(Se även ”Med mina glasögon 3”, 21 18 Den nödvändiga snålskjutsen)

Bibelstudium i Vivalla den 16 maj 2018

16Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn.  17Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.

18Jag menar att våra lidanden i denna tid ingenting betyder mot den härlighet som skall uppenbaras och bli vår. (Paulus brev till romarna kap 8 v 16 ff)

Varför Paulus, varför inte enbart evangelierna? Därför att Paulus bildlikt talat är ”laddad” med helheten. I evangelierna delges vi episoder, ständigt nya episoder. Helheten kan visserligen även där av den insiktsfulle läsaren skönjas, men skymd bakom episodens konkreta berättelse. Så ej hos Paulus som låtit allt sammanfattas i Jesu död och uppståndelse och som bygger upp sin argumentation och sina förmaningar utifrån detta centrum.

I texten ovan är det Anden som är subjekt, Guds helige Ande. Denne Ande är samstämmig med Paulus egen ande, d v s med Paulus eget innersta. Båda vittnar om att Paulus är ett Guds barn, skriver Paulus. Hur kan de båda vara så säkra på det? Svaret finner vi i inledningen av kapitlet där Paulus hänvisar till Jesu frälsningsverk på korset. Paulus talar här med gammaltestamentlig anspelning om Jesu död som ett syndoffer där synden i människan dömdes (Rom 8:3) Vad detta närmare står för skall jag inte försöka bena ut här. Två saker bara; syndoffret innebar frälsning men hade också sin fortsättning i ett icke upphörande kristuslidande.  Det hade inte minst Paulus erfarenhet av.

Varför skriver nu Paulus detta till de kristna i Rom? Därför att dessa kristna är inkluderade. Det är inte bara Paulus egen Ande som är samstämmig med Guds Ande. Därför säger Paulus ”vår” Ande, inte ”min” Ande. Det som gäller Paulus gäller också dem. Man kan säga att Paulus tydliggör det som de kristna i Rom genom tron i realiteten redan äger. Och skulle detta, vilket är troligt, inte vara aktuellt för dem, vill han med sina ord  levandegöra denna sanning för dem.

Nästa steg är att påminna också oss om samma sak. Det som gällde då har  fortfarande bärighet. Också vi behöver lockas av Paulus att tillämpa det som vi som kristna i tron redan äger. Vi behöver få upp ögonen för att till kristen tro hör såväl ”lidande” som ”härlighet”. Det svåra som vi erfar behöver inte vara sånt som vi skall be till Gud att få slippa. Det kan till allt annat också vara ett Kristuslidande. Samtidigt är också härligheten vår del, en härlighet som har sin grund i ett faktum, och sitt stöd i en erfarenhet.

Paulus tänkte inte som andra, gjorde inte som andra och hans framgång blev till att börja med begränsad. Under de första århundradena efter Kristus glömdes dennes specifika betoning på och förståelse av korset, uppståndelsen och det nya livet i Kristus nästan bort. Men sedan, från trehundratalet och framåt, slog han åter igenom och blir i fortsättningen de kristnas främste ledsagare. I dag är han åter skymd. Detta hindrar inte att hans aktualiserande teologi fortfarande gäller. Den bygger som vi sett på förutsättningen att det som i grundläggande mening gäller en kristen gäller alla.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 20 18 Den olidliga sakligheten)

Bibelstudium i Vivalla den 9 maj 2018

26Herren sade: ”Om jag finner femtio rättfärdiga i Sodom, skall jag för deras skull skona hela staden.”  27Abraham fortsatte: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre, jag som är jord och stoft. 28Kanske fattas det fem för att det skall bli femtio rättfärdiga? Skall du då förgöra hela staden för dessa fem människors skull?” Herren svarade: ”Om jag finner fyrtiofem, skall jag inte förgöra den.” 29Ännu en gång tog Abraham till orda: ”Kanske finns där fyrtio?” Herren sade: ”Då skall jag inte göra det, för de fyrtios skull.”  30Abraham sade: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar, men kanske finns där trettio?” Herren svarade: ”Om jag finner trettio, skall jag inte göra det.”  31Då sade Abraham: ”Jag dristar mig att tala till dig, Herre. Kanske finns där tjugo?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tjugos skull.”  32Abraham fortsatte: ”Bli inte vred, Herre, om jag talar en sista gång, men kanske finns där tio?” Herren svarade: ”Då skall jag inte förgöra staden, för de tios skull.”  33När Herren hade talat med Abraham gick han därifrån, och Abraham återvände hem. 1 Moseboken 18 v 26-32

Abraham vågade ifrågasätta. Han till och med förebrådde Gud, när Guds vrede mot det syndiga Sodom tycktes urskillningslös. Eller vad sägs om följande:

Så kan du inte göra,(dvs utplåna staden Sodom utan urskillning) döda den rättfärdige tillsammans med den orättfärdige, så att det går den rättfärdige på samma sätt som den orättfärdige. Så kan du inte göra! Skall inte den som är hela jordens domare göra vad som är rätt?” (1Mos 18:25)

Abraham är inte ensam. Alla gör vi likadant. Vi försöker foga in Gud i vårt mönster. Passar han inte ifrågasätter vi honom. Ateisterna inte undantagna. Dessa säger sig visserligen förneka Guds existens, men det är struntprat. Att tillvaron har en givare lär de inte kunna förneka, det kan ingen. Det som kännetecknar ateisten är att de slarvigt uttryckt låter slumpen vara Gud i kombination med naturlagarna , en slump som de inte kan bortse från men inte kan göra något åt och naturlagar som de har att inrätta sig efter.

Nu är det inte enbart ateisterna som försöker forma Gud efter eget huvud utan vi alla andra också, inte minst vi kristna. För oss är Gud kärleken och vi gör vårt yttersta för att visa sanningen i detta. Ändå kommer vi inte ifrån att Gud långt ifrån handlar som vi vill att Gud skall handla. Ständigt tvingas vi blunda för att Gud den allsmäktige låter sånt ske som inte får ske. Även vi kan fråga som Abraham varför Gud som är hela jordens domare inte gör det som synes vara rätt. I Abrahams fall att Gud inte skonade de i Sodom som intet ont gjort utan tänkte sig att utplåna alla.

För att få stöd för vår syn att Gud är både rättfärdig och barmhärtig, d v s att han straffar de onda samtidigt som han också är barmhärtig, tar vi gärna stöd från texten ovan. I denna  bekänner Gud att om så vore att blott tio rättfärdiga fanns i staden, skulle han låta bli att förinta den. Sen går vi till Jesus för att bekräfta att Guds hållning i samtalet med Abraham är en återspegling av Guds sinnelag. Gud, säger vi, skonade en hel mänsklighet på grund av en enda rättfärdig, vår frälsare som offrade sig på korset för vår skull.

Ändå får vi inte det hela att gå ihop. Ständigt översköljs vi av att det som inte får ske, ändå sker och att Gud tycks förhålla sig passiv till det skedda. I vår iver att inte inför detta hamna bland ateisterna som låter slumpen bli Gud, bygger vi upp läror om Guds kärlek och rättfärdighet. En del av oss snickrar ihop sanningar med hjälp av bibelord som visar Guds konsekventa rättfärdighet. Andra talar om att den slutliga rättvisan inte finns här på jorden. Den hör evigheten till.

Hur gjorde då Jesus?  Som jag ser det byggde han inte upp några handfasta läror som säkrade Guds rättfärdighet. Han levde i nuet, upplevde Gud i stunden, prickade in Guds vilja i det enskilda ögonblicket. Svar på alla frågor presenterade Jesus inte.

Jesu kännetecken var istället att han levde i Gud, var ett uttryck för Gud och återspeglade Gud. I den egenskapen var han lik den Gud som målas upp i texten om Guds bön för Sodom. Den Gud som Jesus är en återspegling av inte bara skonar staden därför att det finns tio rättfärdiga i den. En rättfärdig räcker. Jesu offer blev det offer som öppnade Guds barmhärtighet mot de orättfärdiga.

Tro alltså inte att Jesus ger svar på alla frågor om Gud. De flesta frågor lämnas obesvarade. Jesu gåva är inte att lära oss begripa. Däremot kan vi i tron på honom lära känna Gud. Framför allt lära känna Guds kraft.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 19 18 Livet äger vi inte det har vi fått)

Bibelstudium i Vivalla den 2 maj 2018

10Detta är kärleken: inte att vi har älskat Gud utan att han har älskat oss och sänt sin son som försoningsoffer för våra synder. 11Mina kära, om Gud har älskat oss så, måste också vi älska varandra.  12Ingen har någonsin sett Gud. Men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss, och hans kärlek har nått sin fullhet i oss. (1 Johannesbrevet kap 4 v 10-12)

Då som nu, i religiösa sammanhang som i världsliga, ständigt samma dilemma. Å ena sidan värme, harmoni, mening, å den andra tillvarons obönhörliga makter som slår blint utan hänsyn till personen.

Ingen av människa född går frivilligt in i meningslösheten. Ingen vill tillåta tillvarons blinda makter att härja fritt. På allt sätt och i alla de sammanhang söker vi skapa så mycket  mening och trygghet som  det någonsin går.

En del av oss är kortsiktiga. Narkomanen är bland dem med kortaste sikt. Ögonblickets njutning blir livets mening. Andra har längre perspektiv; hemlivets och familjens lycka blir den borg vi skapar för att hålla meningslösheten borta. För åter andra blir ekonomisk stabilitet tillvarons bärande element. För ytterligare andra att skapa livsmöjligheter för dem som inga har. Många lever i förtröstan på Guds hjälp.

Intentionen är dock för oss alla densamma; vi försöker alla sätta gränser för meningslösheten.

Allt detta sagt för att visa att vi kristna inte är några särlingar. Vi gör som de andra. Vårt sätt är ett bland många, en unikt sätt visserligen, men det vi värjer oss mot skiljer oss inte från våra medmänniskor. Meningslösheten är allas fiende.

För 1 Johannesbrevets författare var syskonkärlek tecknet på att den kristne var bevarad. Den var ett uttryck för den kärlek som blivit verklighet för Johannes och dennes trossyskon i upplevelsen av och tolkningen av Jesu död på korset.

Ett märkligt offer var det Johannes såg för sin inre blick. Det var ett offer där Gud i Kristus var både offrare och offer,  och där offret skedde för att återupprätta det som genom synden blivit tillintetgjort. I kärlek skedde det betonar Johannes och till kärlek ledde det, till en inbördes kärlek bland Guds barn av det innerligaste slag.

Åter till utgångspunkten. Mening tycks alltid åstadkommas genom att människan i gemen försöker skydda sig, avgränsa sig från den kalla verklighetens sanning. Så gör också vi kristna. Vi gör det genom att sätta vår tilltro till den Kristus som fått oss att läsa verkligheten på ett sätt som påminner om det vi iakttagit hos Johannes. Med Jesusglasögon läser vi vår omgivning och med Jesusglasögon förstår vi Guds handlande. Vi läser med Johannes in Gud i händelserna vid Golgata. Och sen som en följd av det vi sett med vår inre blick älskar vi varandra i en innerlig syskonkärlek.

Så långt mitt försök att förstå den Johannes som givit oss dagens bibelord. Till detta måste emellertid fogas material hämtat från annat håll i Nya testamentet. Om inte blir bilden ofullständig. I sin iver att framhålla den inbördes kärleken glömde Johannes detta andra. Jag är den förste att förstå Johannes. Denne predikade för trossyskon som höll på att förlora sin första kärlek. Vad annat göra under dessa omständigheter än att åter förkunna den kärlek vars yttersta orsak är Guds kärlek i Kristus.

Detta andra som Johannes missat lär oss det nödvändiga i att spränga det värn mot meningslösheten vi genom vår tro byggt upp. Spränga för att också andra skall få möjlighet att finnas i det rum där enligt Johannes den inbördes kärleken råder.

Det tillhör den kristna trons innersta väsen att på livets skilda områden våga spränga för att skapa rum. Jag påstår att det för sant kristna karakteristiska å ena sidan är inbördes kärlek, å den andra villighet att spränga för att skapa rum. Iden inbördes kärleken ser jag vår kristna särart, i sprängningen vår trovärdighet.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 18 18 Knytblusdemonstrationen och tankesanningarna)

Bibelstudium i Vivalla den 25 april 2018

7Ett kort ögonblick övergav jag dig, men i stor kärlek tar jag dig åter. 8Jag dolde mitt ansikte för dig i häftig vrede ett ögonblick, men evigt trofast visar jag dig nu min kärlek, säger din befriare, Herren. 9Det är som på Noas tid, då jag svor att Noas flod aldrig mer skulle dränka jorden. Så svär jag nu att inte mer vredgas och inte mer rasa mot dig. 10Om än bergen rubbas och höjderna vacklar, skall min trohet mot dig inte rubbas och mitt fredsförbund inte vackla, säger han som älskar dig, Herren. (Jesaja kap 54 v 7-10)

Det som står i bibeln är inte sant. Det vågar t o m vänner påstå och det rakt i ögonen på mig. Det motsatta förekommer naturligtvis också. ”Allt är sant” får jag höra och detta ner till minsta bokstav. Hur jag själv ställer mig till sanningsfrågan lär den som följer mina bibelstudier åtminstone ha ett hum om. I dag får ni ytterligare något att fundera över i detta ämne. I det här fallet i dagens utläggning där texten hämtad från Jesaja 54 (Den andre Jesaja kap 40-55, se noter i bibel 2000)

Den ”sanning” vi här möter består av ett gudomligt tilltal. Den som tilltalas är Sion, en beteckning för Jerusalem och i förlängningen för Israel. I kapitlet innan talar Gud till ”Herrens lidande tjänare”. För mig är det uppenbart att det ena hör samman med det andra. Det är Sion som är ”Herrens lidande tjänare”. Alltså Gud talar via profeten i ett slags bildspråk, där bilden står för något som för den tilltalade är karakteristiskt.

Så långt befinner jag mig på fast mark. Man behöver varken vara troende jude eller bekännande kristen för att erkänna det troliga i min tolkning. Men sen tar jag med hela den kristna trostraditionen trossprånget och betecknar Jesus som Herrens lidande tjänare och den med Jesus samhöriga församlingen som Sion.

Profetian låter jag alltså gå vidare och gälla  fler än vad textorden ursprungligen gav anledning att förmoda. Sion hör samman med Herrens tjänare och Herrens tjänare med Jesus. Till detta hör att jag trosvisst påstår att det som var tillämpbart på Jesus också gäller mig som en i den kristna församlingen. Med andra ord att jag har del i Jesu livsöde.

Och vad blir det av detta för min och mina kristna trossyskons del? Att jag inte behöver bli förvånad om jag känner mig övergiven av Gud, inte tillintetgjord omdethänder som inte får hända. Jag behöver inte bli skräckslagen när Gud för mig ärsom vore han inte. När det gått så illa att jag tänker som vilken ateist som helst, behöver jag inte förtvivla. Gud är visserligen fördold, men enbart för en tid, katastrofen är visserligen oåterkallelig, men aldrig trots detta sanningens sista ord. För att parafrasera texten; Gud är inte enbart vrede, Gud är också och till sist mer än annat min befriare och frälsare. Förenad med Kristus vågar jag tro detta om så ”bergen rubbas och höjderna vacklar”.

Som jag ser det blottas i detta mitt vittnesbörd bibelns sanningsfråga på ett annat sätt. Sanningen blir en religiös fråga, en hjärtefråga. Alla andra sanningsfrågor kommer för mig  i andra hand.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 17 18 Maktens arrogans)

Bibelstudium i Vivalla den 18 april 2018

18Ni som är slavar, underordna er era herrar, lyd och respektera dem, inte bara de goda och hyggliga utan också de orättvisa.  19Den som härdar ut i oförtjänta lidanden därför att han har Gud för ögonen, han gör något stort.  20Vad är det för berömvärt i att tåligt ta emot hugg och slag när ni har felat? Men om ni står ut med att misshandlas när ni har gjort rätt, då är det något stort i Guds ögon.  21Det är vad ni har kallats till, ty också Kristus led, för er skull, och gav er ett exempel för att ni skall följa i hans fotspår.  22Han begick inte någon synd, och svek fanns inte i hans mun.  23Han svarade inte med skymford när han skymfades. Han svarade inte med hotelser när han fick lida. Han överlät sin sak åt honom som dömer rättvist.  24Våra synder bar han i sin egen kropp upp på träpålen, för att vi skulle dö bort från synden och leva för rättfärdigheten. Genom hans sår har ni blivit botade.  25Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt tillbaka till era själars herde och vårdare. ( 1 Petrusbrevet kap 2 v 18-25)

Det går att läsa ut mycket ur orden ovan. Dock finns inte mycket att hämta om den angivne författaren, aposteln Petrus. Desto mer får vi veta om hur de kristna försvarade sig i en fientlig omvärld, framför allt om hur deras inre föreställningsvärld hjälpte dem till seger över det onda.

Kopplingen historia/överhistoria, läge/förhoppning belyses här både enkelt och åskådligt. Det är bara att ta till sig för att sedan fundera över motsvarigheterna idag. Om detta handlar detta bibelstudium.

Historiskt sett, dessutom konkret när brevet skrevs, måste de kristna i Mindre Asien vaka över sina liv. Deras tro var nämligen oacceptabel i de romerska provinser där de bodde. Deras taktik för överlevnad var underordning, underordning på ett för oss nutida kristna närmast oacceptabelt sätt. Hur skulle det ha sett ut om Martin Luther King gjort som de kristna i Mindre Asien under tidig kristen tid. Dessa accepterade rådande underordning. Den ogudaktige kejsaren skulle till och med äras, läser vi (1 Petr 2:17). Martin Luther King förordade passivt motstånd mot rådande tyranni, de kristna i Mindre Asien accepterade tyrannin.

Men tro inte att de kristna därför var blinda för det onda. De visste väl att de som kristna  handlat rättfärdigt. Ändå misshandlades de (1 Petr 2:20) Om detta påminns de i brevet, dessutom och det är textens själva poäng, att denna misshandel stod i heligt sammanhang. Det de utsatte för var något stort i Guds ögon

Deras lidande var att likna med vad som en gång skett med Jesus. Det var till och med en fortsättning på Jesu lidande, påminns de i brevet.

Och Jesu lidande vad var då det? När Petrus, låt oss för enkelhetens skull tillskriva Petrus brevet, skall redovisa det gör han det på ett alldeles speciellt sätt. Han berättar inte om det yttre skeendet vid Jesu död, inte ett ord om Golgata, inte ett ord om rövarna som korsfästes tillsammans med Jesus, inte ett ord om vad som skedde när Jesus gav upp andan.

Istället koncentreras allt på vad som skedde bakom det som syntes ske. Av historia blev överhistoria, av mänsklig iakttagelse blev allt betraktat utifrån Guds ögon. Och i denna överhistoria blev av korsfästelsen försoning, helande och nytt liv. Bakom det som hände med Jesus stod en Gud som i sin outgrundliga vishet förvandlade en avrättning till en försoning.

Varför detta här till de lidande kristna i Mindre Asien. Därför att deras lidande var kopplat till Jesu lidande. Det  var till och med  en del av detta lidande och därmed också en del i lidandets välsignelse.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 16 18 Med ”det förunderliga” som måttstock)

Bibelstudium i Vivalla den 11 april 2018

3Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv hade tagit emot: att Kristus dog för våra synder i enlighet med skrifterna,  4att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen i enlighet med skrifterna  5och att han visade sig för Kefas och sedan för de tolv.  6Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. 7Därefter visade han sig för Jakob och sedan för alla apostlarna.  8Allra sist visade han sig också för mig, detta ofullgångna foster.  9Jag är ju den allra minste av apostlarna, inte värdig att kallas apostel, eftersom jag har förföljt Guds församling.  (Paulus 1 brev till korinthierna kap 15 v 3-9)

Texten ovan är baktung. Bara kort handlar den inledningsvis om Jesu död, i fortsättningen desto mer om Jesu uppståndelse. Texten är dessutom den mest utförliga uppräkningen vi äger av vittnena till uppståndelsen. Extra intressant är att gränsen mellan vittnesmål om ”den köttsliga” uppståndelsen inte är skilda från vittnesbörd om ”andliga” upplevelser av möten med den uppståndne Kristus. Paulus, ”den minste av apostlar” hade ju mött den uppståndne  långt efter såväl påskdag som himmelfärdsdag. Så inte var det den Kristus man kunde ta och känna på Paulus mötte vid sin omvändelse i Damaskus.

Texten är baktung av bestämda skäl. Syftet är att betona uppståndelsens nödvändighet. Utan uppståndelse blir allt avhugget, livet blir till en tillfällighet. I slutändan blir tron meningslös, argumenterar Paulus (1Kor 15:17 f).

Lika illa hade det varit, tillägger jag, om texten varit framtung, om allt hade handlat om att ”Kristus dog för våra synder”, som om uppståndelsen inte också varit ett faktum. I så fall hade man fått tänka till uppståndelsen, föreställer jag mig. Vad annat gjorde väl inte ”de heliga” i Gamla testamentet när de ständigt talade om Guds makt över människan här och nu, men aldrig förmådde uttrycka sig i klartext om Guds makt över de döda.

I det långa loppet anser jag att det  måste vara balans mellan det som handlar om död och det som handlar om uppståndelse.  Både det ena och det andra behöver vi för att få grepp om helheten.

En kristen läser orden ”Kristus dog för våra synder” som en försäkran om att Kristus alltid finns vid vår sida. Han är med oss både när vi lyckas och när vi misslyckats, både när vi klarat av och när vi felat och missat målet. Att ”Kristus dog för våra synder” signalerar förlåtelse, upprättelse och nystart.

Detta är den ena sidan av saken. Den andra är att vi i samma andetag är förbundna med Kristi uppståndelse. I det djupaste misslyckande tror vi att uppståndelsens liv finns förborgat. Uppståndelsens liv finns t o m i de till synes meningslösa katastrofer som drabbar alla, vare sig vi är kristna eller inte.

Betoningen på denna uppståndelsen var för Paulus så angelägen att denne ägnade ett helt kapitel i 1 Korinthierbrevet (1 Kor 15) till att stryka under vikten. Detta är förklaringen till att detta kapitel blev så baktungt.

(Se även nytt inlägg ”Med mina glasögon 3”, 15 18 Vägen till Gud är bred, men till Jesus är den smal)

Bibelstudium i Vivalla den 4 april 2018

Förrän bergen blevo till och du frambragte jorden och världen, ja, från evighet till evighet är du, o Gud. Du låter människorna vända åter till stoft, du säger: ”Vänden åter, I människors barn.” (Psaltaren 90 v 2 f)

Herrens hand har visat sin kraft. 16Herrens hand är höjd till seger, Herrens hand har visat sin kraft.

Jag skall inte dö, jag skall leva och vittna om Herrens gärningar. (Psaltaren 118 v 16 b och 17)

 Men Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp. Apostlagärningarna 2 v 24

Bibeln är en brokig samling skrifter, tillkomna i de mest skilda sammanhang och sen redigerade i, jag vet inte hur många omgångar innan den fick sin slutliga form. Men när det väl var färdigt var det färdigt. Tro inte att bibeln från 200-talet och framåt allt eftersom ändrade form och innehåll. Tvärtom, den bibel vi har idag vilar på den gamla grunden.

Bibeln är brokig men den hålls samman av en grundtanke som i alla sammanhang går i dagen, Guds herravälde. I bibeln är det alltid Gud som ytterst har greppet. Ingenting sker utanför Guds maktsfär.

Vårt livslopp vilar i Gud. Födelse, växt, avtagande och död, allt är ytterst ett Guds verk. Nog kan vi påverka, påverka och fördröja, aldrig hindra. Åldrandet kan fördröjas, sjukdomar bekämpas, men allt bara till en tid. Guds ordningar kan rubbas, men gången aldrig förhindras. Döden undgår ingen. Liv och död vilar i Gud, det är bibelns entydiga budskap.

Till och med den gräsligaste av dödar, Jesu död på korset, skedde med Guds vetskap. Inte så att Gud ville Jesu död, det var ondskans andemakter som ville det. Men utanför Guds herravälde skedde det ändå inte. Denna Guds makt omvittnas i bland annat Apostlagärningarna. Det var inte i egen kraft Jesus uppstod. Gud lätdet ske. Uppståndelsen vilade i Gud, inte i Jesu egen makt, trots all den gudsnärhet Jesus förfogade över. Om det vittnar Apostlagärningarna genom ett ord på tre bokstäver lät.

Själv vilar jag tryggt i denna bibelns tro på att allt ytterst vilar i Gud. Inte ens när jag bevittnar de värsta hemskheter berövas jag min bibliskt förankrade tro på att allt ändå ytterst vilar i Guds händer. I min livskamp finns alltid gudstron med.

I evangelierna är vittnesbörden om Jesu kroppsliga uppståndelse många, i breven är beläggen för den uppståndnes kraft närmast otaliga. Det evangelierna berättar om tar jag till mig. Jag tror att det skedde som det står. Och det som de nytestamentliga breven vittnar om, den uppståndnes kraft att omforma våra liv, erfar jag. Det är en del av min dagliga verklighet. När jag glömmer, och det gör jag ofta, drar mitt liv i väg på ett sätt som jag skäms för. När jag låter Jesu levande Ande verka i mig, blir jag sån som Gud vill ha mig. Tro inte att jag nånsin i grunden tvivlar på detta.

Men ändå, de många vittnesbörden till trots, det yttersta skälet till att jag tror att Jesus uppstod, är att jag tror på Gud. I slutändan är det ändå Gud allt beror av. Allt har sin grund i att Gud låterdet ske. T o m Jesu uppståndelse beror av detta lät.

(Se även ”Med mina glasögon 3”, 14 18 Skapande otakt)

Bibelstudium i Vivalla den 28 mars 2018

13Men nu, tack vare Kristus Jesus, har ni som en gång var långt borta kommit nära, genom Kristi blod.

14Ty han är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen.  15Han har upphävt lagen med dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred.  16I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen.  17Han har kommit med budskap om fred för er som var långt borta och fred för dem som var nära.  18Ty genom honom kan både vi och ni nalkas Fadern, i en enda Ande. (Paulus brev till efesierna kap 2: 13-18)

När Paulus förståelse av tron ”satt sig” i de kristna församlingarna följde överblick och sammanfattning. Bibelorden ovan är en av flera sådana övergripande formuleringar av trons innebörd. Om det i alla stycken var med egen hand Paulus nedtecknat orden ovan, vet jag inte. Djupt inblandad var han förvisso. Ty tankarna är paulinska.

Här koncentreras allt till Jesus Kristus. Det var och är på honom våra relation till Gud och människor beror. Vid Kristi kors kommer vi åter Gud nära och vid samma kors återupprättas samhörigheten människor emellan. Nu gäller inte längre att löftesfolket med sin lag automatisk äger förtur. Försoningen vid korset är den nya gudsgärningen. I och genom Jesus är vi alla förenade till ett. Så lyder budskapet i sammanfattning.

Ett ja till detta är å ena sidan att ta till sig budskapet om korsets välsignelse å den andra att fördjupa sig i enskildheterna. Först det ena sedan det andra, inte tvärtom. Helheten först, delen därefter. Tyvärr brukar vi göra tvärtom, börja med delen och glömma helheten. Men delarna är många i den kristna tron och inte alltid lätta att förena. Faran för splittring i de kristna leden därför stor.

Mer behöver därför sägas i denna fråga. Först om detta att Gud finns i Kristus liksom i trons gemenskap. Denna gemenskap är inte villkorad. Här finns inget att i sak tillfoga. Tron finns där redan, färdig att ta del av. Trons fördjupning däremot väntar på oss. Den får vi del av genom att fördjupa oss i korsets, blodets och försoningens betydelse framför allt genom att leva i försoningens verklighet. Kommer annat till skall det via kors, blod och försoning föras vidare in mot själva centrum för att ytterligare berika oss. Men själva faktum kvarstår vare sig vi tror eller tvivlar.

Föreställningar som inte utgår från frälsningen som ett fullbordat faktum utan villkorar genom att förkunna rätt tro, förstådd på bestämt sätt, som salighetens förutsättning har gått fel väg. Fel väg om så den bakomliggande trosåskådningen pekar rakt in i det bibliska budskapets hjärta.

Tro är nämligen att ta emot och ta vara på, inte tvärtom ta vara på och sen ta emot. Allt kommer nämligen från Gud. Det var Gud som försonade världen med sig själv, inte människorna som försonade sig med Gud.

Så förstådd blir försoningen i Kristus en gåva att bygga sitt liv på. Försoningen som faktum blir livets centralpunkt, att leva i försoning livets själva mening.

Tyvärr förmådde inte kyrkan hålla fast vid trossammanfattningar som dagens text är ett exempel på. Kristen tro blev och är en splittrad företeelse där rätt lära, rätt tro, rätt överlåtelse, rätt kärlek eller vad det nu kan vara, blivit viktigare än tron som ett fullbordat faktum. Men Guds välgärningar måste alltid komma först. Försoningen som ett faktum komma före försoningen som förstådd och praktiserad verklighet.

(Se även ”Med mina glasögon 3, 13 18 Underhuden)

Bibelstudium i Vivalla den 21 mars 2018

Ty den andliga lag som gäller för livet i Kristus Jesus har gjort mig (Paulus) fri från syndens och dödens lag.  3Det som lagen inte kunde göra, eftersom den kom till korta inför vår köttsliga natur, det gjorde Gud. Då han lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer, dömde han synden i människan.  4Därmed kunde lagens krav på rättfärdighet uppfyllas hos oss som lever efter vår ande och inte efter vår köttsliga natur. (Paulus brev till romarna kap 8 v 2-4)

Allt vad Paulus skrivit har sin förutsättning i att verkligheten intog första rummet, teorin den andra. Utan att begripa att det förhåller sig så är det lönlöst att fördjupa sig i apostelns teologiska utläggningar.

Verkligheten står för att Paulus före sin omvändelse kämpade på med sin fromhet. Till punkt och pricka försökte han följa Guds lag. Idogare än någon bekämpade han dem som slarvade med lagen. De kristna var hans speciella hatobjekt. Samtidigt molade det inom honom att han trots sin fromhet inte förmått bli fri från sin synd. Sen, och det är det andra, vändes allt upp och ner vid omvändelsen i Damaskus. Plötsligt blev Anden viktigare än lagen. Samtidigt blev han i ett nu befriad från sin onda lusta. Det lagen inte förmådde åstadkom Anden. Lagen i sin tur bytte nu plats i hans inre. Från första rummet blev den förpassad till det andra.

Verkligheten om korset kan uttryckas med olika ord. I Hebreerbrevet uttrycks korslidandet på ett syns det mig allmängiltigt sätt. Kristus tvingades uthärda korset står det i Hebr 12:2 par och han gjorde det utan att bry sig om skammen. Ovedersägligen var det så. Skammen drabbade dessutom en Messiaspretendent. Värre kunde det inte vara. Messias skulle ju segra, inte dö, lovprisas inte bespottas. Det var med denne misslyckade Messias som för en hundrameterslöpare av världsklass som beslås med att vara dopad.

Till denna verklighet hör dessutom att den korsfäste påstods ha visat sig för ett antal av sina lärjungar. Det sades att den korsfäste uppstått. Och allt fler människor vittnade om att den uppståndne uppenbarade sig på ett andligt sätt för dem.

Så långt verkligheten. Sen tolkningen, i det här fallet Paulus tolkning. Till att börja med föll denna ut nästan av sig själv. Paulus hade ju i samband med sin omvändelse erfarit kraften i tron på Jesus. Han hade påtagligt erfarit att Jesu ande förmådde det lagen inte mäktade. Det betyder befria honom från den synd han genom sin ”köttsliga natur” tidigare inte mäktade bli fri från. Detta tvingade Paulus till sin radikala omtolkning av lagens funktion. Lagen är visserligen både helig och fullkomlig, menade Paulus nu, men kraft äger den inte att i grund förnya en människa. Detta underverk åstadkommer först Jesus, den är ett Andens verk.

Det andra, tolkningen av Jesu död, var alls inte lika självklar för honom. Hur kunde nämligen det vara i överensstämmelse med Guds vilja, att Messias, Guds företrädare, Gudsrikets upprättare, skulle tvingas dö en neslig död. Och sen hur skall man egentligen förstå detta vittnesbörd att Jesus som påstått uppstånden visade sig för flera av lärjungarna och att åtskilliga fler upplevt sig välsignade av den uppståndne.

För Paulus var det självklart att ingenting hade skett utan att Gud ytterst hade sin hand med i spelet. På något sätt måste Gud, den allsmäktige, ändå i slutändan vara korsfästelsens subjekt. Dessutom måste korset för den skriftlärde Paulus förbindas med de gammaltestamentliga offren. Dessa offer måste i Paulus föreställningsvärld höra ihop med avrättningen (offret) av Jesus på Golgata.

Det ena gav det andra och ledde i Romarbrevets åttonde kapitel till formuleringen att ”Gud lät sin egen son bli lik en syndfull människa och sände honom som ett syndoffer”. På det sättet ”dömde han synden i människan”. I andra sammanhang, bland annat i 2 Korintierbrevet, kunde han förklara Jesu offerdöd på annat sätt. Paulus tolkning av Jesu död växlar. Men fast stod för honom och för den delen även för oss som tror på Jesus att Jesu död innebar livets seger.

(Se även ”Med mina glasögon 3” nytt inlägg 11 18 Fernando Arias som megafon)

Bibelstudium i Vivalla den 14 mars 2018

En man kom från Baal Shalisha till gudsmannen med tjugo kornbröd, bakade på det första av den nya skörden, och med färska ax av sin gröda. ”Ge det åt männen att äta”, sade Elisha,   men hans tjänare invände: ”Skulle jag sätta fram det här åt hundra man?” – ”Ge det åt männen”, upprepade Elisha, ”ty så säger Herren: De skall äta och få över.”   Då satte han fram det, och de åt och fick över, som Herren hade sagt. (2 Kungaboken kap 4 versarna 42-44)

      Våra inre bilder av verkligheten upplever vi som verkligheten själv. Detta på gott och ont. På ont, eftersom vårt inre så lätt regeras av vrångbilder. Därför är det av vikt att ingen av oss lämnar vårt inre i fred. Ständigt behöver vi fråga oss om det vi ser stämmer och det vi tycker har fog för sig. Utan dessa rannsakande frågor är det svårt att hålla sig i form andligt och moraliskt.

Vi som tror på Jesus är inte friskrivna från dessa prövande frågor. Den själavårdare som rekommenderar den troende daglig rannsakning är förvisso rätt ute. Ständigt behöver en kristen pröva om det kommit något emellan den egna själen och frälsaren, dessutom också fråga sig om den egna bilden av frälsaren håller för närmare prövning.

Att läsa 2 Kungaboken kapitel 4 stimulerar till en sådan prövning. Hur är det nämligen med Jesus, är han inte påfallande lik profeten Elisha som denne framställs i just det fjärde kapitlet i 2 Kungaboken? Uppenbart är han det. Likheten är dels indirekt, dels direkt. Elisha gör under, räddar en skuldsatt kvinna genom att låta den värdefulla slatt olja som hon äger i en icke sinande ström förmeras. Han uppväcker sonen till en kvinna från Shunem på sätt som liknar det Jesus gjorde när han uppväckte en synagogföreståndares dotter. Slutligen brödundret i kapitlets slutord. Av de tjugo kornbröden blir mat så att det räcker åt hundra man läser vi. Gjorde inte Jesus något liknande med fem kornbröd och två fiskar?!

För att föra jämförelsen än längre. Hur är det med min frälsare? Är han inte en profet och undergörare i profeten Elishas anda? Är det därför möjligen en profet vi givit vårt hjärta, en profet i profeters efterföljd. Var det månne ur upptäckten att äga profetiska gåvor som det gick upp för Jesus att han stod Gud närmare än andra?

Nog finns anledning att fundera i den riktningen. Ändå får vi akta oss för att dra alltför stora växlar på det profetiska spåret. Låt oss se närmare på brödundren. Går man nämligen från profeten Elishas brödunder till Jesus när denne bespisar 5000 människor med fem kornbröd och två fiskar. Men inte slutar där utan låter det hela ända i evangeliernas skildringen av hur Jesus prövas. I en av dessa prövningar lockas Jesus av djävulen att förvandla stenar till bröd, men han vägrar. Det är inte på djävulens befallning han skall lösa världens försörjningsproblem utan på Guds.

Jesu under är alltså villkorade. De står i Guds tjänst, inte i djävulens. Djävulen må ha de bästa avsikter. Men i slutändan lockar denne människan till självupptagenhet, ytterst till dyrkan av det skapade i stället för av skaparen. I slutändan leder sånt aldrig till välsignelse.

Så nog är Jesus profet, och nog står han i samma led som Elisha och de andra profeterna. Men Jesus är fri, kemiskt fri från allt som svär mot Guds vilja. Det är ytterst denna frihet som är tecknet på  Jesu gudom. Om man inte inser sanningen i detta hjälper varken bokstavstro eller att ta Jesu obefläckade avlelse som intäkt för rätt tro.

Varför detta tal? Ytterst därför att min egen inre bild av Jesus behöver bli så sann som det någonsin går. På denna inre bild lever jag ju och verkar. Alternativet är andra bilder. Utan inre bilder går det nämligen inte att leva.