens avgrunder har den samvetsömme av idag mer kännedom om än t o m de johanneskristna. Redan på 1500-talet visste Martin Luther att ingen ansträngning i världen kunde förhindra onda uppsåt och tankar. Den som idag fördjupar sig i vad rätt och sanning är kan inte undgå att slås av det närmast omöjliga i att leva rent och sant och med gott samvete. Ta det finaste vi har i vårt samhälle som exempel. Jag tänker på välfärdspolitiken. Vem kan förneka att denna skapat möjligheter för dem som inga möjligheter har. Samtidigt måste vi erkänna att välfärden förutsätter murar. En okontrollerad invandring av människor med skyddsbehov skulle definitivt knäcka hela välfärdssystemet och våra egna utsatta bli lämnade i sticket.

Skall mot bakgrund av detta vi kristna som alla andra svartvita idealister blunda för dessa besvärande omständigheter. Naturligtvis inte. Vi får göra som de johanneskristna, luta oss mot Jesus och sen tro att i honom finns både ”ljus” och möjligheter. Dessutom får vi som dessa erkänna syndens faktum. Vi får till och med betona detta faktum tydligare än vad någonsin Johannesbrevets författare förmådde. Vem kan egentligen vara fullkomligt ren i ett samhälle som bygger på att det goda och det onda är sammanvuxet till ett. Ingen!

Men att på grund av omöjligheten att vara ren skjuta Jesus åt sidan? På inga villkor. Ständigt på nytt får vi komma tillbaka till honom i en daglig syndabekännelse och upprättelse. Detta trots att ofullkomligheten tycks inskriven i våra gener.

(Se även Med mina glasögon 3, 5 18 ”Kan själv”)

Bibelstudium i Vivalla den 31januari 2018

Så säger Herren: Den vise skall inte vara stolt över sin vishet, den starke inte över sin styrka, den rike inte över sin rikedom. Den som vill vara stolt skall vara stolt över detta: att han har insikt och kunskap om mig, om att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. (Jeremia 9:23 f)

Det är jag som spärrat slutet av textordet. Jag gjorde det för att min utläggning nedan skall bli tydligare.

I övrigt anser jag inledningsvis att notboken till Bibel 2000 borde användas flitigare. Den är ju dessutom lätt tillgänglig. Du hittar den i slutet av varje komplett svensk bibel av idag. Läs gärna i uppslagsdelen artikeln profetböcker. Där står bland annat att profetböckerna är redigerade aktstycken, ofta härstammande från kretsen kring profeten.

Att texten ovan bildar ett helt och sedan är löst fogad till sammanhanget i Jeremia 9 är uppenbart för mig. För mig är det inte ens viktigt om det är Jeremia eller någon annan som förmedlat det gudsord som utgör detta bibelstudiums text. Texten är tidlös. Den gäller i alla sammanhang, alltid.

Så till utläggningen. Den icke-spärrade texten tillhör i min tolkning sånt som vem som helst borde kunna ta till sig och framför allt låta sig korrigeras av. Den spärrade förutsätter överlåtelse.

Det är nämligen uppenbart att det förr eller senare visar sig ödesdigert att stoltsera med ”vishet, styrka och rikedom”. Detta såväl på det politiska som på allmänmänskligt plan. Ett folk som tror sig förmer än andra såväl intellektuellt som etiskt och styrkemässigt, skapar sannerligen ingen fred på jorden. Se bara hur det gick för Nazityskland. Sverige har ju ännu vinden i ryggen, men inte duger det på sikt att ständigt tycka sig överlägsen alla andra. svensk högfärd över egna särklassiska värdenormer får mig att nästan dagligen att rysa inombords. Det blir ingen välsignelse av sånt.

Tar vi textorden ovan personligt känner vi oss sannolikt träffade. Vem vill inte stoltsera över egen vishet! Ta de intelligentas förening Mensa som ett skräckexempel på ett sådant stoltserande. Vem vill inte göra sig bred över sin styrka eller mer eller mindre i smyg visa sina ekonomiska muskler!

Naturligtvis är såväl vishet, styrka som rikedom positiva ting som vi behöver för att reda oss både som människor och samhälle. Felet är att vår högfärd visar att insikt saknas om att det vi äger ytterst inte är vårt eget, att liv hälsa och välgång är något vi fått att förvalta.

Detta borde även ickereligiösa inse. Vad är det annat än enfald att förneka att det vi äger är något vi ytterst fått, att livet är en gåva, inte en rättighet? Relevant är däremot frågan om gåvogivaren. Om livet är en evolutionens gåva eller om gåvogivaren är något mera personligt, i slutändan en Gud?

Så långt det icke spärrade i texten ovan, nu till slutorden: att jag, Herren, verkar i kärlek, i rätt och rättfärdighet på jorden, ty däri har jag min glädje, säger Herren. Här vet jag av egen erfarenhet att det vill till både tro och överlåtelse för att kunna göra orden till sina egna.

Vad som här påstås är nämligen att det finns något som heter rätt och rättfärdighet och att denna rätt och rättfärdighet har ett specifikt innehåll. Vidare att rätt kärlek går att skilja från falsk. Både det ena och det andra är sannerligen långt ifrån självklart i en miljö där det haglar av sanningar av de mest skilda slag.

Jeremia förbinder allt detta goda med Herren. Vi kristna som inte lik profeten har direktkontakt med Gud knyter innehållet till vår frälsare Jesus Kristus. Och inte till vad som helst hos denne vår frälsare utan till det som specifikt vittnar om just dennes rätt, rättfärdighet och kärlek. Med den inställningen dras vi likt blomman mot solen till Kristi frälsningsverk på korset. Detta så vitt vi släppt taget i en överlåtelse som inte vet av förbehåll och garantier. Ett trossprång kallas det, det trossprång som är nödvändigt, ja det enda nödvändiga för den som vill leva som kristen.

(Se även ”Men mina glasögon 3” 4 18 Självskadebeteende, mer än att skära sig)

Bibelstudium i Vivalla den 24 januari 2018

41Även om det är en främling, som inte tillhör ditt folk Israel utan kommer från fjärran land för att han hört om ditt namn –  42ja, också där skall man höra talas om ditt stora namn, din starka hand, din lyftade arm – och denne främling kommer och åkallar dig, vänd mot detta hus,  43lyssna då i himlen, där du tronar, och gör det som han ber dig om. Då skall alla jordens folk lära känna ditt namn och frukta dig, så som ditt folk Israel gör, och förstå att detta hus som jag har byggt är helgat åt ditt namn.

(Ur Salomos bön till Gud när templet i Jerusalem är färdigt att tas i bruk. 1 Kung 8 v 41 ff)

Kung Salomos bön när templet i Jerusalem är färdigt att tas i bruk är både mäktig och mättad med innehåll. Bönen i sin helhet är en hel teologi i komprimerad form med sitt tankecentrum i Israels respektive kung Davids och hans ättlingars utväljelse.

Som med det mesta i bibeln läser jag denna bön som en del i ett bearbetat helt. Det är föreställer jag mig utan att veta närmare en teologskolas återgivning av Salomos bön, en teologskola som låter kung Salomo bedja utifrån den egna skolans helhetssyn.

Den helhetssynen är besläktad med den från 5 Moseboken, från Josua, Domarboken samt från Samuels- och Konungaböckerna. Teologerna talar om det deuteronomistiska historieverket.

Förskräcks ej över denna min hållning till Salomos bön. Långtifrån att ta död på bönen, berikar den istället förståelsen. Den ger föreställer jag mig Salomos bön mer rättvisa än en stenografisk återgivning av verkligheten skulle kunna ge. Som troende tänker jag mig att Deuteronomisterna förstod Salomos intentioner. Detta på grund av att deras återgivning byggde på att de när tiden runnit iväg fått perspektiv på kung Salomos andliga och världsliga gärning.

I dagens textavsnitt handlar det om främlingen (hedningen, ickejuden), d vs du och jag. Att också vi skall få del av den gudsnärvaro och den bönhörelse som utgår från templet i Jerusalem. Om ett tempel till gagn för såväl Israels utvalda som alla andra, ber Salomo med uppsträckta händer inför Herrens altare.

Bönen vittnar om en förhoppning som kung Salomo bär på och i förlängningen också Deuteronomisterna. I Kristus har den förhoppningen omvandlats till verklighet.

Israels utväljelse före alla andra folk får nämligen ytterligare en innebörd när utväljelsens bärare förkroppsligas i juden Jesus. I honom blir utväljelsens (Israels folks utväljelse) själva syfte att skapa rum för andra. Hans eget liv exemplifierar detta. Han, den före alla andra utvalde, om ni så vill judarnas jude, ger sitt liv för att även vi hedningar skall få del av välsignelsen. Från den stunden är välsignelsens väg utväljelse, självutgivelse, välsignelse i en ständig återupprepning från släkte till släkte

Den som hjälpt oss att se just detta tydligare än andra är mannen med den stora överblicken, aposteln Paulus. Ingen har som han kunnat tolka trons innersta hemlighet. Ingen har som han sett helhet och syfte för sin inre blick.

Hur är det då idag? Vilka är det som idag ser andligt klarare än andra? Vilka är det som begriper bibeln bättre än andra? Vem eller vilka har överblicken? Min erfarenhet säger mig att delaktighet är den viktigaste av förutsättningar för andlig klarsyn, delaktighet i såväl utväljelse som utgivelse. Närsynt innanläsning i bibeln är nog nyttig, men den överblick som erfarenheten skapar än viktigare.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 3 18 Värdegrund en färskvara i ständig rörelse)

Bibelstudium i Vivalla den 17 jan 2018

Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet!”   Herren svarade: ”Jag skall låta min höghet och prakt gå förbi dig, och jag skall ropa ut namnet Herren inför dig. Jag skall vara nådig mot den jag vill vara nådig mot och barmhärtig mot den jag vill vara barmhärtig mot.”   Han fortsatte: ”Mitt ansikte kan du inte få se, ty ingen människa kan se mig och leva.”   Sedan sade Herren: ”Här bredvid mig finns en plats, ställ dig här på klippan!   När min härlighet går förbi skall jag ställa dig i en klyfta i berget och skyla dig med min hand tills jag har gått förbi.   Då skall jag ta bort min hand och du skall se mig på ryggen. Men mitt ansikte får ingen se.” (2 Mosebok kap 33 v 18-23)

Den inledande noten till andra Moseboken anger vad denna bok handlar om. Där står: ”Andra Moseboken skildrar hur israeliterna av Mose leds ut ur Egypten och hur Herren sluter ett förbund med dem och ger dem sin lag”. ”Skildrar” det betyder berättar om och det på ett betydande tidsavstånd från skeendet och dessutom med bestämda avsikter. Glöm objektiv historieskrivning, var istället uppmärksam på budskapet. Det är mitt råd.

Detta gäller alldeles särskilt i texten ovan som skildrar Herrens svar när Mose begärde att få skåda Herrens härlighet. Mose fråga är konkret. Han vill bokstavligen se Herrens härlighet, så bokstavligt att en tvååring kan uppfatta den. På det svarar Herren nej. Under vissa villkor och sen Herren först hållit sin hand för Mose ögon, får Mose se Herren på ryggen. Mer blir det inte.

Vad är då avsikten med denna berättelse som genom sin konkretion är tillgänglig för alla, liten som stor, klok som oklok, israelit som sekulariserad svensk år 2017. Alldeles uppenbart för alla och envar förkunnar texten att Guds gestalt och väsen är och skall vara en gåta för människor.

Lika uppenbart som det är att tillvaron förutsätter en givare, av oss kallad Gud, lika fördolt är denna Guds väsen och härlighet. Gud kan vi inte greppa hur vi än försöker, än mindre förstå, hur vi än anstränger oss. Människor kommer aldrig längre än att de ser Herren liksom på ryggen och det i benådade ögonblick.

Alla försök att dokumentera Gud är därför förgäves. Än mindre är det möjligt att förklara vad Gud konkret avser när allt tycks vara ställt på ända. Det som gällde Mose, gäller oss, gäller alla. Gud kan vi bara se på ryggen och det i benådade ögonblick.

Guds ryggtavla är för oss kristna Jesus Kristus. Andra religioner har sina ryggtavlor. T o m ateisten har sin. Evolutionen lär vara den reflekterande ateistens glimt av Gud.

Jesu förhållande till Gud liksom hans gudom sysselsatte kristendomens tänkare särskilt under de första århundradena. En del satte likhetstecken mellan Gud och Jesus. Förenklat uttryckt var Jesu mänskliga gestalt liksom hans tal och gärning bildlikt talat en mask satt framför Guds ansikte. Bakom masken fanns Gud. Gud och Jesus var i grunden ett och detsamma.

Faran med det sättet att se är uppenbar. De spår Gud sätter i verkligheten stämmer ibland illa med de avtryck Jesus gjorde och gör. Ond bråd död, oskyldiga barn som mister livet stämmer dåligt med den Jesus som välsignar de barn som t o m dennes lärjungar avvisade.

Sanningen om Jesu gudom är därför även den lagd i mörker. Att fullgott kunna definiera Jesu förhållande till Gud låter sig inte göras. Jag har valt att se Jesus som den glimt av Gud som är given just mig. Mose stod på en klippa och fick se Herren på ryggen. Jag koncentrerar min blick på försoningens kors och jag ser än det ena än det andra Men såväl det ena som det andra är glimtar av den Gud som jag skänker hela min tillit.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 2 18 Först kyrkan sen samvetet)

Bibelstudium i Vivalla den 10 januari 2018

Sedan kom Jesus från Galileen till Johannes vid Jordan för att döpas av honom.   Men Johannes ville hindra honom och sade: ”Det är jag som behöver döpas av dig, och nu kommer du till mig.”  Jesus svarade: ”Låt det ske. Det är så vi skall uppfylla allt som hör till rättfärdigheten.” Då lät han det ske.   När Jesus hade blivit döpt steg han genast upp ur vattnet. Himlen öppnade sig, och han såg Guds ande komma ner som en duva och sänka sig över honom.   Och en röst från himlen sade: ”Detta är min älskade son, han är min utvalde.” (Evangelium enligt Matteus kap 3 v 13-17)

Berättelsen om Jesu dop kan läsas framifrån eller bakifrån. Själv läser jag den bakifrån.

Framifrån, det betyder att orden tas som de står. Det som skildras har hänt och det exakt i enlighet med ordalydelsen. Detta låter sig också till nöds göras. De jämkningar man tvingas vidta är vid en ytlig läsning måttliga. Matteus, Markus och Lukas återger samma berättelse. Markus och Lukas är mera kortfattade, i övrigt stämmer berättelserna överens. Bara så att rösten från himmelen sade att Jesus är min älskade son, medan rösten i övriga versioner talar direkt till Jesus och säger du är min älskade son. Johannes skildring av Jesu dop skiljer däremot ut sig. Att Jesus döps är den enda föreningspunkten. Händelseförloppet skiljer sig totalt.

”Framifrånläsare” som vill att allt skall bilda en logisk enhet får det därför svårt. Det lär inte vara lätt att konstruera fram något enhetligt ur det som så tydligt spretar.

Men det är inte mitt problem. Jag läser bakifrån. Jag utgår från att berättelserna om Jesu dop har tillkommit i efterhand. Det betyder när lärjungarna fått sammanhang och ser helheten. På helheten bygger de upp delen, i detta fall Jesu dop och vad detta dop har för innebörd. På motsvarande sätt gör också jag. Och då inte enbart när det gäller Jesu dop.

För mig är det, för att ta ett steg vidare, inte givet att Jesus är Guds son bara därför att det står i bibeln. Det är heller inte på grund av ordalydelsen i bibeln för mig givet att Jesus som Guds son skulle gå in i sin livskamp, en kamp som i slutändan skulle kosta honom livet. Först erfarenheter av helheten ger mig visshet om både det ena och det andra.

Mitt eget argument för och min egen övertygelse att Jesus är Guds son vilar varken i födelseberättelserna i bibeln eller i skildringarna av Jesu dop. Min egen erfarenhet av Jesu rättfärdighet/barmhärtighet, liksom av den försoning som är Jesu signum är det som bär upp min tro. Sen får jag ett närmast ovärderligt stöd av både födelseberättelser, skildringen av Jesu dop, för att inte tala om allt övrigt som berättas om Kristus.

Så är det för mig och så tror jag det var för dem som skrev bibeln vilka de nu egentligen var. Ur församlingens erfarenheter av Kristus byggdes erinringarna om deras Mästare upp. I slutändan fick vi det Nya testamente som vi idag äger.

Berättelserna om Jesu dop är alltså inte bara sanna, om de nu ens bokstavligt är det. De förmedlar framför allt den sammantagna Sanningen, sanningen om den Kristus som genom sitt liv förvandlade världen.

Men jag tvingar ingen att tänka som jag. Om Jesus för dig oförmedlat träder fram ur en ordagrann förståelse av det skrivna ordet, så gärna för mig. Men du slipper en massa intellektuella bekymmer om du läser bakifrån, d v s förstår Jesus utifrån helheten och den egna erfarenheten.

(Se även 52 17 Den osynligt verkande ”undertexten” i ”Med mina glasögon 2”)

Bibelstudium i Vivalla den 27december 2017

Gud, ge kungen dina lagar, kungasonen din rättvisa ordning, 2så att han rättrådigt dömer ditt folk och låter dina betryckta få sin rätt. 3Låt berg och höjder bära fredens frukter åt folket genom rättfärdighet. 4Må han värna de armas rätt, rädda de fattiga, krossa förtryckaren. 5Låt honom leva så länge solen finns och månen lyser, släkte efter släkte. 6Han skall komma som regn över grödan, ett stilla regn som vattnar jorden. 7Låt rättvisa grönska i alla hans dagar och fred och välgång råda, tills ingen måne lyser mer. Psaltaren 72 v 1-7

Det är hög tid för en den kristna trons nystart. Inte minst julfirandet visar detta. Alltför många ser bara sagoskimmer när de betraktar barnet, krubban, änglasynen och herdarna. Alltför många låter talet om Gud som blivit ett litet barn gå in genom ena örat och ut genom det andra. Dags därför att se det hela med nya glasögon.

För mig är en psaltarpsalm från Gamla testamentet en god ansatspunkt i den riktningen. Detta inte därför att i denna psalm läst i sin helhet finns anknytningar till Jesus (Matt 2:11). Skall sanningen fram är psalmen en bön om att få en kung i Israel som regerar sitt rike i rättfärdighet, inte en Jesusprofetia.

Men indirekt handlar psalmen om Jesus nämligen om den rättfärdiga ordning som hör Jesu framträdande till.

I psalmen talas om Guds lagar om rättvis ordning, rättrådiga domar och rättfärdighet. Såväl det ena begreppet som det andra i denna uppräkning är laddat med överraskande innehåll. Bakom ligger nämligen hebreiska termer med speciell innebörd. I dessa termer ryms en föreställning om en relationell rätt, en gudomlig rätt som håller inte enbart människor samman, utan hela tillvaron, inklusive naturen. Eller vad sägs om orden ”Låt berg och höjder bära fredens frukt” (Ps 72:3)

Begreppen rätten och rättfärdigheten är alltså uttryck för en gudomlig ordning under den allsmäktiges beskydd. När den ordningen tillåts råda värnas de ringas rätt samtidigt som förtryckaren krossas, bergen och höjderna bär fredens frukt, det regnar över grödan, fred och välstånd råder.

Ytterst är det om detta som Jesu födelse handlar. Bakom de sagoskimrande berättelserna om Jesu födelse ligger alltså ett högt anspråk. Anspråket på att i Jesu födelse något unikt inträffade, alltings förnyelse. Tron på denna förnyelse är det som bär upp den kristna tron.

Glöm därför att kristen tro är en privatsak. Tron börjar visserligen i det privata. Den inleds med min överlåtelse till Kristus och den fortsätter med min kamp för att hävda ”de ringas rätt” och med mitt motstånd mot mobbning och ”förtryck”. Men det är inte slut med det. Tron rör sig i allt vidare cirklar, den väjer inte för att ta politisk ställning, den tiger inte när mark och natur plundras och utarmas.

Sen till resultatet. Ett borde väl mot ovan angiven bakgrund stå klart för oss som kallar oss kristna. Att livet inte är något vi tar oss, utan något vi får, att mänskliga rättigheter inte är en naturlag, utan vilar i tron på en Gud som ger oss dessa rättigheter.

Tillämpningen däremot är inte lika självklar. Än mindre självklar hade den förstås varit om jag inte hade begripit att livet är en gåva och att Kristus inte enbart skall förbindas med krubba, änglar och herdar utan mer än annat med en alldeles bestämd insikt i vad rätt och rättfärdighet innebär.